Ny dag, nya moln, nya möjligheter. Det är någonting alldeles underbart med oktoberluften: Den är mjuk, förväntansfull och lite illavarslande. Jag följer med en lönn som jag cyklar förbi typ varje dag, nu har den tappat hälften av sina blad och resten är gula. Snart är allt bara tomma kvistar som spretar mot himlen och blah blah blah.
Jag börjar känna mig som en trött och upprepande gammal recensent. Jag har haft turen att få riktigt fina böcker att recensera den här hösten, det är bara mig själv och mitt återhållsamma arbetsskrivande som jag är trött på. Jag skulle villa spejsa ut i något riktigt sinnessjukt på konst- eller skrivfronten. Bandet (Svarta havet) ger ju utlopp för sånt, tack och lov men sen vi nu fick skivkontrakt från Amerikatt (wohoo) så har det smugit sig in ett allvar i även det. Nu måste vi prestera, nu måste vi visa åt skivbolagsmupparna att de har signat ett pålitligt band. Det ska fotograferas och göras videor och det ska naturligtvis produceras mer musik och det ska spelas, spelas och spelas.
Inatt pusslade jag mitt hästpussel till klockan tre. Jag lyssnade på Therapy gecko på Spotify, drack matcha-te och åt surskorpor och så rann tiden bara iväg. Jag är inte sur över det. Visst får jag sitta uppe och spejsa ut i vad som helst, bara jag inte sitter med mobiltelefonen framför näsan.
Nu borde jag absolut inte sitta här och skriva det minsta, utan istället läsa min sista recensionsbok med deadline imorgon, så nu ska jag ta itu med det.
No comments:
Post a Comment