Skit som jag gör

Efter en tid på varje nytt arbete jag får kommer den där känslan av att vad sitter jag här för och sätter min dyrbara tid på sånt som inte tillhör mig eller intresserar mig. Sen svarar jag själv fort på den frågan, att det är så man gör - man arbetar oftast för andra och får pengar till pasta och bröd, hyra och allt det där man är tvungen att betala för.
Och sen kontrar jag igen; ja men om jag skulle bruka min tid till att göra saker som andra kanske skulle betala för eller behöva på något sätt - skriva visor, måla tavlor, bygga fågelholkar, vafan vet jag vad man skulle kunna koka ihop, ja då skulle kanske något vettigt bli gjort. Och jag skulle må bra, och jag skulle klara mig.

Och sen svarar jag fort på den saken, att vem är jag att tro att nån behöver mina tavlor, eller musik, eller text eller vadsomhelst skit jag gör? Vem är jag att tycka att jag ska ha rätt till att göra vad jag vill när största delen av mänskor tydligen arbetar för andra och är helt okej med det? För att inte tala om dom som svälter eller jobbar femton timmar per dag vid någon maskin eller sånt?
Så vad klagar jag på, jag hör till femprocenten av världens mest lyckligt lottade mänskor, eller hur det nu var.

Ett problem är kanske att jag kallar det jag gör för skit. Eftersom jag gör det, så har jag ju underförstått redan till en viss grad nedvärderat det jag gör och minimerat chanserna till att verkligen nån gång göra något bra och behövligt, fint och som folk skulle betala pengar för.
Inte för att "sånt som folk skulle betala pengar för" måste förlikas med sånt som är "fint" heller, men fy för fan när man på ett sätt har blivit uppfostrad till att resonera så.

I Finland klarar man sig ju dessutom alltid, har jag hört. Det finns understöd och det finns galenskap man kan peka på, det finns socialbyrån och arbetslösheten, det finns många saker man kan göra för att kunna göra vad man vill och samtidigt leva ganska bra. Men fy fan då jag inte tycker att jag har rätt att lyfta något stöd. När jag ser på mina helt fungerande armar och ben samt springer flera kilometer ut till Halisbron och tillbaka utan problem, vafan ska jag då lyfta "arbetslöshetsunderstöd" för? Det måste väl för fan alltid finnas arbete till mig och hur mycket kan en mänska klaga över ett arbete liksom? Mitt illamående över ett arbete jag inte trivs på är väl en pytteliten banal skitsak som det aldrig kommer att tas någon som helst notis om någonstans.
Nä fy fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Faktiskt. Jag har aldrig vetat det.