Månförmörkelse och ett par RIKIT KAKIGA BILDER

Det har blivit litet av en tradition för mig och i alla fall nån annan i min dysfunktionella familj att gå och kika på månförmörkelsen när den väl händer. Och den händer väl alltid just sådär att man inte har någon aning och bara råkar se nån artikel nånstans och så är det typ nästa natt eller morgon eller nåt, och man har inget annat val än att stiga upp och ta itu med saken.
Nå, men sen är det alltid ungefär just lika spännande och kiva av olika orsaker.

Förra gången jag såg månförmörkelsen var vi nere på Vessö med far och bror, då skrev jag Vår icke-magiska månresa, del 1 och del 2. Den här gången var jag ensam i Åbo och stod och kikade åt fel håll en stund innan jag lade märke till två andra mörka figurer som också stod på Koroisbacken några hundra meter från mig. Så klart gick jag dit till dom, det är nu så man gör om man är ute och skådar på himlafenomen innan solen stigit upp, och det visade sig vara en sydkoreansk tjej och sen en från Iso-Heikkilä (döm om det gjorde mig glad att det inte var GUBBAR som var ute och kollade, jag vet att det inte borde vara nån skillnad, man borde inte bli extra glad si eller så men det blir man dessvärre, för det är nu bara så mycket mera awesome att stå och kolla in himlen med tjejer, inget satans splainande och bara iver och konstateranden).

Den från Iso-Heikkilä visade sig vara ett attans pro, hon visste fan ALLT om stjärnbilder och himlakroppar och det var visst hennes yrke också, hon jobbade på nåt sätt med astronomi, undgick mig att helt förstå. Hon var bekant med nåt slags stjärnskådarcenter som hade teleskop och hon pekade ut stjärnbilder och stjärnor helt muina miehinä, och hon visste att Jupiter också råkade vara på stjärnhimlen just nu, befann sig i motsatt riktning från månen och rätt under Venus. Hon pekade ut Arcturus-stjärnan (the bear guard!) och Cassiopeja, polstjärnan och andra stjärnor som jag redan har glömt namnet på. Dessutom var det svårt för mig att överhuvudtaget se några stjärnor på grund av min starkt försämrade syn och riktigt dåliga glasögon, men det var så attans häftigt att stå där med en riktig himla-expert.
När det visade sig att de envisa molnen började röra på sig och månen snart skulle dyka upp, så bestämde jag mig för att säga adjö och gå ner till ängen vid vattenverket, mest för att jag ville undvika att blotta mina usla fotograferings-skillz (att jag står där och freehandar utan stativ) - dessutom behövde jag hitta nån form av stubbe att ställa kameran på om jag nu överhuvudtaget ville ha några bilder an månen. Och det var först när sydkoreanen sa att "have a great week" som jag insåg att det var måndag och som det gick upp för mig att det är en massa annat jag måste göra den här veckan! Blev så glad av det, att börja en måndag på det här annorlunda sättet.

Väl nere på ängen tog jag några usla bilder av månfan, överlag tog jag en drös alldeles vedervärdiga bilder idag, hade helt glömt hur man ens ställer in bländaren och kunde bara få till bilder med antingen megalång slutartid eller megakort så allt blev svart.
Btw så tänkte jag officiellt ta av mig den där arma fotografkåpan som jag lite casually har haft över axeln sen jag utexaminerades som fotograf år 2005. Jag kan inte det där med att fota, har aldrig kunnat och har alltid skämts oerhört då nån har frågat mig nåt om kameror och inställningar. Jag vet int något fan och det är mitt eget fel, jag har likt det finlandssvenska kulturslater jag är, slumrat mig genom utbildningen och inte alls varit uppmärksam eller ens intresserad, tänkt att det räcker med lite fotografiskt öga och talang. Nå bullshit.

Så här kommer min officiella utcheckning: bilderna från idag. Om ni fortfarande trodde att det finns nåt i mig som kan fotografera under vilka omständigheter som helst, så kan ni alltså lugna er nu. Det finns ingenting kvar av det, har aldrig funnits.

Okej så öööh, här har vi Venus.

Och här kommer månan fram.

Och här har vi Venus och under den, Jupiter!

Mera Venus och Jupiter.

Och ännu mera Venus och Jupiter. Det ter sig helt otroligt för mig att jag inte lyckades få EN enda skarp bild av dessa trots att jag höll kameran mot lyktstolpar och dylikt. Men sånt är det.

Det var lite roligt att gå hemåt genom Lonttis, för månen var ju liksom ännu då under partiell förmörkelse, fast den vanliga månen allt mer kom fram. Men från att ha varit nåt snarast magiskt ute på Korois-udden, så blev den sen mera alldaglig, när den hängde där casually mellan husen på hemvägen.

Ähum ööh, här har jag kameran på manuell funktion. Lyckat.

Lonttis-månan och oljebilen.

Öhm, oljebilens röda baklyktor. Hej.

Nå väl, när jag kom hem gick jag direkt till butiken för att vi behövde bröd och för att jag var vaken. Det var underligt att vara i butiken så tidigt (okej, det var ju inte ens tidigt då mera, kanske närmare halvnie, men FÖR MIG kändes det som att vara i Malaga och vika in i ett slumpmässigt minimarket nånstans på nån sidogata, nånstans där lamporna lyser ihärdigt gula och kyldiskarna brummar). Och hör och häpna om inte brödet ännu var VARMT. Så klart måste jag köpa ett ltie dyrare bröd bara av den orsaken.

Nu är klockan just 10 på morgonen och jag känner mig on top of the world som redan har varit vaken i 3,5 timmar. Men nu, govänner, tänker jag faktiskt gå tillbaka i säng.

Att tillåta sig vara medioker

Jag har funderat en hel del på det här på sistone. Hur bra är det vettigt att vara? Frågans natur är helt klart totalt bisarr, man ska ju liksom alltid sträva efter sitt bästa. Samtidigt är det ju helt attans omöjligt att alltid, ALLTID prestera exakt det absolut bästa man kan. Så vilken är medelvägen då, frågar jag mig?
Jag tror nämligen att det lite är såhär. Ibland presterar man 7/10 eller 6/10 och är totalt medveten om det. Man har kanske har gjort nånting så bra man kan och skänkt det en hel del av sin tid och tankeverksamhet, men så märker man att det kanske inte från början var en alldeles superb idé, eller att man av olika anledningar sen tappade ivern på vägen. Och så sjunker slutresultatet i poäng.
Jag tycker att det här är HELT OKEJ, så länge man vet att det nu inte är det absolut bästa man någonsin har gjort. Det kommer dagar då man är alldeles bombsäker på att det här är 9/10 eller till och med 10/10: ATT NU TUSAN HAR JAG GJORT ETT ATTANS MÄSTERVERK!!
På något vis tror jag alltså att medvetenheten om hur bra man har presterat, spelar roll här.
Kan också vara att jag svamlar, men jag kom på tanken när jag presterade nånting halvdant just och tänkte att det är just halvdant, inte illa men inte superbra heller - helt okej liksom.

Ser ni mig? Ser ni besvikelsen förkroppsligad?

Ser ni mig? Ser ni nån som har ett moln av besvikelse ovanför sitt huvud? Det är nämligen jag.
Det är jag som surar med knoka och glasögon längst ner. Så nu vet ni det. Jag surar ännu över att jag inte fick nån vegankass :(

Ingen jävla kass till mig

Idag gick jag till Vegaanihaastes Åbo-evenemang i Vimma. Största orsaken till att jag gjorde det var naturligtvis att det där delades ut ganska välfyllda produktkassar sponsrade av företag. Och så när jag kom dit, så var det fullt, och så fick jag ändå en sittplats samtidigt som det gick upp för mig att alla de där attans kassarna redan hade delats ut. Och som jag blev arg sen. Jag blev så arg, så arg inombords och med jämna mellanrum tittade jag desperat omkring mig om det inte var så att någon kunde ha lämnat en sån där kass någonstans? Varje gång det prasslades med de där attans kassarna så kördes det knivar genom min bröstkorg. Helvetes helvete! Jag såg framför mig hur jag helt sonika gick fram till nån, stirrade på den, tog dens jävla kass och gick iväg. Skulle ha gett på käften åt nån för att få en, så arg blev jag - för jag blir alldeles fruktansvärt ursinnig på att inte få ut något av grejer som jag har satt tid över till. Nå, det som jag lärde mig av denna situation är att jag är en jävligt självisk, oempatisk och grym människa som får våldsamma fantasier när saker inte går som jag vill. Jag tittade så avskyvärt på en liten familj som gick iväg med TRE kassar (okej, de var två vuxna och två ungar, så de var ju verkligen värda kassarna) att jag nästan tänkte att det måste stinka om mig, så mycket avsky kände jag inför att vara där och bli utan.

Nåja, sen blev jag ju där och lyssna på en ganska intressant föreläsning, så det var ju nästan värt det. Där fick jag bl.a. bekräftat ett av mina egna antaganden om att djur med lägre intelligensnivå än människan högst antagligen egentligen lider mer av att exempelvis bli inlåsta, för att de saknar förmåga att hantera och tänka sig igenom svåra situationer. Exemplet var ett tillfälle då man får en spruta. Människan kan psykiskt förbereda sig på en sån sak, men för ett djur är det bara ett helvete som man inte vet om har ett början eller slut, det är så som det är - oberoende om det tar slut efter 10 sekunder eller inte.
Intressant var också att de flesta djur sätter tid över till "onödiga sysslor" som lek. Egentligen är det väl ganska självklart när man tänker på det, men tål väl att upprepas i varje fall. Djur vill ha roligt och - hör och häpna - djur vill också arbeta, tänka eller på något sätt uppleva meningsfullhet. För mig som har hund ter det här sig som en självklarhet: Jag har alltid märkt att Mili vill arbeta. Hon vill helt tydligt jobba för sin mat och inte bara få den tilldelad, det finns ingen större glädje än den glädje med vilken Mili glufsar i sig ett tuggben efter att hon har gjort livsviktiga uppgifter som att leta igenom hela lägenheten efter en grön gummigroda.
Ett experiment hade gjorts med kalvar. En grupp fick gå in i en hage genom en port som öppnades för dem, och en annan grupp tvingades själva klura ut hur porten öppnades. Gruppen med kalvarna som "tvingades tänka" visade stora tecken på glädje och upprymdhet när de väl hade lyckats öppna porten. De hoppade omkring "som kalvar på grönbete", hehehe.
Ät inte djur, folks! De djur ni äter har högst antagligen levt under fruktansvärda förhållanden och haft ett liv som är ganska miserabelt. Ät helst inte deras mjölk heller, det är bara sjukt.
Människan är det värsta djuret.

Innan verket

Jag kunde tragga upp och ner om alla uppgifter jag ska göra och borde få gjorda inom de följande dagarna, men jag tror att jag skippar det för det är SÅ HIMLA TRÅKIGT.
Ska bara berätta att jag har haft ena ganska spännande dagar här på sistone. Åkte och hälsade på en gammal Nykaabi-studiekamrat i Ekenäs, fick veta en massa mer om hen och livet i allmänhet, vi snackade en massa på iskall balkong medan hon kedjerökte och det kändes bara givande, givande.
Åh Gudars, nu är jag bara nervös inför allt som ska produceras med mitt namn under, URK URK, varför ska jag sätta mig i sådana situationer när allt jag vill är att ligga på mark av jord i växthus, under storbladiga växter, under palmer och kaktusar. NÅ MEN ALLT KAN INTE VARA ROLIGT JÄMT, då blir det tråkigt. Så nu till verket.

Tråkighetsmaraton -> Tacksamhetsmaraton

Bild från gårdagens spelning

Alltså jeebs vilken tramsmoster jag är.
Nu tänker jag vända på den här steken och göra tråkighetsmaraton till ett tacksamhetsmaraton. För såhär är det: Man har allt som oftast så jävla mycket mer orsak att va tacksam än att klaga. Det är viktigt att komma ihåg det, för att inte bli outhärdlig för sig själv o alla andra.

Härrigud, jag förstår ibland inte varifrån min domedagsfiilis ens kommer. Jag har allt så väl förställt för mig nu, har fått möjlighet att göra otroligt spännande uppgifter som jag dessutom förtjänar levebröd på.
Jag gör en attans radiodokumentär med vettiga människor. Det ska bli om autism, olika mänskor på spektret och deras samt anhörigas upplevelser kring detta. Jag läser en bok av Gunilla Gerland: En riktig människa och den är SÅ BRA. Det är alldeles hisnande jäkla bra, jag tycker att det finns så mycket för oss neurotypiska att faktiskt lära oss av de som är på autistspektret. Mycket av det som för oss betraktas som "sunt förnuft" är ju egentligen inlärt, poänglöst skådespel - som det här med att man ständigt förväntas smila upp sig till exempel. Så enformigt, men så socialt indoktrinerat.
Autister har ofta svårt att begripa poänglösa, ologiska beteenden - saker man bara förväntas göra i ett socialt samspel. I möte med autister tänker jag ofta att man får lov att syna sig själv och vem man är, liksom skala av sig allt som är påklistrat och inlärt, hitta sig själv igen på nåt plan. Jag tycker mig alltid ha haft nåt slags förståelse för autister o aspergers-folk och känner mig oerhört bekväm i deras samvaro. Jag minns när jag jobbade på skolan för synskadade i Helsingfors och njöt något oerhört av att bara gå och tralla olika ramsor upp och ner medan vi gick nånstans utomhus med en av eleverna som gillade att sjunga och ha olika ljud för sig. Det var inte enformigt för mig, det var enormt meningsfullt. Jag önskar att det hade funnits mer sånt bland oss neurotypiska också, att folk bara skulle få för sig att gå och sjunga en eftermiddag, skippa skitsnacket. Idag sjunger jag, liksom. Vi får snacka imorgon. Åh, så fin världen hade kunnat vara. Fin och obegriplig, vilket den ju ändå är.

Jag ska börja skriva kolumner för Yle också, en gång i månaden. Innan jag börjar sucka och väsnas över det måste jag ju ropa HURRA istället. Det är ju fan drömmen, tänk att få lov att göra en sån sak. Tänk att nån ens har kommit på tanken att villa ha mig att göra en sådan sak. Till varje kolumn hör en illustration, KABOOM. Illustration. Jag har allt jag nånsin önskat mig, utom häst. Så man FÅR inte klaga. Det är verkligen oetiskt och dumt att klaga just nu, så nu tänker jag lyfta på hakan och va liten nöjd, alltså. Det är det enda vettiga.

Och ja, vi hade en spelning igår. Betyget för den blev kanske 3/5, själv hade jag ju en så traumatisk dag innan, så full av osäkerhet bara. Och under soundchecken lade mixaren händerna upp i luften och sa bokstavligen att "jag kan inte hindra er från att spela sådär högt, men inte kan jag göra något åt det heller." Det gjorde mig ännnu nojigare, fasade inför att alla bara kommer avsky oss storligen. Welcome to Finland alltså. Där mixare varken har kunskap eller får betalt för sitt jobb. Typen hade tydligen aldrig mixat hardcore förut, utåt hade det låtit som en poporkester med jag som står i mitten och skriker. Hur kan nån vara så bakom takana att de inte förstår att hardcore handlar om oväsen, öronproppar hör liksom till?
Nå väl, men det var nu tydligen inte SÅ illa sen ändå. Jag fick många komplimanger för mitt skrik, så jag är nöjd. "Tekniikka, tekniikka ja youtube", säger jag bara när nån tror att Gud har benådat mig med ett raspigt skrik som inte sliter sönder mina stämband. Folk har också en massa motstridiga åsikter om vår musik, men det bekommer mig inte så mycket faktiskt, för jag ÄLSKAR den. Jag tycker den är så bäst som den är. Inte riktigt genretrogen, men därför just så inspirerande.

Jag vill ju ännu leva

Jag vill så gärna glömma bort mig själv
Jag vill hitta ett hål som jag kan krypa in i
Jag vill sudda ut allas blickar och bara vara
Jag vill stanna tiden så jag kan gå omkring och titta i folks väskor och fickor
Jag vill se på solnedgången nånstans där det finns solnedgångar
Jag vill minnas, åh vad jag vill minnas.
jag vill åka tåg.
Jag vill glömma bort dumma saker som mig själv.
Jag vill inte skriva såhär attans skit.
Jag vill vara någon annan, någon behaglig.
Jag vill vara någon annanstans, någonstans där det blåser, där olika väder tar vid, där man hamnar se folk i ögonen, där nånting betyder något.
Vad är det jag förbiser? Vad är det jag missar?
Jag tänker, att om jag håller på såhär och bara skriver och skriver, så kommer jag till något värdefullt nån gång. Mitt i allt. Något värdefullt i text. Det är ju så som texter föds, att man lämnar tankevärlden och bara skriver. Att man lägger undan förväntningar på vad som bör komma, glömmer sig själv helt enkelt.
Åh, vad jag vill glömma mig själv.
Jag vill ha hot, hot sex.
Jag vill inte ha en sån där snart förtiårings käklinje som börjar dela sig så att man snart har ett ansikte i ett ansikte.
Jag vill inte att allt ska vara slut än.
Jag vet ju att allting inte är slut än men,
Varför känns det som att jag förnekar något?
Varför känner jag mig på sidan av mig själv, konstant?
Som en idiot, en förställd fåne.
Ibland träffar jag människor som inte är förställda, som är vad de är utan att tänka på hur de ter sig i andras ögon, och då ser man. Det är som att ens egen bullshit blir mer uppenbar i deras närvaro. Man ser hur korrupt man är, hur mycket man har tvålat till det där uppträdandet så att knappt något av det som var en själv ens finns var därunder.
Jag vill att det ska finnas år kvar av en massa.
Jag vill ju ännu leva, liksom.
Jag vill att det inte ska ta slut än.
Det får inte ta slut än, snälla.

Fuck me and my insecure thirtysomething amateurness

Alltså, jag vet inte vart någonting ska leda just nu men det känns som att jag är så attans kass på ALLT. Ingenting får jag till stånd på ett naturligt sätt. Jag är min värsta mardröm: fnissig, ofokuserad, otydlig, osäker, svamlig, okoncentrerad och inställsam. Kanske är jag förstörd av idel eskapism, timmar av döstirrande i meningslöshet. Jag är SÅ BESVIKEN på min egen prestation under en intervju just. Jag borde ha drivit frågor, hittat öppningar, varit förstående, understödande och förklarande, men jag var ett enda konkret tappande av tråd. TACK OCH LOV var intervjuobjektet en attans stjärna, så det blir ju ingen katastrof detta, man behövde bara sätta mikrofonen i ansiktet på hen så kom det välformulerade och eftertänkta meningar, både grejer jag kanske var ute efter plus grejer jag inte visste att jag var ute efter. Så all is good (praise the lord) men fuck me alltså. Fuck me and my insecure thirtysomething-year-old amateurness so very much.
Nu får jag gå ner till krogen och skrika ut mitt missnöje (bokstavligen.)

Vegansk mellanrapport

Nu har jag ätit veganskt sedan den 1.1. Till min stora besvikelse känns det verkligen totalt blasé, och ja blir nästan arg på mig själv för att jag ens tillåter mig känna eller skriva så, måste jag säga. Man borde ju tänka att det är en myt att man på nåt sätt skulle äta sämre smakande saker som vegan nuförtiden - eftersom utbudet är så översvämmande och saker faktiskt har ändrats till det bättre på alla sätt under de senaste åren.
Hur som helst, jag vet inte vad det är jag gör fel, men jag känner mig nästan konstant hungrig. Jag känner mig sådär som om man skulle ha valt en sallad istället för en pizza och sen försöker äta en massa brödkanter för att fylla upp magutrymmet. Igår åt jag cornflakes med sojamjölk till frukost, köpte en vihis på vägen till ett möte i Hesa, köpte en härkis-baguette från Café Picnic på väg till Åbobussen, åt mörk choklad och russin på det, var vrålhungrig när jag kom hem. Åt två portioner nudlar med tofu och grönsaker, tryckte i mig en liten saarioisten vegepizza på det och ett äpple. Kände mig mätt men inte tillfredsställd, en konstig känsla.
Den enda dagen som jag verkligen kände mig riktigt tillfredsställd var när jag gjorde en gryta med tomatkross, kokosmjölk, potatis, linser och grönsaker. Det var liksom GOTT. Det måste jag göra igen. Överlag är det positivt att jag äter så mycket bättre än jag gör i vanligt fall, just för att jag hamnar laga mat till mig själv, trycker inte i mig pasta och grynost, liksom.
Men jag saknar OST något alldeles kolossalt. Och riktigt smör. Och Kismet. Och Tupla. De säger att det finns så mycket gott att sätta på smörgåsarna och samma sak gäller vegansk choklad - men alltså, jag tycker inte att jag har ätit en god smörgås på eevigheter. Det är något med mättnaden som en redig mjölkchoklad eller emmentaler ger. Det känns som att det är något min kropp behöver, men antagligen är det bara nåt slags beroende som jag borde ge tid till att lägga sig. Och vem vet - vi har ju inte kommit till halva januari ens, kanske det hinner ändra sig ännu. Kanske jag efter den 15.1 känner mig energisk och fullständigt tillfredsställd.

LIVET. SVÅRT.

Jag har inte trivts sådär jättebra med mig själv på sistone. Det har artat sig i en konstig osäkerhet som sen gett sig uttryck i att jag fått känslan av att vara överdrivet påflugen och onaturlig ute bland folk. Ibland tycker jag att folk i grupp talar jättelänge om totalt ointressanta saker, så jag vill fylla i deras meningar för att jag tror mig veta vad de ska säga, det tar bara SÅ LÄNGE för dem att få sagt vad de vill säga.
Samtidigt vill jag förflytta samtalsämnena till något mer intressant, för att jag vet att de tänker på sånt. Men SÅ KAN MAN JU INTE GÖRA för då är man elak och oartig, så istället sitter man typ där och tänker att "är det såhär det är, det här att tala med folk nuförtiden?" Och så ter sig allt plötsligt som en hyperrealistisk teaterföreställning som man skulle villa påverka men inte riktigt kan.

Kanske är det mest det, att jag träffar folk så sällan numer, så det blir lite överväldigande att göra det. Och så blir man lite babblig, kanske överdrivet självutlämnande, vill ha REAL SHIT direkt medan folk tenderar vara lite tillbakadragna istället. Och så känner jag mig överdriven och effektsökande, emellertid skrytsam och inte kiva. Och vad spelar det nu för roll då, kan man fråga sig? Vem bryr sig? Nå ingen alls! Men så går man där och tycker inte riktigt om sig själv. Och inte riktigt någon annan heller, för den delen.

Jag brukar tala vitt och brett om mina funderingar kring exempelvis barnskaffning och jag märker alltid att folk blir lite förvånade över med vilken lätthet jag pratar om sånt som det annars brukar smusslas om. Jag fattar bara inte - vad är det att smussla om? Inte är barn nåt slags mirakel som bara händer och som är nån gåva från övre makter. Jag har en mensapp som heter Clue och i den står det klart och tydligt när jag har ägglossning. Och sen har man ett val och det är att ha oskyddat sex under ägglossningen och så blir man kanske med barn eller inte. Så är det att vara i en heterorelation - man kan ta ställning till om man vill försöka få barn eller inte, varje månad finns det en möjlighet att testa, en möjlighet man antingen tar eller inte. Hittills har vi aldrig tagit den chansen för att den känns alldeles för överväldigande, det känns som att leka med tändstickor på en bensinmack, så vi harklar oss bara och säger att "näää, inte den här månaden heller." Och det här är inget jag tycker att är nåt speciellt konstigt eller känsligt, eller nåt man inte talar om.
Nåja, det kan ju helt enkelt också vara så att sådana här saker helt enkelt är ointressanta för de flesta, antagligen är det så. Eller så är de för känsliga. JAG VET INTE. Jag orkar bara inte gå omkring och låtsas att fortplantning handlar om nåt slags mirakel eller gudagåva som kommer med storkar till balkonger eller som planteras i livmödrar (plural av livmoder?!?) av gudamakter, när det egentligen bara handlar om att knulla.

Jag känner mig mestadels som nåt slags uppblåst gummibjörn på ett nöjesfält. Alla låtsas hela tiden att allt är jätteallvarligt och att livet är seriöst, medan det finns så mycket stolligt överallt.

Sen blir jag också sur på mig själv av sådana orsaker som att jag ibland i nåt slags koketthet förhindrar J att vara sig själv, som i lördags. Vi yrade oss in på Dynamo av alla ställen, jag tänkte att det kunde vara lite uppfriskande sådär, evigheter sen jag dansat sist till exempel. Och så gick vi till övre våningen där Routamaa spelade skitbra musik, vi dansade och det var rentav lite uppsluppet och helt kiva emellanåt. Och så började J dansa som så att han stack sina fingrar i munnen och drog sitt fejs till olika miner, han gick omkring på dansgolvet och gjorde vafan som helst som föll honom in. Och jag såg hur en pojke blev alldeles förfärad, vände sig och sa åt sina kaverin att "såg ni han där? Wtf?" Och min uppenbara instinkt var att gå fram till J och säga att "snälla sluta, folk blir obekväma." Varifrån jag får känslan av att villa göra så vete fan, men jag har nåt slags allmänt vett som driver mig till att inte sticka ut i sociala situationer, att liksom inte visa sin awkwardness. Medan J:s hela värld handlar om att få vara vem man vill och uttrycka sig på de mest märkvärdiga sätt man har lust att uttrycka sig på för stunden - vilket så klart borde vara självklart - så ska man få göra.
Det paradoxala i detta är ju att jag hade bejakat vem som helsts annans awkwardness och tyckt att det hade varit hur häftigt som helst med nån som gör konstiga miner på dansgolvet. Jag älskar weird shit - varför gör jag sådär åt J då? Vem är det jag vill beskydda från vad?
J blev så klart ganska sårad av att jag gjorde sådär. Och sen sa han nåt som i sin tur sårade mig. Han sa att ingen i nån tidigare relation har tillrättavisat honom på det där sättet. (Om man vill göra mig obekväm, ska man alltid ta upp sånt där om före detta relationer, det funkar.) Fattar ni hur man känner sig då? Först har man gått omkring med känslan av att själv vara den där weirdon som alltid pratar om fel saker och som är malplacerad och påflugen bland människor - och sen får man höra att man är en sån där normfåne som förhindrar kreativa och annorlunda människor att leva ut sig själva?!
Alltså det var en sån kortslutning i min hjärna den kvällen.
Funderade en hel del på det där, förväntningar på hur man ska bete sig på vissa ställen och hur tydligt jag har kodat i mig att inte sticka ut ur mängden. Varför är jag så? Varför är det så viktigt för mig att inte verka annorlunda? Kanske är det nåt med att jag inte vill uppfattas som någon som tror att den är speciell. Ja, det tror jag, jag uppfattar all slags förställning av sig själv som lite konstgjort och effektsökande. På något plan har jag också för mig att J inte mår bra när han gör sådana där saker, han har en sån där sida i vilken han också blir extra påflugen och mega-expressiv när han inte mår speciellt bra. Men måste tänka om, det handlar inte alltid om det.

Visst är det galet - i musikvideor kan folk alltid vara hur fucking awkward som helst och det är bara konstnärligt och coolt - men sen om man går i supermarket eller på ljusa dan och dansar vilt på gatan eller är konstig på dansgolvet, så är det mukamas plötsligt inte socialt acceptabelt och då finns det plötsligt ramar inför vilka man ska bete sig osv.

LIVET. SVÅRT.

Lite bättre än alla andra

Nååh, hur har året börjat för er nu då, aprumpor?
För mig har det väl börjat tämligen bra. Skrev en lista som jag lydde igår, idag har jag sen spårat ut.
Men i alla fall - det mest kontroversiella för detta året är att jag:

1. är VEGAN nu, åtminstone i januari. Det känns underbart. Som vegan är man alltid lite bättre än alla andra mänskor, visste ni det? Man har som en aura ovanför sitt huvud och man doftar gott och hyn skimrar lite, och så kan man se sådär avmätt och uttråkat på andra som inte har hittat den sinnesstämning som man själv, tack vare samhörigheten med växtriket, har hittat.

2. Jag gör Adrienes yoga Dedicate. Ny 30 days of yoga, alltså. Vi gör det båda, med J - på kvällen breder vi ut mattorna och så står vi där och bendar ryggar och armleder. Visste ni också att man även är lite bättre än alla andra när man gör yoga? Nå nu vet ni det.

3. Jag har sprungit en gång, dvs idag. Visste ni att man även är tämligen mycket bättre än de flesta, ifall man springer?

Okej, nu ska jag sluta.

Nyårsdagen vänder magen upp och ner och helt betagen

Jaha, 2019 är här och här sitter jag och är angstig som fan. Försöker muta mig själv med tankar som att alla är angstiga inför saker som ännu inte har börjat, som att det här nya året brakar in med förhoppningar och obligationer man inte har en aning om hur kommer att arta sig. Jag bara önskar, rätt och slätt, att jag hade teleporterats en månad framåt i tiden. Jag har ingen lust med nånting alls ska gudarna veta, jag skulle villa skyffla mina måsten dit helvetes växter växer och kasta mig ner på en skitig madrass i ett icke-existerande vakuum där inga ljud finns, men nu är det bara att ta skeden i vacker hand och äta skitskyfflarna. Ät dem, ät dem! Snart har du ätit upp hela lasset. Tar typ en nanobråkdel av hela ditt liv så det är inget att lipa över.

Idag är det alltså sista officiella lattjo lajbansdagen, dvs nyårsdagen, då man ännu med gott samvete kan sitta här och låtsas att det råder nån form av ledighet (HAHAHAHAHA) fast man egentligen sitter och biter på sina naglar och nojar inför framtiden, vrider på sig och är orolig och LIKA GÄRNA BARA KUNDE SÄTTA SIG DÄR FRAMFÖR DATORN OCH TA ITU MED NÅT VETTIGT eftersom denna tid ändå är så gott som bortslösad. Har kommit i den åldern och livsskedet att nyår och sådana högtider är lika intressanta som använda tandborstar, så nyåret spenderades hemma med några filmer och angstig hund, sambon och några gingerbeers. Det var det bästa nyåret på många år, måste jag säga. Inget tjafs, inga störigheter, inga störande mänskor for gods sake.

MEN, nåja idag ska det alltså låtsas att det är ledigt och jag tänker typ skriva en lista över saker jag måste göra imorgon och så ska jag försöka dra ett djupt andetag och sen bara överleva.
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ÅLAHUEN.

Årets sista inlägg

Jag tänkte att jag skulle få till stånd ett sånt här inlägg, ett sista.
Om man ser till höger och kollar igenom årens inlägg på den här adressen, så märker den uppmärksamma att inläggen har minskat varje år sedan 2012 som var megabloggåret med hela 252 inlägg. Tänk, jag har INGEN ANING om vad jag skrev då. Antagligen ingenting som överhuvudtaget var viktigt.
Jag tror och misstänker att jag bloggar mindre nuförtiden för att jag har mer att göra, men det kan också vara så att jag helt enkelt bara gör mindre överlag, inklusive bloggskrivande.

Det här året har kännetecknats av ett slags tom-i-huvud-het som aldrig förr. Jag märkte häromdagen att jag inte är sådär ungdomligt uppmärksam längre, jag har blivit vuxen på många sätt. Min förståelse av att bli vuxen är helt enkelt att man blir mindre uppmärksam och mer förnöjsam och accepterande, lite sådär som att ens ådror skulle bli förkalkade eller ens ledningar fulla av slam och att man därför inte ens ORKAR ta fram tankarna för de löper ju så dåligt ändå, de vilar nånstans och när man tar upp dem fastnar de eller blir upptäckta som förut tänkta och förpassade tillbaks till sina lådor och skrymslen där de kom ifrån. Så att vara vuxen är typ att sitta där och vara trött och inte orka. Plus att bliga surt på alla under trettio och tänka att herrigud ändå...

Samtidigt har det här året kännetecknats av möjligheternas år på många sätt, för mig då alltså. Aldrig nånsin har jag fått så många jobbuppgifter förut, lite flyt har jag också haft när det gäller mina egna grejer - dvs det som jag nu har fått till stånd har fallit i god jord. Så klart blev mina tuschteckningar nu inte valda till Åbo konsthalls utställningar i år, det hade jag nu inte tänkt heller, men fick höra av en vän att mitt namn hade nämnts i diskussionerna (haha!) medan de valde konstnärer, which is pretty awesome med tanke på att jag är en typ som har plockat upp tuscher för ett par månader sedan och inte på något som helst sätt räknas till nåt slags etablerad konstnär. Nog skrutit, men detta ger mig vatten på kvarnen - 2019 ska jag fantamej värpa ut ytterligare ett tiotal tuschteckningar och så får vi se vartåt det barkar.

Alldeles nu i början av 2019 ska jag svarva ihop en radiodokumentär för Yle, fick den grejen för att någon hoppade av och det var lite bråttom och vad vet jag. Gladeligen tackade jag ja, för det är nu sådan jag är. Sen fick jag skiten i byxorna, att vafan hur fan har jag tänkt här nu riktigt? Och sen, när nerverna lade sig, så tänkte jag att okej vad är det värsta som kan hända? Kom fram till att det är att jag gör en medioker dokumentär. Tänk, så mycket tror jag på mig själv att jag inte ens tror att jag förmår göra en usel dokumentär. Hit har vi kommit, govänner. En medioker dokumentär! Det är inte hela världen. Så att sedan lugnade jag ner mig och nu återstår då bara att göra jobbet.

Idag har vi också släppt Svarta Havets första demo. Den är jävligt snabbt inspelad, på sammanlagt 4 dagar inklusive mixning och masterering. J är snabb i svängarna minsann.
Om nu inte denna form av skrik och hardcore faller en i smaken, vilket jag har full förståelse för, så ta nu och läs texterna, gud förlåte mig, jag tycker om dem.
Och 2019 ska veta att he spelar som satan inuti mig nu om dagarna, det är åt folkhållet och det är lite rått och dragspel och härlig fucking enkel sång med ganska få krusiduller. Så jag ska nog se till att få inspelat nåt med mej sjölv också under kommande år, det ska jag.
Och så ska jag få BOKAJÄVELN klar för utgivning.
Herregud, vem är jag? Gör bara saker som typ inbegriper att jag är ett fullblomstrande, meganarcissistiskt ego. Nå, what can I do när inte världen har fått tillräckligt av mig ännu (lol).

Obs, denna bild är en inverterad illustration från en gammal rysk barnbok
som mamma hade fått i gåva av nån bekant.

Förenade i fniss och tid

Jag har haft ena underliga nätter och dagar här på sistone. Först nattsuddade jag ju så ända in i helvete - det var ett sånt där videospelsaddiktions-sudd blandat med angstgoogling, konspirationsteorigoogling och allmänt nojande. Alltså typ att jag bara sitter och spelar nåt meningslöst, samtidigt som allt liksom långsamt suddas ut i mitt huvud och alla känslor blir till en rak linje. Sedan blir man lite orolig över sitt beteende och börjar googla sånt som "addiktiv personlighet" eller bara speladdiktion osv. Utan att hitta nåt som man inte redan vet, naturligtvis.
Och sen en morgon vaknade J tidigt och hade bakat bröd och ville att jag skulle stiga upp, vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Och så skulle man ha trott att jag skulle ha blivit naturligt trött efter det, men sidu nä - sen blev jag sådär kreativt vaken, alltså sådär att man inte kan sova för man måste anteckna med jämna mellanrum och till sist måste man bara stiga upp och tvångsläsa en bok för att det inte blir till nåt med det där sovandet. Jag håller på med Sabine Forsbloms Maskrosguden - och härrigud vad den är bra. Den är så bra, den är så bra, både vacker, bedårande, nostalgisk och helt satans rolig. Drog mig till minnes hur farsgobben i tiderna läste samma bok och hur han låg inne på kamarn och skrattade så han grät. Det är roligt när sådana där minnesbilder kommer tillbaka till en. Jag tyckte så klart att han var litet av en fjant då när han hade sådär roligt åt något som jag inte just då kunde dela - men nu ligger jag här själv och fnissar. Förenade i fniss och tid, liksom.

Och så igår, så fick jag ett mail av en fellow skrivkursdeltagare, det var tänkt att jag skulle ha haft hen med i en radiodokumentär i nästa år, men så blev det lite överambitiöst hela den grejen - MEN istället så fick jag ett par så fina ord, och just en rad föll jag speciellt för:

Gun är alltså min romankaraktär, in case you wondered.
SÅÅÅÅ det där "det skulle vara dags att hon fick komma till tals" slog på nånting inom mig och jag fick ett infall att skriva av hjärtans lust. Och SOM jag skrev sen. Jag skrev innan hundpromenaden, efter hundpromenaden, jag slank in i en skrubb och skrev på jobbet medan en teaterföreställning höll på, jag skrev när jag kom hem och jag skrev långt in på natten. Jag var alldeles svettig under armarna. Haha, så dramatiskt det nu låter, men jag tror att det är den där Maskrosguden som jag påverkas av. Den har ett så lätt och ledigt, opretentiöst språk som jag tilltalas oerhört av. Så nu gör jag mig av med alla oeftertänkta och styltiga formuleringar, slänger in skoj och lust istället. Plötsligt TROR jag på detta igen, härrigud?

Slut på surpuppsmästerskapet

Han jag bor med sa igår att nu får det räcka med min otacksamhetskavalkad och mitt surpuppsmästerskap, att han har jobbat hela dan och burit tunga kylskåp, är trött och jag sitter där och jomar om uppmärksamhet, medan världen brakar på och jag har sovit till tolv och nattsuddat till fem. (Att våga joma om uppmärksamhet: följd av att ha en sån där bra pojkvän som tillåter en uttrycka sina känslor utan att följaktligen bli förpassad till dynghögen av problematiskt kvinnfolk.)
Idag har jag tagit mig i kragen. Jag är en sån KARLSLOK, alltså serr - om man skulle könskoda mig, vilket man naturligtvis inte ska, så skulle jag vara en sån där oduglig karlajävel som överhuvudtaget inte hjälper till med hushållet, som bara lattjar och lajbar sig och har videospeladdiktion, lite ströjobb ibland och som varvar mellan att ha överdrivet högt och överdrivet lågt självförtroende.

Igår fyllde jag på tvålbyttan på WC:n, den hade varit tom ett par dagar och jag tänkte nu att okej, det finns ju tvål i en dunk under lavoaren, bara att hälla. Och så hade karla mi blivit alldeles överväldigad av glädje. För att den där tvålen var fylld och att det var jag som hade gjort det och inte han. Om det i sig inte berättar något om vår relation, så vet jag inte vad som gör det.
Jag måste ta mig samman. Sanningen är att jag antagligen inte själv någonsin skulle orka med eller vara tillsammans med en sådan som jag. Man orkar ju liksom inte se på en sådan här slusk, seriöst, om man inte då själv råkar vara en och är tvungen att leva med sig. Då är det bara att hålla ögonen öppna och göra sitt bästa.
Ska på riktigt försöka skärpa mig lite nu, både för min egen och andras skull. Livet behöver inte vara en pina, livet kan vara bra och man kan ta på sig fina kläder ibland och gå i säng i tid och stiga upp och duscha och sånt där.

Note to self: EN STUND är det kanske charmigt att representera den där odugliga karln i ett förhållande, ETT ÖGONBLICK är det lite bedårande att vända på steken och tänka att hallå, vi är så annorlunda för vi representerar inte normen. Men 10 years later? Jag måste skärpa mig.

Med en skopa vett kommer tiotusen skopor strunt

Är det måntro någon annan som bara tycker att det är alldeles enormt svårt att bara existera just nu? Jag tycker inte att jag har haft så svårt med decembermörkret när jag var barn, eller ja - det sög förstås då också, men kroppen hanterade det bättre, kanske. Men numera - det känns som att det här mörkret har flyttat in i en och satt sig i en, man är nästan grå - helt livlös och helt tom inuti, alltså TOM - det är nästan allt jag kan säga nuförtiden, när jag ska beskriva vad som helst, att det är bara TOMT.

Det var bara tomt alldeles just när jag skulle skriva nya låttexter, försökte hitta på nåt tema, skulle villa skriva nåt om dessa gulvästar till exempel, de här dårarna som snarvlar om "uppvaknande" och the storm som is coming men som egentligen bara är rädda för att vara utanför och bli lurade.
I samband med gulvästarna hänger "q"-anhängarna, som är Trump-sympatisörer och har fått för sig att staten döljer nåt slags mega-korruption som QAnon i samband med Trump håller på att uppdaga. Som vanligt när det gäller sånt här, så grundar alltihopa sig i bedårande tankar som "ett enat folk" och "folket mot den korrupta staten" - allt sådant här som jag också kunde skriva under, om det inte sedan hörde en massa annat fucked up shit till det: som att jorden är ett hologram och staten kontrollerar oss genom vacciner, styrd media och fake news.
I grunden ligger ett ganska intressant synsätt som rör sig utanför gängse partipolitik: det handlar om nationalism vs globalism. Då tänker man här att globalister är ett slags maktelit som är ute efter att frånta folket all makt, att styra genom skattemedel och tvång. Nationalisterna, däremot, är demokratiska, universella, öppna och ickerasistiska. Låter väl lite för bra för att vara sant? Tja, jag är ganska dåligt insatt i det här, så jag ska inte snarvla mer om det - tycker bara att det är HIMLA INTRESSANT att riktigt fucked up-grejer ofta grundar sig i sådant som är JÄTTEVETTIGT, men att det sen, på nåt plan ofta spårar ut. Som att dessa gulvästar tycker at hela vänsterfalangen (okej, extremvänstern, som de säger) är sabotörer och bråkmakare. HALLÅ, vi vill ju liksom jättemycket samma saker?!

Alltså jag skulle bara villa SOVA och flytta in i en evig dröm och vakna i maj. Att finnas till här och nu är sånt slöseri med tid och resurser, stäng ner skiten, samhället, upprätthåll bara det nödvändigaste, säger jag.

"Nu har jag hittat hem"

Det är ju hit jag vill

Jag har aldrig oroat mig för att ha för litet att göra. Däremot oroar jag mig ständigt för att få FÖR MYCKET att göra, vilket det hör och häpna ser ut som att jag håller på att få i skrivande stund. Plötsligt verkar jag ha blivit den där som man ringer till när man vill ha någonting fixat och relativt snabbt. Klart att jag är smickrad och glad och litet upprymd, tänker att jaha, nu blev det såhär att jag inte sitter sysslolös om dagarna längre. Ändå är det något som gnager, det är tanken på att försumma något viktigt som sker mellan raderna. Min största rädsla är att mitt liv ska bli ett hetsigt hets, där jag bara springer från det ena stället till det andra och skriver ihop än det ena och än det andra, intervjuar och springer och ritar och har åsikter. Emellanåt andas jag djupt för att hålla mig vid mina sinnens fulla burk, men ändå känner jag en genomskinlig meningslöshet lysa igenom först mina fötter, sen mina ben, och till sist hela jag, så att jag till sist är en osynlig ingen alls som bara kan springa omkring och dricka kaffe och producera. Jag AVSKYR stress och undviker det som pesten. Jag KRÄVER meningsfullhet och betydelsefulla aktiviteter i mitt liv, annars kan man lika gärna skita i det.
När ska man säga nej? För jag har inte lärt mig det. Ska man säga nej när man känner på sig att okej, nu har de ringt mig bara för att det är panik? Ska man säga nej när det inte riktigt är ens grej de frågar om, men nästan? Hur ska man leva, berätta åt mig nån, för jag vill helst bara rulla ihop mig i en pläd som vanligt.

Ibland tänker jag att jag är den där som från början vet att jag vill leva lugnt, i naturen, med djur och med solens upp- och nedgång som riktlinje för mina dagliga sysslor. Det är ju många som efter år av arbete i hetsiga branscher, får nog och tar sig dit. Man läser intervjuer med såna mänskor, att nu har jag hittat hem, säger de där de sitter vid sina rödvita stugor i fårullströjor och ler avslappnat.
Jag har alltid bara känt mig som att jag redan vet det där, att jag inte vill göra nån jäkla karriär för att SEDAN komma på att det inte var någon mening med det. Det är väl alldeles självklart att det inte är någon mening med att göra karriär. Jag känner mig som en före detta knarkare som aldrig knarkat på riktigt, men som ändå kan sitta med en fd knarkares insiktsfullhet och tala om den saken. Varför skulle man måsta gå den vägen då, kan man inte bara gå direkt till åsnorna och täppan?
Mitt liv är bara en sådan total motsägelse, allt detta med att jag bor i en stad och jobbar i kulturbranschen. Vem är jag ens? Okej, någon.
Godnatt.

Varför är foliehattarna på G?

Jag har funderat lite på varför foliehatteriet tycks ha vuxit till sig och blivit mer aggressivt under den senaste tiden. Bara idag kan man läsa att "aggressiv silver- och antivaccinlobby ger sig på forskare, tjänstemän och journalister", samt att det påminner om religiös fanatism.
Jag skulle nästan påstå att detta ÄR ett slags religiös fanatism, då människan ju har en tendens att driva saker åt ett visst håll då man har känslan av att man håller på att bli lurad eller någon håller på att dra mattan under fötterna på en.
Så jag tänkte helt sonika dra till med en liten lista, som dessvärre är grundad enbart på mina egna antaganden. Passar ju bra till ämnet, liksom. Inga vetenskapliga grunder här, haha!

Orsaker till att vi ser så mycket huu-haa just nu:

1. Det osäkra politiska klimatet. Folk är vagt medvetna om att det fifflas i regeringen. Man kan inte helt sätta fingret på vad det är som är på gång, men känslan av osäkerhet leder till att man känner sig lurad och vill skaffa sig egna uppfattningar om saker och ting. Den bittra sanningen är ju att pengar som kunde användas till exempelvis sjukvård och skolor, istället hamnar på skatteparadis så att någon företagschef ska kunna göra ännu större vinster. EU-länder förlorar tusen miljarder euro varje år på grund av skatteflykt, Finland i miljardklass. Små företag har ingen chans mot storföretagen och DETTA i sig är ju en helt sjuk grej som jag inte förstår varför det inte talas mer om. Det är en orättvisa och en rätt skurkaktig operation som bara fortsätter utan några som helst ursäkter.

2. Global uppvärmning. Det här hör egentligen ihop med ettan, dvs osäkert politiskt klimat. Skräckscenariorna har målats upp redan, forskare skakar på huvudena och säger att det ungefär finns en liten, liten chans för människosläktets fortsatta framfart, OM VI AGERAR NU. Men så klart - varför skulle man agera? Det är ju viktigare att göra vinst, liksom.
Varma hälsningar, kapitalismen.
Hur som helst - ett osäkert politiskt klimat, kantat med farhågor, skräckscenarios och känslan av att gemene man inte riktigt får veta sanningen, breder ytterligare grund för antaganden, ovetenskaplighet och "nya idéer", dvs att människan vill återvända till nåt slags nyuppfinnande av sig själv.

3. Maten vi äter. Det är ju ingen överraskning att den nutida västerländska människan i princip är född och gödd på tillsatsämnen, konserveringsmedel och ond, bråd död i form av ekande skrik i slakthus, ändlösa rader av olyckliga kossor, medvurst och lördagskorv osv. Det är klart att man reagerar på detta - inte tusan är det meningen att vi ska äta det vi äter idag och därför ser vi ju femtioelva olika trender baserade på hälsohets dyka upp överallt. Eftersom maten vi köper från butikerna idag är fullproppad med gift och skit, ger det ju lätt en uppfattning om att t.ex. vaccin också är det - att hela samhällets ledning i princip är emot mänskosläktet i sig och försöker lura oss genom att förgifta oss och ja, chemtrails next.

4. Att sociala medier gör oss dumma i huvudena. Okej, det här är nu litet draget till sin spets. Kanske jag mer borde säga att sociala medier ger utrymme för foliehattar att förstärka sina idéer och röra sig på, men jag tror också att den här ständiga uppkopplingen förändrar våra hjärnor och vårt tänkande på något plan. Vi kanske tänker mer svartvitt nuförtiden. Man behöver inte grunda sina antaganden på fakta, utan grupptillhörigheten och ens egen identitet står i centrum. Diskussioner med människor sker sällan i avslappnade situationer då det finns tid för lyssnande och reflektion, utan på nätet är man hela tiden beredd på att bli arg och försvara sig mot det som man anser vara dårskap, oberoende på vilken sida av dårskapen man själv råkar befinna sig.

5. Bristen på religiösa sammanhang. Okej, det här ska man väl också ta med en nypa salt. Men vi är inte lika religiösa som tidigare, kyrkan har ju inte samma inflytande som förr. Och jag tror att människan tenderar söka sig till sammanhang som "ger svar på de stora frågorna", oberoende av vad det kan handla om. Religiöst tänkande finns alltså på nåt plan förprogrammerat inom oss, det tror jag verkligen - man behöver ju bara bli litet omtumlad, ta knark eller hamna i koma så har man fått syn på nåt övernaturligt ljus. Alltså kan denna övertygelse om vaccin, silvervatten och chemtrails bli oproportionerligt stor, som när folk börjar följa en religiös ledare.

6. Att vi har haft det så bra, så länge. Ja, det har vi. De generationer som har upplevt krig blir allt färre och jovisst, det finns en massa nya generationer som har upplevt krig på andra håll i världen och som också är här bland oss - men sysslar de med foliehatteri? I don't think so. Foliehatteri is a white thing, skulle jag villa påstå. Det här med att vi har det så bra hör också ihop med det minskade religiösa inflytandet i samhället, dvs vi gick mer i kyrkan när det var svält och panik, för då vänder man sig till Gud. Hade det kommit ett krig eller en katastrof som hade rört om i grytan ett par varv, så hade vi nog sett ett antal foliehattar stryka med och koncentrera sig på annat.

Dessutom:
Höger-nazivibbar och foliehatteri är ju nära besläktat på många plan, vilket också i sig är intressant. Många foliehattar är också Trump-anhängare, även om man kunde tro att foliehattar per logik skulle luta mer åt vänster. Men nej, tyvärr tenderar alla felaktiga antaganden att dras lite åt samma håll, och nu med alla nätforum och övertygelser som kan blomma fullt ut och utveckla sig i vilken riktning de har lust, så förvånar det mig inte alls att denna all white-panel i form av foliehattar, i sin totala okunskap också får idiotiska idéer om den vita rasens överlägsenhet.

Slutkläm:
Egentligen tror jag kanske att foliehattar och antivaccin-ivrare tror sig göra nåt slags revolution - dvs den som vi alla (i vänsterfalangen) väntar på. Jag tycker det är uppriktigt synd att revolutionen ska ske på att sådant här fjantplan när det finns så mycket vettigare saker man kunde revolutionera mot än vaccin. Vi kunde till exempel koncentrera oss på att revolutionera mot kapitalismen i sig och sätta ner foten för det här med att allt ska gå med vinst. Naturen går inte med vinst, och hör sen.
Till all tur finns det hopp, i form av en yngre generation. Sådana som Greta Thunberg kommer att gå till historieböckerna som the next Ghandi, dvs en av de där som fattade vad som på riktigt var på gång och vad som akut borde göras.
Om det blir några nya historieböcker, dvs. Det är upp till våra politiker.

Nästan verkligt

Hann precis skriva det föregående inlägget då det kom fram att det saknas en bild av mig till morgondagens text, dvs ett självporträtt då. Bara så ni förstår vad mina dagar går ut på, dvs det blev till att värpa fram ett självporträtt då. Jag har ju liksom inte annat att fundera på om morgnarna. Förlåt om jag låter överlägsen, är bara så sjukt övertecknad nu så allt blir väldigt mekaniskt med SNUDD på nåt verkligt. Tuscherna håller på att ta slut också. Avgrunden hägrar.

Ho, ho ho

Jag insåg häromdan att mina senaste inlägg har varit så tusans deppiga, tycker kanske inte att det är en trend man bör satsa så mycket mer på, så nu ska vi vända på den skitsteken!
I morgon är det första december. Åh, jag har et stort jobb undanstökat, jag har väl klarat det med någorlunda okej betyg: julkalendern. Åtminstone finns det 24 bilder.

Här är dess header. Och ho, ho, ho, nu tänker jag bara dra nåt varmt och noppigt över mig och så får det bli vad det blir.

Dagens tradiga tankebanor

Det är bråda tider nu, det är ungefär allt jag kan säga. Så mycket av det jag vill göra hamnar på väntelistan och det enda jag egentligen koncentrerar mig på nu är julkalendern som ska till yle-webben. Tja, man kunde ju tänka sig att det inte skulle orsaka så mycket stress, men man vill väl va rolig ju? Man vill ju kunna erbjuda något och inte bara hafsa ihop något. Så det har blivit en hel massa censur och en hel del nytt men ändå är jag inte riktigt nöjd med stilen, den är barnslig, varierande och inte speciellt estetisk. Det beror väl på att min erfarenhet på serieteckningsområdet är rätt så liten ändå, när det kommer till kritan. Bäst har det blivit när jag hafsat ihop grejer med blyerts, men när jag nu i år har velat använda tusch känns det mest som att jag har klantat till det med färger och stil.
NÅJA, slutresultatet lär ju komma om ett par dagar, då december brakar in.

Det är allmänt också bara en jobbig tid, detta. Sambon min börjar redan bli trött på sitt jobb, surprise surprise - det var nu allt det där med att starta restaurang som bjöd på utmaningar och tankearbete, men nu då allt löper så är det ju bara BORING för det mesta. Och jag förstår och relaterar. Det är nu det med det här livet, att oftast är det antingen utmanande och roligt eller sen himla rutinmässigt och dötråkigt - sällan finns det någon balans mellan de här två.
Och så är det så SATANS mörkt. Snön kom, javisst, men jag är inte den som hurrar över snö, den är kall och den här tiden varar SÅ LÄNGE, det är liksom inte hoppfullt med den där snön, inte det minsta och jag har skrivit om mitt vinterhat förr på den här bloggen men man tål kanske upprepa sig: Naturen sover, allt är dött, man halkar omkring och får spänna sig i konstiga benmuskler för att hålla sig stående. Man måste pricka in sina längsta hundpromenader så att de helst är överstökade innan fyra och så är det inte ens särskilt inspirerande att gå ut heller, måste jag konstatera. Jag har alltid gillat att gå ut med hunden, men just i år tycker jag att det börjar bli enformigt - jag tycker att jag tänker på samma saker om och om igen och jag väntar bara på att jag ska komma till nåt landmärke så att det bara är halva vägen kvar så att jag kommer snabbt hem igen, måste hitta på något där som inte gör det så.
Bändet som innan var så himla lustigt och nytt, ter sig heller inte så värst sprudlande just nu, vet inte riktigt varför. Jag tycker jag låter enformig och fel, hittar inte på några bra texter heller, måste studera mer skrik och få till det där demoniska skriket annars blir det ju inte till något detta.
Ja, och så går jag ofta och funderar på det här med barn och om jag gör ett stort misstag som inte gett mig in i barna-avlandets business? JAG VET JAG ÄR SÅ ENFORMIG, men det här tål att ältas. Jag känner mig så gammal och hopplös och utan väsentlig livsuppgift oftast - tycker inte att något riktigt ger mig nån sann glädje och sätter ner ganska mycket tid på sånt som bara tar en ifrån realiteten för ett par timmar. Jag vet att det skulle vara så mycket enklare att bara ha ett barn att koncentrera sig på och man skulle få så mycket mer mening och kärlek i tillvaron, yada yada. Samtidigt skulle jag så gärna vara den där motstridiga konstnären som gör något mycket finare och bättre av sitt liv än att bara skapa ett nytt liv och föra vidare den här pesten till människosläkte, men ibland tror jag att jag inte har riktigt så mycket karaktär som behövs för att lyckas med den uppgiften. Plus att ibland är man bara egoistisk och tänker på sina egna behov, okej? Det var typ det.

Det här med att vakna och vara SKITSUR

Jag ska bara ta en paus i mitt evinnerliga knog och kort konstatera att jag är en rätt så eländig partner. Jaja, jag är rolig också, men mest har jag för mig att jag nog är störande till tusen - i alla fall när jag vaknar och är färdigt stressad, då är det VÄRST att ha med mig att göra. Mycket stress leder till mera stress: Man slarvar, det blir dåligt, man blir sur på att det är dåligt - man sätter ner onödig tid på att försöka fixa sånt som från början är helt superskit och det leder till uselt humör och ja, här har ni mig då.
Idag vaknade jag genom att säga att "jag tycker inte om dig" till J, sen stängde jag av den musik han lyssnade på, blängde istället på honom och hittade på nåt om att jag är ÅSIDOSATT i det här förhållandet ("-du är fantamej INTE åsidosatt, du får hela tiden ha det PRECIS som du vill! Dessutom får du vara här hemma och behöver inte gå ut dit, BLAND FOLK - Nå tänk om jag VILL gå ut dit bland folk och inte sitta här och ruttna mellan mina sketna lakan hela dagarna - Ja vi kanske borde byta osv osv") och vill höra musik med LEKAKER och ROSOR istället för det irriterande bröt som han ville lyssna på. Tilläggas skall att jag är smutsig, håret ligger slätt och stripigt över svålen på mig, jag är flottig, sur och går med uttänjda, gråa yogabyxor - okej okej, jag säger inte att man behöver gå omkring och se bra ut inför sin partner eller nåt, men ibland har jag alltså känslan av att jag själv skulle må bättre ifall jag inte envisades med att gå omkring och se ut som en bajskorv hela dagarna.
Det är fan inte enkelt ibland att bo tillsammans med nån, det är allt jag vill säga. I alla fall inte om ens sociala kapacitet pga stress mestadels ligger på en femårings nivå och man blir SKITSUR för minsta lilla.
Mål med idag: Att rita tre kalendersluckor klara så att jag kan dra en sån där lättnadens suck och tänka "jag klarar det här". För det kan jag inte nu.

Folk som aldrig vågade

Nu är ni väl alla helt beklämda över det förra inlägget, vrider er i olust och ängslan över hur det nu ska gå när den där förstärkaren gick sönder? Ska meddetsamma ta och lägga ett lock på den historien: it is alive. Det var en säkring som hade pamat, en gömd säkring som man inte ens visste att fanns, den hittades under ett skrymsle, eller kanal eller - okej, nu lämnar vi den historien åt sitt öde, all is fine, förstärkaren fungerar igen!

Jag ville ta och skriva något litet om J, så alla som bara har suktat över ett djuplodande inlägg om "hur bra min sambo är" kan nu luta sig tillbaka i sofforna och ta in det här.
Här om kvällen så satt han och konstaterade att det nog skulle ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något. Han sa det just så, utan vidare undertoner eller bibetydelser: "Nog skulle det ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något här i livet." Det här säger J, som ingalunda är misslyckad, men som nog har prövat på allt världens - musik, skriva böcker, säkert hade han filmidéer också - alla tiders projekt har han haft på hjärta och hjärna och inte mycket blev det av det. Jag tycker det finns något så fint och ödmjukt över en människa som trots sina misslyckanden och år av strävan efter andra saker, bara kan sitta där med ett slags lugn över sig, och konstatera att han helt enkelt inte var tillräckligt bra på det. Det finns så mycket att lära av hela den där situationen, av en människa som har vågat, har misslyckats men efter det, i nåt skede stigit upp, sagt att okej det var det, gett sig in på annat och sen, förståss, lyckats på andra plan. Men det är inte det där att lyckas som det handlar om nu.

Jag tycker att mångt och mycket i den här arma finlandssvenskheten som jag är född till, grundar sig på idén om att man är tvungen att göra succé direkt. Vad man än ger sig in på, måste innebära nåt slags framgång, eller så ska man hellre låta bli. Det kanske är mest ur egen erfarenhet jag talar, så låt mig vrida fokus dit aningen: JAG har vuxit upp under föreställningar att man inte ska företa sig något om man inte är alldeles säker på att man kommer att lyckas eller vinna.
Jag kan inte nog understryka hur destruktiva sådana här föreställningar har varit för mig, och hur mycket jag, av rädsla för att misslyckas, istället bara har låtit bli att göra. Jag kan räkna upp dem på flera fingrar, saker som jag bara inte gjorde eller som jag hafsade undan halvdant för att jag inte vågade ge mig hän helt och hållet, ifall jag sedan skulle ha ramlat pladask och märkt att det inte duger - då är det enklare att till sig själv säga att "ja, men jag försökte ju inte på riktigt".

En av de viktigaste läxor som livet gett mig, är det totalt klichémässiga påståendet att det bakom varje framgång finns en lång räcka förluster. Innan har jag nog aldrig riktigt tagit till mig det talesättet så att jag verkligen har förstått det, men då jag ser på J förstår jag plötsligt konkret hur det fungerar. J har aldrig varit rädd för att misslyckas (- eller kanske han har varit det, men i så fall lärt sig av det väldigt tidigt -) och det paradoxala är att man i dessa längor av misslyckanden till sist hittar en hel och levande människa - för att han försökte. Det rent ut sagt otroliga i detta är att människor som aldrig har vågat pröva på att förverkliga sina drömmar, också fastnar i ett livsskede som går ut på ett tänk om. Tänk om jag hade gjort det där, tänk om jag hade satsat på att bli det ena och det andra, bla bla, vad det nu kan handla om. Jag vågar nästan påstå att det är svårt för folk som aldrig försökte nånting att bli alldeles lyckliga, eftersom tanken på vad som kanske skulle ha kunnat ske, alltid på något plan kommer att jaga dem. Människor som däremot försökte, misslyckades, men inte lät sig nedslås av den saken, tja - det finns tydligen ett annat lugn över dem - ett slags du med sig själva som jag länge har letat efter och inte riktigt förstått vad egentligen handlar om, förrän nu när jag ser på mig själv och inser att det är pga en totalt obefogad rädsla för att misslyckas som jag inte har agerat.

Jag önskade jag hade vuxit upp i ett sammanhang där man belönades för att våga och bara kasta in sig i saker - gå som det går - och inte bara belönades för saker man lyckades med. Jag önskade att det på min uppväxtort hade funnits aktiva influencers som bara hade kommit in och sagt "skit samma" när man är orolig över hur någonting ska gå, som skulle ha avdramatiserat, fört in skaparglädje och finnas-till-glädje och fan bara glädje över att till exempel sjunga och inte angstiga tankar på att JAG MÅSTE SJUNGA BÄST NU ANNARS SJUNGER JAG FAN INTE.

Ni som har barn - kom ihåg det, att uppmuntra dem till att bara göra saker, ös inte på med överdrivet beröm för att de lyckats med saker, det är inte det som räknas. Låt misslyckanden bli en räcka tillkortakommanden på den här arma vägen som kallas livet, som går ut på just en massa misslyckanden genom vilka man sen lär sig och kommer upp nån annanstans och sen, tja, lyckas. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Satans snäll-jag

Ingen bra dag detta. Hade varit hur bra som helst om jag inte hade gått och SABBAT DET IGEN genom min enfaldiga vilja att vara andra till lags. Gick och lånade ut J:s vintage Laney rörförstärkare i fredags, det är ett par bekanta som vill börja träna i vår träningslokal med sitt bänd - och så kom de då och hade typ ingenting med sig, och behövde typ allt. Och vad gör jag? Jo, gladeligen säger jag att det säkert går bra att låna det här och det där, jag frågar ingenting, utan ANTAR BARA att det går att sätta på J:s förstärkare och använda den, utan att veta något om hur man ska göra för att sätta på rörförstärkare i allmänhet. Och nu är den så klart sönder. Den slocknade direkt idag när han satt på den och det harmar så mycket så jag knappt kan beskriva hur mycket någonting kan harma- speciellt som J är så SATANS SNÄLL också och inte ens blir arg - nä, som den balanserade och förnuftiga människa han är så ids han inte gråta över spilld mjölk utan håller bara gott humör och istället får jag gå här och vilja dunka huvudet i väggen för att jag är en sån förbannad idiot. På riktigt, har inte känt mig som en sådan här idiot sedan jag lyfte fel kassar från Eivor (också bara för att vara snäll, satans snäll-jag) och hamnade pröjsa 200 euro för nåns mediciner som skulle till Jurmo och inte till Nötö.

En lång parentes om ingenting

Kära dagbok, eller what ever you are,
jag har gjort så som jag gör ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska göra - jag begraver mig i arbete och försöker nå helt tokiga deadlines. Fick för mig att ansöka om en utställningsplats till nästa år för mina tuschteckningar - det är bara det, att man borde ha minst 5 konstverk att visa upp och jag har tre, och deadlinen för den här grejen är på söndag. Plus att jag MÅSTE rita minst två julkalendersluckor per dag om jag ska ha en chans att hinna få någon kalender klar till månadens slut.
Jag vet att två julkalendersluckor låter helt vansinnigt lite för en som inte tecknar - men jag kan nu berätta, att ska man teckna på riktigt med referensbilder och inramning och pratbubblor o skit - så tar det en hel massa tid. Plus att man lätt sätter ner en timme på något som man sen slänger bort för att det blev så skit.

Egentligen är det här bara en lång parentes, jag vet inte riktigt varför jag skriver det ens. Kanske för att jag vill berätta att det händer och därigenom befästa att det tänker hända - att jag nu tänker gå ut med hunden och sen dra i gång med en sån där vansinnig tuschteckning som tar sjuhundra år att färdigställa.

När livet suger som en gamal avloppsslang

Dagen idag är SÅ DEPRIMERANDE. Det orkar inte vara ljust ute, och inte för att jag brukar bry mig om det, så känns det nog extra sunkigt idag, som om solen och alltet hade glömt att vi också ska leva här på den här delen av klotet. Fick tända blomlamporna direkt från morgonen, det var ju inte klokt.
Facebook är deprimerande - ångrar att jag ens överhuvudtaget går dit och scrolla men man vill ju se vad ämnena är, vad folk postar om och dylikt. Men det är mest tragiska saker: en gråtande baby som blir glad när den får en mobiltelefon att leka med. En bild på ett dött landskap, rubriken: "klimatkrisen är värre än vi tror". Nåt bygge i Sverige som stoppas pga att man beräknar att havsytorna ska stiga och göra boendet omöjligt just där.
Jag har inte direkt känt av nån klimatångest, inte så jag ordagrant har formulerat det just så, men jag funderar ibland om den allmänna hopplöshet jag känner kan vara just det - att framtiden och livet känns så obota meningslöst? Det känns som att jag inte vill göra några framtidsplaner, mer som att jag vill ta en dag i sänder och koncentrera mig på att bara leva, inte producera. Tampas ofta med tankarna på att jag är en smitare, en som jobbar så lite som möjligt, som bara duckar och rymmer och gömmer mig istället för att försöka göra någonting åt saker, men jag vet inte vad man ska göra! Visst, man kunde gå upp på barrikaderna och kämpa för folk som har det sämre än en själv, provocera, bråka, härja och påpeka. Men jag orkar inte, och det känns som om det faktum för mig ännu längre in i den onda cirkel som är orsaken till "mitt vita illamående", där jag spenderar dagarna genom att varken vara hungrig eller speciellt trött eller ens utsatt på något plan. Det är inte synd om mig på något som helst sätt, men ändå är jag mestadels helt attans uppgiven!

Just nu då? Jag jobbar på en julkalender. Det har varit tal om att den ska till Yle, har inte fått något hundraprocentigt svar om den saken ännu, men jag måste ju börja i varje fall - november är kort och så brakar december in. Så det blir i alla fall seriejulkalender, hurra för den saken. Små segrar, små grejer som får en upp om morgnarna. Försöker hänga mig upp på sådana saker. Att även om livet suger som en gamal avloppsslang, så finns det roliga grejer man kan sätta ner sin tid på.

Och ännu en grej. Jag mötte SANDSTRÖM på morgonpromenaden. Jag skriver det som det är för det finns inget sätt att omskriva det namnet, och varför skulle jag det? Sandström hör till mina absoluta favoriter här i tillvaron, bara åsynen av den karln som stomlar genom Lonttis i sin långa kappa med hörlurar i öronen, får mig på gott humör, och ännu gladare blir jag av att jag faktiskt känner karln (tack vare skrivkursen) så till den grad att man kan stanna och snacka litet förstrött om livet och promenaderna, om "att man inte ska bli o sita" och att "jag skriver lite, men det är så svårt, man blir så trött på sin egen röst" och han som helt sonika svarar att "ja, ja, det blir man ju." Han pekade på hunden och sa att "den tar dig ju ut i varje fall" och jag sa att "ja, hade inte den funnits hade det inte blivit TILL NÅGO med mig, int till någo." ATt SÅDANA SAKER, gott folk, kan lyfta en ur det mest bottenlösa träsk en sådan här skrikande innehållslös onsdag i november.