Lande vs stan, the ultimate knockout

Och så är jag äntligen nere på Vessö. Jag går på välkända vägar, stannar vid forsande ljud av vatten som rinner ut mot havet, ett förbannat envist snötäcke som äntligen fått ge sig. Jag glor på forsandet och skummet och det surrar i huvudet av ljudet, skönt. Jag ser en bofink som far omkring mellan träden och fånar sig med sin skönsång, försvarar sitt revir. Hunden rullar sig i blåbärsris från förra året, sen glor den också.
När jag kommer ut hit kan jag inte förstå hur någon någonsin kan längta till stan, kan känna samhörighet med stans alla evenemang och möten, kan känna sig hemma där och villa bo där. När jag är här är tiden min vän. Tiden är solen som vandrar över himlen och slutligen går ner bakom grannens berg. I stan går jag på trottoarerna, betraktar ibland mina egna fötter mot asfalten, tänker ett, två, tänker trafikljuset, där. Snart är jag där framme, sen får jag gå över, sen får jag vända till vänster, sen är jag framme, äntligen. I stan ska man alltid nånstans. När jag väl är inomhus känns det ibland som att jag är nära något slags sammanbrott i de klaustrofobiska 20-kvadratslägenheter jag turvis vistas i. Jag vill skrika och gå bärsärkagång, dra ner saker från hyllorna och hamra mot väggarna som en galenpanna, för att det inte finns nån plats, inte rum att för fan att göra något annat än gå från diskbänk till dator, från dator till WC, från WC till diskbänk. Finns det inte rum så finns det inte tid heller, för i små utrymmen kan inte tanken flöda fritt och så blir inget tänkt, och blir det inget tänkt så blir det inte så mycket gjort heller och så blir tiden ens ovän.
När jag går här är det jag som är liten och betydelselös inför det hav och den skog som breder ut sig omkring mig, oändliga, omfamnande. Det är nästan löjligt så tanken genast känns klar så fort jag kommer ut hit, hur det att tanken känns klar rentav får en att andas bättre. Herregud, jag lever ju.