Nässlorna

Vissa dagar är bara svårare än andra. Dom kan börja med att det till exempel är otroligt svårt att komma ur sängen, som idag och svårigheten med uppstigandet leder till att man börjar ifrågasätta allt man gör i fortsättningen, som huruvida balansen mellan piimä och cornflakes är rätt eller inte, och såndäna tankar som sen leder till att man tar dåligt hand om sig själv den dagen, att man bara tar två illfariga bananer med som lunch.

Väl på jobbet läser man papperslapparna som är uppsatta lite här och var på ett mer kritiskt sätt än annars. Det finns ett skåp som man öppnar med en nyckel som ska hämtas från en låda som ser likadan ut som 30 andra likadana lådor i samma hylla, och så när man väl öppnar skåpet möts man av texten; "Dessa papper är ENDAST till för användning av kopieringsmaskinen".

Och man tar av skorna, för att det är hett och hela rummet fylls av fotdoft. Och man stiger upp på en vinglig kontorsstol med hjul och konstaterar att det inte går att öppna de satans fönstrena i det här rummet.

Och sen ska man hitta på saker att göra åt en annan som också jobbar här, och man visar på kopieringsmaskinen och en bunt papper, att här kan du kopiera. Man säger "Kopieringsmaskin, jee!" och rullar med ögonen. Liksom hurra, alla förstår. Det här med kopieringsmaskiner är ju skithäftigt och tål att skämtas om varje morgon, minst.

Och sen går man på lunch till lunch-huset, för att man vid den tidspunkten på dan har förstått att man inte kommer att klara sig så värst bra på enbart dom illfariga bananerna, speciellt då inte eftersom frukosten också blev dålig i balansen mellan cornflakes och piimä. Och där ska man så klart stöta på en halvbekant som man nån gång jobbat med, och man hoppas att ens påflugna "hej" inte ska leda till den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" och så hör man den artiga följdfrågan om man vill "sitta med dom" just medan man tar salladssås, så man hamnar då att artigt sitta med dom och ytterligare ställa artiga följdfrågor.
Att en sån dag.

Och senare på dagen värmer man kaffe i mikrougnen och kaffet lämnar bruna spår efter sig mot kaffemuggsväggen, och man frågar sig om man själv har likadana bruna spår i munnen.

Och man följer med ukkostutkan, blint, tålmodigt. Man ser att åskan närmar sig stan, fast den aldrig vill nå ända fram.