Härskande lögner och marknadsföring

Sitter och försöker fundera på hur mitt seriealbum ska börja, fortsätta och sluta. Där kan man sen fundera. Har typ en början, men sen kör det till sig. Jag vet inte längre vad jag vill säga, eller borde! Jag vill liksom egentligen inte säga något, äh - vem försöker jag lura? Klart jag vill säga något, återstår bara att komma på vad.

Jag stötte på en gammal Faceboook-post, från tiderna då jag ännu snarvlade online. Jag snarvlade om Trump, sanningar och lögner och hur sanningen inte längre spelar någon roll. Det sjukaste just nu är, att det inte ens känns speciellt kontroversiellt att snarvla om det här med sanning och lögn - att vi har kommit till en punkt där det är så självklart att vi omger oss med härskande lögner att det inte är något märkvärdigt med det, gammal skåpmat liksom. Marknadsföring är också bara lögn, men tror man på det som marknadsförs så kanske man faller för det - och så fungerar det eller inte, det är inte så intressant. Så hit har vi kommit, gott folk, att vi är omgivna av härskare som inte gör annat än marknadsför sig själva och sina egna ideologier, oberoende om de bottnar i vett eller ovett. Hela livet har blivit en tävling i vem som marknadsför sig själv bäst, och jag är så urbota trött på det, knappast den enda.

I andra ändan av stan

Nu sitter jag här i andra ändan av stan och låtsas att jag har något att komma med. Den här helgen har spenderats med hund - först Sulo, sen Kerttu - två favoriter, skulle kunna snarvla i evigheter om deras olika personligheter (som inte alls gick ihop). Typ som att tänka sig att en tvärkonstnär från Ryssland skulle bli kaveri med en dagistant från Pansio. Lika troligt var det att de här hundarna skulle fatta tycke för varandra, så de gjorde de inte.
Därav alltså här, hemma hos den ryska tvärkonstnären, medan den andra hunden är hemma hos J. Det var inte hur jag hade tänkt mig att spendera den här allhelgonahelgen men blev ju desto bättre så. Idag var jag ute i Katariina i regn och storm medan Kerttu visade upp sina skills i smådjursjagande. En gång fångade hon en mus rakt framför ögonen på mig, och åt upp den. Det är inte mycket man kan göra åt en rysse som antagligen vuxit upp genom att jaga i dikena.

Idag känns det som att november har kommit på allvar. Det blev knappt ljust alls, och jag har varit så trött att jag har dåsat framför en dokumentär om Trump och Harris. Snart följer hela den cirkusen, natten till onsdag, så då ska jag naturligtvis vara parkerad framför teven med skålar av allsköns läckerheter. Och så ska jag ta mig genom natten och se vad det påhittade landet USA hittar på.

Utöver det är det bara tickande klockor och stillhet, vetskapen om att det är nu, NU jag måste ta i mina egna projekt om jag nånsin ska göra något av värde, eller bara se livet rinna ner längs med kakirännan som vanligt. Vilket som är acceptabelt.

Cirkusvagn med festligheter

Ovidkommande rapport: Har otroligt nog ynka fyra grejer kvar på min lista, och sen öppnar sig hösten för EGET BRÖT. Jag ser det egna komma åkande mot mig som en cirkusvagn med festligheter - snart ska det ritas och akvarellas och skrivas och komponeras och turneras. HERREGUD vad jag ska sväva ut. Eller så ska jag bara förgås i mörkret.

Vintertid

Jag är bara en så förlorad varelse i denna värld, det är det enda bestående jag alltid kommer fram till. Jag skulle vara så mycket bättre funtad i en forntida värld där ingen mobiltelefon ännu var uppfunnen. Vi är fundamentalt förändrade till hela hjärnstrukturen och jag undrar om vi någonsin igen kan hitta tillbaka till varandet så som det var innan telefonerna? Hur ska våra huvuden bli rensade på all skit-information vi går och bär med oss hela tiden?
Jaja, jag låter som en gammal 60-talsmommo. Jag borde göra mig av med telefonen och skaffa en sån där karvalakki.

"Ta mig till ett djur"

Jag är tillbaka i Åbo och min havsvistelse drog rejält ut på tiden. Ungefär ingenting gick som planerat, men det föll sig väl ändå. Nån tant från hund-åldringshem hörde jag aldrig av och inte hörde jag av mig heller, så jag lät det där rinna ut i sanden bara, som sagt - det var en så vag överenskommelse att jag inte ens orkade ta tag i den igen. Istället hängde jag på stugan, umgicks med min brorsdotter, gjorde fullmånsritualer och gjorde en del grejer i hemstaden, Borgå, och försökte känna efter hur det skulle vara att vara borgåbo (angstigt, så klart).

Bland annat var jag med min mamma på ett språkkafé. Det var otroligt givande - en handfull invandrare som övade sig på att prata finska, och en själv då som konverserar och skrattar och pekar. Sen var vi en morgon med brorsdottern och byggde robotar av paff, också givande - mest att se de där spökena till föräldrar i mjukisbyxor och människorester som just och just får sig själva och sina barn att hålla samman. Var en intressant sociologisk studie. Fin robot blev det också.

Mina fullmånsritualer blev det bara skräp av. Jag var inte närvarande, jag satt och frös inlindad i ett par filtar och bara stirrade på månen och försökte bränna upp lite lappar där jag hade skrivit dåliga vanor på, men jag föll direkt tillbaka i vanorna så fort jag gick tillbaka till huset. Jag plockade lite slitna glasbitar från en strand, de är så vackra när havet har slipat dem så att de inte är vassa längre - bara mjuka, märkliga bitar av glas som nån gång har tillhört flaskor.

Mest hängde jag bara i lampskenet eller utomhus, följde med dagarna som kom och solen som gick över himlen, mörkret som föll och månen som sen steg upp och den också, vandrade över viken. Jag laddade ner Redecor och designade fåniga Ikea-hem på appen, spenderade alldeles för mycket tid med det, sov gott och drömde, snarkade säkert, lade pussel, vaknade mot den heta eldstadsväggen i bakrummet, plockade svamp, torkade svamp och hängde omkring i ett konstant tillstånd av stillhet och undvikande av frågor.

Det mest spännande jag var med om var när jag var ute och filmade. Jag hittade en fin, ljus glänta mitt i skogen, tyckte mig ana lite magi, lade en av mina glasbitar där och sade högt "ta mig till ett djur". Sen traskade jag vidare, tyst och uppmärksam, hela tiden beredd på att möta ett djur och att vara synnerligen osynlig i fall att det skulle ske. Jag gick till ett ställe där jag tidigare har hittat slaktrester av älg, skallar och benrester, och inte fanns där några skallar längre - men där hittade jag en lustig plastboll med en anka inuti. Ankan simmade i en liten vattenslurk med plastkonfetti i, det var verkligen bisarrt och komiskt och jag tänkte att nog har fan magin humor alltid, "för mig till ett djur" och så för den mig till en leksaksplastanka. Nå, jag tog bollen med mig och gick vidare, filmade en svamp med sniglar i, filmade kalhyggen och mossgropar och elände.

Så kom jag till ett ställe som tidigare har varit fullt med stensopp, ett verkligen fint ställe med en liten skogstjärn där vattnet står stilla. Och nu låg den här tjärnen alldeles blottad och tagen ur sitt sammanhang med fällda träd på alla sidor. Skogsmaskinerna har verkligen dragit fram på Vessö under de senaste åren, jag gör mitt bästa för att inte lamslås totalt av detta faktum och försöker inse att pengar bara är en sjukdom och att de som tjänar dem bara måste tjäna mer. Och för det måste man fälla mer och mer skog, så enkelt är det. MEN i den här tjärnen bodde en mink. Jag såg den dyka undan och försvinna när jag kom, så jag satte mig vid kanten av vattnet och väntade. Och inte fan tog det länge innan minkjäveln åter dök ner i dammen och sen uppenbarade sig rätt framför mina ögon, så jag fick en fin liten filmsnutt av när den vädrade i luften, kände lukten av människa, såg mig och sen tvärt dök ner tillbaka i tjärnen. Jag var nöjd, jag hade verkligen fått ett djur, precis som jag bad om.

Till fredagen anlände J och vi ställde till med middag på stugan. Jag städade som besatt hela morgonen, torkade damm och ställde undan alla småprylar så att han inte skulle drabbas av allergianfall direkt. Det funkade, vi hade en fin kväll med föräldrar och bror & fru och brorsdotter. J använde farsans astmapipa. Sen hängde vi där, J och jag, hela resten av helgen och jag var väl lite bortkommen, för inlindad i min ensamhet och min icke-rytm och totalt oemottaglig av annat umgänge. Det må vara förlåtet. Jag målade några riktigt fina akvareller av holmarna utanför, lämnade dem till mina föräldrar som blev glada.

Och nu är jag tillbaka i Åbo, i regnet och i trafiken. Försöker få en rätsida på mina uppgifter och mina måsten och mina viljor. Mest funderar jag över kroppen och den här konstanta tröttheten, hur jag ska få nån ork igen. Nu är jag förkyld, så det må vara förlåtet det med. Men det känns som ett konstant dilemma det här - att man borde hålla upp nåt slags kondition samtidigt som man borde äta hälsosamt och gå i säng i tid. Hopplöst.

Komet och tickande klockor

Jag är på Vessö! Satan fan! Åtminstone två hela dagar ska jag spendera här. Hur har jag nu haft en sån här förbannad tur? Hela skogen svämmar över av trattkantareller, också några vanliga kantareller och förhoppningsvis nån enstaka stensopp (svart trumpetsvampjävlarna hade redan någon annan gått och hittat, fan jag som trott att jag var helt ensam om att känna till stället). Jag har redan hunnit plocka en halv korg full med svamp som jag ännu inte vet vad jag ska göra av, men plockas måste den ju.

Nu är det då meningen att jag ska göra ingenting alls, förutom det där ena då som jag verkligen SKA göra - dvs filma lite videomaterial och skriva några texter. Utöver det väntar jag bara på att en tant från ett ålderdomshem för hundar ska ta kontakt med mig, så jag förhoppningsvis får åka dit och jobba en vecka. Hela det där hänger i så lösa trådar att jag ännu inte vågar hoppas att det ens kommer att ske.

Men nu, stugan. Inpyrd, mögelinfesterad sommarstuga i oktober och "århundradets komet" Tsuchinshan-Atlas som nalkas efter solnedgången kl. 18.15, grått hav och hopp om norrsken. Blir nog inte bättre i min bok och jag tänker bara, att hur ska jag slå mig ner nu? Hur ska vilan se ut, hur ska jag INTE göra något, vad gör man när man inte gör någonting? Lördag, i varje fall. Bloggen, i annat fall. Att skriva ner nånting, det är väl i högsta grad att göra ingenting men att i varje fall göra någonting. Är så länge sedan jag har varit så i tystnaden och för mig själv att allt det här känns lite hotfullt, som att ångesten lurar i alla fall i något skede - om inte innan så i alla fall när mörkret faller på, oförlåtande och kompakt. Men så finns då den där kometen och hoppet om norrsken. Borde kanske sova en lur för säkerhets skull, så att nu inte tröttheten anfaller en just när man borde vara uppmärksam.

Far har varit här och satt igång gökuret, min kockoklocka som jag fick till tolvårsdagen från Schwarzwald, lite skrämmande är den allt med sitt förbenade tickande. Varför är den min och varför är den här? I alla fall, är ett så familjärt fenomen, det där med att se till att klockan går innan han lämnar stugan för mig - för vad vore det för reda med klockor som står och spisar som det inte har eldats i? Här är färdigt eldat, varmt och med tickande klockor från i varje fall två håll. Så man nu i alla fall har den där attans tiden som påminner en om den enformiga linje vi alla är del av.

Tiivistäkää, niin kaikki mahtuu

Idag föreställde jag mig tankarna som pratbubblor ovanför ens huvud. Som att man kunde ta tag i dem och fundera på dem, eller förkasta dem. Jag förkastade dem alla.

Det känns så länge sen jag har tänkt en intressant tanke, liksom - en livsomvälvande tanke. Det känns också så länge sen jag har sett nån riktigt entusiastisk i ögonen (utom J, han är alltid entusiastisk. Faktiskt. Det är därför jag har gift mig med honom. Men nu ska jag inte svamla mer om det).

Idag har jag kommit överens om en radiointervju, kommer att sitta inklämd i mina föräldrars sovrum med mobiltelefonen kl. 14.40 på fredag och vara live. Prata om den senaste recensionsboken. Knappt hade jag hunnit skicka iväg recensionen, så skulle jag på jobb till museet, genom regn och storm med ett paraply som inverterade sig själv hela tiden, ni vet, det blir en fånig tratt istället för att fungera som paraply. Men jag kom fram, och på museet var det fullt kaos. Alla stod med stirriga ögon, konserten var slutsåld och mitt i allt hade vi ett femtontal människor som stod och väntade för att se om de överhuvudtaget skulle kunna komma in. De som höll konserten ville plötsligt att vi skulle lyfta bort alla notställ - och i pausen lyfta in dem igen - och ställa dem på samma plats, så vi hamnade sätta ut tejpbitar på golvet och ställa notställena bakom scenen i samma formation så det skulle vara lätt att lyfta fram dem igen. Och som jag hade gissat, så kom inte alla konsertbesökare - för det ösregnade hela dan - så jag sålde biljetterna snabbt som attan, gjorde ett varv i fullsatt sal och ordade kort att alla skulle "tiivistäkää, niin kaikki mahtuu" och så var det konsert. Och så var det paus, vi lyfte notställ som små myror. Och så var konsert, igen. Och så var det middag, i salen intill. Sen gick jag ännu till arbetsrummet efter datorn, och sen hem. Och åt. Klockan halvtolv på natten.

Jag kan inte påstå att det är nån reda med nånting. Jag är trött, men vill skriva innan jag lägger mig. Vill åstadkomma något av värde, något annat än det som känns som at jag bara håsar, slarvar omkring från en plats till en annan.

Imorgon ska jag till Borgå. Före det, via Helsingfors och se på en teaterföreställning som jag också ska skriva en recension om. Jag vet inte när allt det här tar slut. Jag har så mycket annat som jag skulle villa göra, samtidigt vill jag bara lägga mig ner och sova djupsömn, låta dagarna gå, låta världen glömma bort mig.

Jag ser inte fram emot något, egentligen. Våren förstås, men den kommer ju inte nu. Jag vill ha en hund, så jag ska få nån struktur i tillvaron, lite glädje, nån att bry sig om. Jag letar och funderar, varje dag. Jag hoppas att nån hund dyker upp. Det måste det ju kunna göra.

Innan dess, så håller jag ihop, på något sätt.

Nya moln, nya möjligheter

Ny dag, nya moln, nya möjligheter. Det är någonting alldeles underbart med oktoberluften: Den är mjuk, förväntansfull och lite illavarslande. Jag följer med en lönn som jag cyklar förbi typ varje dag, nu har den tappat hälften av sina blad och resten är gula. Snart är allt bara tomma kvistar som spretar mot himlen och blah blah blah.

Jag börjar känna mig som en trött och upprepande gammal recensent. Jag har haft turen att få riktigt fina böcker att recensera den här hösten, det är bara mig själv och mitt återhållsamma arbetsskrivande som jag är trött på. Jag skulle villa spejsa ut i något riktigt sinnessjukt på konst- eller skrivfronten. Bandet (Svarta havet) ger ju utlopp för sånt, tack och lov men sen vi nu fick skivkontrakt från Amerikatt (wohoo) så har det smugit sig in ett allvar i även det. Nu måste vi prestera, nu måste vi visa åt skivbolagsmupparna att de har signat ett pålitligt band. Det ska fotograferas och göras videor och det ska naturligtvis produceras mer musik och det ska spelas, spelas och spelas.

Inatt pusslade jag mitt hästpussel till klockan tre. Jag lyssnade på Therapy gecko på Spotify, drack matcha-te och åt surskorpor och så rann tiden bara iväg. Jag är inte sur över det. Visst får jag sitta uppe och spejsa ut i vad som helst, bara jag inte sitter med mobiltelefonen framför näsan.

Nu borde jag absolut inte sitta här och skriva det minsta, utan istället läsa min sista recensionsbok med deadline imorgon, så nu ska jag ta itu med det.

Jag. Är. Färdig.

Idag har jag gjort trollkonster och sprungit omkring och upprätthållit bilden av min kaotiska vardag enligt bästa förmåga. Eftersom R sov i mitt arbetsrum på lördag och sen lämnade nycklarna där, så har jag inte sluppit in efter varken min dator eller följande recensionsbok sen dess. Så istället har jag typ sluibat och runnit ännu mer längre ut i periferin. Att jag spelat solitaire om nätterna, gör att mitt synfält har blivit helt vrickat och fragmenterat, så realitetsuppfattningen har liksom varit - konstig. Så idag fick det vara nog, i morse klädde jag mig i min häxdress och drog en formel som funkat tidigare (egentligen ämnat för att komma över personer, men varför inte obsessioner också, tänker jag):

Så snart är det gjort, ingen mer solitaire för undertecknad.

Idag hamna jag sluiba runt på stan för att sen slinka in till arbetsrummet genom samma dörröppning som taiji-typerna kring 16-tiden. Jag handlade ett block med svarta papper och tillhörande färgpennor och sen lite biblioteksböcker för att - ähum - få teckneinspiration. För jag borde ju rita, jag borde ju förverkliga grejer jag vill förverkliga och inte spejsa ut i allt möjligt annat bröt. Och så hittade jag ett hästpussel på loppis, allt detta för att helt enkelt få annat att fokusera på än solitaire.

När taiji-gurun öppnade dörren ville jag direkt säga, att DU GILLAR TE för jag hade läst på taiji-typernas hemsida (för att få reda på när de har sina timmar, så att jag ska kunna tima det med att själv dyka upp samtidigt som de kommer) att just den här guruns passion är te, haha. Jag vet mer om folk än vad de anar. Jag vet också att han är pianist och har fibromyalgi, men att taijin har hjälpt honom. Men jag höll mig, jag sa ingenting konstigt.

Vad jag har lärt mig genom mina häxritualer, är att trollkonsterna inte bara ger sig själva, utan att man med hull och hår måste leva upp till sina egna förväntningar. Och man vill ju också att de ska funka. Så, no cheating here - nu går jag in för att förändra mina (o)vanor. Det här skrivandet är också i sig ett manifest - nu är det slut med det där.

Nu ska jag typ sova, för jag är så attans trött. Vet inte vad jag gör om nätterna, men det är varningslampor på alla håll. Jag. Är. Färdig. Men nån gång ska livet återvända igen.

Hela mitt liv handlar om att hantera det, inte att leva det

Hur ska man leva det här livet egentligen? Hahahha. Inleder dagens inlägg med en sån här lågtröskelfråga. Jag har bara en tendens att mot natten jaga upp mig, och sen ligga vaken alldeles för länge framför totalt meningslösa aktiviteter. Har förbjudit Candy crush nu, men i den stilen. I natt spelade jag mobilpatiens (how 90's of me). Jag tycker att hela mitt liv handlar om att hantera det, inte leva det. Det handlar om att hela tiden maximera sin effektivitet och aktivt arbeta emot sina dåliga vanor som annars leder en direkt in i fördärvet. Och aktar man sig inte - dvs arbetar man inte aktivt emot sina tendenser och lustar, så är man direkt där - i fördärvet och gör sig själv och alla andra besvikna.
Är vi inte inne på något där, förresten? Känns det inte som att livet numer är så mycket mer maintenance än faktiskt levande, vad det nu sen ens innebär?

När jag tänker på min barndom, så var det mest som en tillvaro där lugnet liksom rådde, där tiden inte var sådant som man tänkte på och där jag aldrig behövde bekymra mig som sånt där trivialt som "mitt mående." Jag hade turen att ha en lycklig barndom, inte gillade jag eller trivdes i skolan förstås, men benen bar och man var sprallig, ledsen, glad och frustrerad och typ aldrig, ALDRIG trött (vad är det)?

Sen minns jag hur jag kunde vara uppslukad av böcker, och känna mig närapå upplyst när de var slut - höll om boken som om den vore nånting magiskt och tänkte att "det här, det här har jag varit med om." Det där känns nu så ouppnåeligt - att man skulle kunna uppnå ett tillstånd då man är så investerad i något analogt att euforin tar över en totalt när man reflekterar över vad som just hände.

Nu har jag suttit här på arbetsrummet och skrivit en text och skickat iväg ett mail. Samtidigt har jag varit engagerad i två andra diskussioner om andra saker på Telegram, så egentligen har min fokus spretat iväg hit och dit utan en oavbruten arbetsstund alls egentligen. Också medan jag skriver detta, håller jag på och pratar om fotografer och textstorlekar på albumcover vid sidan av. OCH SÅ UNDRAR JAG VARFÖR JAG ÄR TRÖTT och urlakad mot kvällskvisten? Jag har ju fan varit som på jobb på en snabbmatsrestaurang där biffar steks samtidigt som kunder betjänas, samtidigt som bröd för nästa dag bakas och så slutar hela dagen med att man ska moppa golvet. Fast allt det här sker i ens huvud, då. (Kanske dålig metafor).

Min poäng är bara att I BARNDOMEN VAR DET INTE SÅ. I barndomen fanns det inte en ständigt vibrerande mobil på nattduksbordet bredvid en, i barndomen fanns inga fokus-appar eller ADHD-planners, i barndomen fanns bara inne och ute och böcker och skrivmaskiner. Och vi mådde så mycket bättre.

Nu ska jag inte mommofiera hela det här inlägget med att hojta att allt var så mycket bättre förr - faktiskt så har jag hopp om att unga hittar livet på nytt och fattar att koppla sig bort från mobiltelefonerna. Det finns redan en växande offline-rörelse bland unga och instagram och dylikt gör ju redan sitt för att bli otroligt impopulära med sina algoritmer och reklamer och suggested reels och bullshit. Det är klart att ingen människa i längden orkar med det där. Samtidigt som AI lakar ur all vett och mening i en annars betydelsefull tillvaro och maktens länder håller på och bombar skiten ur varandra.

Nå, men vi trallar vidare.

"Enkel" och "inte så stor skillnad"

Jag gick tillbaka till arbetsrummet efter att det var J:s dags att sova, han har börjat med bagarjobbet igen och våra rytmer kommer att bli så att vi har gemensam vakentid endast på eftermiddag och kvällen, typ. Jag har kämpat med en illustrationsjävel hela dan. Det är av den typen som är "enkel" och "inte så stor skillnad", vilket naturligtvis istället betyder "svår" och "en jävla skillnad" och en möjlighet att bolla runt med femton dåliga idéer istället för att köra med en bra.
Men innan den gjorde jag en annan som direkt blev bra, så man får vara nöjd.
Dessutom får jag vara nöjd för att jag uppnådde dagens mål, dvs den där första illustrationen.
Så egentligen är det här andra bara bonus.
Vad svamlar jag om?

Känner mig lite melankolisk för att hösten har kommit. Med den kommer bara elände, vintern och hela det där satans tvångslägret som jag inte förstår att man går med på varje år: Skitkallt och mörkt också, dubbla lager kläder och slask och regn och BARA sura miner. Blir också sur på mig själv som ska klaga över det varje år.

Det har väl gått lite bättre nu, det här utan-hunden-livet. Jag tänker inte på det konstant, bara kanske 5-7 gånger per dag. Mest saknar jag att vara ute, det är så himla viktigt för mig. Har börjat springa istället och det är ju givande, men känns så jävla egoistiskt och för en själv bara - ingenting man delar.
Vi har kikat på en del rescue-hundar och visst är det vissa som tilltalar, en skickade vi till och med en ansökning om men så var den redan reserverad. Sen är det allt det här med turnerandet och bandet och det som tar så attans mycket tid och grubbel av en, och då ska man så klart ha skötare och allt det där. Vilket vi ju nog egentligen har. Mest är jag inriktad på en hane nu, så den ska gå ihop med alla tikar vi har i bekantskapen. Men att, det där tänker jag att nog löser sig - att nog finns det sen en hund nån gång som är precis den som ska till oss, så jag låter på nåt sätt ödet sköta det där, tror jag. Och letar lite sporadiskt.

Så därför - bloggen

Long time no see, och nu alltså VERKLIGEN long time no see. Jag har avinstallerat instagram (min huvudsakliga some-app) på grund av många saker och ska nu göra ett allvarligt försök att blåsa liv i den här adressen igen - bära eller brista.

Jag är väl knappast den enda som funnit instagram så oändligt enformigt, repetitivt och tröttsamt under de senaste åren. Det värsta på sistone, är känslan av hur algoritmerna riktigt arbetar hårt för att hålla en fast, hålla en där som ett dumhuvud tittande ner i skärmen - och att det funkar - att de verkligen lyckas hitta snuttar och videoklipp som är som skräddarsydda för mig. Någon som går i naturen och förbannar hela världen. Någon som kritiserar kapitalismen. Men när jag sett de där klippen så drabbas jag mest bara av en oerhörd tomhet. Varför? Vem är det meningen att jag sa vara av samma åsikt som? Varför vill de kategorisera mig som en sån eller sån människa, varför måste jag sitta just här med huvudet nerböjt mot skärmen? När hela världen och människorna och allt som man borde intressera sig för finns där utanför?

Jag har blivit allt mer förbannad på riktade reklamer, upprepande innehåll och känslan av enformighet, att jag inte till sist fann nåt nöje i att ens själv knåpa ihop stories, vilket jag annars alltid har funnit ett nöje i att göra. Jag vill liksom inte bidra till flödet av nonsens och improduktivitet, jag har dessutom för mycket jag vill säga - så mycket mer än vad som ryms på en sån där töntig skärm.

Men alltså mest - känslan av att vara just produkten - den som är offret, fasttjättrad i allt det där. Den som borde vara någon annanstans.

Så därför - bloggen.

Vi ska se vart det bär av.

Herregud, hör på den gurun!

Det har åter gått en månad och jag tänkte att det väl vore väl för välbefinnandet och tidslinjen att åter upprätthålla nån form av aktivitet här. Det nalkas jul. Jag har varit sjuk och är ännu, och är det någon som är så sämst på att vara sjuk så är det jag. Jag lever mig in i symtomen, förstärker dem - och ältar och tycker bara synd om mig när jag borde ta till konkreta åtgärder och hand om mig. Imorgon ska vi spela keikka i Tammerfors och idag när jag tog ett coronatest hoppades jag verkligen att det där andra strecket skulle uppenbara sig, så att jag skulle få en orsak, ett tydligt förhinder till att åka nånstans. Så att jag skulle få tillåtelse att känna mig så skit som jag gör.

Jag gör min Rurik-julkalender och det ger dagarna ett märkligt flyt som jag gillar, att sätta sig ner och veckla ut idéerna, rita pratbubblor och rita riktigt skitbilder och rita riktigt fina bilder. Det blir som det blir men jag blir så klart så otroligt glad för att den kalendern faktiskt verkar betyda nånting för någon. Det värmer nåt förbannat, att jag har förmågan att få nån någonstans att skratta igenkännande. Bara det att någon orkar ta del av något simpelt som nån annan gör, nåt helt egoistiskt, det är fan en gåva.

Det här är något jag har försökt ta till mig på sistone, att agera där man är, göra det man kan på något sätt. Tanken på världen och vad som sker i den är liksom för svår och för stor och förlamande, så i något skede måste man ju liksom stiga ner och se sig själv i ögonen och säga att det räcker, det lilla jag gör. Konsumerar minimalt, undviker att äta djur och mjölkprodukter. Ritar julkalender som några tycker om. Att inte tycka så himla illa om människor. Alla har väl sin historia och sina insikter, mindre eller större. Försöker, kort sagt, ta till mig nåt slags positivt synsätt på livet, trots att det är enklare sagt än gjort när det kommer till mig.

Om vi nu ändå ska gå till botten med hur jag egentligen känner mig (jo, det ska vi) så är väl ordet otillräcklighet. Det känns som om jag borde göra och vara så mycket mera: En bättre partner, en som lyssnar, en som deltar, en som bygger upp istället för skrotar. Det är mest på hemmaplan som jag verkligen känner att jag inte bidrar med någonting, att jag helst skulle kasta mig själv på sophögen eftersom ingen annan förmår att göra det. Jag måste seriöst ta tag i mina dåliga vanor och gå till bottnen med detta förlamande, detta något som gör att jag inte får tummen ur röven. Till exempel har jag suttit nu i flera år med sångtexter jag borde skriva åt bandet, men som inte blir till någonting, till ingenting. Och jag undrar vad det beror på, när denna vägg kom mellan mig och mitt kommunicerande med världen?

Och så måste jag skriva något om sorgen (och direkt börjar jag gråta). Det är väl den som allting egentligen handlar om. Att jag ständigt går med denna djupgående, enformiga saknad efter hunden - denna egna, helt onödiga och personliga sorg som finns där alldeles på ytan, så jag bara kan doppa handen ner i det svarta träsk som bubblar alldeles inunder, och som på något plan vill att jag ska sänka mig i det, eller så känns det. Det börjar kännas som att jag skulle måsta hitta på något sätt att inte gå dit, att inte sörja så himla intensivt allt emellanåt, att jag borde nå någon sån där fas i vilken jag kan glädjas över minnena istället för att bara brista ut i gråt när jag tycker mig höra ett ljud som till exempel påminner om Mili som den lät när den sov och drömde (liksom jag just tyckte att jag hörde). Jag vet att sorg och saknad är okej och att det är sånt man ska tillåta sig själv, men nånstans kommer väl en gräns när det är bättre att på nåt sätt tvinga sig att inte tänka just de tankarna? Saknadstankarna?

Jag har lyssnat på all världens poddar och sorg och saknad och hopp och verkligen lärt mig en hel del av det, emellanåt trott att saknad kan vara grunden till nåt annat, nåt uppbyggande - men mer och mer inser jag att allt det där jag själv också skrev om att gå vidare, mest handlade om sånt där retoriskt som man vet att ska hända, och som man hoppas att så småningom händer en själv. Men det händer på riktigt inte. Inte ännu i varje fall.

Så det här är kanske nåt slags blygt tacksamhetsinlägg. Jag är tacksam för, äh jag orkar inte ens. Jo, jag är tacksam för att jag har ett så innehållsrikt, insiktsfullt liv i vilket jag har all möjlighet att uttrycka mig själv, och att jag har många fina vänner och bekantskaper. Jag är tacksam för att jag har ett liv i vilket det åtminstone nu, verkligen funkar att inte jobba, för jag skulle fan inte klara av det, inte just nu. Som det är just nu så är jag bara, lyfter inget stöd, orkar inte med arbetsförmedlingen som bara ska ha en att arbeta. Jag är tacksam för att jag har tid att tänka på andra möjligheter och för att jag verkligen har nåt slags hopp om att saker nog kommer att ordna sig till det bättre, så småningom. Jag är tacksam för världen som studsar tillbaka till mig med vänlighet, och säger att jag är tillräcklig, även när jag själv tvivlar.

Herregud, hör på den gurun!

Det har aldrig varit okej med minkfarm

Igen på biblioteket, tänker idag på världen som den är och världen som jag (och säkert många andra) upplever den. Som att världen i dess vardagliga lunk på ett plan är en totalkatastrof och på ett annat inte låtsas om den, lallar på i de rester av ett någorlunda fungerande system som världen nu lallar på i. Men att jag numera i princip bara ser katastrofen överallt och har svårt att relatera till nåt slags normalt liv alls mera. Alltså, jag ser bara avgrunden. När jag ser reklamerna i teven blir jag desperat, att varför tror nån ännu att det är okej med semesterresor? ÄR det okej med semesterresor? Är det okej med minkfarm? Nej, det har aldrig varit okej med minkfarm, men i något skede har ett sånt barbari, liksom köttidustrin, normaliserats och så har vi bara förblindats så att vi inte kan se det som händer, inte ser lidandet för att det inte är meningen att man ska se det. Och på samma sätt är det väl med semesterresor, det är väl för bövelen inte semester vi ska tänka på i en värld som drar de sista rossliga andetagen inför en oundviklig klimatkatastrof med ödesdigra konsekvenser? Det är väl inte utereklamer med K-markets enformiga slogans som vi ska fokusera på, bara njut och köp vad du vill ha, bara fokusera på det viktigaste, dvs familjen och att DU är värt något gott? DU. Medan världen faller sönder. Så jag ser bara kaos, egentligen. Jag ser bara nedbombade byggnader och bortkollrade, maktgalna män, ett arbetsliv som är i upplösning och spillror av helt vanliga människor som stiger upp och går på jobb eftersom det är den enda utvägen för dem - att vara slavar under ett system i vilket vi måste tjäna småslantar för att ha råd med mat och tak över huvudet. Jag hör bara lösa ord tagna ur sina sammanhang, jag hör enformiga melodier och AI-generade synthslingor, ett slags psykotiskt upprepande av något som för länge sedan var unikt, men vars egentliga innebörd har slarvats bort med tiden.
Så hur ska man gott folk, lura sig eller på ett genuint sätt ta sig själv ur denna oproduktiva och genomförlamande katastroffas? Nå, genom att engagera sig, så klart. Lite tvång. Det här rådet är lika mycket till mig själv som till någon annan: engagera er i något viktigt, ni som kan. Det är mellan människor (och djur) som fina saker formas.
Jag önskar er all medvind ni kan få.

Sin förpruppade mentala existens

Senast jag skrev här så satt jag också på biblioteket, invid väggen mot gatan på gamla sidan. Satt jag och svamlade och funderade på vad jag skulle säga. Liksom jag sitter och svamlar idag och funderar på hur jag ska ta itu med konstycket "samla ihop mig själv och mitt liv och få någonting till stånd."

Det är inte nån jargong nåt mer, nåt charmigt man ibland säger, att jag jag gör ingenting. Jag, jag gör absolut ingenting och när det är något jag ska göra måste jag frenetisk tugga lions mane-svamp, gå och lägga mig i tid för att mentalt preparera inför "det stora jag ska göra" som kan gå ut på typ gå till Lidl.

Jag har totalt fallit utanför samhällets alla ramar och jag sörjer väl, jag sörjer hunden och min egen brist på livslust, världens gång och maktlösheten. Samtidigt blir jag förbannad på alla muppar som säger att det är kört, att vi går under, att det är omöjligt att göra något. Jag blev det i lördags, på en random snubbe som sade just sånt, och som dessutom vågade sig på att ha nåt slags glimt i ögat när han sa det. Kanske var han som jag, bara upprymd över att överhuvudtaget vara ute bland folk, att bara den saken gav nåt slags apdjurs igenkännande blick - jag är bland människor och det gör mig lycklig. Men liksom jag avskyr det hos andra, avskyr jag det hos mig - uppgivenheten. Det är det absolut mest ocharmerande som kan drabba en människa och man borde göra allt som finns i ens makt att kämpa emot sådana tendenser.

Nå, jag har samlat ihop kjolarna och pedat ner till biblioteket, nu ska jag ta itu med sånt där jag har lovat och som jag måste få lite flyt i - transkribera ett par intervjuer. Hur ogärna jag än skulle. Det paradoxala i min tillvaro är att jag har en hel del projekt på gång, men ingenting jag på något sätt alls skulle villa göra. Men skit nu i vad man vill, ibland måste man bara krossa sin egen förpruppade mentala existens.

Turun bussi och alldeles för många tankstreck

Dagarna har gått vidare och det enda jag kan konstatera är att de väl har gjort det med ett alldeles utmärkt betyg. Det enda jag har att klaga på, är det konstanta mörker jag vandrar omkring i numera - den där attans ofrånkomliga känslan av att det är något som fattas mig - DET ÄR HUNDEN! DET ÄR HUNDEN SOM FATTAS MIG. J sa att det är sådär det är med sorg - det är bara att leva med en konstant tråd av mörker som följer en och som man så småningom blir mer eller mindre van vid.

Vi var i Helsingfors och spelade en bra keikka, jag satt uppe på backstage i det virrvarr som mellan-spelningarna innebar, då det slog mig att jag när som helst hellre hade tagit det att Mili helt apropå ingenting hade vandrat in i utrymmet - obryende, som vanligt. Bara glad för att upptäcka mig - något bekant. Tanken var varken sorglig eller förödande - den var bara sann och klar just då. Jag hade hellre varit med Mili. Men så råkade det nu sig så att jag vrålar i ett band och vi har nån form av flyt och det är roligt det också - det är rent bisarrt att något sånt här kan hända åt en - något jag också har drömt om i många år - att få stå på scen och ha folk som ser på en - hur många tankstreck kan man inkludera i en mening?

Nu sitter jag på biblioteket och har just avslutat veckans andra bokrecension. På dagens program står ännu att rita en gammaldags sax som jag ska tatuera åt Janne mot slutet av veckan, men jag tror bannemig att jag kommer att skjuta upp det tills i morgon. Jag är ännu för slut efter helgens eskapader - for också på finlandssvensk elitfest hos etablerad poet R och for omkring som den sociala fjäril jag ibland har förmågan att bli, svettig och oretuscherad efter spelningen. Åkte hem med 4:40:ans buss och hamna ta en dyr Bolt-taxi för att hinna, samt övertala en säkerhetsvakt för att överhuvudtaget ta mig in på busstationen "Turun bussi lähtee neljä nelkyt!"

Nån kväll jag-minns-inte-när tog jag åter tarotkortspackan och ville fråga Mili om schäfern (som annars inte är någon ren schäfer - det är en blandning) - och så drog jag åter dödskortet, fast den här gången åt rätt håll - bara rätt och slätt DEATH. Jag tolkade det som att det inte blir nåt med den här schäfern (haha, tanken på att det skulle "bli nåt" med en hund är ju ganska komisk i sig). Och jag har också haft det på känn sedan jag senast lämnade hem den - det är en hemskt fin hund men inte någon jag har några vidare känslor för. Varför jag nu ens skulle behöva ha det, egentligen. Alla hundar är inte Hundar, alla hundar sjunger inte för ens hjärta.

Jag har sån lust att spela in musik, det sjungs storslagna sångverk för mig om nätterna. Jag behöver inte ens memorera dem - man kan plocka upp melodierna som karameller ur fickan och de ter sig rena och tydliga och släta med en viss dissonans, precis som hunden. Måste bli gjort, snart. Måste öva mig på att inte lämna sånt där ogjort, bara för att det finns mahjong och teveserier.

Milis gåva

Välkommen tillbaka till Lottas hundblogg. Idag ska vi åter tala om hundar, fast det handlar om igår.

Åter hade jag stämt träff med schäfern och tog J med, för att på något sätt få bekräftelse om att den här hunden inte tilltalar oss på så många sätt. Var så säker på att den skulle göra absolut noll intryck på J, speciellt då vi båda fortfarande har Milis silkeslena päls och ömsinta varelse i färskt minne.

Nå, när jag kom ut på Aninkaisgatan med schäfern, så skedde nån form av instant bonding mellan K och J. Jag var både förvånad och positivt överraskad, och sen drog vi iväg som nåt slags oformlig trio och började tala om på vilka olika sätt man kunde få K att gå bättre i koppel, hur vi borde få tag på en sele, osv osv. Det som slutligen fick mig att ändra inställning till den här hunden fullständigt, var när vi till sist satte oss i Domkyrkoparken. Vet inte vad jag hade föreställt mig - kanske att hunden skulle vara otålig och villa bort. Men den var liksom nöjd bara. Helt jäkla mysko. Den lade sig inte ner, liksom Mili skulle ha gjort - den var ständigt uppmärksam, men inte uttråkad. Satt där med sina spetsade öron och då kände jag bara att FAN det här är ju en bra hund ändå. Inte ett gnäll, inte en klagan på att vi satt rätt länge och gjorde ingenting. Det här är helt enkelt en sån där hund som är OKOMPLICERAD, förutom att den då kräver en hel del träning. Jag är inte helt van med okomplicerade människor eller djur, så det kändes fräscht.

Så nu har vi bestämt att vi ska sköta om den här hunden sista veckan i september. Hemma alltså. Tanken är att det här kan bli en sån där hund som vi både kan sköta om ibland (ägaren har dåliga knän) och som vi samtidigt inte behöver ha huvudansvar för.

Senare hände ännu en lite magisk och märklig sak. Förde hem schäfern och gick ut med J, för första gången i stan sådär oplanerat på kalja - på hur många år? Tio? Vi skulle precis gå in till Gringo när det slog mig att det kändes som om vi parallellt befann oss i en tid 12 år tillbaka i tiden - tiden innan vi hade Mili, då vi bara sluibade runt på stan om helgerna. Det var som att allt var exakt som det var då, förutom att alla ens vänner hade förvandlats till andra, yngre, okända typer. Nå, när vi gick in till Gringo, så var ALLT som förut. Stämningen, musiken, till och med människorna. Där satt Pia J med nån snubbe, in ramlade Keijo och Janne och så småningom Nana och en annan. Vi dansade och höll på. Alla lyfte på ögonbrynen när vi förklarade att det inte på så många herrans år har hänt att vi spontant gått ut tillsammans, eftersom Mili inte klarade av att vara ensam hemma. Nu känns det helt bisarrt att tänka att vi har levt ett liv i vilket vi konstant har varit tvungna att fixa med hundvakter så fort vi har haft nåt gemensamt program. När vi skulle cykla hem, for jag spontant åt fel håll, som om jag var påväg till Lonttis där vi bodde för flera herrans år sedan.

När vi kom hem sa J det finaste jag hört på länge:
När Mili levde gav hon oss en gåva. I sin död, ger hon oss en annan gåva.

Eget djur och andras hundar

Lördagen för tre veckor sedan, en lika grön och hopplöst vacker dag med lika god sikt ut över vidderna, var den första lördagen som hunden inte längre vaknade upp i världen. Så skrev jag i lördags då jag satt ute på Runsala och kikade ut över en golfbana. Tog hand om en 12-årig husky-schäfer-alaskan malamute-hane som var sin egen på sitt eget sätt. Han ville bara vara ute på altanen dag och natt. Han fick sin medicin inrullad i en lördagskorvsskiva morgon och kväll. När jag kom kikade han på mig sådär som att, okej då, det är dig jag har att göra med. Han hälsade i varje fall artigt på mig.

Det var ovant för mig med en hund som liksom inte ville så mycket. Den var som skepnaden av en hund, men innehållet av något annat. Typ en kalv som bodde ute på gården. Ibland ville han ligga vid glasskiosken. Äh, jag vet inte. Känslan jag fick var i varje fall att han var lite för gammal för att överhuvudtaget orka med nånting alls.

Igår och idag har det sen handlat om en hund som verkligen är hund. Jag tänkte att det är precis en sån där hund som gör att folk får för sig att de inte är hund-människor, eftersom den är sådär eländigt alert så man inte ens kan promenera i sina egna tankar - den är intensiv, drar hit och dit, vill alltid ut, vill alltid ha mat, bara vill och vill och kan och kan. Det är en schäfer vars ägare har dåliga knän. Jag har inte så mycket erfarenhet av schäfrar, men vet bara att de vill hemskt mycket hela tiden och att jag oftast inte tycker så hemskt mycket om dem.

Vi får nu se med den här schäfern. Min poäng är i varje fall bara, att jag älskar min Mili och minnet av den bara mer, ju fler andra hundar jag lär känna.

En annan sak har också hänt. Jag har slutat sörja. Nån kväll under förra veckan kände jag mig så fruktansvärt desperat igen, så jag åter tände det där ljuset och tog det där kortet när lågan fladdrade till. Det var 5 of cups.

Kortet innebar nu igen en sån där stört träffande insikt om hur saker ligger till och att jag kunde tolka det som att Milis meddelande till mig var att inte hänga mig upp på att den är borta, utan helt enkelt fokusera på mitt fortsatta liv. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här med tarotkorten - att jag är helt prillig som förlitar mig på någo bullshit kort, eller att jag bara har en sällsynt fallenhet för någonting jag inte helt själv kan greppa - någo häxor och kloka gummor i släkten - vad vet jag - vet bara att allting alltid känns fullständigt klart och på riktigt när jag sätter mig ner med de där korten och ber dem om råd. Så jag tänker inte dividera mer kring det. Hjälper de där korten mig att - i det här fallet - se framåt och inte hänga kvar i det traumatiska förflutna - så kan det ju inte vara någonting annat än gott.

En annan rolig sak som hände - det var i Citymarket när vi var på väg ut med J. Vi typ sprang mot kassorna, eller håsade omkring som vi nu brukar göra, och så kastade jag en blick på golvet medan jag stolpade fram med händerna fulla av fryspizzor eller vad det nu var - och skymtade ett klistermärke av två valpar och en boll. Ta det! ropade jag åt J för jag hade händerna fulla. Och han plockade upp det, och jag fällde väl nån tår. Jag såg det som en hälsning av Mili - den leker och har det bra, eller nånting. Minnet av Mili vill påminna mig om det som är roligt. Jag limmade tarran på baksidan av min kalender.

Ursäkta asig bildkvalitet, min telefonkamera har blivit så bövelens dålig.

Nu spillde jag just ut mitt vodkavatten över soffan och mig själv. Vet inte vad jag ska se det som ett tecken på - att jag är en klumpig jäkel som dricker gurkvodka kl. 1.49.

September

September är varm och det finns dagar då jag sliter av mig kläderna och sitter här i underkläderna och glor om kvällarna. Idag var det hett under jeansjackan. Jag tog av mig byxorna i övningslokalen och stod där med en gardin svept runt höfterna. Sen blev det kallt. Jag gick hem, och gåendet - det som jag kan så bra, det som mina fötter har gjort alltid - det känns som om det är någon annan som går. Någon med tung väska och slitna skor. Någon som bara går och går och tittar efter pengar på trottoarerna, som undviker att se folk i ögonen. Som bara tar nästa steg, och nästa. Som inte vill ha någon ny dag att åter vakna upp till, som inte vill breda några smörgåsar eller sätta dem i rosten.

Dagarna överlappar varandra som nedsolkade disktrasor och jag undrar, jag undrar vad det var man gjorde med det här livet. Jag har väl det mesta mer ordnat än på länge, kalendern är full med allsköns skojigheter och evenemang som sticker ut från de vanliga, men ingenting - ingenting går upp mot hunden. Ingenting kan jämföras med den. Alla umgängen, människor och meningsutbyten, alla goda kyssar från Brunbergs, lakritsen som smälter i munnen, underhållningen som bågnar över i datorn, dagarna och himlen och jorden och gräset - ingenting spelar någon roll. För jag har inte hunden längre, jag har ingen vän som rullar ihop sig vid min sida, och vad är väl mer eller mindre betydelsefullt än att skriva det, att säga det högt. Ingenting förändrar det som har hänt, att någon är borta. Någon är borta för evigt och det råkade vara den allra bästa, en av de få som betydde någonting för mig.

Jag var i Sverige, jag klappade hund som var lugn och fin. Jag var i Borgå, klappade hund som var svart och slät. Visst hjälper det att klappa hund. Händerna minns, näsan minns doften.

Jag har fått i uppdrag att skriva en 15 sekunders trudelutt, och mina händer kan koreografin, mitt huvud tycks vara fullt av melodier. Det är konstigt, att alla mina små manicker och mina timmar framför nerladdade piratprogram som behandlar ljud, faktiskt kan vara till någon nytta i mitt nuvarande liv. Jag är som en självutvecklad nöjesapparat som innehåller alla ingredienser. Jag kan göra affischer, musik och innehåll. Jag har bilder att rita och texter att skriva, biobiljetter som väntar på mig i min telefon, många dagar med inget innehåll alls. Men allt jag vill är bara att få springa med dig, min hund, långt ut över ängar och nedtrampade stigar. Mot inget mål, med bara nuet och glädjen över att få existera hängande som en het sommardag över ens bleka lekamen.

Jag ser tillbaka i mina texter, om samtal, om tennisplaner och ofullbordade projekt, och allt jag kan tänka är att då fanns det en hund. Medan jag gick där och tänkte på allt det där andra, så fanns det en hund.

Det är inte det, att det inte skulle gå att leva utan hunden. Det går alldeles utmärkt - det är bara alldeles vansinnigt, fruktansvärt meningslöst och tråkigt.

Jag kan bara upprepa mig i det oändliga. Jag är en enformig upprepningsmanick utan ett slut. Upprepar mig, säger - det är så tråkigt. Det är så förbenat tråkigt utan dig. Ingenting smakar någonting. Allt jag gillade har bleknat. Solens värmande strålar. Hösten som bågnar över en i all sin prakt. Tidernas tyngd och ilska. Den stundande förgängligheten. Alla som lider och svär i sina hålor. Det bekommer mig inte.

Jag vill bara sitta här och lyssna på dina andetag, din sista djupa suck innan natten faller. Innan drömmarna för med dig på dina egna resor som jag inte vet nånting om.

Herre min gud alla farhågor, allting som plötsligt har gått helt på tok. Alla åsikter, alla galna gubbar och tanter. Min bror med de stirrande ögonen. Den förtryckta ilskan han går och bär på. Övertygelsen, missförstånden. Du var aldrig sådan.

Fortfarande hejdar jag mig när jag märker att någonting har irriterat mig så till den grad att jag har svurit eller ropat högt. Ett ögonblick hinner jag tänka - nej, inte så. Inte skrika. Du blir ju så rädd. Du ville alltid att vi skulle vara sansade. Inga röster skulle höjas. Nu går jag här och kan skrika rätt ut och ändå hejdar jag mig, för att jag kommer ihåg dig. För att du fortfarande finns här och påminner mig - inte höja rösten. Inte skrika i onödan. Var lugn bara.

Jag läste någonstans att hästar kan avgöra om människor är ledsna eller glada. Jag tycker att sådana här nyheter är så bisarra - fanns det någon som trodde att de inte kunde göra det?

H⊥∀Ǝᗡ

Idag har det på många sätt känts som att ett blad har vänts i denna till synes eviga sorgehistoria. Dagen har känts ljus, det kom ett ösregn som orsakade översvämningar i stan och allt sköljdes rent medan J och jag tog skydd under taket till en glasskiosk. Vi kom från bandträningen. För första gången på väldigt länge, kände jag att jag verkligen ÄR på träningen, att jag inte konstant ser på klockan, undrar när vi får fara hem, undrar hur Mili har det, om den känner sig rädd och ensam. Jag var fullständigt uppslukad av stunden och testade texter och skrev nya. Det kändes på ett plan som om någonting som var Mili hade förkroppsligats i mig - viljan att jobba, energin till att göra det, förmågan att finnas i nuet. Jag kände mig inte ledsen - snarare upprymd och ivrig inför vad som härnäst väntar.

Mamma ringde och jag grät lite, men märkte ändå hur det vi pratade om handlade mer om framtiden än det som hade skett. Idag talade jag också mycket mer om hunden, såg på andra hundar med glädje och tänkte till och med på att jag nån gång igen ska ha ett sånt där djur.

Till natten kände jag mig ändå så desperat att jag ville göra någonting konkret för att skapa nåt slags rituell stund med Mili. Låter kanske kollrigt, men jag gick ner och satte mig i köket, tog min tarotkortpacka, lade fram fyra hundgodisbitar och den där kvisten jag hittade. Tände ett ljus och blundade, föreställde mig Mili förkroppsligad. Såg dens huvud, koncentrerade mig på platsen på mattan där den hade legat och började prata med den. Sade bara fina saker, allt som jag brukar, sade att den är duktig, frågade om det är skojigt. Om den vill ha någo gott, om den har det bra. Måhända var det en tillfällighet, men varje gång jag talade, så vibrerade ljuslågan. Det var underhållande.

Sen kommer det sjukaste. Jag bredde ut mina tarotkort på golvet. Jag har gjort det här förut med Mili, brett ut korten och bett den välja ett. Det har faktiskt funkat, Mili var inte dum i huvudet. Hon fattade att jag ville något med korten och brukade smått irriterat gå fram och böka med dem, putta till nåt kort, nån gång krafsa så ivrigt att hon har rivit upp ett kort i kanten. En gång valde hon “The moon” vilket jag tyckte var vackert. Idag tänkte jag att om det där attans moon-kortet uppenbarar sig, så tänker jag inte låtsas längre - då tänker jag bara helt sonika konstatera att vi har etablerat nåt slags kontakt (lol).

Jag koncentrerade mig på korten, ett av dem stack lite mer ut än de andra. Är det det här kortet? frågade jag. Är det? Ljuslågan vibrerade. Jag tog kortet, vände det, och det var

Död-kortet, upp och ner. Kan ni förstå att jag var skärrad? Jag har aldrig plockat upp det här kortet förut. Jag stirrade på det, försökte skapa nåt slags sammanhang. Ville direkt luska ut vad det stod i förklaringsboken, men meningen tycktes säga sig själv där på momangen. Döden, men omvänd - alltså nån form av pånyttfödelse. Tid att gå vidare. Att lämna det gamla för det nya. Att döden måhända konkret har varit på besök, men att det inte är slutgiltigt.

Så småningom läste jag mer. Det omvända dödskortet betyder rädsla för förändring, men att man bör gå vidare och inte vara rädd för det nya. Det berättar att döden alltid följs av pånyttfödelse och fortsättning. Det varslar om en förändring som leder till ett nytt liv, som innebär en bättre tillvaro.

Egentligen har hela den här dagen banat väg för det här kortet. Nu tänker jag inte bli nån bortkollrad nyhäxa som sitter och vänder på kort och snarvlar med min döda hund hela kvällarna, men jag tänker fortsätta agera instinktivt - som idag i reenikämppän, eller som när jag plockade upp kvisten. Jag tänker låta mig inspireras av Mili. Skrev till H som skrev tillbaka det absolut finaste:

"Mili on ollut meidän kaikkien opettaja. Aina kun näkee mahdollisuuden johonkin hyvään, niin ei kannata jäädä odottelemaan vaan rohkeasti kohti voipapereita ja uusia tuulia."