"Ta mig till ett djur"

Jag är tillbaka i Åbo och min havsvistelse drog rejält ut på tiden. Ungefär ingenting gick som planerat, men det föll sig väl ändå. Nån tant från hund-åldringshem hörde jag aldrig av och inte hörde jag av mig heller, så jag lät det där rinna ut i sanden bara, som sagt - det var en så vag överenskommelse att jag inte ens orkade ta tag i den igen. Istället hängde jag på stugan, umgicks med min brorsdotter, gjorde fullmånsritualer och gjorde en del grejer i hemstaden, Borgå, och försökte känna efter hur det skulle vara att vara borgåbo (angstigt, så klart).

Bland annat var jag med min mamma på ett språkkafé. Det var otroligt givande - en handfull invandrare som övade sig på att prata finska, och en själv då som konverserar och skrattar och pekar. Sen var vi en morgon med brorsdottern och byggde robotar av paff, också givande - mest att se de där spökena till föräldrar i mjukisbyxor och människorester som just och just får sig själva och sina barn att hålla samman. Var en intressant sociologisk studie. Fin robot blev det också.

Mina fullmånsritualer blev det bara skräp av. Jag var inte närvarande, jag satt och frös inlindad i ett par filtar och bara stirrade på månen och försökte bränna upp lite lappar där jag hade skrivit dåliga vanor på, men jag föll direkt tillbaka i vanorna så fort jag gick tillbaka till huset. Jag plockade lite slitna glasbitar från en strand, de är så vackra när havet har slipat dem så att de inte är vassa längre - bara mjuka, märkliga bitar av glas som nån gång har tillhört flaskor.

Mest hängde jag bara i lampskenet eller utomhus, följde med dagarna som kom och solen som gick över himlen, mörkret som föll och månen som sen steg upp och den också, vandrade över viken. Jag laddade ner Redecor och designade fåniga Ikea-hem på appen, spenderade alldeles för mycket tid med det, sov gott och drömde, snarkade säkert, lade pussel, vaknade mot den heta eldstadsväggen i bakrummet, plockade svamp, torkade svamp och hängde omkring i ett konstant tillstånd av stillhet och undvikande av frågor.

Det mest spännande jag var med om var när jag var ute och filmade. Jag hittade en fin, ljus glänta mitt i skogen, tyckte mig ana lite magi, lade en av mina glasbitar där och sade högt "ta mig till ett djur". Sen traskade jag vidare, tyst och uppmärksam, hela tiden beredd på att möta ett djur och att vara synnerligen osynlig i fall att det skulle ske. Jag gick till ett ställe där jag tidigare har hittat slaktrester av älg, skallar och benrester, och inte fanns där några skallar längre - men där hittade jag en lustig plastboll med en anka inuti. Ankan simmade i en liten vattenslurk med plastkonfetti i, det var verkligen bisarrt och komiskt och jag tänkte att nog har fan magin humor alltid, "för mig till ett djur" och så för den mig till en leksaksplastanka. Nå, jag tog bollen med mig och gick vidare, filmade en svamp med sniglar i, filmade kalhyggen och mossgropar och elände.

Så kom jag till ett ställe som tidigare har varit fullt med stensopp, ett verkligen fint ställe med en liten skogstjärn där vattnet står stilla. Och nu låg den här tjärnen alldeles blottad och tagen ur sitt sammanhang med fällda träd på alla sidor. Skogsmaskinerna har verkligen dragit fram på Vessö under de senaste åren, jag gör mitt bästa för att inte lamslås totalt av detta faktum och försöker inse att pengar bara är en sjukdom och att de som tjänar dem bara måste tjäna mer. Och för det måste man fälla mer och mer skog, så enkelt är det. MEN i den här tjärnen bodde en mink. Jag såg den dyka undan och försvinna när jag kom, så jag satte mig vid kanten av vattnet och väntade. Och inte fan tog det länge innan minkjäveln åter dök ner i dammen och sen uppenbarade sig rätt framför mina ögon, så jag fick en fin liten filmsnutt av när den vädrade i luften, kände lukten av människa, såg mig och sen tvärt dök ner tillbaka i tjärnen. Jag var nöjd, jag hade verkligen fått ett djur, precis som jag bad om.

Till fredagen anlände J och vi ställde till med middag på stugan. Jag städade som besatt hela morgonen, torkade damm och ställde undan alla småprylar så att han inte skulle drabbas av allergianfall direkt. Det funkade, vi hade en fin kväll med föräldrar och bror & fru och brorsdotter. J använde farsans astmapipa. Sen hängde vi där, J och jag, hela resten av helgen och jag var väl lite bortkommen, för inlindad i min ensamhet och min icke-rytm och totalt oemottaglig av annat umgänge. Det må vara förlåtet. Jag målade några riktigt fina akvareller av holmarna utanför, lämnade dem till mina föräldrar som blev glada.

Och nu är jag tillbaka i Åbo, i regnet och i trafiken. Försöker få en rätsida på mina uppgifter och mina måsten och mina viljor. Mest funderar jag över kroppen och den här konstanta tröttheten, hur jag ska få nån ork igen. Nu är jag förkyld, så det må vara förlåtet det med. Men det känns som ett konstant dilemma det här - att man borde hålla upp nåt slags kondition samtidigt som man borde äta hälsosamt och gå i säng i tid. Hopplöst.