Det knapriga ljudet av cornflakes som brister (Papegojnekrolog)

Det finns en slags död som kommer när man minst anar det, som tar ifrån en något man håller kärt och som lämnar en ensam och svarslös. Det är den döden som till exempel trollar bort papegojorna ur sin utebur, fast de alltid har varit där flera somrar i rad, utan problem. De har suttit och mediterat i skuggan, vankat omkring på marken, brett ut vingarna i regnet, kvittrat om morgnarna, sönderdelat kottar som fallit, skalat blåbärsris så bara risskelettet har funnits kvar, helt enkelt levt ett sjujädrans kvalitetsliv. När föräldrarna förra veckan i vanlig ordning kom ner till stugan, så var buren tom och papegojorna försvunna. Vi misstänker att gojorna har blivit byte för något djur som trängt sig in i buren och farit iväg med dom, eller så har de själva i vild äggläggningsiver trängt sig ut genom en springa på jakt efter nya boplatser. Hur som helst så står buren tom nu, med gapande öppen dörr i hopp om att fåglarna mirakulöst skulle uppenbara sig på gården igen, men våra önskningar äro förgäves. Papegojorna lär vara ett minne blott.

Jag visste ingenting om fåglar när jag av en slump började ta hand om Fjutte och Nefi i Malmö. Vi utvecklade i alla fall någon form av fungerande samhörighet och när jag flyttade från Malmö åkte fåglarna med mig först i tåg, sen med Viking Line från Stockholm och slutligen av och an med bil i Finland. Fåglarna blev med tiden så vana vid att sitta i bakluckan att de under dessa resor förnöjt började putsa fjäderdräkten, dricka och äta. De utvecklades till ett par extremt orädda och självsäkra kakaduor. Det var klart att jag fäste mig vid dom. En stor del av mitt välbefinnande har hängt på vetskapen om att "fjuttarna i alla fall har det bra", hur det nu än har gått med allt annat. Det har varit en form av livsuppgift för mig att se till att gojorna flyger tillräckligt, att det finns mat i kopparna, att det finns vatten att bada i och ja, att se till att fåglarna har allt som en fågel kan tänkas behöva för att ha ett så bra liv som möjligt, trots fångenskapen.

När jag bodde i Helsingfors flög de allt som oftast fritt i min etta, vilket ledde till att det fanns fågeldamm mer eller mindre överallt. Liksom det om sommaren dalar omkring luddiga maskrosfrön i luften, dalade det omkring fågeldun i min lägenhet, men det berörde mig inte mycket. Man fick tömma dammsugarpåsen ofta, men att vakna till Nefis improviserade trudelutter fick mig att le om morgnarna. Ingen av papegojorna lärde sig egentligen att härma någonting eller att bli handtama, så som såna här fåglar mycket väl ska kunna göra, men jag tyckte nästan ännu mer om dom för den sakens skull. Mina fåglar brydde sig inte om mänskor eller om att vara till lags på något sätt. De sjöng sina egna sånger, och de satte sig på ens huvud om man åt cornflakes, för att de gillade det knapriga ljudet av flingor som brister. Jag strödde ut cornflakes på golvet som gojorna i all förtjusning plockade i sig, alldeles vimmelkantiga av glädje över godsaker i kombination med ljudet.
Enligt Fjutte och Nefi var de två de enda exemplaren av släktet nymfkakadua som fanns kvar i världen, och deras huvuduppgift i livet var naturligtvis att föra arten vidare. De började häcka under badkaret, ruvade turvis på två ägg, som jag sen efter en tids övervägande tog bort. Jag kröp omkring på badrumsgolvet och försökte vispa ut fågelägg under badkaret med en avbruten trälist. Jag duschade i ett badkar som hade fågelskit på kanterna.
I vardagsrummet hängde fåglarna ibland i gardinerna, eller spatserade av och an uppe på gardinstången, tuggade ner mina salladsplantor till roten och bökade i krukmyllan. Vad dom än hittade på, så kände jag mig lycklig som hade den äran att ha ett modernt fågelliv mitt framför näsan på mig. Fjutte fick en egen Facebook-sida där vänantalet bara växte dag för dag. Hela världen tycktes vara full av papegojor och på Fjuttes Facebooksida gav jag mig själv lov till att spela idiotiska spel och idka nonsensaktiviteter. Det var ju ändå Fjutte som gjorde det.

Jag älskade dom här fåglarna lika mycket som dom inte älskade mig, och jag hade hoppats att ha dom med mig ännu ett par år, oberoende av all irritation och allt städande de förde med sig. Deras öde ville annat, men jag är tacksam för de år vi fick tillsammans.
Skaffa aldrig fåglar!