Och så guidar jag igen. Står och läser innantill från papper, hoppas det inte darrar, säger så mycket jag kan utan papper, anstränger mig för att le och verka skittrevlig, på strumpbyxorna har jag ett hål som jag försökt dölja genom att rita med svart tusch rätt på huden undertill, det funkar inte, strumpbyxorna glider upp och ner, hålet blottas och jag inser att jag hade varit tvungen att tuscha en minst 10 diacentimeters fläck om jag hade velat dölja hålet helt; hela min uppenbarelse måste se alldeles för jävlig ut. Jag säger "metallinen kiila" när jag förklarar hur klavikordets mekanism fungerar och tänker samtidigt att "kiila", det visste jag inte för två veckor sedan vad det betydde. Nånting måste ha hänt. Jag är i finsk position. Det känns helt galet, lite som en utanför kroppen-upplevelse, men ändå alldeles för intensivt. Jag kommer aldrig ihåg allt. Efteråt säger kassatanten som är en erfaren guide, att man inte ska titta mot instrumenten medan man guidar, utan ut mot åhörarna. Hon menar inte att jag skulle ha tittat mot instrumenten, men "i alla fall". I get the point. Jag är bara glad för att hon kommenterar en så för mig oväsentlig liten detalj som är skitenkel att rätta till så fort jag slipper papprena och allt innantill-läsande. Den här sommaren kommer att bli alldeles crazy. Idag fick jag som tack av en grupp församlingsmedlemmar, ett 28-bitars pussel som föreställde Björneborgs katedralorgel från 2007.
No comments:
Post a Comment