Ego-utvältning

Har helt odödlig feelis, det måste vara livsfarligt. Har en känsla av att jag kan ragla mitt ut i en korsning och nån kommer bara att lyfta bort mig och föra mig till ett ställe där det serveras körsbersöl och små mexikanska tamales. Allt har bara varit så jäkla lätt på sistone. Jag inser att jag nog måste ha nån form av personlighetsstörning, eftersom det antingen är nattsvart eller roligt som satan - men egentligen, så kanske det bara hör till den finska personlighetsnaturen; att man liksom lever upp till sommaren. Jag har nu aldrig känt det såhär konkret bara. Jag tycker plötsligt att mina ungdomsår mellan typ 19-25 är TOTALT bortkastade på att ha dåligt självförtroende, att tvivla och att tveka överlag. Om nån skulle ha fuckat med mig när jag var 22 skulle jag antagligen ha börjat gråta och gå bort - idag hade jag ställt till med en sjujävlade scen. Jag känner mig just nu som den mest lyckade personen i världen, ungefär. När jag väl kommer mig för att göra saker, så blir dom ju fucking awesome, noot? Usch, jag måste vara så manisk och störande. Det är så i grunden fel att på nåt sätt vara nöjd med sig själv i det här skandinaviska samhället. Men nu ska jag basunera ut det i alla fall: jag är så helvetes nöjd med mig själv just nu. Allt jag har satt mina klåfingrar på har förvandlats till den ädlaste havregrynsgröt på sistone. Recensionerna är strålande, allt bådar gott.