Tråkighetsmaraton -> Tacksamhetsmaraton

Bild från gårdagens spelning

Alltså jeebs vilken tramsmoster jag är.
Nu tänker jag vända på den här steken och göra tråkighetsmaraton till ett tacksamhetsmaraton. För såhär är det: Man har allt som oftast så jävla mycket mer orsak att va tacksam än att klaga. Det är viktigt att komma ihåg det, för att inte bli outhärdlig för sig själv o alla andra.

Härrigud, jag förstår ibland inte varifrån min domedagsfiilis ens kommer. Jag har allt så väl förställt för mig nu, har fått möjlighet att göra otroligt spännande uppgifter som jag dessutom förtjänar levebröd på.
Jag gör en attans radiodokumentär med vettiga människor. Det ska bli om autism, olika mänskor på spektret och deras samt anhörigas upplevelser kring detta. Jag läser en bok av Gunilla Gerland: En riktig människa och den är SÅ BRA. Det är alldeles hisnande jäkla bra, jag tycker att det finns så mycket för oss neurotypiska att faktiskt lära oss av de som är på autistspektret. Mycket av det som för oss betraktas som "sunt förnuft" är ju egentligen inlärt, poänglöst skådespel - som det här med att man ständigt förväntas smila upp sig till exempel. Så enformigt, men så socialt indoktrinerat.
Autister har ofta svårt att begripa poänglösa, ologiska beteenden - saker man bara förväntas göra i ett socialt samspel. I möte med autister tänker jag ofta att man får lov att syna sig själv och vem man är, liksom skala av sig allt som är påklistrat och inlärt, hitta sig själv igen på nåt plan. Jag tycker mig alltid ha haft nåt slags förståelse för autister o aspergers-folk och känner mig oerhört bekväm i deras samvaro. Jag minns när jag jobbade på skolan för synskadade i Helsingfors och njöt något oerhört av att bara gå och tralla olika ramsor upp och ner medan vi gick nånstans utomhus med en av eleverna som gillade att sjunga och ha olika ljud för sig. Det var inte enformigt för mig, det var enormt meningsfullt. Jag önskar att det hade funnits mer sånt bland oss neurotypiska också, att folk bara skulle få för sig att gå och sjunga en eftermiddag, skippa skitsnacket. Idag sjunger jag, liksom. Vi får snacka imorgon. Åh, så fin världen hade kunnat vara. Fin och obegriplig, vilket den ju ändå är.

Jag ska börja skriva kolumner för Yle också, en gång i månaden. Innan jag börjar sucka och väsnas över det måste jag ju ropa HURRA istället. Det är ju fan drömmen, tänk att få lov att göra en sån sak. Tänk att nån ens har kommit på tanken att villa ha mig att göra en sådan sak. Till varje kolumn hör en illustration, KABOOM. Illustration. Jag har allt jag nånsin önskat mig, utom häst. Så man FÅR inte klaga. Det är verkligen oetiskt och dumt att klaga just nu, så nu tänker jag lyfta på hakan och va liten nöjd, alltså. Det är det enda vettiga.

Och ja, vi hade en spelning igår. Betyget för den blev kanske 3/5, själv hade jag ju en så traumatisk dag innan, så full av osäkerhet bara. Och under soundchecken lade mixaren händerna upp i luften och sa bokstavligen att "jag kan inte hindra er från att spela sådär högt, men inte kan jag göra något åt det heller." Det gjorde mig ännnu nojigare, fasade inför att alla bara kommer avsky oss storligen. Welcome to Finland alltså. Där mixare varken har kunskap eller får betalt för sitt jobb. Typen hade tydligen aldrig mixat hardcore förut, utåt hade det låtit som en poporkester med jag som står i mitten och skriker. Hur kan nån vara så bakom takana att de inte förstår att hardcore handlar om oväsen, öronproppar hör liksom till?
Nå väl, men det var nu tydligen inte SÅ illa sen ändå. Jag fick många komplimanger för mitt skrik, så jag är nöjd. "Tekniikka, tekniikka ja youtube", säger jag bara när nån tror att Gud har benådat mig med ett raspigt skrik som inte sliter sönder mina stämband. Folk har också en massa motstridiga åsikter om vår musik, men det bekommer mig inte så mycket faktiskt, för jag ÄLSKAR den. Jag tycker den är så bäst som den är. Inte riktigt genretrogen, men därför just så inspirerande.