Mera bilder från Gustavs

Vi åkte på bändtävling till Lootholma i Gustavs. Väldigt fint och lite mysko hela grejen.

Ilona och Joakim ser ut som om de vore i en finsk film

Innanför utanförheten

Joakim sträcker på sig

Ilona och halva Bill, Moray & Bill

...och jo, det var sådär jättefint

och jag fotade genom mina gula solglasögon

Här blir en hel del bilder av Joakim och Ilona märker jag nu

Vi drar till med mig som ger ett exempel på ett utmärkt jämfotahopp

Såhär

Jag är en humor typ jag

Sen spelade vi om drinkbiljetter. Jag vann hela tiden.

...och jo, det spelades lite också. Ganska obskyrt.

Ilona får veta hur hon ska ex tempore-trumma med Simple Rock

Och här trummar hon!

När rockmusiken började skvala spratt det till i tanternas ben

...och nån gobbe kom också i farten

Här checkar Joutomies Aleksei ljud och jag började flina när han med gitarrbanjon såg så sur ut. Nå, men sen vann dom hela tävlingen och jag fick äta upp mitt flin.

Longdrinksförtärare

Senare spelade vi på den här lavan och konverserade med dansbandet Albatross. Joakim var betagen och jag var mest upptagen med att säga rätt saker på finska.

Text hittad i Gustavs busskur

Mauno Juhani ska uppträda med en arm och ett halvt dragspel

Gustavsfolk rastade pudel eller nått.

och jag missade det stora hela, som vanligt

Man vet att man är på lande när
1. butiken erbjuder tvättjänst, faxtjänst samt medicinskåp

2. det finns tre olika Avoinna-skyltar

3. Koordinaterna för platsen är angivna på väggen

Raw food och kaffe

I morgon blir det en alldeles speciell dag. Jag har bestämt mig för att äta bara raw food, dvs enbart grönsaker, frukter, frön, bär och sånt. Jag har intalat mig att om jag inte klarar detta, så klarar jag fantamej inte av nånting här i livet; det här är helt enkelt en slags karaktärstest. Fixar jag detta eller står jag och trycker i mig smörgåsar klockan två redan?
Tänker ta en tur till torget och se vad för slags mixturer man kan tänka sig att blanda ihop. Kaffe tänker jag då minsann inte vara utan - nån hejd får det vara på den här hälsohetsen.

Modell

Till flickor som önskar bli nån form av modell vill jag säga

1. du är knappast så snygg som du tror
2. du måste antagligen banta
och
3. du har förmodligen inget vidare självförtroende eller nån karisma att tala om heller, så

skit i det.

"När jag var tonåring så gjorde tjejer ingenting."

"När jag var tonåring så gjorde tjejer ingenting. Killar runtomkring oss spelade i band, målade graffiti, åkte skateboard, DJ:ade, medan tjejer typ satt i en replokal och lyssnade på killar som spelade i ett band, gick och lyssnade på en kille som DJ:ade, stod och kollade på en kille som åkte skateboard, stod två meter från en kille som målade graffiti osv."

Ur Liv Strömquists fenomenala sommarprat (när man väl har vant sig vid hennes sätt att uttala "i").

Sommaren såhär långt - BILDER!

Jag har massvis med bilder som jag borde sätta upp. Ska börja med ett lass idag, o så tar vi ett annat lass i morgon, kanske.

Mor och far pynjar med något onödigt - typ en högtryckstvätt eller nåt annat fånigt - allt medan hus möglar sönder och bastutak ramlar in.

Mili är bara söt, som vanligt.

Bara en till hundbild.

På väg till Ilofestivalen, 15.6 eller när det nu var. Regnigt värre utanför stadion där jag stod parkerad på en bussparkeringsplats. (J räddade mig senare från böter, vilken bravur).

Par i regn. Poetrskt värre.

Mera folk i regn. Bara för att det är skojigt med folk i regn. Speciellt när dom är klädda i kostym och inte hittar dit dom ska.

Backstagen på Uuno-baari i Träskända där vi spelade för i princip döva öron dagen innan Ilofestivalen.

Joakim och Ilona gör sig lustiga ändå.

Sen blev det slumpmässigt och ganska roligt. Vi övernattade hos ett obekant par i Träskända. De hade en hamster som sådär klichémässigt sprang i hjul så jag först trodde att det var en tvättmaskin som förde väsen.

Vi tog en sväng via Svengi. Jag fick lite Bar Mary-flashbacks. Slogs av tanken på att få grejer egentligen är unika, att samma mönster bara upprepas och att folk oftast gillar samma saker opp och ner, i nya och gamla förpackningar. Här spelades Zappa i högtalarna.

På väg till Kellokoski i Tusby.

Så var vi då på Ilofestival.

Spektakel uppfördes

Den här tatueringen tyckte jag att var lite fin. Har fått pippi på tatueringar; skulle urgärna villa tatuera precis hela min ena arm full med grejer. Typ regnskogs- eller akvarietema skulle passa bra.

Här var det Tundramatiks.

En tant som jag misstänker att inte sålde särskilt bra.

Typ som fixar till i byxorna.

Härligt äldre par som tog en välförtjänt paus

Här spelar vi. Titta sån succé!

Joose spelade direkt efter oss. Han var fantastisk vilket naturligtvis inte var någon överraskning.

Joose i motljus. Jag hittade på ett spanskt namn åt honom inför en eventuell latinoperiod: José Casa del Centro

Joose står kvar och pratar med en gammal tant efter keikkan. Sen smyger han bara omkring och är fåordig och anspråkslös. Gotta love that guy.

22 Pistepirkko. Jag vet inte varför jag aldrig har varit varken imponerad eller speciellt betagen av dom. Dom är proffsiga och så var det med den saken. Proffsiga var dom här också. Gäsp.

...men inte så proffsiga som Iida och Ilona var på att ha gott humör.

När de här två kommer i farten står man mest bredvid och känner sig som en 85-åring med livsleda, träben och knäröta.

Jaakko Laitinen & Väärä raha imponerade.

Fin lava var det också, Männistön lava.

Efter Ilofestival nattkörde jag lånbilen hem till sitt näste; Vessö. Ilona och Joakim hängde med.

Vi tog en promenad innan regnet och lät oss automatfotograferas under mitt favoritträd.

Några dagar senare var jag fortfarande på Vessö och fick beskåda ett sånt här naturens spektakel. Tokbåge över lilla Tackholmen.

Såg en lysmask, men mina fotograferingskunskaper räckte inte riktigt till för att få en bra bild av den. Jag glömde så klart att skruva på plus/minus-hjulet (heja, utbildade fotograf!). Eller hur man nu ska göra för att föreviga en lysande liten sak i mörkret, utan att förstöra allt med blixt.

Det här var den enda skarpa bilden jag lyckades få av lysmasken - och då var den nästan ut ur bild ju.

Dagens sju meningar

Jag har massor med bilder att posta men orkar inte. Det var dagens uppdatering. Allt e bra förutom att Joakim hela tiden är allergisk och att gamla hunden har spytt två gånger idag. Det är väl synd. Varför är man allergisk? Varför spyr hunden? Jag fattar inte.

Helgen som komma skall

Som lugnet före stormen känns det här på stugan. Har gummistövlat omkring i skog och mark, klappat om ung och gammal hund, vädrat kläder, tvättat kläder, diskat, slappat, känt mig obeskrivligt trött, spelat nätbingo, drömt och sovit. Senare idag bär det av till Helsingfors och sen ska vi knöka in trumset, gitarr, dragspel och tre man i en liten Micra, eventuellt i ösregn.
Och eventuellt ska vi sen i rusningstrafik köra till Järvenpää.
Nååh, men jag har gott humör, ännu i varje fall. Ska agera chaufför och sen ska vi spela på Uuno-baari. Jag har ens aldrig varit i Järvenpää. Har tänkt ta massvis med foton, pröva på konstig mat och vara trevlig mot alla jag möter. Det brukar vara ett bra recept för framgång.
Sen ska vi övernatta på nåt skumt ställe (tänker även därifrån ta massvis med bilder) och på lördan ska vi spela på Ilo-festival tillsammans med stora gubbar, tänk det; Tuomari Nurmio och 22 Pistepirkko bland annat. Där ska jag stå på nån Männistön lava och bröta med dragspel. Nog har tiden allt gått.

Inte angstigt alls! Bara lätt och kiva.

Jag har sökt mig österut mot hemtrakterna, österut och sen neråt mot havet, mot där jag kommer ifrån och sånt blahi blaha som man kan skriva mycket om. Har sett på suddiga foton från mors St:Petersburgsresa, druckit skumvin, rött vin och vitt vin, lyssnat på Stefan Demert och far som kiknar till sångtexterna och räknar nu med att få sova en lång och skön natt i gamla, dammiga lakan i bakrummet, i vars skåp man kan hitta malätna plädar från gångna tider. Jag har hittills kanske haft den bästa sommaren på åtminstone fem år. Kanhända är det en inställningsfråga, eller så har det att göra med att allt helt enkelt bara blir bättre ju äldre man blir, att det helt enkelt är så det fungerar. Hunden är nöjd - jag är nöjd, och jag har sedan helgen jag berättade om sist haft en annan helg som var minst lika underhållande, överraskande och full av liv. Gatusetet fick tillökning med J på elektrisk ståbas; underhöll Åbo mitt i natten och kände oss bara mer odödliga, mer på gång och mer levande. Och sen hade vi en annan helt underbar söndagsspelning på Sointu med Väinö Grön. Gamla skivor, bekanta och halvbekanta mänskor, lull och bekvämligheter.
Nu på fredag drar vi till Träskända (vet, det svenska namnet låter sökt - Järvenpää ska det vara) och spela på krog, sen blir det Ilofestival. Jag har fått lov att låna en bastrumma av en gammal borgåvän, det blir roudas och kanske öl på torsdan och vet ni det känns inte angstigt alls! Bara lätt och kiva. Ska få gäster från Tyskland i mitten av juli och dra med dom på grillfest i skogen.

Imorrn ska vi dra ner papegojornas gamla hus samt ett par döda träd. Ska försöka få ett par bilder tagna av spektaklet.

Ego-utvältning

Har helt odödlig feelis, det måste vara livsfarligt. Har en känsla av att jag kan ragla mitt ut i en korsning och nån kommer bara att lyfta bort mig och föra mig till ett ställe där det serveras körsbersöl och små mexikanska tamales. Allt har bara varit så jäkla lätt på sistone. Jag inser att jag nog måste ha nån form av personlighetsstörning, eftersom det antingen är nattsvart eller roligt som satan - men egentligen, så kanske det bara hör till den finska personlighetsnaturen; att man liksom lever upp till sommaren. Jag har nu aldrig känt det såhär konkret bara. Jag tycker plötsligt att mina ungdomsår mellan typ 19-25 är TOTALT bortkastade på att ha dåligt självförtroende, att tvivla och att tveka överlag. Om nån skulle ha fuckat med mig när jag var 22 skulle jag antagligen ha börjat gråta och gå bort - idag hade jag ställt till med en sjujävlade scen. Jag känner mig just nu som den mest lyckade personen i världen, ungefär. När jag väl kommer mig för att göra saker, så blir dom ju fucking awesome, noot? Usch, jag måste vara så manisk och störande. Det är så i grunden fel att på nåt sätt vara nöjd med sig själv i det här skandinaviska samhället. Men nu ska jag basunera ut det i alla fall: jag är så helvetes nöjd med mig själv just nu. Allt jag har satt mina klåfingrar på har förvandlats till den ädlaste havregrynsgröt på sistone. Recensionerna är strålande, allt bådar gott.

Helt bövelens fin T-skjorta

Jamen sjujävlar! Dom blev ju helt überfina. Vet faktiskt int hur jag ska uttrycka mig för att undvika att låta som en självgod stropp, men dom här e nog det finaste jag har gjort, ever. Ok, så säger man väl varje gång nånting e klart, men... det kunde ha gått åt helvete. Det gick inte!

Väinö peruspaita, alla storlekar, 15 e

Väinöpaita ladyfit (finns också i svart), 15 e

Dragbagge, skatarr och trigel

Jag hade några tankar om ett blogginlägg som skulle handla om hur speciell man alltid själv tycker att man är medan de flesta nästan uteslutande är liksom alla andra (dvs gillade Roxette som 9-åring).

MEN så hände det något så mycket mer spännande; T-skjortorna och kassarna har kommit!! Jag har designat mitt första tryck, som nu ska uppenbara sig på Väinö Gröns T-skjortor. OMG OMGOMGOMG OMG.

Kan ni förstå hur spännande det här är?! I skrivande stund ligger paketet på posten och väntar på att bli upplockat, och sen återstår bara pur glädje eller total besvikelse. OM de här T-skjortorna blir ens de minsta fina så får man väldigt gärna beställa en eller sjutton av mig, men jag återkommer nog först med info.

Nattblaja

Vafan har jag varit o skrivit i natt? Det där var ju inte riktigt klokt. Får ta och varva ner lite nu, så jävla duktig är jag heller inte på dragspel, faktiskt. Spelar alltid fel när jag ska försöka imponera på nån gammal gubbe som kommer spatserande. Får ta och sova på nätterna istället för att stiga upp och blaja.

Spelsommar

Efter ett misslyckat sovförsök är jag på benen igen mitt i natten, frenetiskt letande efter låtar att sjunga, att öva in på dragspel, att leverera på Åbos gator. Jag tänker Elderly woman behind a counter in a small town, Bring on the night och When the world is running down, you make the best of what still around. Ingen av dessa omöjlig att spela på dragspel.
Efter den här helgen har det faktiskt inte varit en lugn stund alls - det är tydligen såhär som det här arbetslösa livet är - ett ständigt kringflängande, en känsla av frihet och odödlighet, romantiskt ukulelande på trottoarerna, dåligt med pengar men gott humör. Idag var vi med I och spelade fem låtar opponer, opponer. Det var Beirut, First Aid Kit och lite Florence and the machine. Imoron ska vi ut igen. Det brinner en iver i mig, jag förstår plötsligt att åren av letande efter knappar på dragspelet har burit frukt; nu löper det, nu kan jag fantamej, nu känner jag mig säker på det där. I sommar ska jag spela och sjunga utav brinnkära livet!

Tokhelg

Galenskaper, galenskaper. Jag tror att jag sällan har varit med om en helg som har känts så lång; säkert för att det har varit fullt ös sedan fredag, typ. Helgen har faktiskt nästan varit så spännande att jag vill berätta om den i detalj. Den började med att jag gick hem till en nyfunnen vän, H - satt på balkong med utsikt över andra delar av Åbo och snarvlade om folk, liv och hur man har det i allmänhet. Lätt att prata, lätt att vara - man känner sig trevlig och intressant i sällskap som tar fram ens goda sidor. Var nästan på väg hem, men så blev det ändå så att vi hamnade på danskrog eller vad man nu ska kalla det - Monk och så blev man full och lullig, karlar pokade på H med jämna mellanrum och jag kom att tänka på att det är så jäkla längesen jag ens har varit ute med nån tjej på tumanhand sådär och upplevt hur det är - att det verkligen är uppmärksamhet konstant - och så är ju H en sån tjej som har ett sånt där skimmer över sig som drar till sig karlar verkligen. Jag tycker nästan det har blivit ännu värre det där med åren - karlar är fan med hela kroppshållningen så jävla burdusa och fullständigt ignoranta inför ett "nej". I slutet av kvällen var det fan en som inte ville ge sig av alls fast H tydligt visade sitt ointresse och till och med flera gånger sa att gå bort. Hon berättade att det typ brukar funka om man tydligt visar med handen att "försvinn". Jag var full och burdus och spelade "den fula kaverin" som svär och försvarar sin vän från sätet bredvid (och som egentligen i hemlighet är kär i henne). Sen var det jatkot hos äldre man med vägg full av LP-skivor, exklusiv smak för mat och goda ölsorter. Känslomässigt förträngd, men trevlig och mån om att folk skulle bli bemötta på bästa sätt. Spelade en gammal Monica Zetterlund-skiva där hon sjöng "Herregud, ja" istället för "halleluja". Gjorde intryck på mig. H och jag sjöng första versen av modersmålets sång. Sen sjöng vi Kalliolle kukkulalle. Jag var i farten. Mitt i allt dansade vi.
Vinglade hem med fullcykeln åtta på morgonen. Ropade att herrigud vad jag är full när jag ramlade in i sovrummet. Sov hela lördagen. Sen var det mitt i allt vår skivrelease. Glada vänner överallt, svag men levande känsla, krapula som aldrig kom, oroväckande mage minuten innan spelningen. Sen en keikka som började lite sökande, men som växte. Aldrig förut har det känts sådär att spela. Aldrig förr har jag improviserat så mycket vid ett framträdande, spontant sjungit oktaver, pumpat dragspel så svetten runnit samtidigt som emellanåt gåshuden reste sig för att jag uppriktigt tyckte att det lät bra. Helt nytt för mig, det där. Till sist dansade folk och det kändes som att orkestern hade blivit till en självgående motor; vi kunde spela i princip vad som helst, ingen brydde sig längre, vi hade liksom vunnit folks förtroende. Verkligen en ny och spännande känsla.
Allmän yra på stan sen, vingliga studenter överallt, en karl som cyklade mot ett betongblock och flög i asfalten, odödlighet, os, värme och halvbekanta överallt. Spontana diskussioner med vem som helst i nattens vimmel. Allting bara funkade. Det är otroligt vad lite temperaturombyte gör med folk. Kändes verkligen inte som Finland det där som hände igår. Eller precis som Finland, det är ju sådär som det är här. Fullständigt manodepressivt.

Två nyheter att lyssna på

Två grejer idag:

1. Väinös nya skiva Lava jonka vesi vei.
Jag spelar dragspel, Ilona slår på trummor och J skriver poetisk, finsk, kritisk politisk text, framför dom och drar på gitarr. Om nån skulle gilla detta så pass mycket att dom kan tänka sig att köpa en CD så kan man beställa en av mig för ynka fem euro! Här har ni en bit finsk kulturhistoria, hehe. Snart har vi kassetter, T-skjortor och kassar också.

    

2. Hannas och mitt nya podcast-avsnitt om parförhållanden, giftermål, Marry Me, singelskap och allt världens. Det häftigaste avsnittet hittills, tycker jag. Riktigt bra musik också, med Sofia som stod längst fram i kön då Gud delade ut sångröster. Vill meddetsamma uppmuntra alla som sitter hemma och pysslar på egen musik eller vet nån som har nåt slags heimlaga liggandest, att skicka den till oss så spelar vi upp den! Vi har typ inga lyssnare eller kanske skitmånga, det där håller vi faktiskt ingen smärre koll på.

Hej, jag heter Börje, nu sparkar jag i gång symaskinen

Jaha, har ryckt upp mig lite. Det kanske inte är fullt så illa som det lät i förra inlägget, eller vad vet jag egentligen? Känner mig som en enda borderline-bakelse.
Jag är i allmänhet nöjd med hur allt står till just nu (den här minuten). Ska få ut min kandidatexamen nu äntligen snart och ska anmäla mig arbetslös över sommaren, ska få tyska gäster, senare London-Hongkong-gäster och ska själv också vara en hel del gäst, så det blir väl att göra i sommar. Har beställt bussbiljett så jag kan skicka hunden på grönbete (den betar, bokstavligen) så att jag själv kan syssla med parkhäng, lullfylla, båtar och folk o sånt där.
Nästa lördag har vi skivsläpp med Väinö Grön, ska nog länka hit så man kan lyssna på de nya låtarna också. Tycker att dom i alla fall är 40 % bättre än förra inspelningen. Är både nöjd och mindre nöjd med otightness och sånt, men vafaan, man ska inte streva efter pörfektness väl, hela tiden, huvudsaken är att man har bra attityd. (Jestas, vilka stavfel här smyger in nu.)
Imoron ska vi spela in vårt fjärde avsnitt med podd-Hanna, det blir spännande som vanligt; hemma med mikrofon, lurar och Skype. Vi ska prata om tvåsamhet, giftermål, heteronormativitet och nåt sånt; jag ska imoron smida vidare på den tanken - idag är jag bara sjukt lullig i huvudet.
Så ska jag sparka i gång symaskinen, och så ska jag göra en stop-motionfilm av något slag. Och ja, man håller sig sysselsatt, helt enkelt. Nu låter jag som om jag skulle heta Börje och figurera i en svensk dokumentärfilm om vanliga mänskor på landet.

Det är så vackert utanför, varför känner jag ingenting?

Alldeles underbart utanför. Dofter, maskrosor, damm, friska vindar, fågelsång, allting. Och så: fyllon, folk som rojvar i gräset, uppsluppenhet som jag uppfattar som vulgär och påträngande, förväntningar, tvångstankar om att "det är nu man ska ta ut allt". Facebook, facebook: grillat, beskrivningar av sommarmat: gravad lax, avokadogrejer, sallad, umgänge. "Nyt on kesä". Så vadå, tänker jag? Ertappar mig med att på ett sätt redan se fram emot hösten, möta mänskor som skyndar förbi en på gatorna, med blickarna mot asfalten, hemskyndandest. Tänker: något har hänt. I alltings pissighet gör det ingenting att man inte känner någonting, då kan man obemärkt trampa på utan att tycka att något är fel med en, men när allting är underbart, då blir ens egen ruttenhet så uppenbar. Att allting bara känns som en medioker film. Den rullar på, men man kan inte riktigt uppskatta den eller smaka maten som äts i den.
Det är så vackert utanför, jag tänker: varför känner jag ingenting? Vad är det meningen att man ska känna? Försöker låta mig minnas barndomens extas av allt möjligt; hinderbanor i skogen, hur högt jag hoppade, hur varmt berg kändes mot bara fötter, hur magiskt det var när man snorklade under vattnet, abborrarna, flundran som var nedgrävd i sanden. Så är man tillbaka i nostalgiseringen och tvingas tysta ned sig själv. Magiken är borta. Perhaps I need pills.

Tahdon 2

Tahdon! Tai siis emmä nyt ihan oikeesti tahdo. Emmä ny mikää homo oo.

Dagens tema: heteron som hånglar i frihetens namn. Jag är SÅ TRÖTT på det. Översexualisering, fejk-kyssar och effektsökande. Jaja, hångla på bara. Super-innovativt, super-nytt. You say you're gay? Fram med fitton. Jag lovar att Kuusistos & Lindgrens snoppar skulle krympa ihop till russinstorlek vid åsynen av en naken karl med vaselinburk i hand. WHY FAKE IT? Hahahaha.

Sori for the explicit language.

Effektivitet

I dag morse vaknade jag med en förträfflig svensk-översättning av nån Shakira-låt i huvudet; tänkte att Shakira på svenska och dragspel kanske inte hade varit helt fel det? Eventuellt är jag helt desillusionerad, möjligtvis har jag tappat omdömet. Idag har jag läst en bok; 209 sidor om folk som pratar om sina förhållanden. Det gick snabbt och smärtfritt. I morgon på morgonen ska jag tala om boken. Vill ni se på effektivitet, se på mig.

Eurovisionen, nittiotalets hippievåg, fake-lebbkyssar och mer könsfascism

Jag insåg det just; nu är nittiotalets hippievåg med barfotingar, indianinspirerade shalonger, osminkade ansikten och stripigt långt hår på riktigt här igen! Andra året i rad som hippina regerar i eurovisionen. Detta passar ju bra för mig som ändå inte egentligen har uppdaterat mig sen nån gång nittisju. Först vann Loreen och nu i år danska Shakira, orkar varken bry mig om vad hon egentligen heter eller hur låten gick, för den var skit.
Jag ska inte göra nån grundlig eurovisionsanalys nu, kan bara konstatera att det är synd om Finland som ingen bryr sig om; inga röster från grannländerna, futtiga tre poäng från Danmark och sen några slängpoäng från Tyskland, Frankrike, Israel och vem det nu var. Finland själv däremot röstade nog på grannländerna och Ungern, vilket är så jäkla gulligt på nåt sätt; detta Finlands letande efter ursprunget, sammanhanget (det är nånstans! Det är nån-fucking-stans! Ungern!! Våra blodsbröder!). Och sen hur kommentatorerna var så förvånade över att Sverige överhuvudtaget inte har brytt sig om Ding Dong. Jag var nog också förvånad, måste jag säga. Men sen när jag tänker efter, så har ju Sverige typ fyra Kristan i varje stad med mer än 25 000 invånare. Så klart är det finsk media (och speciellt finlandssvensk) som har byggt upp förväntningarna på Krista och poängterat hur "fräsch, spontan och humoristisk hon är" (det är ju så unikt när man är finländsk, att man kan prata, ju). Och den där kyssen a la Madonna & Britney 2003. Vem bryr sig? Nå ingen. Kontroversiellt? Nä, snarare nolot effektsökeri, speciellt som Krista innan har blajat så mycket om det här med att hon väntar på att hennes pojkväään ska friaaa.
Nåja, nu ska jag inte vara elak med Krista. Eller vänta lite, var det inte Krista som jag såg figurera utan byxor på nån bild? Okej, jag tänker vara hur elak jag vill med henne. Jag lärde mig i alla fall att gilla låten och tyckte faktiskt hon var rätt bra, även om hon under finalen inte var lika strålande som på semifinalen. Jag tror att låten fick så pass skit poäng för att den helt enkelt bleknade inför alla andra bombastiska och fabulösa bidrag som årets eurovision bjöd på. Att Krista uppträdde efter Moldovas högklassiga klänningsspektakel, gjorde också att Ding Dong snarare tedde sig som nån slags Pepsodent-reklam än som ett seriöst bidrag.

De som jag har råd att vara lite elak mot, var de finlandssvenska eurovisionskommentarorerna som med jämna mellanrum genom idiotiska skämt skulle framhäva hur hetero dom var. Till exempel sa han Johan att han hela tiden hade ögonen fast medan dom lättklädda karlarna dansade, "för sånt ser han inte på". Ja, varför då undrar man? För att riktiga karlar inte ser på sånt? För att kuchin direkt står i byxorna om han i misstag skulle få syn på en lättklädd dansör?
Suuuck. Är det något som retar absolut gallfeber på mig så är det såna där tillrättavisande, ofta skämtsamma könsfascistiska kommentarer. Ett utmärkt exempel på könsfascism skrev M om här, tycker man kan läsa det inlägget om och om igen.

Sen en sån här rolig tanke, som jag inte riktigt kan formulera men som jag ändå vill pröva mig på att formulera: Alla kan ju vara överens om att eurovisionen är riktigt über-gay, vet inte hur jag ska säga det där utan att låta super-generaliserande, men ibland måste man bara: Fakta: Eurovisionen is gay. Men det är ingenting man ska snacka om eller göra nån affär av. Man ska alltså inte som artist gå och kyssa nån av samma kön på eurovisionen, det viftas tydligen bort som plumpt effektsökeri. Däremot kan man med halvöppna ögon glida in i en glittrig, figursydd klänning eller dra på sig spandex och ålma sig kring en glasboll, now that's gay.

Framåt!

Idag ska vi spela i Helsingfors, och det kan hända att det blir en riktigt bra fest om bara Finrexinet håller vad det lovar. MILDE TID - jag har haft bra dagar med nya bekantskaper, riktigt givande diskussioner och en känsla av uppvaknande och en positivitet som är sällsynt för mig. Har också blivit sjuk, men bara druckit vin istället. Förutom en fruktansvärd mardröm i natt och att jag ännu inte har hittat hundvakt för i kväll, så är allt alltså ganska jävla väl ställt!
Mer orkar jag inte tragga idag. Skulle egentligen bara uppmuntra Hesabor att komma till Ravintola Piano i kväll och se på mina snabba dragspelsfingrar.

Tårarna & Eurovisionen

Har nyss sett på andra semifinalen till Eurovisionen och måste säga att jag är så jäkla imponerad av Krista - sjukt talangfull och duktig liten tjej allstå. Hon har lyckats vända (eller skita i) mediaupproret kring det antifeministiska budskapet i låten och gjort den till en gayvänlig trall istället - fucking PR smartness. Märkte att tårarna rann hela tiden medan jag såg det där bidraget för att 1. låten är så jäkla bra och catchy (ja faktiskt, jag har väl nog blivit lite sjuk i huvu med min musiksmak) och för att 2. jag alltid gråter nuförtiden när jag ser unga, talangfulla mänskor som det går bra för, det är en underlig gråtmildhet det där. Känns inte ledset, bara som att jag är så överväldigad av något jag inte kan precisera; tårarna bara väller fram.

Olyckokex

PMS och magen har knutit ihop sig till ett kinesiskt olyckokex fast utan meddelande; bara luft som inte vill röra på sig i nån riktning. Idag ska jag prestera en musikanalys, rita, laga ett omslag, spela xaphoon och som vanligt; försöka att inte tappa fattningen. Jag sov skitdåligt och skulle sen ut och fota till omslaget, men märkte efter att jag hade tagit än 6-7 bilder, att skärmen blinkade "no card", för minneskortet var fortfarande fast i datorn. Sånt blir man ju jäkligt glad av.

Oj vad lätt det är att somna om

Idag har jag en sån där "fatta hur fina folk omkring mig e"-dag. Vi hade inflyttningsfest på lördan och kvällen förde oss ut till ett dansgolv på Monk där jag tappade fattningen och började dansa töntigt och överdrivet, minns faktiskt inte ens vad jag gjorde men att hela stämningen fick mig att villa göra nåt fult och absurt bara, eftersom jag blir så störd på dansandet ibland - jag älskar att dansa, men ibland känns sån där gemensam krogdans som att man är där för att visa upp sig bara, en slags superbarnslig, sexuell "här e jag, titta på mig och how my body moves"-uppvisning. Och så när jag gick amok så såg jag i ögonvrån hur folk från vårt gäng antingen slutade dansa eller bara gick åt sidan. Det är här jag tycker folk är så jäkla fina bara; att de utan att ställa till med nån scen bara accepterar (tydligen) att nån flippar emellanåt. Själv skulle jag antagligen bara bli helt jävla störd på nån sån där "attention seeker" som inte kan dansa normalt utan som alltid måste göra nåt uselt spektakel av det. Men jag lovar och svär; det där infallet kom alldeles av sig själv.
Festen var annars också lyckad även om jag inte riktigt fann mig i min roll som nån slags "värdinna" - istället för att göra nånting gick jag bara runt och såg ut som att jag var jätte-busy hela tiden, stressnivån var hög och jag hade inte riktigt ro att på riktigt sätta mig ner och prata med nån. Som vanligt var det J som höll i trådarna och styrde folk åt rätt håll, fixade all mat och städade på morgonen. Jag försöker inte låta det minsta stolt över att jag är en sån useless biatch, tvärtom önskar jag nog ändra på de här mönstrena.
Igår var det grym krapula, Pizzaline och intensivt Lotro-spelande ända tills klockan var över halva natten. Idag ska jag rita och fota omslag, spela dragspel lite senare och försöka att inte få nåt slags sammanbrott.

I hate my gubbhårs!

Efter en riktigt pissig vapphelg då jag 1. var oerhört stressad inför mina föräldrars ankomst 2. aldrig kom över den stressigheten, 3. surade så intensivt att det nästan blev slut mellan mej och J 4. som hade allergianfall och 5. var sjuk och 6. jag som var hopplöst utan sympatier,
så kan jag nu berätta att jag har återhämtat mig och allt ser mycket bättre ut! Hurra för uselhetens förtvinande och alltings hopp! Idag har jag bakat bröd, lagat mat, sprungit runt Halis, fått till en uppsatsbörjan, lånat bok och nu vaxar jag ben, ja för fan - det är lite så feministen i mig skäms för att jag är så fåfäng för jag vet ju att det finns dom som fnyser åt sånt där som benrakning och -vaxning. Men jag måste nu säga att I hate my gubbhårs! Dom har blivit långa och grova och jag ser hellre till att dom är borta när sommaren kommer än att jag går omkring och skäms för 1. mina gubbhår och 2. mina tilltagande åderbråck - jag är i alla fall så pass bekväm med mig själv att jag går med håriga ben hela vinterhalvåret, som ju är f****gt långt, vilket alla vet.

Högtidshumör

Det är vapp (eller Vappen, eller ännu värre: Wappen) och jag är trött och oborstad, sitter och skruvar på mig i soffan iklädd obekväma kläder och med ett fruktansvärt uselt högtidshumör. Mina föräldrar kommer om cirka en timme och har uttryckt önskan att gå till Vårdbärget och lyssna på flåshatt-djäknarna som insjunger nån slags vår som lär vara på kommande, inpyrda borgare som mina föräldrar är, i alla fall till beteendet. Jag har aldrig besökt en dylik tillställning här i Åbo, så jag misstänker lite att dom får ta sig dit till det där bärget ensamma eftersom jag är lite stolt över min vårdbärgsoskuld. Å andra sidan skulle det vara roligt att ta sig dit bara för att göra en sån där folklig undersökning, se hur det verkligen går till. Fnysa och sparka småsten. Visa rumpan i tevekamerorna. Nä, jag är inte på bra humör idag. Inte var jag det i går heller. Jag är bortskämd med en riktigt bra karl men känner mig som Kerstin Thorvall i boken Oskuld - helt oduglig och intvinnad i egna skitmönster. Nå, kanske man tar sig samman ännu.

Rolig och deprimerad

Jag tänkte på det här med negativitet och positivitet och hur det ofta ses som något fult och icke-uppbyggande att vara negativ och komma med negativa kommentarer, klaga och dylikt. Kanske beror det på att jag är en sån inpyrd pessimist, men jag inbillar mig att jag rentav blir upplyft av att klaga, läsa klagomål eller läsa nån riktigt spydig dissningstext.

Maria, you are awesome

Men jag tänkte på det här igår också. Såg en dokumentär, The comedians of comedy, i vilken amerikanska komiker åkte på tour tillsammans, tourbuss och allt möjligt. Och det slog mig hur olika dom alla var, att det inte alls var nån sån där tvångshumor dem emellan och att dom umgicks så sablars fint med varandra. Fäste mig speciellt vid Maria Bamford, SJUKT bisarrt rolig och en helt egen typ som kutryggig smög omkring och sade lösryckta meningar, sen kom det fram att hon också är grymt deprimerad. Det kändes på något sätt helt självklart. Att vara deprimerad och brutalt missnöjd hindrar en inte från att vara rolig. Man kanske sprider glädje på de mest konstiga sätt, har en jäkla twisted humor som kanske inte går hem hos alla, men det är den här tudelningen som jag tycker är så jäkla charmig.

Borgå och sen obligatorisk Österbotten-lovsång

Nu ska jag skriva ett sånt här icke-anonymt bekännelseinlägg, eftersom jag är så på hugget idag.
Jag skäms för att jag kommer från Borgå. Jag förknippar Borgå med två saker; junttin som antingen har flyttat hem tillbaks, skaffat barn och aldrig haft några egna idéer över huvudtaget eller som aldrig ens flyttade nånstans, och sen wannabe-kändisar som antingen sjunger soul eller skriver böcker eller på något sätt uttrycker saker som dom tycker att på något sätt är viktiga, eller låter bra. ALLA som kommer från Borgå håller på med sexistiskt eller traditionellt, omodernt bullshit. På Grand dansar ännu halvnakna flickor omkring till nån orkester som spelar Big Bandsversioner av Elvis Presley eller John Fogerty. När nån dammar av en abstrakt skupltur av lera och plast, så är det "nyskapande". Enligt mig är det kanske 2 % av grejer producerade i Borgå som är bra. (En är Beni Juslins tavlor, en annan sak är Kitty Tennbergs tavlor, men jag vet inte ens om hon är från Borgå? Sen är det förstås Tove Jansson, som huserade i Borgå skärgård, men hon är död.) Annars är Borgå bara skit. Kanhända finns det pärlor i förorterna eller bland finnarna, men såna har jag ju - som en medelklass-finlandssvensk borgåbo - aldrig behövt befatta mig med. Det säger väl allt om Borgå? Istället har jag vuxit upp i ett superheteronormativt och städat "här lyssnar vi bara på Bo Kaspers orkester och när vi vill vara coola lyssnar vi på Neil Young och Pearl Jam" - sällskap i vilket pojkarna spelade gitarr (bara blues, rock och soul såklart. Eller metal, om man var snabb i fingrarna) och flickorna sjöng och spelade piano. Jag hörde själv inte till något undantag. I hela min ungdom uttryckte jag mig genom sång och piano. Jag visste inte ens om att det fanns något som punk och HC. Kanske hade jag sett nåt liknande på teven nån gång, men hur ska man kunna veta om någonting om det inte ens finns i ens omgivning? Jag avskydde Borgå i hela min ungdomstid. Jag var aldrig mobbad, utfryst eller speciellt missanpassad, jag var bara så satans besviken på allting och uttråkad. Jag sysselsatte mig med att vara besatt förälskad i olika mänskor som jag uppfattade att skilde sig lite från mängden, vad fan skulle man annars göra? Sen kom lopptorgen på 1990-talet, då hade man åtminstone ett intresse som på något sätt förde en nån vart. Man kunde köpa massvis med sjuttitalskläder. Vissa använder jag ännu idag.

Och så kommer då min obligatoriska Österbotten-lovsång:
När jag hör om Vasa och vad som hände där så känns det som att det ver mer uppdelat, men att det ändå var så mer utvecklat, mer ställningstagande. Det fanns delkulturer, det fanns straight edge. Bland Borgås finlandssvenskar var det bara att bli juntti eller dö souldöden. När jag bosatte mig i Österbotten nån gång i början av 2000-talet så gillade jag det direkt. Rättframheten, dialekterna, de olika rörelserna, som att det faktiskt rörde sig under ytan! Inte denna nyländska, slöa stagnation som säger Hesa, utomlands, eller pappas firma and nowhere. I Österbotten finns bibelbälte och shit, men jag vill påstå att det är stimulerande, utvecklande för folk att ha oliksinnade omkring sig, att tvingas ta ställning och tänka på vem man är och vad man står för. Sen är de tamejfan så mycket mer modemedvetna där i Österbotten också. Av nån jävla anledning.

En fjärt i universum är vad alla är

Bara ännu en grej som tål läsas om och om igen:

Jag hatar folk som tror att dom är enormt intressanta och speciella. En fjärt i universum är vad alla är. Och seriöst: ingen bryr sig ett skit om vad nån annan säger, har på sig eller "brinner för" eftersom alla är för upptagna med vad dom själva säger, har på sig eller vilket intryck dom gör. Och det ser så jävla fånigt ut att man bara vill försvinna av pinsamhet och skam å den andras vägnar. Faktum är att nästan alla, eller egentligen inte ens nästan alla utan ALLA i det här ankträsket är tråkiga, pretentiösa och smått fula dessutom. Ändå går alla omkring och tror att dom är kändisar eller på något sätt speciella. Eller angstar och känner sig missförstådda. Ingen vill ens förstå dej för det finns inget att förstå, du är tråkig, inse det. I hemlighet är jag tacksam för att jag besparas och inte behöver umgås med motbjudande egogalningar. Men det skulle jag aldrig säga högt eftersom någon kanske skulle bli ledsen och ta det PERSONLIGT.

Dagens guldpalm går till denna anynyma utfläkare. Gjorde min dag.

If you can't love yourself...

Läste Annes inlägg om folks hemligheter och svadan av anonyma kommentarer som vällde in under inlägget därefter. Och det slog mig igen hur fastnaglade folk är vid sina dåliga rutiner, hur mycket behov det finns för folk att avreagera sig, att berätta om saker, och ändå lever de liv som de själva egentligen skulle kunna förändra hur lätt som helst, men som de av nån anledning inte gör.
Det var speciellt en kommentar som for in under huden på mig:

Hjälp, nu kommer allt det som jag aldrig vågat erkänna någonstans. Vissa av de här sakerna skäms jag verkligen över, men en del har jag gått runt och hållit på med så länge att jag inte ens känner mig skit på grund av dem längre. Okay, here goes: Jag kommer egentligen inte så bra överens med mina "närmaste vänner", men har inte ork att fixa saken eller hitta nya människor som jag skulle ha mer gemensamt med. Det känns ganska ofta som en plikt att träffa dem, och inte har vi ens särskilt roligt när vi är tillsammans.

 Men snälla nån! Du lever NU, för bövelen, se dig omkring, gå till en bar du inte brukar gå till, tala med främlingar. Om inte du får nåt ut av dina vänner, så får dom säkerligen inte mycket ut av dig heller. Ska man gå omkring och vara missnöjd hela livet istället? Är det grejen?

Jag är fortfarande kär i mitt ex och är otroligt bitter på min nuvarande kille eftersom vi inte passar lika bra ihop på många sätt. Och den frustrationen kan ibland leda till att jag beter mig så fans elakt – jag kan till och med börja ett gräl bara för att jag har lust att skrika till honom ... men på något sätt lyckas jag alltid övertyga stackarn att hela grälet var hans fel. Och så ber han om ursäkt.

Det där är inte schysst, varken mot dig själv eller din nuvarande kille. Gör slag i saken, se in i dig själv och bestäm dig; var ditt ex verkligen så jävla bra eller är det det faktum att han lämnade dig (why, oh why do I know this shit?) som gör att du ännu tror att du är kär i honom? Om du inte längre gillar din nuvarande kille, gör slut. Bara gör det. Ingen bryr sig. Gör det bästa för både honom och dig.

Jag är också arg på mig själv, eftersom jag brukade vara glad och social men har under de senaste åren förvandlats till en jätte blyg människa som är lite rädd för sociala situationer.

Nå jag undrar int alls, du är ju ett vandrande monster av motsägelser och intalade lögner.

Jag önskar att jag var mycket synligare och roligare och att folk gillade mig. Men jag har inte egentligen lyckats skaffa så många vänner i skolan eller på mina arbetsplatser. Känner mig ganska ensam och det kan hända att jag är ganska deprimerad också. Jag skulle vilja vara som den där ena av mina vänner som alltid hittar på precis rätt sak att säga och som alla gillar. I stället sitter jag hemma och äter max 1200 kilokalorier per dag för att det verkar vara det enda sättet för mig att gå ner i vikt. Och vara nöjd med mig själv.

RuPaul: “If you can’t love yourself, how the hell you gonna love somebody else?”

 

Jag har inga allergier, har aldrig brutit ett ben, aldrig fått på käften och så är jag nästan aldrig sjuk heller. Men om jag skulle bli sjuk eller få några allergier så skulle jag aldrig orka ta hand om mig själv, och om nån skulle slå mig på käften skulle jag bli psykiskt störd 4-ever. Så det är tur för mig att jag är skapad såhär, annars hade jag nog bara dött direkt.

Ens inre klump

I måndags fick jag för mig att börja med en slags tråkdiet som innebär inget eller lite socker, inget vitt mjöl, inga mjölkprodukter, ingen jäst, kål och inga pickels. Varför kan man undra? Jo, jag läste om fanskapet candida och blev helt övertygad om att mitt inre måste vara alldeles förpestat av svamp. Och ni vet när man får en sån där idé, man ser framför sitt inre hur ens innanmäte är fullt av trådar och pest eller slemmiga klumpar som bara gapar efter näring (jag får omedelbara associationer till Naked Lunch) och plötsligt så är man helt övertygad om att man helt enkelt måste ändra sina matvanor radikalt. Detta var vad jag gjorde. I två dagar. Just åt jag en mockaruta.

Om pappa hade skrivit en bok

Idag har jag gjort en liten skrivövning, eller nått. Har satt mig i min pappas skor och föreställt mig läsa ett par utdrag hans imaginära bok. Det är en sån bok som jag skulle villa läsa. Pappa är en sån kuf; både helt manisk och totalt världsfrånvänd, men på ett civiliserat sätt. Det är nog få som vet nånting om honom överhuvudtaget. Jag fattar på riktigt inte hur han orkar med nånting överhuvudtaget. Sitt jobb, sig själv, sin omgivning.
Nå, men här kommer a few samples ur pappas imaginary novel:

När jag ska åka till Helsingfors startar jag alltid i tid. Man vet aldrig med parkeringsplatserna i Helsingfors. Dom kan ha byggt om ett helt kvarter, dom kan ha sprängt ett hål mitt i gatan. Det kan vara trafikstockning. Man måste vara i tid. Kvart före fem är en bra tid att starta om man ska vara i Helsingfors klockan sex. Är man på tok för mycket i förtid kan man alltid sitta och vänta i bilen. Min klocka har en inbyggd ljuskälla så att man kan se vad klockan är också i mörkret. Det är behändigt till exempel när man är på bio.

En gång när jag steg ut ur bilen, så brast min akillessena och rullade upp sig till en liten kringla just under knävecket. Den sommarn gick jag med en stor svart sko. Alla skrattade åt mig och jag skrattade lite med för att vara artig, tills jag inte kunde skratta mer eftersom det inte var det minsta roligt.

Att bli opererad i näsan är något av det värsta jag har varit med om. Jag är noga med att inte visa hur ont det gör när läkarna gräver och petar i en, men tårarna kan man inte göra något åt. De bara rinner.

Jag har aldrig gråtit så mycket som när hunden dog. Det var en så fin hund. Den hade just blivit opererad och var redan på bättringsvägen, då den mitt i allt under en promenad lade sig på vägen och såg bedjande på en. Jag var tvungen att bära den hem, och senare i soffan drog den sitt sista andetag. Jag grät hela vägen upp till stan. Jag fortsatte att gråta hela kvällen. Jag passade dessutom på att gråta över allt möjligt annat som jag hade behov att gråta över.

Det hände en gång att en telefon gick sönder för att jag smällde ner luren för hårt. Det var på den tiden då telefoner ännu bestod av två delar; lur och apparat.

Jag har skrivit ner temperatur och väderlek för varje dag sedan år 1976. Det finns en bunt millimeterpapper på vilket jag för diagram och för varje dag fyller jag en liten boll med svart blyerts, beroende på om det har varit molnigt den dagen eller inte. Jag vet inte om mitt arbete är av något större värde eller inte, men om någon vill veta vad det var för väder den 16.7.1989 i Borgå, så är det bara att vända sig till mig.

(Det är viktigt att också vara lite boring när man är pappa.)

När jag var liten fick jag en gång en aha-upplevelse, och sen den dagen har jag varit utmärkt på huvudräkning. Jag tycker om att räkna all slags uppställningar, kanske mest addition. Ibland ligger jag vaken om nätterna och räknar. Då handlar det ofta om husbudget, oljeförbrukning och liknande. Det är oftast inga alarmerande resultat jag kommer fram till.

DINGDONGWALK - FINNISH MP'S

Finnish tax money at work. And they're slow, styleless and have bad pronunciation. And this is supposed to be funny, which I think it is not. Which probably now makes me look like a humorless cow.


(Ur serien "Where are your STANDARDS?")

Vägen från tanke till ord

Nej fan, nu kom jag på en grej som jag måste berätta om, för den e lite crazy. Jag har märkt att talet rent konkret hänger ihop med tänkandet och att man kan öva sig på att "sopa upp" den där vägen mellan de skumma tankefragmenten man har i sin skalle och orden som kommer ut ur ens mun. Minns att J pratade om det här för några år sen, att man inte vet vad man tänker förrän man säger det högt. Bullshit sa jag, för jag hade ju en massa klara och tydliga tankar i huvudet, saker som jag tyckte att var klara och tydliga för mig själv, men som jag aldrig sa. Men J hävdade nu prompt att de där skumma tankebilderna som man har i huvudet men som man aldrig formulerar, egentligen inte finns på riktigt förrän man säger dom högt eller skriver ner dom.
Jag var skeptisk, men sen när jag nån gång provade säga nån sån där tanke högt, så blev den inte som den var i huvudet, utan oklar, osammanhängande, pointless. Då fick jag en underlig aha-upplevelse, tyckte att fan; den där vägen mellan tankebilden i mitt huvud fram till orden i min mun, var ju sönder på nåt vis.
Sen har jag nu i två år tvingat mig att räcka upp handen och kommentera grejer på föreläsningarna, diskuterat och märkt, att tankarna i mitt huvud har blivit mer klara. Vägen från tanke till ord är liksom rakare, kortare. Det är jävligt svårt att förklara, men det var som att en polett föll ner där i nåt skede. Mitt i allt hade jag liksom ett klarare flyt mellan det som fanns i mitt huvud fram till orden som kom ut ur min mun. Jag märkte också att jag blev helt lite störd och otålig på folk som tog tid på sig att formulera något som sist och slutligen var ganska simpelt. (Haha.)
Men det här är säkert en orsak till att pratkvarnar ofta pratar bara mer och mer; dom blir allt mer vana vid att direkt formulera sina tankar till ord, och till sist är där bara ett rakt rör från det som sägs i ens huvud till det som kommer ut ur ens mun. Det är nu heller inte så jäkla festligt, kanske.

Sen vet ju de som skriver, att man ofta märker hur man tänker om saker när man skriver ner dom. Det måste ju funka på samma sätt i tal, även om man måste vara mycket mer snabbtänkt när man pratar; vägen från tanke till ord i mun är ju kortare än vägen från tanke till skrift.
Så att, det här har jag helt enkelt märkt att är en fucking övningsgrej - man kan öva sig på att uttrycka sina tankar snabbare, helt som att jonglera eller spela blockflöjt.

Jaja, nu är jag igen uppe alldeles för sent med min otroliga tänkarhjärna. Semmosta tänään.

Världsmusik och förvästligandet

Jag börjar ha letat mig igenom mitt berg av måsten ungefär som en hemlös lodar sig genom roskisarna, eller en mal äter sig igenom en tröja, eller som en frätande vätska fräter sig genom plast. Nu ska jag bara prestera en uppsats om fenomenet världsmusik, och det är faktiskt mycket intressant det där. Vem visste till exempel, att ett gäng musikgubbar i England slog sina huvuden ihop i slutet av 80-talet och hittade på marknadsföringskategorin världsmusik? Det behövdes helt enkelt en ny kategori så att storsäljande artister som Yousson D'our och The Pogues skulle ha förutsättning att sälja ännu mera.

Idag tycker jag att världsmusik mest är en konstig hybrid av väst och "det exotiska"; det ska låta främmande, etniskt och "autentiskt" (tjatigt ord, men den där sabla autenticiteten är ju så jäkla omtalad hela tiden i väst), samtidigt som musiken ska vara anpassad för västerländska öron. Världsmusik får alltså inte vara FÖR främmande. Det är det här som jag tycker att är så intressant.
Det här får mig förresten att tänka på genren exotica, som kom i slutet av 1950-talet i USA, då man utsmyckade cocktailpiano-musiken med spännande, exotiska instrument och till och med inspelade ljud av djur. Här, ett mycket skumt exempel som jag blev lite kär i.

Beijing Opera. Too damned strange.

Musiketnologen Veit Erlmann säger att världsmusiken är en produkt av konsumtionssamhället; att den huvudsakligen produceras i och för väst och därmed kan anses uttrycka ståndpunkter och ett medvetande hos medelklasskonsumenter i väst. Typiska världsmusikartister idag är t.ex. Tinariwen och Amadou & Mariam. De har den där charmiga, främmande men samtidigt bekanta utstrålningen som funkar i väst. De är lite sådär som vi i väst föreställer oss att folk "där nånstans i Afrika" ska vara. De representerar en schablonmässig, nostalgisk bild av det musikaliska Afrika så som vi vill ha det. Jag misstänker lite också att både Tinariwen och Amadou & Mariam har blivit marknadsförda av suspekta franska skivbolagsnissar som har sett $-tecken framför ögonen.

Lata, oh Lata. Nobody knows you (but 1,21 billion Indians).

Ser man sen på andra superstjärnor som Lata Mangeshkar, en fantastisk bollywoodsångerska, eller Mohammed Rafi, så märker man fort att de - trots att de är stora i sina hemländer, trots att de står för exotik och främmande skalor & rytmer - inte helt passar in i vår kategori av världsmusik. De är helt enkelt för exotiska. Ser man sen på kinesisk opera, så blir det än mer bisarrt. Man märker att det som kineserna tycker att är awesome och det som vi uppfattar att är bra helt enkelt inte synkroniserar med varandra. Här, ett strålande exempel på när en kinesisk opera-barnstjärna entrar scenen. Folk klappar på "konstiga ställen", introt är alldeles för långt för en västerländsk publik, osv osv. Och sen när han sjunger; what was it that was so good again? Tänker vi i väst. Because we don't get it.

Ja, jag kunde hålla på länge och fundera på det här. Om världsmusik är ett förlegat begrepp, till exempel. Inte attan hamnar Psy med sin Gangnam Style i nån världsmusikshylla. Fast dom är från Sydkorea. Fast dom sjunger på ett främmande språk. Varför? Nå, för att Gangnam Style är tillräckligt förvästligad för att den ska kunna funka överallt. Öst känner väst utan och innan. Dom vet allt om oss och vår mainstream, kan anpassa sig till oss, men vi vet inte ett skit om dom. De har också en Idol-liknande tävling i Kina. Fullt förvästligad. Likaså i Västafrika. Vem visste? Inte jag.

P.S. Jag uppfann ordet förvästligad idag, efter engelskans westernized och tyskans Verwestlichung:) Tycker absolut att vi behöver ett sånt ord.

Hundar å barn. Oh oh a-dingdong

Sedvanlig söndag vid soffkarmen.

"Ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman."

Sitter igen uppe och tänker på allt möjligt. Till exempel på saker man tänkte att skulle bli gjorda och saker man inte gjorde, saker man istället gjorde. Hur förlegade grejer börjar kännas, som Facebook. Att "lika" saker. Så five years ago. Vi väntar redan på nästa våg. Men det känns som att inget kan bota den här tomheten som dagens mänska känner.
Så är jag också lite trött på den här bilden av offentliga mig, vilken den nu sen är, det här jaget som syns här på bloggen och det där jaget som välts ut i podcasten, jaget som plötsligt är framme alldeles för mycket, tycker jag. Det var värst vad man för väsen av sig nuförtiden liksom. Varför? Det är ju ungefär det värsta jag vet, de där bilderna av glada, finlandssvenska flickor i gula regnrockar och stora glasögon, sägandest "ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman." Jag blir illamående av allt det där trevliga, effortlessly smyg-effektiva.
Podcasten är skitrolig att göra, det är så nära barndomens tvångslösa kassettinspelningar man kan komma. Samtidigt så ger den mig huvudbry. Det är SVÅRT att prata. Det känns konstigt att säga det, men jag är inte van vid att göra grejer som jag inte direkt har talang för. Jag är en mycket lat person som alltid litar på att jag klarar mig på nåt jävla sätt, att det sågspån jag rör vid mer eller mindre förvandlas till potisgratäng utan att jag ens behöver läsa receptet. Jag försöker tänka på att allt man gör inte alltid nödvändigtvis måste vara det absolut mest perfekta man har rapat ur sig. Man kan också bara våga, testa, prova på saker för att det inte skadar, för att komma ifrån den där tanken att allt måste vara polerat, genomplanerat, världsbäst. Samtidigt, så är ens egna spöken där och knackar en på ryggen, säger att det inte är lönt att göra något som man inte är skitduktig på. Och jag räknar folk som har "likat" eller kommenterat och konstaterar att "det var fantamej inte många." Sen tänker jag att jag är sjuk i huvu. Och jag blir så trött. Sen vill jag inte göra någonting.

Samtidigt, i Pyongyang

Det finns nog ingenting som jag tycker att är så skrämmande och fascinerande som Nordkorea. Har sett på den här och nu den här, och dessutom också äntligen börjat läsa Alla monster måste dö. En dokumentär som jag speciellt vill rekommendera, är den här - om ett danskt teaterteam som åker till Nordkorea för att visa upp sin pjäs.
Här, en bild som togs i Pyongyang idag. Varför föreställer man sog alltid att det är dimmigt i Nordkorea?
På samma gång som det här landet intresserar mig känner jag mig också rent pervers, som på ett bekvämt avstånd bara kan skapa mig uppfattningar om hur det är i det där landet, utan att nån gång själv behöva ha några personliga relationer till det. Det är en slags nutidens äckel-fascination, det här att följa med grejer på internet och känna att man är lite delaktig fast man aldrig behöver vara rädd på riktigt.

Usch, så jag svär!

Jag läste lite gamla inlägg här, det är ganska underhållande att till exempel läsa inlägg från exakt ett år sedan och slås av tanken att det faktiskt har gått ett år sedan jag mötte gubbarna i kamouflagekläder och neonväst. När jag läste de där gamla inläggen, så slog det mig också hur fruktansvärt mycket jag svor - vet inte vad det var för effektsökeri eller vad det nu var, men jag använde ju ordet s-atan med jämna mellanrum. Nu har jag för mig att jag bara använder det ordet när nånting verkligen förtjänar det, dvs när nånting är så satans dumt.

Bekännelser från en separationsangstig hunds ägare

Igår lyckades jag för första gången på ett år smyga mig ut ur lägenheten medan hunden högst antagligen sov eller i alla fall var lugn på en dyna under köksbordet. Jag kan inte fatta att det har blivit såhär; att jag tack vare en hund har blivit fånge i mitt eget hem, att jag inte kan gå härifrån utan hunden om jag inte gör femton omständiga förberedelser; går en promenad, inte för lång och inte för kort, är medvetet avståndstagande efteråt, pysslar med mitt, väntar på att hunden lägger sig självmant, lugnt men bestämt kommenderar in den i köket, stänger dörren, sätter på en dator med ett ljudband av min röst, sätter på en annan dator med ett hundvaktsprogram som reagerar och spelar upp min röst som säger "Mili, gå o lägg dig" om ljudnivån stiger över en viss decibel, dvs om hunden ylar eller för oväsen. Sitter en stund i soffan och för lite ljud så att den tror att jag är hemma fast jag egentligen snart ska gå.
Det här låter ju som rena galenskapen och det är det säkert också, i någon mån. Men tanken med de här arrangemangen är ju att dom nån dag inte längre ska behövas och att dom nu bara är en slags hjälp i en lång process i vilken den här traumatiserade hundkraken ska lära sig att det inte är hela världen om någon går ut genom dörren och lämnar den ensam.

I alla fall, det är en sån både skrämmande och samtidigt befriande känsla att tyst som attan dra på sig ytterkläderna, öppna ytterdörren och stänga den samtidigt som något likt en elektrisk stöt går igenom kroppen på en när dörren går fast och knäpper till alldeles för högt, smyga ner för trapporna. Väl ute på gatan tänker jag sen bara att må det nu inte gå åt helvete, må den nu bara sova eller hålla käften. Samtidigt tänker jag att jag måste ta ut ALLT när jag nu väl har tagit mig ut; nu är jag TVUNGEN att ha det skitkul. Annars är det ju inte värt det om jag är ute och tråkas och hunden har listat ut att jag har lämnat den ensam och skriker i högan sky, springer omkring och håller grannarna vakna.
Igår kände jag mig som en psykpatient som första gången på länge hade fått lämna avdelningen. Jag pratade för mycket, jag stirrade, jag hoppade jämfota av glädje när jag såg mina vänner, jag kände på kinder och jämförde hur hud känns. Det var alldeles fantastiskt att vara ute och jag kände mig upprymd och samtidigt så jäkla ledsen över att det har blivit såhär; att det är en unikt tillfälle att både J och jag hittas ute vid samma tillfälle, utan hund.

Nå, men ny vecka, mera träning. Varje dag ska hunden lämnas ensam en stund, vänja sig vid att vara i köket, lära sig att hålla mun. I'm gonna get a life, damned, I'm gonna get it.

Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek?

Nu ska jag skriva ett sedvanligt pessimistiskt inlägg, annars blir det ju ingen ordning på den här bloggen. Den här gången ska jag klaga på vädret. JO, VÄDRET! Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek? Varje dag strålande sol och klar himmel, men så dessa isande vindar och nedfrysta nätter. Naturen måste ju också vara helt förbryllad. Tala om mixed messages, liksom. Jag tycker att det här är slöseri på sol. Ska det envisas med att vara såhär infernaliskt kallt så kan det lika gärna regna - spara solen till nån period då det verkligen förmår vara varmt istället. Det här är som att varje morgon få serverat en konfektask; man bara hurraa choklad, men sen när man öppnar den så märker man att bara de äckliga körsbärslikörskonfekterna finns kvar. Då kunde dom lika gärna ha skippat konfekten, gett en skål med gröt istället, liksom. Gröt är också gott. Men jag slår huvudet i backen på, att sen när vindarna nån gång vänder och förhållandena äntligen banar för vår, ja se då är högtrycket slut och regnområdena står på kö. Då kan vi gå där i våra regnkläder och "njuta av värmen". Eller nåt. Satan.

Snabb och effektiv

Hur man än ordnar det för sig så blir man aldrig klar. Veckan tornar igen upp sig med en stor hög med måsten, och jag försöker vara positiv och tänka att det är tur att jag är en så snabb och effektiv typ, som lätt får saker ur världen. Det ligger en viss sanning i att jag faktiskt är en snabb och effektiv typ när jag väl får styr på koncentrationen, men oftast är det jävligt svårt med just den.