Föga vet dom

BOKAN DÅ? ropar alla och vänder sina frågande ulltottshuvun åt mitt håll.
Nej, det gör de inte. Det gör ingen. För såhär är det: För cirka 1,5 år sen, då när vi just hade slutat skrivkursen, då när man var ung och viril och full av framtidstro, skrev och skrev och bara kände så tydligt på sig att det skulle bli någonting av det man skrev, då tror jag att det fanns sådana som höll ögonen på en. De sade ingenting, men de lurade. Folk undrade. Det smusslades i korridorer. Det skrevs litet i tidningarna. Man tänkte att snart, snart kanske det kommer nåt riktigt bra från den här adressen. Och nånting kom det, men inte var det bra. Aj nej ändå, de skakade på huvudena. Som man hade trott, men inte ändå. Samma mediokra finlandssvenska dravel. Hahaha. Så sen gav man upp. Man såg att hon var spretig, ingen fokus åt något som helst håll. Det ritades och höll på. Det tackades ja till en himla massa annat.

FÖGA VET DOM att snart är det färdigt igen. En andra gång. Kanske det inte blir nånting av det heller den här gången, men förbättrat har jag, och jag tror det är mer fan anamma mellan raderna den här gången. Mindre tillrättalagt, mer överraskningar. Kanske förhoppningsvis inte så polerat. Vi får väl se. Tycker fortfarande inte att jag har hittat min skrivväxel, den där som riktigt fungerar, den som jag till exempel har när jag skriver här. Det är säkert rutin och lite sprit som ska till för att den ska hållas i gång.
Nu måste jag ännu ta tag i annat, ungefär två-tre veckor ska jag jobba med radiodokumentär.
MEN SEN SKA JAG SKRIVA! Å SÅ JAG LÄNGTAR.