Hela mitt liv handlar om att hantera det, inte att leva det

Hur ska man leva det här livet egentligen? Hahahha. Inleder dagens inlägg med en sån här lågtröskelfråga. Jag har bara en tendens att mot natten jaga upp mig, och sen ligga vaken alldeles för länge framför totalt meningslösa aktiviteter. Har förbjudit Candy crush nu, men i den stilen. I natt spelade jag mobilpatiens (how 90's of me). Jag tycker att hela mitt liv handlar om att hantera det, inte leva det. Det handlar om att hela tiden maximera sin effektivitet och aktivt arbeta emot sina dåliga vanor som annars leder en direkt in i fördärvet. Och aktar man sig inte - dvs arbetar man inte aktivt emot sina tendenser och lustar, så är man direkt där - i fördärvet och gör sig själv och alla andra besvikna.
Är vi inte inne på något där, förresten? Känns det inte som att livet numer är så mycket mer maintenance än faktiskt levande, vad det nu sen ens innebär?

När jag tänker på min barndom, så var det mest som en tillvaro där lugnet liksom rådde, där tiden inte var sådant som man tänkte på och där jag aldrig behövde bekymra mig som sånt där trivialt som "mitt mående." Jag hade turen att ha en lycklig barndom, inte gillade jag eller trivdes i skolan förstås, men benen bar och man var sprallig, ledsen, glad och frustrerad och typ aldrig, ALDRIG trött (vad är det)?

Sen minns jag hur jag kunde vara uppslukad av böcker, och känna mig närapå upplyst när de var slut - höll om boken som om den vore nånting magiskt och tänkte att "det här, det här har jag varit med om." Det där känns nu så ouppnåeligt - att man skulle kunna uppnå ett tillstånd då man är så investerad i något analogt att euforin tar över en totalt när man reflekterar över vad som just hände.

Nu har jag suttit här på arbetsrummet och skrivit en text och skickat iväg ett mail. Samtidigt har jag varit engagerad i två andra diskussioner om andra saker på Telegram, så egentligen har min fokus spretat iväg hit och dit utan en oavbruten arbetsstund alls egentligen. Också medan jag skriver detta, håller jag på och pratar om fotografer och textstorlekar på albumcover vid sidan av. OCH SÅ UNDRAR JAG VARFÖR JAG ÄR TRÖTT och urlakad mot kvällskvisten? Jag har ju fan varit som på jobb på en snabbmatsrestaurang där biffar steks samtidigt som kunder betjänas, samtidigt som bröd för nästa dag bakas och så slutar hela dagen med att man ska moppa golvet. Fast allt det här sker i ens huvud, då. (Kanske dålig metafor).

Min poäng är bara att I BARNDOMEN VAR DET INTE SÅ. I barndomen fanns det inte en ständigt vibrerande mobil på nattduksbordet bredvid en, i barndomen fanns inga fokus-appar eller ADHD-planners, i barndomen fanns bara inne och ute och böcker och skrivmaskiner. Och vi mådde så mycket bättre.

Nu ska jag inte mommofiera hela det här inlägget med att hojta att allt var så mycket bättre förr - faktiskt så har jag hopp om att unga hittar livet på nytt och fattar att koppla sig bort från mobiltelefonerna. Det finns redan en växande offline-rörelse bland unga och instagram och dylikt gör ju redan sitt för att bli otroligt impopulära med sina algoritmer och reklamer och suggested reels och bullshit. Det är klart att ingen människa i längden orkar med det där. Samtidigt som AI lakar ur all vett och mening i en annars betydelsefull tillvaro och maktens länder håller på och bombar skiten ur varandra.

Nå, men vi trallar vidare.