Jag vill ju ännu leva

Jag vill så gärna glömma bort mig själv
Jag vill hitta ett hål som jag kan krypa in i
Jag vill sudda ut allas blickar och bara vara
Jag vill stanna tiden så jag kan gå omkring och titta i folks väskor och fickor
Jag vill se på solnedgången nånstans där det finns solnedgångar
Jag vill minnas, åh vad jag vill minnas.
jag vill åka tåg.
Jag vill glömma bort dumma saker som mig själv.
Jag vill inte skriva såhär attans skit.
Jag vill vara någon annan, någon behaglig.
Jag vill vara någon annanstans, någonstans där det blåser, där olika väder tar vid, där man hamnar se folk i ögonen, där nånting betyder något.
Vad är det jag förbiser? Vad är det jag missar?
Jag tänker, att om jag håller på såhär och bara skriver och skriver, så kommer jag till något värdefullt nån gång. Mitt i allt. Något värdefullt i text. Det är ju så som texter föds, att man lämnar tankevärlden och bara skriver. Att man lägger undan förväntningar på vad som bör komma, glömmer sig själv helt enkelt.
Åh, vad jag vill glömma mig själv.
Jag vill ha hot, hot sex.
Jag vill inte ha en sån där snart förtiårings käklinje som börjar dela sig så att man snart har ett ansikte i ett ansikte.
Jag vill inte att allt ska vara slut än.
Jag vet ju att allting inte är slut än men,
Varför känns det som att jag förnekar något?
Varför känner jag mig på sidan av mig själv, konstant?
Som en idiot, en förställd fåne.
Ibland träffar jag människor som inte är förställda, som är vad de är utan att tänka på hur de ter sig i andras ögon, och då ser man. Det är som att ens egen bullshit blir mer uppenbar i deras närvaro. Man ser hur korrupt man är, hur mycket man har tvålat till det där uppträdandet så att knappt något av det som var en själv ens finns var därunder.
Jag vill att det ska finnas år kvar av en massa.
Jag vill ju ännu leva, liksom.
Jag vill att det inte ska ta slut än.
Det får inte ta slut än, snälla.