En dag som igår

Dagen fortsatte på lika vis som igår. Det är galet vad mycket det ska skrivas härifrån fast det inte händer mycket mer än att vinden byter riktning nån gång eller molnen far åt ett håll och vågorna åt ett annat. Då står man allt förbryllat och kikar.
Idag har jag tagit det lite lugnare med svampplockningen och har också börjat torka svamparna i stället för att steka bort vattnet och sen frysa in. Det är roligare att ha torr, väldoftande svamp på burk, än att ha tie fula fryspåsar med svamp som sen ska tina upp och bli till en oaptitlig gegga.
Idag rodde jag och hunden ut till lilla tackholmen, en syssla som man gör alltid nu och då när man tycker att man har suttit ett bra tag i gungan. Där tog hunden ett dopp och jag förfärades av hur mycket alger det fanns i vattnet där.
Jag försökte fota det och fick till en bild som skulle passa på nån krautrockskiva från Tyskland.


Hunden doppade sig vid Tackholmen


För övrigt har jag som sagt lite gått i skogen och lite plockat svamp och fått syn på den här:

Nä, jag är i svampskogen

Idag när jag vaknade så regnade det. Jävlar, det hade jag väntat på. Regn betyder svampexplosion, och visst attan hade det kommit mer svamp bara under några timmar. Jag gick på en morgonpromenad i helgul regnutstyrsel och proppade en plastpåse full med Karl Johan, fick fortsätta i regnrocksfickorna dit jag tråttade citronslemskivlingar. Det känns fånigt att kisa i skogen när man är klädd som ett jävla signalhorn, känns som att alla skogens väsen tittar på en för att man inte alls smälter in i omgivningen.
Hunden var inte så nöjd över regnet och fick en fånig mittbena längs med ryggen. Hon var rent uttråkad när jag envisades med att hitta ännu fler svampar, satt vid vägen och tittade hemåt sådär att vink, vink, där bor vi. Nu försöker jag torka svamp i ugnen. Dom ringde från jobbet och undrade att om jag var i Åbo och kanske kunde jobba. Jag var så jäkla nöjd över mitt svar, att nä jag är i svampskogen. Hähähä. Jag har flera plåtar full med svamp som jag inte helt vet vad allt jag ska göra med. Torkning är ju nog det bästa alternativet, men när det ska ta så arma länge.

Mor anfaller svampen

Svampfeber

Jag har dille på svamp. Har flyttat ner till min lyckliga kolchos vid havet och skogen för ett par dagar, och ska bara samla på mig av dessa naturens läckerheter samt ligga i gungan och tänka på vad man kan göra med svamp. Jag har redan gått många rundor i skogen och samlat på mig en ansenlig mängd svamp. Karl-Johanssvamp, kantareller, smörsopp, aspsopp, tegelsopp eller apelsinsopp, vet aldrig skillnaden på de där, brunsopp och ja, det är ungefär det jag hittar samt vågar plocka.
I stugan luktar det svamp. I frysen finns det svamp. Igår fanns det svamp i min mage, gjorde en kantarellstuvning. Det var himmelskt. Tänk att det finns sånt där i skogen! Jag älskar att gå i skogen. Idag hittade jag ett kranie av en älg. Det hade stora tänder kvar, såg ut som riktiga tuggtänder så jag antar att det måste vara från en älg.
Det finns mycket svamp i år, många kremlor som jag vet att går att äta, men som jag aldrig vågar plocka. Det finns något som heter sillkremla, och vinkremla. Det tycker jag är fånigt, eftersom svamp inte har något med varken sill eller vin att göra. I morgon ska jag experimentera med en svamppizza av något slag.




Den här ovanför hade egentligen en ännu festligare färg men var helt enkelt för cool för att helt låta sig fångas på bild











Det här är ingen svamp, men bara någo helmyskoga ägg som jag hittade vid en stubbe


Och här är älgkraniet med stora tänderna. Impressive shit!

Konstens what?

Så vart det Konstens natt i Åbo. Ett digert program och mychi folk på stan. För en gångs inte total fyllekoma, åtminstone inte där jag gick. Det finaste under natten var nog regnbågen, men det var annars också en bra och mysko kväll. Såg en usel performans och fick än en gång erfara att man måste "gräva i skiten" om man ska få nån bra konstupplevelse nån gång. Man måste se på allt, följa med allt och så ibland kan det gnistra till.
Såg mitt livs första karkkibuss - som en butiksbuss fast fullastad med bara chips o gota. Invid stod en piercingbuss med strålkastare och fula piercingar. Nere på vattnet lär nån ska ha spelat flöjt i en gigantisk boll. Jag säger då det. Högkultur, godis och navelringar.

05:15

I förrgår slutade jag sommarjobba. Jag firade det genom att börja dagen på ett konstigt sätt, nämligen att stiga upp klockan fem och gå och simma till en soluppgångskonsert vid Samppalinnas utebassäng. Det var (naturligtvis) alldeles fantastiskt att stiga opp den där tiden, bättre än jag kom ihåg. Man gör det helt enkelt alldeles för sällan, kanske av den enkla orsaken att man oftast hellre sover den tiden.
Det låg en dimma över hela stan när jag steg upp. Den gav sig inte, och det ångade från grejer, till exempel min postlåda. Det var kyligt men ändå uthärdligt, rent perfekt kanske man skulle kunna säga. För kallt för att gå omkring i T-shirt, precis passligt för att dra på sig en långärmad tröja. Jag cyklade genom stan och det var så förbannat fint att bara cykla utan att vara skiträdd att bli överkörd hela tiden, genom korsningen med trafikljusen som levde sitt eget liv och bytte om från rött till grönt med 30 sekunders mellanrum, inga bilar nånstans, nån sömnig mänska emellanåt.
Simningen var sedan nåt annat. Det var rent magiskt att bara vara där, på allmän plats, iakkta andra mänskor och faktiskt, det verkar som att folk generellt är mer vänligt inställda när de gör lite absurda saker på konstiga tider. Folk log spontant mot en, jag pratade med flera främlingar, gled ner i vattnet som kändes varmt och skönt mot luften. Simmade omkring där ett tag, lyssnade på Grieg och vad det nu var, nåt modernt, nåt traditionellt, nåt blaj i megafon om poesi, konst och soluppgångar och deras samband. Ja, jag orkade med det en halvtimme, både simningen och det högkulturella. Sen gick jag ifrån det hela innan det var slut, fick min egen stund i bastun, cyklade tillbaka hem precis när jag hörde att dom spelade Finlandia. Bra timing, helt enkelt.

För knackkorvens del

"Näringsstyrelsen har fastställt de nya priserna för de fyra vanligaste korvsorterna. Lördagskorven blir 60 penni dyrare, det nya kilopriset är 21 mark. Ett kilo länkkorv blir 50 penni dyrare per kilot (17,80), för knackkorvens del är höjningen 90 p/kg (28,40). Baconkorvens kilopris höjs med 80 penni till 26 mk 60 p."
Borgåbladet, 9.9.1981

Ugnspannkaka

Jag lagar nån slags pannkaka på morot, semlemjöl, yoghurt och på tok för lite ägg. Blir den här bra så tänker jag utnämna mig själv till Kokk Meister. Hursomhelst, alltid när jag sätter på ugnen så tycker jag att det känns så bisarrt att jag har ett strömdrivande, värmealstrande, helt lagligt instrument som blir över 200 grader varmt alldeles hemma, jag kan använda det och det kostar inte 25 euro per gång.
Om man får tro framtiden vi ska gå till mötes och ta varningarna om kommande energibrist på allvar, så ter det sig direkt ganska otroligt att man bara kan ha ugnen på hemma såhär, utan vare sig bokföring eller extra avgifter. Jag trodde att vi hade en kris här! Eller går jag bara händelserna i förväg?
Alltid när jag har ugnen på, så kan jag inte låta bli att samtidigt föreställa mig mig själv om tio år, sittandes på huk, smått paniskt i färd med att grilla en mjölig korv ovanför en lägereld. Och runtomkring mig; mörka skuggor, jättar av överfallna hus, doften av bränd plast och bensin.

"Akademisk högtidsdräkt"

Jag får ett akademiskt mail, vet inte ens vad det handlar om, bara läser och vet igen att nu kommer det nåt tokigt. Det finns anvisningar om doktorshattar som ska hållas i handen och hur man ska uppställa sig i ledet, "enligt ett visst formulär i anciennitetsordning."
Sen blir det besvärligt: "Respektive prefekt presenterar installanderna varefter
respektive installand ger sin installationsföreläsning (prefekt –
installand, prefekt – installand etc.). "
Klädsel: Långklänning eller byxdress för kvinnliga installander. Förresten, wtf är en INSTALLAND? Vad ska installeras? Den felande länken, den icke-existerande skruven eller inställningen för vettigt sunt förnuft?
Och BYXDRESS! Hallå! "Ja, den där byxdressen... vi får väl helt enkelt godkänna den. Den tycks vara här för att stanna." (Påhittat citat från 1982.)
Byxdressen kan också vara ett alternativ för oproportionella, för sådana som har fått tant-gasmage, också där för att stanna, en bågaktig utbuktning alldeles ovanför bältet, en sån som kan vikas in under byxlinningen istället för att fritt få välla ut under ett klänningstyg utan övergående sömmar.


Nästa projekt (eller ett i raden av opåbörjade:)
Designa en akademisk högtidsdräkt. Den ska ha plåt, fjädrar och en badbollslik konstruktion. Vid behov kan man kasta sig åt sidan och rulla ut. Man vet aldrig vilka (förfärliga) situationer man kan hamna i som as-kademiker.

Äntligen lördag!

"besöker hans liv under en hel dag"

Möt världen med hat

Den här bilden hängde idag morse på brorsans husdörr. Att du som stjäl cyklar här, dra åt helvete och dö, samt förresten, du röstade säkert också på perussuomalaiset, fascistjävel.
Inte tyckte jag att lapparna såg ut såhär för bara några år sedan. Arga och med haista vittu har dom ju alltid varit, men det här med att blanda in politik och anfall mot ett visst parti, det är något jag inte har sett förut. Cykeltjuv, stick och brinn->du röstade säkert på perussuomalaiset->jävla fascist->ditt liv är skit, allt under samma kam. Vad tyder det här på, jo att det bubblar under ytan, att folk när dom blir arga och upprörda på till exempel som i det här fallet, en cykeltjuv, också antar att fienden antagligen också hör till (enligt dem) fel grupp och fel parti. Och vad leder det här till? Jo, ett jävla bråk eller revolution. Bara att vänta.

Vissa dagar är bara svårare än andra. Dom kan börja med att det till exempel är otroligt svårt att komma ur sängen, som idag och svårigheten med uppstigandet leder till att man börjar ifrågasätta allt man gör i fortsättningen, som huruvida balansen mellan piimä och cornflakes är rätt eller inte, och såndäna tankar som sen leder till att man tar dåligt hand om sig själv den dagen, att man bara tar två illfariga bananer med som lunch.

Väl på jobbet läser man papperslapparna som är uppsatta lite här och var på ett mer kritiskt sätt än annars. Det finns ett skåp som man öppnar med en nyckel som ska hämtas från en låda som ser likadan ut som 30 andra likadana lådor i samma hylla, och så när man väl öppnar skåpet möts man av texten; "Dessa papper är ENDAST till för användning av kopieringsmaskinen".

Och man tar av skorna, för att det är hett och hela rummet fylls av fotdoft. Och man stiger upp på en vinglig kontorsstol med hjul och konstaterar att det inte går att öppna de satans fönstrena i det här rummet.

Och sen ska man hitta på saker att göra åt en annan som också jobbar här, och man visar på kopieringsmaskinen och en bunt papper, att här kan du kopiera. Man säger "Kopieringsmaskin, jee!" och rullar med ögonen. Liksom hurra, alla förstår. Det här med kopieringsmaskiner är ju skithäftigt och tål att skämtas om varje morgon, minst.

Och sen går man på lunch till lunch-huset, för att man vid den tidspunkten på dan har förstått att man inte kommer att klara sig så värst bra på enbart dom illfariga bananerna, speciellt då inte eftersom frukosten också blev dålig i balansen mellan cornflakes och piimä. Och där ska man så klart stöta på en halvbekant som man nån gång jobbat med, och man hoppas att ens påflugna "hej" inte ska leda till den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" och så hör man den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" just medan man tar salladssås, så man hamnar då att artigt sitta med dom och ytterligare ställa artiga följdfrågor.
Att en sån dag.

Och senare på dagen värmer man kaffe i mikrougnen och kaffet lämnar bruna spår efter sig mot kaffemuggsväggen, och man frågar sig om man själv har likadana bruna spår i munnen.

Och man följer med ukkostutkan, blint, tålmodigt. Man ser att åskan närmar sig stan, fast den aldrig vill nå ända fram.

Väskjävel

Jag har sytt en väska! Jag måste ju fantamej visa den också, när jag nu har åstadkommit något med mina bara händer. Inte är den speciellt snygg och den har lite udda utbuktningar och sådär, men visst fan blev det väska! Jag är nog så förvånad.

Turistbloggar

Svenska resenärer, svenska resebloggar, man kan int få nog av dom eller hur? Glassfeta svenskar som tycker att "Thailand är fint men så otroligt smutsigt", som anser sig ha rätt att resa omkring och tycka saker om andra kulturer, dvs jämföra kulturer med hur det är på riktigt, dvs hur det är hemma.
Jag har lagt märke till att dom som skriver resebloggar kanske är av det värsta slaget, eftersom dom anser sig vara "lite annorlunda", lite mer utöver det vanliga turistschacket. Ofta har dom redan varit på många olika ställen och kan jämföra och ha åsikter om allt man kan prova på. Dom letar efter de lite undangömda platserna dit de vanliga turisterna inte ännu har hittat, och dom njuter som allra mest då dom hittar nån ensam tant som steker nudlar åt dom för bara 20 cent tallriken.
Jag tänkte ta en svensk resebloggsföljetong här nu. Helt enkelt för att dom får alldeles för lite uppmärksamhet.

__________________________________

"Mitt emot banken finns en resebyrå. När vi varit på banken går vi in där. Vi pekar på ett hus som vi tycker ser bra ut. ”Something like that with toilett and shower”, säger vi och pekar. Det är lite dyrare informerar han, men det är ok säger vi. Vi vet ju nu att vi inte är några riktiga budgetresenärer. Det ska bara vara billigt ändå. Salang Beach Resort ska vi bo på."

Så skriver Janne, Oscar och Susanne i Täby. Dom är inte är några riktiga budgetresenärer, men det ska va billigt ändå.
__________________________________

"Notan kom in… 170 BHT, faktiskt ganska dyr frukost… men nu beställde jag ju i och för sig in en extra omgång av bröd och kaffe"


(Bilden hör inte ihop med inlägget, men jag tyckte dom passade så bra ihop. Muahahhaha. Originalinlägget kommer härifrån.)

__________________________________

Samsen Road
"På Samsen road över kanalen från Khao San finns många bra billiga kineshotell. Här är tempot lugnare och området har en skön lokal känsla."

Att kineshotell. Så skriver man på http://www.bangkokinfo.se.

__________________________________



"Vi rökte vattenpipa med våran bartender gurkan (som säkert egentligen hette gurkhhhhhaaan eller något)"

__________________________________

"Det är fint här på Langkawi men tyvärr som på så många andra ställen i Malaysia och Thailand så är det otroligt skräpigt. Plastpåsar, plastflaskor, kartonger, matförpackningar och annat skräp ligger i diken och på stranden. Problemet är inte att turisterna skräpar ned utan det är lokalbefolkningen som skiter i det, så turisterna gör dessvärre ofta detsamma. Man kanske ska bli miljökonsult här nere ändå…"

Ja visst är det illa när lokalbefolkningen är så obrydd om sin egen omgivning, så att till och med turisterna smittas av deras dåliga kultur? Usch ja, skräp, vem gillar skräp liksom? Det är ju OESTETISKT. Borde kanske Emma, Mattias och Moa läxa upp dom där i Langkawi litet? Lära dom lite rim och reson liksom.

Sverigeutflykt (David o Marias bild)

Det här med att tända ljus

"Tenn et lys for de døde og skadde etter tragedien i Oslo og Utøya."
Jag förstår det. Kollektivt medlidande skapar en form av trygghetskänsla, är ett uttryck av samhörighet mänskor emellan, ett konstaterande om att det nog finns godhet ibland oss, att vi alla tillsammans nu gemensamt kan tända ett symboliskt tröstljus på fönsterbrädet. "Jag deltar."
Jag tände själv ett ljus igår i fönstret, men kom sen på att det var mest på grund av estetiska orsaker - det var snyggt med ett rött ljus i mitt öppna fönster, bland alla mina välmående krukväxter, ljuslågornas skuggor mot mina vita väggar, jag tänkte inte direkt på det då, men det är ganska vidrigt egentligen när jag nu tänker på det.
När vi går med i sånhäna grupper som tänder ljus för olika offer som för oss känns betydelsefulla, kan vi också tänka på alla de gånger då vi INTE tänder ljus för andra hemskheter i världen, helt enkelt för att dom inte anses betydelsefulla nog. Norge är nära Finland, och jag förstår att nordbor blir mer tagna och berörda av sånt som händer så nära oss, men KOM IHÅG; Varje dag pågår en brottslighet och grymhet som är betydligt värre, betydligt mer organiserad, trots det totalt accepterad och mer ondskefull än vi nånsin kan föreställa oss, och det är hela den vita lyxvärldens bubbla som ligger bakom den brottsligheten, om jag nu ska uttrycka mig riktigt subtilt. Det handlar om dom som får betala priset för att VI lever som vi gör, dom som arbetar rövarna av sig för att vi ska få köpa apbilliga kläder, resa vida kring och uttrycka oss plumpt om andra kulturer och ha vår slit-o-släng-mentalitet orörd och oifrågasatt. Dessutom skjuts folk varje dag ihjäl av vapen som vi antagligen har varit med och finansiera, men det är det ingen som bryr sig om. Folk vaknar först för tragedier när de på något sätt berör dom själva.


"Bara känslan av att stiga upp på morgonen, göra sig i ordning och gå till matsalen och ta för sig av buffébordets läckerheter, gör att man längtar till nästa gång man ska ut och resa."

"På rena kineshotell serveras dock inte västerländsk frukost. Den gången vi bodde på ett sådant hotell var det Starbucks som gällde för frukosten, eftersom kineserna varken äter bröd eller mjölkprodukter" skriver Ingrid, typisk västerlänning, i sin blogg.

Ett normalt blogginlägg

Jag sitter och kollar in ukkostutkan och har en sån där dag då jag inte har något som helst planerat. Och inte ska det hända något heller. Dom lovar 30 grader i skuggan och jag har genomdrag i lägenheten och en riktigt fånig film på kommande, Midnight in Paris.
Det här blir ju nästan som ett riktigt, normalt blogginlägg. Dessutom har jag bröd i ugnen. Nu låter jag så finlandssvensk att jag äcklas av mig själv. Jag lovar att jag ska skärpa mig senare.

Dagens fiilis:

Skulle gärna sporta, men när det alltid ska vara en sån jävla kultur kring allt sportande.
Skulle gärna spela, men när det alltid ska vara en sån jävla kultur kring allt spelande.

Jag orkar inte med allt detta kulturbildande, gruppbildande, höra-hitodit-bildande visa-vem-du-är-whatnot-uttrycks-bildande.
Alltså: fortsätter jag sitta. Och ibland spela, och ibland springa ensam över åkrarna.

BEFÄNGDA SAKER JAG SKULLE VILLA GÖRA PÅ JOBBET

Såhär när man sitter och gör tyst pappersarbete kommer jag alltid att tänka på saker jag skulle villa göra men som man av olika anledningar sen ändå sällan gör. Därmed en ny lista:

BEFÄNGDA SAKER JAG SKULLE VILLA GÖRA PÅ JOBBET
1. Klippa håret i olika längder med kontorssaxen och sen bara gå omkring som om ingenting hade hänt
2. Säga "Wait a minute, just ready" medan jag spelar Bejeweled i kassan och sen vänligt bemöta kunden och säga "Nope, not a new high score today either. One ticket for you?"
3. Laga en riktigt komplicerad lunch - en marinad som ska stå med köttet i från och med morgonen, sen ska köttet vändas varje halvtimme innan lunch och sen ska en potatisgratäng gräddas kl. 11.15 för att bli klar till 12.00, samt köttet ska kokas på låg värme i gjutjärnspanna.
4. Gå inför att från och med nu köps här bara fair trade-kaffe och ekologisk mjölk. Inget befängt med den saken alls, förresten. Det där ska jag nån gång göra, sen när jag får mitt "riktiga" jobb, hehe.
5. Införa fredagsöl, dvs sista timmen på jobbet får alla en öl. (Det här är vardag i Danmark.)
6. Bjuda på spacecakes till morgonkaffet (ödesdigert, men SÅ värt det)
7. Spela porrfilmsmusik på riktigt låg volym i högtalarna
8. Ge ett presentkort till Vapaa Valinta åt chefen.
9. Svara i telefon med orden "idag tar vi tyvärr inte emot några telefonsamtal".
10. Gömma mig under disken vid kassan och sen stiga upp därifrån som om inget hade hänt när nån kund dyker upp
11. När någon frågar om vad nånting kostar, låtsas fråga en osynlig kollega bredvid "minns du Laura vad det kostade" och sen vända sig mot kunden, "ajo just det, tre euro var det"
12. Rulla ut en röd matta inför nån random kund som kommer in
13. Ringa upp alla i hela personalen och säga "Ja hej, jag vet att jag har gjort fel. Jag skulle bara ringa och berätta om det för alla idag, att jag medger! Nu kan ni sluta prata om mig, jag VET att ni alla pratar om mig. Och ja, ni har rätt! (snyft) Jag är en IDIOT! (skrika, låtsashulka) Fast vad kan jag göra?! (hysteriskt) Jag kan bara såhär mycket, förstår ni det?! Jag kan bara såhär mycket!"

Panic birthday present

Flight suits for cockatiels. I say no more.

Att vänta på åska

Det här med att vänta på åskan som aldrig kommer är en aktivitet som skuffar undan alla andra aktiviteter. När man väntar på att det ska börja åska kan man inte göra något annat. Att vänta på åskan är en aktivitet i sig.

Gemenskap

Jag blev just lite paff, och sen lite fundersam. Pratade med min yngre studiekamrat om studerandet i allmänhet och hur det nu är, vad man väljer att välja och sånt där. Vi pratade om biblioteket och att det blir trångt där om det kommer många nya studerande, och då sa jag lite bryskt att jag inte fattar vad man ska sitta där för, man kan väl sitta hemma och studera, att där i biblioteket spelar man ju bara onlinespel och får inget gjort. "Jo, men det är gemenskapen" sa han. Han sa det som en självklarhet. Gemenskapen. Jag sa "jo, förstås." Sen skämdes jag nästan. Sen kom jag på, att sånt där med gemenskap aldrig har varit en prioritet för mig, och att jag nog sällan har varit någonstans "för gemenskapens skull". Jag gillar om man av en slump nån gång hamnar på nåt öldrickarställe med mänskor man känner, men annars ryggar jag lite tillbaka för sånhäna ord som just gemenskap. Varför? För att jag inte trivs? För att det alltid blir såna skit-diskussioner som man inte orkar lyssna på? Kanske inte så viktigt.
Det slog mig bara, att kanske jag hade varit en helt annan mänska, om jag också hade prioriterat sånt där som gemenskap.

"Och sedan, och sedan och sedan." Papegojorna! Dom e tillbaka!!

Halleluja! Papegojorna är hittade och vid livet, fånigt nog på andra sidan viken, inte alls långt från deras uteplats. De hade blivit upptäckta av ett äldre par som inte trodde sina ögon när de fick se sådana här fåglar i skärgården.
Nefi hade blivit infångad på något sätt (jag undrar just hur:) men Fjutte hade inte låtit sig fångas in, och därefter blev Nefi förd till Tolkis katthus. Där hade han fört ett jädrans liv så blev snart vidare förflyttad till Faunatar, en djurbutik i Borgå. Och sedan hade tanten från katthemmet sett det där blogginlägget (som jag av undermedvetna anledningar faktiskt lät publiceras i Borgåbladet) och ringt, och så var det pappa som hamnade till Faunatar för att konstatera att jo, det var Nefi.
Och sedan hade mamma åkt tillbaka till "hitteplatsen" med Nefi i buren och Nefi hade skrikit som en vanvetting, varefter Fjutte inom kort hade uppenbarat sig vankande på gräsmattan. Sedan hade det bara varit att lyfta in Fjutte i buren, mänskorna som hade försökt fånga in den tidigare hade sagt att det var "som i en film", hahahaha.

Skit som jag gör

Efter en tid på varje nytt arbete jag får kommer den där känslan av att vad sitter jag här för och sätter min dyrbara tid på sånt som inte tillhör mig eller intresserar mig. Sen svarar jag själv fort på den frågan, att det är så man gör - man arbetar oftast för andra och får pengar till pasta och bröd, hyra och allt det där man är tvungen att betala för.
Och sen kontrar jag igen; ja men om jag skulle bruka min tid till att göra saker som andra kanske skulle betala för eller behöva på något sätt - skriva visor, måla tavlor, bygga fågelholkar, vafan vet jag vad man skulle kunna koka ihop, ja då skulle kanske något vettigt bli gjort. Och jag skulle må bra, och jag skulle klara mig.

Och sen svarar jag fort på den saken, att vem är jag att tro att nån behöver mina tavlor, eller musik, eller text eller vadsomhelst skit jag gör? Vem är jag att tycka att jag ska ha rätt till att göra vad jag vill när största delen av mänskor tydligen arbetar för andra och är helt okej med det? För att inte tala om dom som svälter eller jobbar femton timmar per dag vid någon maskin eller sånt?
Så vad klagar jag på, jag hör till femprocenten av världens mest lyckligt lottade mänskor, eller hur det nu var.

Ett problem är kanske att jag kallar det jag gör för skit. Eftersom jag gör det, så har jag ju underförstått redan till en viss grad nedvärderat det jag gör och minimerat chanserna till att verkligen nån gång göra något bra och behövligt, fint och som folk skulle betala pengar för.
Inte för att "sånt som folk skulle betala pengar för" måste förlikas med sånt som är "fint" heller, men fy för fan när man på ett sätt har blivit uppfostrad till att resonera så.

I Finland klarar man sig ju dessutom alltid, har jag hört. Det finns understöd och det finns galenskap man kan peka på, det finns socialbyrån och arbetslösheten, det finns många saker man kan göra för att kunna göra vad man vill och samtidigt leva ganska bra. Men fy fan då jag inte tycker att jag har rätt att lyfta något stöd. När jag ser på mina helt fungerande armar och ben samt springer flera kilometer ut till Halisbron och tillbaka utan problem, vafan ska jag då lyfta "arbetslöshetsunderstöd" för? Det måste väl för fan alltid finnas arbete till mig och hur mycket kan en mänska klaga över ett arbete liksom? Mitt illamående över ett arbete jag inte trivs på är väl en pytteliten banal skitsak som det aldrig kommer att tas någon som helst notis om någonstans.
Nä fy fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Faktiskt. Jag har aldrig vetat det.

Mauerhase

Vet ni kaninerna som hamnade mellan Berlinmurarna? Ja, när dom byggde Berlinmuren så blev där ett grönområde mitt emellan murväggarna och en hel del kaniner blev inkapslade där i fred och utan fiender i 28 år. Dom blev feta och lata.
Dom har gjort en fin dokumentär om dem också.
Att sån känner jag mig idag.

Det knapriga ljudet av cornflakes som brister (Papegojnekrolog)

Det finns en slags död som kommer när man minst anar det, som tar ifrån en något man håller kärt och som lämnar en ensam och svarslös. Det är den döden som till exempel trollar bort papegojorna ur sin utebur, fast de alltid har varit där flera somrar i rad, utan problem. De har suttit och mediterat i skuggan, vankat omkring på marken, brett ut vingarna i regnet, kvittrat om morgnarna, sönderdelat kottar som fallit, skalat blåbärsris så bara risskelettet har funnits kvar, helt enkelt levt ett sjujädrans kvalitetsliv. När föräldrarna förra veckan i vanlig ordning kom ner till stugan, så var buren tom och papegojorna försvunna. Vi misstänker att gojorna har blivit byte för något djur som trängt sig in i buren och farit iväg med dom, eller så har de själva i vild äggläggningsiver trängt sig ut genom en springa på jakt efter nya boplatser. Hur som helst så står buren tom nu, med gapande öppen dörr i hopp om att fåglarna mirakulöst skulle uppenbara sig på gården igen, men våra önskningar äro förgäves. Papegojorna lär vara ett minne blott.

Jag visste ingenting om fåglar när jag av en slump började ta hand om Fjutte och Nefi i Malmö. Vi utvecklade i alla fall någon form av fungerande samhörighet och när jag flyttade från Malmö åkte fåglarna med mig först i tåg, sen med Viking Line från Stockholm och slutligen av och an med bil i Finland. Fåglarna blev med tiden så vana vid att sitta i bakluckan att de under dessa resor förnöjt började putsa fjäderdräkten, dricka och äta. De utvecklades till ett par extremt orädda och självsäkra kakaduor. Det var klart att jag fäste mig vid dom. En stor del av mitt välbefinnande har hängt på vetskapen om att "fjuttarna i alla fall har det bra", hur det nu än har gått med allt annat. Det har varit en form av livsuppgift för mig att se till att gojorna flyger tillräckligt, att det finns mat i kopparna, att det finns vatten att bada i och ja, att se till att fåglarna har allt som en fågel kan tänkas behöva för att ha ett så bra liv som möjligt, trots fångenskapen.

När jag bodde i Helsingfors flög de allt som oftast fritt i min etta, vilket ledde till att det fanns fågeldamm mer eller mindre överallt. Liksom det om sommaren dalar omkring luddiga maskrosfrön i luften, dalade det omkring fågeldun i min lägenhet, men det berörde mig inte mycket. Man fick tömma dammsugarpåsen ofta, men att vakna till Nefis improviserade trudelutter fick mig att le om morgnarna. Ingen av papegojorna lärde sig egentligen att härma någonting eller att bli handtama, så som såna här fåglar mycket väl ska kunna göra, men jag tyckte nästan ännu mer om dom för den sakens skull. Mina fåglar brydde sig inte om mänskor eller om att vara till lags på något sätt. De sjöng sina egna sånger, och de satte sig på ens huvud om man åt cornflakes, för att de gillade det knapriga ljudet av flingor som brister. Jag strödde ut cornflakes på golvet som gojorna i all förtjusning plockade i sig, alldeles vimmelkantiga av glädje över godsaker i kombination med ljudet.
Enligt Fjutte och Nefi var de två de enda exemplaren av släktet nymfkakadua som fanns kvar i världen, och deras huvuduppgift i livet var naturligtvis att föra arten vidare. De började häcka under badkaret, ruvade turvis på två ägg, som jag sen efter en tids övervägande tog bort. Jag kröp omkring på badrumsgolvet och försökte vispa ut fågelägg under badkaret med en avbruten trälist. Jag duschade i ett badkar som hade fågelskit på kanterna.
I vardagsrummet hängde fåglarna ibland i gardinerna, eller spatserade av och an uppe på gardinstången, tuggade ner mina salladsplantor till roten och bökade i krukmyllan. Vad dom än hittade på, så kände jag mig lycklig som hade den äran att ha ett modernt fågelliv mitt framför näsan på mig. Fjutte fick en egen Facebook-sida där vänantalet bara växte dag för dag. Hela världen tycktes vara full av papegojor och på Fjuttes Facebooksida gav jag mig själv lov till att spela idiotiska spel och idka nonsensaktiviteter. Det var ju ändå Fjutte som gjorde det.

Jag älskade dom här fåglarna lika mycket som dom inte älskade mig, och jag hade hoppats att ha dom med mig ännu ett par år, oberoende av all irritation och allt städande de förde med sig. Deras öde ville annat, men jag är tacksam för de år vi fick tillsammans.
Skaffa aldrig fåglar!

no hyi vitsi siili

Johan: Vitsi ja måst få tibaka dedä håre!
Rakel: NEJ, du så kasvattaa INT de tibaaks !! =0
Johan: Visst :D
Rakel: NEJ
Johan: why not, it's cool
Rakel: du passaa bättre i siili!
Johan: no hyi vitsi siili
Rakel: hyi vitsi långt hår -.-
Johan: No hyi vitsi själv har du långt hår så va har du o säja
Rakel: joo, men ja e flicka :D men heltsamma de e ju du o ditt hår -.-
Johan: va har de fö skillnad om man e fast hermafrodit... bara för att man har en dicki betyder väl int att man int ska ha hår... dessutom e hår manligt.
Rakel:‎:D okejj okejj chilla nu :D




:::::
Aj lav fjortisar.

Guidens angst

Jag trodde inte att man kunde guida värre än jag.
Sen kom det en ny guidning, och jag guidade ännu värre.

Behöver fräschas upp, behöver en hårtvätt, behöver fem dagar ledigt, behöver en utanför-kroppen-upplevelse, behöver en intensivkurs i finska, behöver finska vänner, behöver nog vänner överhuvudtaget, behöver en ny början av något slag, behöver sluta tänka på mig själv, behöver bry mig mer om alla andra kanske eller något annat överhuvudtaget, behöver en stark thai-inspirerad gryta, behöver nu att klockan ska vara åtta och jag får gå hem och jag har guidat färdigt och det gick bra.

Om att vara stark nog att ge upp och sånt skitprat

"Giving up doesnt always mean you are weak, sometimes it means that you are strong enough to let go."

En FB-status. Jag blev och tänka på det där påståendet, att vem skriver sånt, vem tar en sån mening till sig? Jo, sådana som redan har fått en massa saker till stånd, en sån som antagligen jobbar röven av sig exakt hela tiden och får ångest när hen inte orkar med en enda liten uppgift. Jag tänkte på det där påståendet, att just sånt där borde en sån som jag aldrig läsa. Att läsa en sån där sak innebär för mig att jag utur intet får för mig att jag kan avsluta allt jag håller på med och istället drischa i tre veckor. Jag tar vartenda litet budskap om att ta det lugnt på största allvar. En sån som jag borde bara läsa saker om "hard work" och "lön för mödan" tror jag.
Sen funderade jag på det här med "strong enough". Är man verkligen "stark nog att ge upp nånting"? Är det inte bara tjafs egentligen? Ger man upp så ger man upp och orkar man till slutet ja, bra, då orkade man. Det kommer hela tiden nya saker att ge upp med, som till exempel syprojektet, låten jag har hållit på med i tre månader, dragspelandet, pianospelandet, fotograferandet, tecknandet, skrivandet, matlagandet - jag kan ur ärmen dra upp femton saker jag har gett upp med. Vad är det för starkt med det? Är jag så förbannat stark för att jag vågar säga att ok, nu orkar jag faktiskt inte mera med det här, nu tänker jag släppa en prupp och koka kaffe istället? Skitprat.

Att minnas bara

Finlandssvensk körfestival;
en tant försöker kränga på sig en rödgul banderoll, men det går inte för att hon helt enkelt är för fet. (Vi kollar sen igenom banderoller, ser om de är av olika längd, konstaterar att nä, dom är alla lika stora.)

En engelsman kommer rusande och säger att "someone is feeling sick", det är en tant som sen spyr i papperskorgen som vi får fram. Jag går sen ut med roskisen som jag tömmer i bioavfallsbehållaren. Tanten har ätit pasta.

En tant kommer fram med en bukett rosor, undrar om hon kan få lite vatten till dom. Jag säger att jag ska leta reda på en "vad är nu vas på finska." En maljakko. Jag hämtar ett stort glas vatten.

En italienare pekar på en CD och undrar vem Leevi Madetoja är och jag säger att han är en finsk kompositör som skriver "lite modernare" musik. Sedan läser jag att Madetoja är från Österbotten och skriver folkinspirerad musik.

En gubbe frågar "om det finns nån tupp här." Jag säger att jo, rakt fram och till vänster. Ingen tycker att det är nånting konstigt med det. Det är inget konstigt med det.

En från Vasa sångargille frågar sjungande var vessan är. Jag svarar sjungande att den är fram och till vänster. Ingen tycker att det är något konstigt med det. Det är inget konstigt med det.

Dom delar ut lergökar och små glasbollar till dirigenter och solister. En tant tycker att karlarna ska få lergökarna och damerna bollarna. Alla tycker att det är en bra idé.

Jag samlar ihop en massa vattenflaskor som folk har lämnat omkring sig, säger att jag ska köpa jobbkaffe för pantpengarna. Sen går jag till K-Extra med kassarna och såklart söndrar jag pantmaskinen genom att inte sätta in burkarna och flaskorna lugnt och långsamt, utan snabbt och hetsigt. Kassapojken svär högt och ingen kan fixa maskinen. Vi får ändå pantpengarna och köper mat, glass och cider för dom. Kaffet får bli till senare.

Go out on a windy day

He said all you have to do is to go out on a really windy day.

I alla fall

Och så guidar jag igen. Står och läser innantill från papper, hoppas det inte darrar, säger så mycket jag kan utan papper, anstränger mig för att le och verka skittrevlig, på strumpbyxorna har jag ett hål som jag försökt dölja genom att rita med svart tusch rätt på huden undertill, det funkar inte, strumpbyxorna glider upp och ner, hålet blottas och jag inser att jag hade varit tvungen att tuscha en minst 10 diacentimeters fläck om jag hade velat dölja hålet helt; hela min uppenbarelse måste se alldeles för jävlig ut. Jag säger "metallinen kiila" när jag förklarar hur klavikordets mekanism fungerar och tänker samtidigt att "kiila", det visste jag inte för två veckor sedan vad det betydde. Nånting måste ha hänt. Jag är i finsk position. Det känns helt galet, lite som en utanför kroppen-upplevelse, men ändå alldeles för intensivt. Jag kommer aldrig ihåg allt. Efteråt säger kassatanten som är en erfaren guide, att man inte ska titta mot instrumenten medan man guidar, utan ut mot åhörarna. Hon menar inte att jag skulle ha tittat mot instrumenten, men "i alla fall". I get the point. Jag är bara glad för att hon kommenterar en så för mig oväsentlig liten detalj som är skitenkel att rätta till så fort jag slipper papprena och allt innantill-läsande. Den här sommaren kommer att bli alldeles crazy. Idag fick jag som tack av en grupp församlingsmedlemmar, ett 28-bitars pussel som föreställde Björneborgs katedralorgel från 2007.

Den här bloggen kommer inom en snar framtid att utmynna i nån form av galenskap, alternativt föda något storartat. Den som väntar lär få se. (Högst antagligen fortsätter den i samma stil.)

30-årskrapula Suomea kohtaan

Hej, jag heter Lotta och kommer från Finland men jag inte prata finska. Jag inte förstår när dom säger sortotoimiaan eller kavertaminen. Jag hatar dessa ord, uppbyggda av små delar, enkla små stavelser ta-te-ti-to-va-ve-vi-mi-ko som blir till en lång harang oförståeligheter som jag nu efter 30 år har förstått att det hade varit skäl att sätta sig in i, en logik som jag helt kallt har skitit i under hela mitt liv, för att jag helt enkelt har varit rädd för den, avskytt den, tagit avstånd från den, rymt från den. Löjligt nog får jag fortfarande en klump i halsen när det pratas på finska, skammen över att jag inte satt hemma och lärde mig som liten, över att jag skrämd sprang bort när de finska grannarna frågade om jag ville vara med och hoppa twist (men jag hade nog blivit lika rädd om dom hade pratat svenska). Men det fanns ju aldrig nån som uppmuntrade mig till att inte vara rädd och misstänksam, tvärtom kanske.

Borgåboken:
1. Du skall icke nola ut dig
2. Du skall icke skilja dig från mängden
3. Du skall göra så som alla andra gör, ty annat leda dig på villovägar
4. Du skall lyssna på välproducerad musik
5. Du skall sträva efter en fast inkomst och en fast bostad, handla på Citymarket eller om inte där, så S-market går också bra
6. Du skall icke bete dig avvikande, eller om du gör det så kan du ansluta dig till hippigänget i Gamla stan och läsa deras regelbok

Det finns finska och finska, och just nu stångas jag med en svårare variant av finska och det känns för jävligt, på gränsen till att bara ge upp är jag faktiskt, på gränsen till att öppet förklara min avsky över både språket och mest mig själv så klart, som inte har kunskapen eller tålamodet att lära mig. Och skammen, skammen-skammen över att sen stå och hacka framför en grupp som antagligen förväntat sig en guidning av nån som ens talar landets starkaste språk, och så frågar jag mig att varför har jag ens satt mig i den här positionen (igen) att jag hamnar göra saker som gör mig förtvivlad och fysiskt illamående? Det sker minst en gång på två år och det har alltid med jobbsituationer att göra. När ska man som människa godkänna sig själv liksom, i ens lättja och med ens brister? Nåja, utmaningar gör gott och sådär, och har nyligen förstått att jag nog är en sån som aldrig ens på riktigt har antagit nån utmaning egentligen (bla blabla) men här satan, här är utmaningen! Suomea vihdoinkin, ja ei ole edes alkanut.

Jaha. Kavertaminen lär inte vara något ord ens, för när jag googlar det kommer jag bara till min egen blogg. Just så.
Ordet är kaventaminen. How to tell the difference?

Att vägra

Åh, jag kommer på mig själv med att tänka samma tankar som jag tänkte i lågstadiet, nämligen att kollektivt göra uppror, att INTE GÅ till skolan. Minns att jag tänkte att om hela klassen hade kommit överens om att bara inte gå till skolan en dag, då skulle det inte ha funnits något för lärarna att göra, inga syndabockar, inga ensklilda straff, bara läraren som ett stort frågetecken ensam vid katedern. På samma sätt tänker jag nu, när jag ska börja jobba imorgon. Varför går man? Varför bestämmer inte alla sig för helt enkelt inte gå en dag eller så? Om folket helt enkelt skulle vägra, vad skulle det leda till? Jag skulle bara nån gång villa prova en sån här sak innan jag dör.

När jag tänker efter så funkade klassamhörighet i högstadiet jävligt bra när det gällde att vara elak. Vi radade alla våra skolväskor framför klassrumsdörren för att reta upp en viss lättretlig lärare. Och visst lyckades det. Synd bara att man inte såg mycket mer av det där strålande samarbetet när det kom till att göra nånting vettigt (som att bestämma sig för att bli hemma en dag.)

Ishockey-VM

Jo tyvärr...

...jag är en eurovisionsnörd. Alltid likadant. Var är Europa? Hur vill dom visa sig? Hur reagerar folk? Ja ja ja. Och så ser jag. Norge har ett afrikanskt bidrag, Albaniens sångare bor i New York och har gjort karriär där. Europa innebär en salig röra. Förvånande? Nä.
Och så finska överättningarna, så att Pirjo ska förstå.

pum pum läpä läpä
suukkos on magiaa

Armenien och flås i mikrofonerna, undermålig koreografi. Sen: katastrofalt låtskrivande. Akrobater i bur. Klychiga gitarrer. "Bjuudiful" så som man säger i Amieerika. Serbien! Fantastiskt! En helt övermänsklig rysse som, förutom att sjunga, kan skrinna och dansa balett. Europa; ibland så vitt det bara kan bli. Reggae, från Schweiz. Ukulele, från Schweiz. Finnar som överraskar. Något otroligt portugalesiskt pinsamt som jag har förträngt. En polsk-ukrainska som sjunger för Litauen, ett musikalmoment. Europa är just det här.

Jag tror Finland vinner Eurovisionen 2011. Den där meningen ska jag se på sen, och säga "va va de jag saa?"

"Nä, jag är verkligen inte intresserad"

Jag var igår på en demonstration som ordnades av Röda korset, en tyst manifestation till stöd för krigets offer. Man skulle ligga tyst i 10 minuter för att minnas och uppmärksamma att största delen av offren under konflikter i dag är civila. Kanske än 30 mänskor låg på utbredda presenningar på gågatan, folk talade om att "här får man ju sola" o sånt där, jag försökte nu tänka på krigets offer. Men sen tänkte jag ändå att nog känns det fan så avlägset med krig och allt sånt när man ligger i gassande sol på en presenning utanför Stocka i Åbo. Ingen fara i världen fanns där. Ofta när folk demonstrerar för en god sak, så tycker jag att själva den där vi-andan är starkare än själva grejens budskap. Det var ingen som sa nånting om krigets offer där, och kanske det blir så just för att det är så avlägset, för att vi omöjligtvis kan föreställa oss hur det är att vara i krig, så varför låtsas?
Det galnaste jag hörde var nog av två förbipassagerande, när en från Röda korset försökte få dom att komma med och ligga/demonstrera. Nä, "jag är verkligen inte intresserad" sa den ena. Inte intresserad av vadå? Inte är det som att jag heller är "intresserad av" att ligga tyst en stund och tänka på krigets offer. Är detta ett exempel på hur ungdomar kan tänka nuförtiden, att världen är som en marknad med olika utbud, av vilka man antingen är intresserad eller inte? För att man ska aktivera sig behövs först ett intresse, ett unikt intresse från en själv. För allt kretsar ju kring en själv, så klart, vad annars?

Usch jag skriver illa idag, speciellt i början, but it's hard times right now. Hard times. Det sista jag orkar tänka på är bra svenska. Jag lär mig finska, just det. Finska.

Omslag to be.

Lande vs stan, the ultimate knockout

Och så är jag äntligen nere på Vessö. Jag går på välkända vägar, stannar vid forsande ljud av vatten som rinner ut mot havet, ett förbannat envist snötäcke som äntligen fått ge sig. Jag glor på forsandet och skummet och det surrar i huvudet av ljudet, skönt. Jag ser en bofink som far omkring mellan träden och fånar sig med sin skönsång, försvarar sitt revir. Hunden rullar sig i blåbärsris från förra året, sen glor den också.
När jag kommer ut hit kan jag inte förstå hur någon någonsin kan längta till stan, kan känna samhörighet med stans alla evenemang och möten, kan känna sig hemma där och villa bo där. När jag är här är tiden min vän. Tiden är solen som vandrar över himlen och slutligen går ner bakom grannens berg. I stan går jag på trottoarerna, betraktar ibland mina egna fötter mot asfalten, tänker ett, två, tänker trafikljuset, där. Snart är jag där framme, sen får jag gå över, sen får jag vända till vänster, sen är jag framme, äntligen. I stan ska man alltid nånstans. När jag väl är inomhus känns det ibland som att jag är nära något slags sammanbrott i de klaustrofobiska 20-kvadratslägenheter jag turvis vistas i. Jag vill skrika och gå bärsärkagång, dra ner saker från hyllorna och hamra mot väggarna som en galenpanna, för att det inte finns nån plats, inte rum att för fan att göra något annat än gå från diskbänk till dator, från dator till WC, från WC till diskbänk. Finns det inte rum så finns det inte tid heller, för i små utrymmen kan inte tanken flöda fritt och så blir inget tänkt, och blir det inget tänkt så blir det inte så mycket gjort heller och så blir tiden ens ovän.
När jag går här är det jag som är liten och betydelselös inför det hav och den skog som breder ut sig omkring mig, oändliga, omfamnande. Det är nästan löjligt så tanken genast känns klar så fort jag kommer ut hit, hur det att tanken känns klar rentav får en att andas bättre. Herregud, jag lever ju.

Vad vill perussuomalaiset?

Jag möttes idag morse av en Facebook-status som sa: "Timo Soini i Succémorgon, Radio X3M ungefär kl 8.35. Jag blir så förbannad. Varför ska media liva upp den här skitboomen ännu mer? Varje dag innan valet skulle man läsa hur många timmar Soini sover per natt eller hur han skulle beskriva sitt parti som en maträtt (det var köttsoppa). Nu efteråt ska han intervjuas. "Tycker du om köttsoppa?" Sluta!

Och hur blev det nu såhär att Perussuomalaiset fick till en sån brakvinst? Jag tror att folk är trötta på att se på monotont politikerprat, på att känna sig avskärmade från dom som bestämmer och så när det kommer nån och "pratar med bönder på böndernas språk" ja se, det gillar folk. Det är ett så gammalt trick, men det tycks fungera om och om igen.

Från persunas hemsida:

"Perussuomalaiset ovat nyt äänestäjien ainoa vaihtoehto saada todellinen muutos vuodesta toiseen jatkuvaan epäoikeudenmukaiseen politiikkaan. Perussuomalaiset ovat tavallisia maanläheisiä ihmisiä, joita kannattaa äänestää. Ehdokkainamme on niin professoreita, maanviljelijöitä kuin tehtaan työntekijöitäkin. Äänestä muutoksen puolesta. Tehdään yhdessä suuri muutos."

Så nu har Finland då röstat för en "förändring" men hurdan förändring? Ja, det tycks inte vara så viktigt. Det ska bli intressant att se hur någon som inte har några som helt konkreta förslag ska vara med och leda ett land, mänskor som beskriver sig själva som "vanliga mänskor som det lönar sig att rösta på".

Socialt ätande

En tagg, en ETIKETT. Ord som kommer in från engelskan eller från gamla omslag till sillburkar, sånt rör vi oss med idag. "Har du lajkat det där?" På tal om sillburkar, att äta med mänskor man inte känner känns som att smeta ansiktet fullt med sås och sen stirra på dom i tur och ordning och invänta reaktion. Därför går jag inte och äta. jag väntar hellre lite småhungrig och sen stuvar jag i mig ris och spenatplättar när jag kommer hem. Billigt och bekvämt i den mån att man slipper se andra äta, slipper själv trotta munnen full med sallad och sånt där medan andra ser på.

Hejdå liv, hej Lotro

Jag försummar mina närmaste, jag skjuter upp viktiga saker, jag beter mig pissigt, jag går inte i duschen, jag försover mig nästan, jag cyklar fort hem, jag slafsar i mig dålig mat.
Vad har hänt?
Jag har fått installerat Lord of the rings online. Det finns ingen hejd på mig. Jag vill vara där, bland björnar och ljuv musik. Jag skiter i den här världen.

Winter is not over

Went there. Usch så kallt det ser ut.

Hejdå Lotro. Hej liv.

Varning! Blödigt inlägg på kommande. Jag är arg, jag har misslyckats. Jag har velat ha ett spel som inte funkar på min dator, har laddat ner, laddat ner igen, haft fel version, bytt, bytt system, övervägt att installera Bootcamp, avvägt, retirerat. Jag är inte så bra på datorer om jag tror. Jag orkar inte läsa det finstilta. Ja skiter i att placera ddt-filer och dll i konstgjorda mappar, turbinlaunchar inte och stigarna finns inte alls. Jag kan inte detta! Jag har satt ner en massa tid på en massa som jag inte ens har lärt mig något av. Eländes Machintosh och eländes mig som ska bli så intresserad av något som jag inte kan få. Ja, det är väl douchen i mig som just vill ha något jag inte kan få, hahhahhaa.
Nu inser jag fakta. Jag kan inte sätta ner tjugotals timmar och dagar på att spela ett fånigt spel. Det var aldrig meningen.
Istället ska jag dricka saftsoppa och nektar och invänta total klarhet.
Ska avsluta med en beundransvärd bild av den värld som aldrig tog emot mig.

Draken visar sig

Johannes Brost är reptil inuti. Jag har alltid tyckt att det var något konstigt med honom. Så frös skärmen och där var den, draken.

Lotro vs svampplockning

Hej världen, jag har en addiktiv personlighet. Jag fastnar gärna för saker, gärna sånt som försätter hjärnan i ett nolläge i vilket allting känns ordnat och tankarna far förbi som på rullband, ihoppackade och prydliga. Nästa uppgift, nästa uppgift, nästa uppgift. Nu är det Lotro som gäller, Lord Of The Rings online. Ett spel. Ett onlinespel igen, den här gången av den avancerade sorten, med andra ord har jag uppgraderat från de där Bejeweled-aktiga nonsensspelen till ett sånt där spel som man inte behöver skämmas för att man spelar.
Jag skulle villa jämföra onlinespelande med svampplockning, för äventyrsgraden är ungefär precis den samma. Jag sätter gärna än 4-5 timmar på svampplockning och kanske mera om man inte hade behövt gå hem för att äta och sånt där, och likaså sätter jag gärna 4-5 timmar (och mer) till onlinespel av det här slaget. Det är äventyret, det är ovissheten om vad man ska hitta, det är exakt det samma i svampskogen. Annars vet jag inte vad för spelliknande situationer man skulle ha i vakna livet om inte typ guldgrävande eller sånt. Flasksamling på helgerna kanske? Nå, jag nöjer mig tills vidare med Lotro och ska hålla spelandet på en något så när okej nivå, dvs försöka.