Alter ego

Senare idag hittade jag bilder på japanska Amazon. Dom påminde så mycket om mig och mina fåglar så det nästan var lite skrämmande.

Piss

Idag känns allting piss. Vilken dag det är där ute. Hur ful får en dag vara? Och papegojan är skrikig, och den andra papegojan ruvar på tre ägg som jag snart måste ta bort (leka gud). Och hunden var omotiverat glad och ivrig alldeles för tidigt, när jag inte hade sovit klart. Och uppsatsen ligger orörd under mattallrikarna.
Men vi ska spela med Väinö Grön om cirka en timme på Arkens innergård. Det ska bli roligt, men jag tror mest det blir kallt. Få se nu vad det blir av den här dagen.

Dagen då jag inte längre fick kontakt med min gluteus medius

Helvetes skit. Jag har utvecklat nåt sånt där tantfel. Mina höfter värker. När jag SITTER STILLA. Jag har sprungit, och sen har jag ont. Är det såhär det ska vara nu? Måste man börja ta hand om sig nu, va? Tänja och ha sig? JAG VILL INTE.

Tänjandet ser jag som ett av västvärldens fåniga påfund. Jag LOVAR att dom inte tänjer när dom har gått 20 kilometer efter vatten i Kenya. Ändå vet jag väl att det är bra att stretcha ut musklerna. (Och så sitter inte dom kenyaner som går efter vatten sen halva dan framför datorn heller..) Men jag avskyr retoriken kring det här med kroppens välmående, samt den där besserwisser-tonen som tränare ofta får när de förklarar hur illa det går för musklerna om man inte tänjer efter TRÄNINGSPASS. Som man också kan hata det ordet, träningspass. Pass-då-jag-gör-av-med-överloppsenergi-eftersom-jag-har-råd-att-äta-för-mycket.

Det här hittade jag på något forum när jag googlade min krämpa:

"Jag har haft återkommande problem med min höft - mest runt gluteus medius/minimus och piriformis - efter diverse försök till att satsa på löpning"

Tycker att det är perverst att man ens känner till sin kropp så till den grad att man kan använda ord som "gluteus medius/minimus" och "piriformis". Hur kroppsfixerad får man vara?

Och sen svaret:

"Det där låter som något liknande det jag drabbades av när jag fick problem med min överrörlighet. Gluteus medius eller är det gluteus minimus fäster där. Jag tror att det var gluteus medius som för min del var helt avstängd."

Så man kan få "problem med överrörlighet." Just så, bara att anteckna. Och så kan gluteus medius vara AVSTÄNGD. Bäst att lägga det bakom örat också. Ifall man mitt i allt inte skulle få nån kontakt med gluteus medius, dvs. Sicken dag det skulle vara, så hopplös man skulle känna sig. Inget svar från gluteus medius. Det är stängt idag.

Sökord

ALLTID lika skoj att kolla vilka sökord folk har använt för att hamna hit till den här bloggen!

slemsvamp
åderbråck
äntligen lördag
dölja hål på strumpbyxor
extrem trötthet
flamingo spa
grön slemsvamp
grön svart bärfis
hans blumenstock
hosta av depression
hosta trött huvudvärk
hosta trötthet
indiskt kaffe
information om tupperwares trasor
köp papegoja
new age
orm+fästingar
padda
rysningar vid depression
slemsvampar
spända strumpbyxor

Förvånansvärt mycket konstiga djur, strumpbyxor, depression och slemsvampar den här gången. Speciellt skoj det där "hosta av depression". Tror nån verkligen att man kan utveckla hosta ur en depression? Och vad då "rysningar vid depression"? Hahaha. Ja, att tala om depression, alltid lika skojigt.

Skitmusik

Låg i kalsångerna och kom ihåg; föreläsning!!! Sju minuter kvar och hann bra. Vi har haft en kurs om populärkultur, och jag måste säga att jag är så trött på att hålla på med musikvetenskap, eftersom allt vi gör å ena sidan känns så hemskt gammaldags och å andra sidan så fruktansvärt onödigt. Dagens uppgift var att fundera på en inautentisk samt en autentisk artist och motivera. Jag visste ju hur det här skulle gå; alla skulle skriva att Beatles och Atari Teenage Riot är äkta samt att Pink och Britney Spears är oäkta. Slut diskuterat. We love rock, punk, framåtsträvande karlar och genier här på musikvetenskapen.
Jag hade såna svårigheter med det här att min uppgift bestod av två sidor förklaring till varför sånt här är komplicerat och helst bör undvikas, och sen en halv sida motvillig skrift om Die Antwoord och Lady Gaga. Sen fick jag skämmas när jag förklarade Die Antwoords storhet för intresserade föreläsningsdeltagare, varpå professorn visade upp en youtube-video av Die Antwoord som var så satans dålig! Alltå hoho, helt kanonskit, nåt med "ai-ai-ai - I am your butterfly". Det är ju inte så att Die Antwoord automatiskt bara strör kring sig guldpärlor. Inte för att det spelar nån roll heller, man ska inte lyssna på musiken bokstavligt liksom, man ska se Die Antwoord mer som ett fenomen. Ja, eller någo. Det är just sånt här som jag inte orkar diskutera eftersom det är så TOTALT personligt, subjektivt, onödigt, pointless. Man hade lika gärna kunnat diskutera kålpuddingens höga eller låga position i kostcirkeln. Men jag bara kände hur föraktet steg som ett svart moln upp från alla äkta-musik-älskande medstuderande. Synth. Dålig sång. Rap. Nämen USCH. Förkastligt!

Den häran.... öööh.. Janne Strang heter han väl (svenskfinlands mest generaliserande musikvetare?), skrev också nån sån där... ööööhm... kolumn. Om rock eller nåt sånt. Om det här med dom där skivbolagsnissarna som int förstååååår när det spelas äkta musiiik.

Illustrationer

Jag fick ett infall att ansöka som illustratör till Studentbladet. Av bara farten gjorde jag en sida innehållande mina satans fabulösa verk.

Att lyssna på musik med olika öron

Såhär är det. Jag lyssnade tidigare på all världens musik. Ja, man kan säga att jag var en sån där pretentiös musiklyssnare som var som nöjdast då jag kom över bibliotekets mest dammiga och obskyra exemplar av progg-orkester från 70-talets Slovakien. Jag gillade sånt där som Samla Mammas Manna och King Crimson, Mahavishnu Orchestra och sån där dammig gubbmusik. För just det; sen kom J och förklarade att han bara hör kuk i sån där musik, att sån där musik för honom bara ter sig som forum där karlar får visa upp sina gitarrskillz i långa, outtröttliga solon. Och tamejfan om inte jag också började lyssna med de öronen. Nu hör jag bara kuk i nästan all sån där musik som till stor del grundar sig på gitarrsolon; kom o knulla här, se sån spjuveraktig kuk jag har här som jag kan dra doriska skalor på, opp och ner.
Det här ledde till att jag slutade lyssna på musik, för jag visste fan inte mer vad jag gillade. Vad jag än lyssnade på, så antingen var det nån som skrek, nån som jamade, nån som fjäskade eller nån som spelade med sin kuk. Jag vet fortfarande inte helt vad jag ska lyssna på, så det blir radion.
De här resonemanget gäller för övrigt också nästan hela resten av mitt liv inklusive de val jag har gjort; det är som att jag har vaknat upp från en lång koma och insett att jag fan inte vet vad jag vill eller gillar nåt mer.

Dagens konstigaste anekdot: Alltid då jag dricker kaffe, och samtidigt ser min egen luddiga spegelbild i bottnen av kaffekoppen, tycker jag att jag ser ut som en fågelunge, skrikande efter mat.

Oktober

Idag tog jag mig en lång promenad ut till området bakom Halis, dit bakom forsen och det (oj, vad bra jag är på stadsdelar och sånt där). Det börjar bli riktigt skoj nu när hunn har blivit så gammal att den orkar typ vad som helst. Var med om två regnskurar, en crazyregnbåge, en avstäng färja, många hästar, en spionerande katt och ett uppsprickande molntäcke. Det är fina tider, fint att vara ute. Jag andas djupt när jag är ute, ett bra tecken tror jag.

Vackert var det i skogen.

Mili dyker in i gambelgräs

Ser ni katten?

Hade tänkt ta den här färjan över till andra sidan, men den var stängd. Det är en sån där färja som man vevar sig själv över med. Häftigt värre.

Sen kom en regnskur, och efter skuren; crazyregnbåge i alla regnbågens färger.

Och så blev det fånfint vid ån

Och sen drog sol och moln till med ett sånt här spektakel med strålar och ljusfigurer på linsen, fotografen bara skaka och dreglade.

En annan var också ute.

Såg en traktor med registerbokstäverna JAG. Det var roligt det. Här plogar jag.

Mili kör "what the fuck is that"-reaktionen på häst

En skylt som var minst sagt illfari.

Och sen gick vi över Halisbron, symboliskt for folk omkring och det rykte från skorstenar som ett tecken på att man är på väg tillbaks in till stan.

På hemvägen gick det livat till; jag cyklade och en annan sprang.

Att inte ha något mål

Började tänka ännu mer på det här med life coacher. Enligt Wikipedia (haha) så är alltså coachning "en stödjande verksamhet som går ut på att hjälpa en person eller en grupp att nå vissa mål." Jag skulle med andra ord vara stressad bara över att måsta gå till en life coach, eftersom jag inte har några rent uttalade mål. Men sen å andra sidan - det att ha mål - är det inte att sträva efter en prestation det i sig? Och life coacher talar ju ofta emot prestationssamhället och det här att man känner sig tvungen att hela tiden prestera, prestera, prestera. Då borde det ju enligt rättlevnadens alla regler vara helt superbt att inte ha några mål alls, dvs att vara zen - att bara vara?

Alla har vi en mörk hemlighet, låt mig nu dela med mig av min. (Nä.)

Jag lyssnar på Annes Må Bra-program. Jag märker att jag behöver ett sånt här program, att jag lyssnar med intresse, tar åt mig orden och tänker på dem, att jag behöver dem. Jag gillar så klart att höra på berättelser om folk som har gått igenom någon form av kris, och hur de har tagit sig igenom den.
Men samtidigt ser jag nånting väldigt tidstypiskt i det här programmets budskap, nånting som kanske har varit på gång länge och som jag inte har tänkt på, men som verkar vara nånting väldigt finlandssvenskt och kanske allmänt amerikanskt och rikssvenskt (låt oss säga västerländskt:) just nu. Allt ska ut. Medelklassen ska berätta om sina problem och hur de löstes. Alla ska framför allt ha någon mörk hemlighet, en historia att berätta, för en mänska som inte har gått igenom någon form av kris, vad är det för en människa? Speciellt kändisarna ska ha någon form av problematiskt förflutet. I den finlandssvenska sfären tycks det oftast handla om helt acceptabla familjeförhållanden, men en djupt lodande inre missnöjdhet. Det handlar nästan uteslutande om tankar på att "man inte ska duga" eller "räcka till", att man ska "tappa kontrollen" och "hur man ter sig i andras ögon". För att råda bot på detta ska man gå i terapi, eller meditera. Det går bra att meditera medan man dammsuger också, det behöver inte handla om glassiga nedvarvningskurser. Huvudsaken är att man går till bottnen med sig själv. Vissa har life coacher, som fungerar som levande självhjälpsböcker; personer som ska "hjälpa en att nå sina mål". Hur tokigt låter inte det egentligen? En som vill nå ett mål tar sällan hänsyn till andra, även om hänsyn ofta är en del av ingredienserna till att man slutligen ska nå sitt mål. (Var snäll med andra, så mår du själv bra osv.) Man ska göra allt för att bli den det är meningen att man ska vara, för att fungera i samhället.
Nå, det är INGET ILLA med det här. Jag vill bara ifrågasätta slutpoängen som ofta är följande; man ska bli framgångsrik på sitt eget sätt. Man ska bli balanserad, lycklig som människa, man ska först bejaka sina traumor och problem och sen komma över dom. Det handlar i slutändan alltid bara om ens eget välmående.

Är det inte sjukt att det är på det här sättet? För det första; att det ses som nånting helt naturligt att ha någon form av livskris? För det andra; att man sällan går till bottnen med orsakerna till att folk från första början har såna fruktansvärda problem med sig själva? Man skulle till exempel kunna skylla på prestationssamhället, arbetssamhället och hela den här rhumban med att alla, samtidigt som dom förväntas arbeta sig halft fördärvade, ska förverkliga sig själva. Jag tror på något underligt sätt att alla inte kan förverkliga sig själva eller ens ska sträva efter det, jag menar; problemet ligger inte nödvändigtvis alltid på individnivå. (Life coacherna kan inte heller råda bot på marknadsekonomin, eller det moderna slavsamhället, eller migrationsverkens utvisning av utlänningar, eller det faktum att systemet gagnar de rika och belastar de fattiga. Life coachernas arbete handlar sällan om verkliga problem.) Här är en bra artikel om den saken, förresten.
På mormors tid fanns det inga life coacher. Men det är en annan tid nu. Snart kommer folk som aldrig har haft några problem att febrilt leta efter problem som de kan tänkas ha haft och som har format dem till de mänskor de är idag. För att de annars känner sig som att de inte har nån story.

Missnöjet

Jag har tagit timeout. Ja, så kan man säga. Ska bara vara hemma och vara för mig själv. Ska tänka på vad jag vill och sånt här. Försöka få styr på mitt evinnerliga missnöje. Fast egentligen tror jag bara att jag borde gå ut mer. Ut och träffa folk, helt enkelt. Sånt blir jag glad av. Missnöje är som en spiral eller en cirkel eller nåt annat grafiskt föremål, hur som helst så snärjer man sig in i det och har svårt att komma loss sen.

Min vedervärdiga matlagning

Ibland äter jag så vedervärdig mat att jag själv måste upprepa för mig själv vad jag äter, för att verkligen kunna konstatera att det är så. Som nu; har just satt i mig kall, stelnad gröt med piimä, sriracha, nässlor, röda linser och ketchup. Det bisarra är att det faktiskt va ganska gott. Inte alls långt från nån restaurangportion med nån slags pasta till exempel. Antingen har jag fel på smaklökarna, eller så är jag bara extremt spartansk. Nån dyr månadsräkning för mat blir det i alla fall inte (ännu).

Meddelanden

Ok, så nu har en oviss tid förflutit i och med att jag har hittat på ursäkter och spelat Lotro. J kallar sig själv för "lotroänkling" och jag har i ett skimmer av förnekelse och sprudlande iver skuffat allt världsligt åt sidan och tagit mig an de virtuella uppgifter som den världen erbjuder. Och det är skitfånigt, alltihopa. Igår skrev jag en lapp åt mig, den löd ungefär: imoron efter frukost så skriver du bara på uppsats, utan att joma. Och så blev det, idag har jag skrivit. Snart är uppsatsen så till den grad klar att jag kan skicka in skiten.

Det har funkat bra att jag har skrivit små meddelanden åt mig själv. Skrev också att jag lovar åt mig själv att spela dragspel minst 10 minuter/dag och tamejfan det har jag också (nästan) hållit.

Slog mig just att det snart bara är 2 månader kvar till jul... ok nästan 3 men ändå. Tiden går så snabbt. Eller, det är väl relativt. Upplever man sitt livs första sommar är den väl evighetslång.
Idag har det varit helt schizofrent väder, regn o sol om vartannat.

I helgen var jag hos J och lekte med modellera.

Onsdagsangst

Jag tycker sånhäna feelgood-bilder och statusar börjar ta över lite för mycket nu på FB, helt enkelt. Folk som postar bilder på sina bakgårdar i Spanien och skriver "det får duga".

Jag blev så satans deprimerad igår. Det var nån sån där känsla av att va fan håller jag på med egentligen, igen. Jag har ju lyckats downloada det där spelet, Lord of the rings online (Lotro), och jag vet att det är svårt att förklara hur fängslande det där spelet är för nån som inte spelar, men satan - det är det. Det är så jävla stort, som en hel värld där med vägar och berg o små byar och festivaler och så får man uppgifter man ska göra - ja, satan, helt pointless är det verkligen - men när man mår illa eller är deprimerad så är det bara en sån skön tillflyktsort - där vet man vad man ska göra! Där går man fram till gubbar och gummor som säger "kan du föra det här brevet till den där gubben där, men du måste ta dig igenom ett träsk fullt med elaka sniglar" och så är man bara "ja, klart det" och så gör man det, rider iväg, dödar elaka sniglar och som tack får man en glänsande ring som ger en mer styrka för kommande strider.

Så ser man upp från skärmen och ser sitt eget liv som står helt stilla, hunden som sover med benen spretande åt alla håll, bara skräp och halvfärdiga saker, pappershögar men ingenting som leder någon vart, inga uppgifter.

Men det var inte spelet jag skulle berätta om, även om jag helst satan skulle spela hela tiden. Jag fick en sån inbiten självhatskänsla igår, hade inte gjort nåt annat än spelat hela dan, tänkte att va satan är jag för en typ egentligen? Och det var mer överväldigande igår än förut, jag kände att jag inte har en endaste jävla uppgift jag kan eller vill göra i den här världen överhuvudtaget, att jag har hamnat så på sidan om och att det nu krävs en enorm styrka för att ta sig upp igen och kunna göra något. Det hjälper liksom inte med att sätta sig upp och tänka "nu fan tar du dig samman" för jag kommer inte att kunna ta mig samman. Nog städar jag ju emellanåt och nog gör jag mina skoluppgifter, men det är glädjelöst och känns inte som att det har nån mening i längden. (Det är som uppgifter i Lotro som man gör men som man inte får någo experience-poäng för;)

Och jag vet samtidigt att man ska akta sig för att tänka i de där banorna att saker ska "ha mening". Är fullt medveten om att saker kan vara pointless och ändå vara trevliga och sådär, men jag tänker mera konkret; vad satan ska jag hitta på? Vad satan kan man göra som är ens lite roligt och som betalar hyran och hämtar lite mat på bordet? Samla burkar? Bli vän med gamla tanter i Valintatalo, gå hem och föra ut roskisen åt dom, städa och ordna i skåpen och hoppas att dom skriver ett testamente åt en?

Idag morse när jag gick hem från J var det igen sådär grått och såg ut som skymning fast det var morgon, och där på Helsingforsgatan bara hopade sig bilar, redan åtta på morgonen fan, ett pärlband med bilar med mänskor som satt i, nån hade hög, ilsken musik på - lät som tööööt tööööt töööt bara. Jag tänkte att det säkert är så den där personen mentalt förbereder sig för dagens mödor. Lite musik på så känns ens liv lite mer som i en film. Jag hade lust att bara ställa mig rätt upp i trafikljusen och som en galning skrika att "va fan gör ni?!" Kanske främst "VARFÖR gör ni det?! WHY DO YOU DO IT?!"

När man själv är deprimerad är det på nåt sätt ännu mer påtagande det här med hur alla andra mänskor bara likt zombier far omkring och jobbar för storföretag, fan jobbar för att ens företag ska konkurrera ut andra och cheferna lyfta mer lön och nån ska få ett skitfint hus likt ett palats, medan en annan ska förlora allt. Vad är det för en satans världsmodell? Vad är det här för en jävla tävling? (Kapi-taaalismen). 

Igår hade jag också en inre diskussion som var lite smårolig. Tänkte att man skulle ringa till psykavdelningen, säga typ att "Nå hej det här e ___, jag skulle villa boka tid för mottagning. ("Joo, no mitä on ongelma?") Jag vill sidu inte riktigt leva. Tänkte att det är bäst att ringa såhär i förväg och berätta hur det ligger till så att man inte behöver gå så långt som att man sen ligger där nånstans och har ätit en burk sömnpiller, hehhe - då har ni ju liksom så mycket mer att ta itu med, tänkte liksom ringa såhär i god tid och berätta att hur det ligger till. Så kan man komma med förebyggande åtgärder och sådär."
(För jag veet att jag skulle vara så saaatans trevlig och tillmötesgående också om jag nån gång skulle måsta ringa och be om psykvård.)

Hörselhallucinationer

Nej, nu har det gått så långt att jag hör musik som inte finns. Hör typ en fagott som opponer spelar en oktav och sen neråt en kvart. Analysera det, Pythagoras! Jag måste till och med föra högtalarna till örat för att se om det var dom som av nån anledning spelade, men nej. Det här är lite skrämmande. Om nån undrar, så är det B - B - F.

Tillbaka till overkligheten?

YIKES! Lord of the rings online började plötsligt fungera igen på min maccapär, tryckte på en magisk knapp: "patch" och lät den patcha ett par timmar.
Nu har jag chansen att bevisa att jag är antingen en helt frisk och fungerande människa, eller att jag är spelslav och helt verklighetsfrånvarande - inkapabel att leva och lära i den här realiteten som är vår.
Önska mig lycka till.

Skitsoppa

Jaha, och vad händer här på andra våningen? Dammsugaren har fixats, påsen tömdes och det dammade något infernaliskt. Mili har fått hosta, hostar som en gammal karl, för jävligt låter det, och slem kommer det upp också. Jag misstänker kennelhosta, en sån där jäklig hosta som är smittsam och som ibland likt en epidemi drabbar alla hundar i ett område.
Och jag har nu två dagar på mig att vara effektiv och prestera min biämneskandi om ockultism, andar och medier, den ska vara något så när klar till onsdan. Som vanligt har jag grymma krav på mig själv, men förmår inte annat än att sitta med datorn i famnen, glo och läsa bloggar, spela och fåna mig. Det ska alltid typ ett inre och yttre åskväder till att få mig att ta mig samman, först ska det angstas in i det sista. Sen brakar det till och jag får hjärtklappning och skit, sen kommer det grejer som i trans och så är saken gjord ganska effektivt och på inte så lång tid alls.
Får man hoppas, alltså. Jag är alltid rädd för att jag av nån anledning sen inte ska göra vad jag borde, och för varje år blir det mer och mer alarmerande med min motivation, koncentrationsförmåga, allmänna livslust ett-ceettera.. Jag kan liksom inte sitta och trycka locket över den kokande skitsoppa som bubblar inuti mig hur länge som helst. Känns som att det skvalpar över ibland.

Rapport

Kyllä tää hienoo on. Att vakna opp och för första gången i höst måsta ha kökslampan på fast det är morgon. Och kaffefiltret var slut så jag hamna återanvända ett gamalt. Och äpplena mjölar ihop sig i skålen. Och när det tycks mörkna ute, inte ljusna som det borde. Och hunden är tyst i soffan, och papegojorna sitter på burtaket med halvöppna ögon.
Jag ska skaffa nya dynor. De gamla var pinsamt fläckiga, nån måste ha svettats extremt. Jag slängde dom i smyg så ingen skulle se. I natt sov jag för en gångs skull gott, somnade till fotbollsmatch, vilket är typ det bästa jag vet att somna till. Manchester United vann igen, inte mig emot.

Mera fån

Gentleman Metal & Ladies Pink

Genusstereotypisering hittar man också i hundbutiken:)

Sloganen Freedom on the leash är ju sen nästan ännu roligare. Frihet, fast man är kopplad. Den kopplade friheten. Känn dig fri, trots kopplet.

Hahahahahah.

Spending is something

Såna här fåntexter går att editera hur mycket som helst.

Idag; första springrundan med hunden, då den fyller ett på lördag (man ska vänta med att springa och sånt där tills dom har vuxit klart, har jag hört). Det gick fantastiskt bra. Nu kan man snabbt stöka undan långa promenader genom att springa dom.

Annars, inget nytt i onödighetens högborg. Jag har så många saker som är på hälft så jag idag kom fram till att jag måste börja med ett list-system, dvs göra en lista med saker som man relativt lätt kan få gjorda, och sen helt enkelt göra dom. Tillfredsställelsen blir alltid större då man konkret ser vad man har åstadkommit.

Det blir för varje år bara svårare att motivera sig för studiegången (och för andra saker också, för den delen). Då en två-årsperiod är slut, vill jag ha en ny två-årsperiod och så har det alltid varit, fast de senaste åren har varit annorlunda på den fronten. Jag har slagit rekord i förhållande-hållande, närmar mig fyra-årsstrecket with the same guy (och inga på sidan-hångel ens, ingenting), han måste vara helt fenomenal (han är). Och med studierna är jag inne på tredje året. Men ärligt sagt, jag börjar nog tänka att man måste vara av en viss sort för att åstadkomma sånt där som doktorsavhandlingar eller ens gradu-avhandlingar. Antingen måste man ha otroligt lite som annars motiverar en i livet, eller så måste man ha en brinnande passion för sitt ämne. I alla fall måste man besitta en sjujävlars kampanda. Jag beundrar verkligen såna som har fått såna där texter till stånd.

                                               

Mormor på beachen

En av mina yngre släktingar är utomlands och det droppar in lite halvnakna bilder på Facebook - bikinibilder. Jag fick en underlig insikt då jag fattade att vi har lite samma kropp, det måste vara mormors! Haha. Plötsligt såg jag mig själv där. Samma fallenhet för putmage och slappröv som jag (fast jag är naturligtvis i mycket bättre skick, trots min ålder. Jag har ju alltså hund, är inte nirsso med mat - dvs livnär mig inte på glass och hamburgare samt spenderar inte min lediga tid på beachen). Tänk att man måste se andras nakenbilder för att få en aha-upplevelse om sig själv!

Nåt med bilder, estetik och gubbar

Alltså nu får jag igen någo jävla sammanbrott likt en utanför-kroppen-upplevelse.
Min numera pensionerade rektor från gymnasiet ser sig själv som nån jävla knutpunkt i alltings allt, så han har fått för sig att på FB adda alla elever som nånsin har gått i hans skola. Nå, inget mer med det. Men sen har han också hittat knappen "like". Och vad likar jäveln? Jo, naturligtvis; snygga och oskuldsfulla gamla elev-flickor. Inte snygga flickor på det där brutala porr-sättet, utan snygga flickor som är snygga på det där intellektuella och konstnärliga sättet, flickor som "vågar vara sig själva" skulle man kunna säga, ja, det vill då säga flickor som vågar vara sig själva för att dom från början är snygga på det där äckel-mänskliga jag-har-alla-bitarna-på-plats-sättet och väljer att uttrycka just den sidan av sig själva. Jag önskar att jag kunde illustrera det här inlägget, men det hade blivit alldeles för personligt. Folk må då veta, att jag hyser ett satans agg för å ena sidan flickor som tror sig ha nån satans stil och sätter upp såna där oskyldiga sexiga bilder på sig själva där dom typ smuttar på en te i förbifarten SAMTIDIGT SOM DOM POSERAR FÖR DEN OSYNLIGA VOGUE-FOTOGRAFEN SOM BARA RÅKADE VARA I NÄRHETEN I FORM AV EN I-PHONE, och å andra sidan gubbar som naturligtvis faller för den här estetiken eftersom de aldrig har haft nåt vettigt att tänka på i hela sitt liv.
Fan ta hela skiten.
Att en sån fredagsrapport. Och annars går det bra.

Gör!

Allvarlig hund som nyss ylat i en timme sju minuter får illustrera den här dagen.

Det mesta jag gör nuförtiden blir bara halvfärdigt, eller strunt. Det är ett sabla projekt, allting, det är inte bara att sätta sig ner och rita eller skriva längre; att komma i rätt sinnesläge tar minst tre dagar.

Handlingsfilosofen säger: gör.

Jag säger: Ja, jag vet. Imoron.

Sensöndagsrapport om bland annat visdomsord

Sitter uppe och har åstadkommit inget alls, sett på en usel film om bachelorettes, tänkt till olika usla, politiskt inkorrekta talesätt som till exempel "Det enda som hade varit lite värre än att ha blivit född som vit och västerländsk, vore att ha blivit född som vit, västerländsk och karl" eller "Jag längtar efter en riktig gay-vän, så att jag skulle få utlopp för mina supertypiska gay-intressen" (och dom är många, till exempel eurovisionen. Men alla heteron tycker bara att jag är helt smaklös och dum i huvudet och alla gays tror att jag bara är inställsam för att jag vill ha en gay-kaveri, vilket jag ju vill ha, men inte på det sätt som dom tror. Suck. Och jag lovar att jag är mer gay än den mest gayaste gay man kan tänka sig. Fast jag ju är hetero, "på pappren" liksom. Även om jag inte är det i verkligheten. För vem är nu det?)
Fast ibland tror jag på riktigt att jag är en homosexuell karl.
Ok, nu ska gå och sova.

Och idag har jag varit i Raisio och gått i Raisios egnahemshuskvarter. Hemska kvarter, smaklösa byggen, tegellådor, vedhögar och hit- och ditrullade äppel. Mili kakkade dit mitt i och jag plockade inte opp. (Rebell.)
På det sociala forumet, en typ som konstant postar visdomsord om hur man ska leva och tänka och allt det här blahi-blaha:andet om att man duger som man är och ärlighet varar längst och besvikelser, dom leder bara till något bättre och man ska ha tålamod och man ska förlåta och mest av allt ska man förlåta sig själv och man ska vända sina misslyckanden till något positivt och man ska vara stolt över vad man hittills har åstadkommit och tro på hur långt man kan gå, och man ska bry skit i alla andra och bara göra sin grej.
Hur många såndäna påståenden man kan läsa innan dom slår knut på sig själva?
How about att inte säga något alls?

Povel Ramel

Kan man tänka sig, idag har jag helt otippat varit och tittat på en konsert med Povel Ramels barn, Lotta och Mikael Ramel. Deras grej går ungefär ut på samma sak som Julian Lennon kör med - någo barn har en känd och talangfull far som dom sen lever på och för vidare. Ja, så lite sorg kände jag, just i och med att jag anade en viss desperation i deras framträdande, en viss längtan efter att själv också få vara någon, eller ja, så projicerar jag bara mina egna tankar på alltihopa. Nog såg man ju genuin uppträdarglädje där och sådär, men jag har bara svårt att förstå att man kan känna nån glädje av att uppföra andras låtar, speciellt då sin PAPPAS låtar. Haha.
Men ja, Povel han var klurig han, och en mästare med orden, och utöver att vara fånig kunde han faktiskt också kritisera, bland annat schlager, och till min förvåning också klassamhället eller samhället i sig (fråga mig inte vad, utan läs.)

...och det här tyckte jag att var lite roligt

Den börjar se ut som en avstjälpingsplats snart, bloggfan.

Katching katching, taking home the credits...

Mailar med professorn, jag baa "så ville dom att man sku skriva femton sidors uppsats i ETT ÅR, jag sa att jag e klar i OKTOBER, daa."

En beskrivelse av extrem trötthet

Idag har jag varit så trött att jag har somnat tre gånger på tre olika ställen. Jag for dessutom på besök, tog hund med som somnade i famnen på gästgivarn, varefter jag själv kröp ihop och blev en snarkboll på gästgivarns säng. Innan jag somnade redogjorde jag naturligtvis högljutt för soffans bristande bekvämlighet. Ja, jag är trevligt besök jag.

Bloggmuppar och annat löst folk

Huj, jag fick också en annan insikt i Hesa i lördags. Det var den att folk med bloggar verkar leva lite mer nedtonat. Vad jag menar? Ja, jag märkte bara att jag instinktivt nosade mig till de som hade bloggar och de som inte hade bloggar, eftersom det var en jädrans skillnad på dom. Ratata-folket var ganska snälla och fogliga på nåt sätt; de var mer måna om vilken bild de gav av sig själva. Kanske de var mera medvetna om att de skulle komma att skämmas för eviga tider om de skulle dra underbyxorna över huvudena och hångla upp kaverins boobies. De som sen å andra sidan inte hade någon blogg (vad jag vet), ja - det var dom som drog underbyxorna över huvudena och hånglade upp kaverins boobies.

Ja, eller så är det bara någo slags kulturskillnader som jag inte känner till, typ skillnaden mellan "vi som knarkar", "vi som knarkar utan att berätta det för någon", samt "vi som knarkar sånt som inte räknas till knark" och "vi som knarkar läkarens föreskrifter".
Jag blir aldrig klok på Hesa. Inte på nån annan stad heller, för den delen.

Tillstånd

Ska jag berätta om en krapula som nu varat i 4 dagar? Det är en sån krapula som man misstänker att inte längre är en krapula, utan som har blivit något som numera är ens normala tillstånd. Dvs nu ska jag för evigt släntra omkring svart i ögonen efter att ha stigit upp från en stol, ständigt fånigt leende och alltid svettig bara efter att ha gått upp ett par trappor, till exempel.
Nå väl, men såhär kan man också leva. Jag tar hellre det här än en depression.

Helgen gick i ett töcken av extas, den åt upp allt jag hade så att jag nu då är den urvattnade grönsakslåda som jag känner mig som. Jag tänker ibland att livet, det är just ett sånt här pendlande mellan eufori, desperation och där emellan; den här vardagen som varken ger eller tar, som är som ett stort hjärta som dunkar långsamt och bestämt, men med ett våldsamt tryck.
På något sätt tror jag att den här hösten kommer att bli bra, i alla fall om den här harmlösa krapulan får fortsätta.

Arken-hierarken

Idag har jag tagit mig till universitetet, de första trevande stegen för i år. På Sibbe satt en rockare och var relaxed, i knaggorna en läderrjacka som såg ut som att den var från Saxons keikka år 1982.
I Arken som vanligt helt annan stämning. Först fumlande med nycklarna, trevlig pöjk som får nycklarna fram före mig, samförstånd, leende och man tänker som Jonas Gardell att varför är inte livet lite mer som i en porrfilm? Hehe.
Sen uppe i folkloristik-korridoren igen obota rödfnasigt sur personal, hade glömt att det var sådär det var där.
"Man får absolut inte föra de här uppsatserna från det här bordet", och i den stilen.
Och man själv som nästan svarar:
"Nej, tant, jag lovar. Det ska jag inte göra."

I Arken får jag alltid en sån där tokig känsla av att jag är i gymnasiet igen; att man inte kan gå omkring hur som helst, att vissa dörrar inte ska öppnas, att pappren ska hållas i sina mappar och att man ska torka efter sig i kafferummet. Och lärarna och föreläsarna ska vara obotligt sura och snäsa efter studerandena som om de vore deras egna barn, svara på frågor med den där tonen som säger att de verkligen har viktigare saker att göra. I Arken känner jag mig alltid som en infiltrerare som går omkring och genomskådar hela lögnen, för gammal och klok för sånt där, för trött för att orka ta åt mig att ingen ids behandla mig som en värdig människa.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte är just det här som finlandssvenskhet till stor del är - den här evinnerliga hierarkiska uppdelningen mellan lärare och elev, lärling och mästare, adel och icke adel? I Arken får jag alltid en sån överväldigande känsla av att det finns mänskor och mänskor här, och gu hjälpe den elev som försöker vara på samma nivå som en anställd. Undrar om det är såhär i andra universitet också?

Sjukbak

Jag är sjuk och håller på med två olika kakor. En äppel- och en chokokaka. Det är väl för jävligt. Märkte att mina ägg håller på att bli gamla så det var bara att se vad man kunde göra av dom.
Det här slängen av flunssa som jag dragit på mig är konstig. Emellanåt ligger man och kvider i sängen, är matt och febrig, snarkar till, medan man i nästa sekund får nåt märkvärdigt energiskov. Idag har jag både städat lägenheten och haft ut alla mattorna, samt ringt och klagat i telefonen att jag inte orkar gå hem med hunden, att jag kommer att sätta mig rätt ner på vägen och så får nån komma efter mig.
I helgen har jag en massa spännande program, så hoppas man är frisk imorgon.

Out of boredom comes...

...bathroom clay figures.

Oh no, boobies!

Ett liv av excuses

Vårt sociala nätvärk kryllar idag av såna där "nya tag"-utrop, det är måndag och folk duschar och tar på sig nya kläder, går till akademin, går på jobb, gör upp planer, gör listor eller vad vet jag. Kanske det bara är till synes. Hur som helst, om det tröstar nån så har jag inte duschat sedan i lördags. Lägenheten är odammsugad och full av sand, hundhår, höstlöv, en söndrig dammsugare, en hel dammsugare varav ingendera egentligen har nån plats, kläder här och där, disk och bokhögar som jag bara förnyar och förnyar varje månad utan att läsa. På mattan står mikrofonställningen utan mikrofon som en gammal lyftkran som nån lämnat efter sig i nåt bygge, nedanför ligger en gammal handske och mera sladdar, hundleksaker, bitar av oxhud, elände. Om man skulle ta en titt in i mitt rum utan att känna mig skulle man antagligen säga att personen här har nån form av problem, är deprimerad eller har gett upp, eller vad vet jag. Det händer att jag städar emellanåt och gör det ordentligt, men städning är tydligen nåt sånt där som man måste hålla uppe och göra regelbundet för att det ska ha nån effekt, annars syns inte nåt av städningen efter bara några dagar. Och det är sånt här som jag har stora problem med; att hålla upp god moral, bra rutiner, effektivitet och upprepning.

Mitt liv ter sig som ett träskjul som jag bygger upp slarvigt på en dag. Sen slänger jag in en skitig pläd som jag kastar mig på, steker en 10 minuters grönsakswok, blandar apelsinjuice med vatten, sörplar och fjärtar, äter, ser på filmer som jag storgråter till allt medan plankorna en och en ramlar ner från taket och väggarna, tills jag själv ligger under själva skjulet och måste ta mig samman och bygga upp det igen.

Jag har en sån genomgående oduglighetskänsla, vet inte mera hur nånting ska gå till. Jag försöker vara tacksam över att jag inte behöver jobba liksom de flesta i min ålder, att jag ännu kan dölja min totala oduglighet bakom en studerandelögn, att pengarna har räckt till från mitt förra liv som arbetande osv. Mitt liv hittills har känts som en räcka med omgående excuses som jag har uppfunnit för att aldrig behöva ta itu med något, för att aldrig behöva slå till och satsa på något på riktigt. Det började för länge sen i och med att jag började resa och på det sättet kunde sitta på parkbänkar utomlands och samtidigt leva i illusionen av att jag åstadkom något. På den tiden skrev jag dagbok, och häftena fylldes med iakttagelser och funderingar som aldrig blev till något, som i princip handlade om samma saker som jag skriver om idag, men som då kunde ses som ett led i en process som skulle leda till nånting, eftersom jag var ung då. Men nu borde den processen så småningom vara slut, eller hur? Nån gång kommer den här lögnen att genomskådas, nån gång måste jag fundera på om jag har mentala störningar eller om jag är "i arbetsskick". Så småningom måste jag börja räkna mina inkomster och utgifter, planera hur jag ska leva och hur det ska gå till, om jag ska satsa på vad jag vill eller ge efter för nåt annat, hur allt det här bokstavligen ska gå till. Ska jag vara ärlig så skulle jag bara villa dra huvudet fullt med lugnande piller och försvinna i ett ingående strategi-dataspel (LOTRO).

I nästan alla filmer jag ser har folk i alla fall vettiga skrivbord, hur illa det än står till med deras livssituation. Alltid när jag ser på film så tänker jag förutom på handlingen, på triviala saker som hur huvudpersonerna egentligen har pengar till hyran, till maten de äter, när de går och lägger sig och när de stiger upp. Men sånt handlar filmerna aldrig om. Det är bara drama hit och dit.

Oändligt med inlägg

Kom att tänka på det här med inlägg här på bligen. Jag försöker alltid skriva rätt så långa och utförliga inlägg, för att jag på nått sätt har en slags vrickad föreställning om att man ska "inte ska slösa med inläggen", som om man hade ett visst antal inlägg per livstid och måste hushålla med dom, så att dom räcker till. Men man kan ju skriva fast hur många korta inlägg som helst. Dessutom har man större chans att bli läst om man skriver mer kortfattat och trycker dit en fet bild istället för text; det vet alla dagstidningar och alla mediefånar nuförtiden. Liten tadaa-text och stor, talande bild.

Ur serien: Lotta har tråkigt och vill gå på fest.

Jaahas, jaha eller jaa

Hoppsan! Upptäckte just att en stor del av mina inlägg börjar med orden "jaahas, jaha eller jaa". Vad ska man nu med det här? Åtminstone slog jag till med ett "hoppsan" nu för omväxlings skull.

Hundproblem

Det är så typiskt mänskligt att ta alldeles för stora steg framåt, tro att bara man lyckas med nåt litet, så är plötsligt allt fritt fram, så lyckas allt. Nu tänker jag på det här med att lära hunden att vara ensam. Milde tid, vilket sjå! Man önskar att man bara kunde resonera med den och säga, "ok nu går jag ut ett varv och du kan bara sova här, tänk så skönt: du kan bara ligga där och sova som du annars brukar göra när jag är hemma om kvällen". Men nej. En osäker hund är inte bekväm ensam, ropar och ylar efter flocken, tror att den är jagad, tror att den är lämnad till att dö eller vad vet nu jag.
Igår gick jag ut och såg på J som trallade till reggae på Klubi, och lämnade en lugn och nöjd hund i lägenheten, hade stora förhoppningar. Kom hem en timme senare till en skitluktande lägenhet; en hög kakka på dörrmattan, mattan i en skrytta, en gitarr som hade fallit i golvet och en paralyserad hund som bara satt och stirrade hålögt i soffan. Vad som hade orsakat det där scenariot kan man ju bara föreställa sig. Jag tänker mig följande: hunden stöter till gitarren som faller i golvet med en smäll, hunden som blir skiträdd och tror att gitarren är ilsken på den, hunden som ylar och stressar och flåsar och ingen kommer, skiten som trycker på, skammen i att måsta skita på dörrmattan. Och sen hade den ännu försökt trycka in mattan under dörren så att det fanns skit på dörr och golv och alltihopa.
Nå, det blev matt- och golvtvätt sent igår, vilket var helt skoj. Men vad som är mindre skoj är att hunden ännu idag är orolig och stressad, gnäller och vågar inte somna om den inte bokstavligen har huvudet i ens famn. Och idag måste den vara ensam i minst tre timmar eftersom vi ska ut och spela och alla potentiella hundvakter också är ute. Suck och stön. Må det snart bli ett slut på det här.

Senare uppdatering: jag har hittat hundvakt!! Facebook är nog så jäkla bra, säga vad man säga vill om spektaklet, men när man behöver något fixar det sig nästan alltid:)

Nyheter från borgåhållet

Såhär fånig ser gråhägern ut.

En gråhäger har försökt ta sig in i papegojornas utebur. Gråhägern är en grå, långbent fågel som inte kan gå normalt, utan bara smyga. Det är både skrämmande och lustigt att tänka på att av alla fåglar som har försökt sig på att anfalla mina papegojor, så är det nu en gråhäger som har hittat dit! Det hade jag velat se.

Tre djur i en mening

Jaahas. Idag ringde dom från mitt gamla lärarjobb och erbjöd i princip hur mycket jobb som jag bara skulle villa ha. En har sagt opp sig och det var nu det ena och det andra. Nu skulle det vara att bo i Helsingfors då. Vilket jag ju inte gör.
Så att... är i valet och kvalet. Jag hade redan svurit åt mig själv att tacka nej i fall de skulle ringa därifrån igen, eftersom jag dillat nåt sånt här om att jag behöver "tid för mig själv och min omgivning" eller hur det nu var. Men så kommer ett sånt där samtal och ställer allt på tvären igen. Å ena sidan är det ju alltid välkommet med ett oväntat jobb, och det är sånt som jag i princip aldrig har tackat nej till, vilket i sin tur har inneburit att jag aldrig har haft några större ekonomiska problem heller. Men sen Å ANDRA SIDAN så har jag fan inte åstadkommit något själv heller på flera herrans år, eftersom jag alltid bara har sagt ja åt andra och skuffat mina egna behov åt sidan. Och så frågar man sig: är det såhär man ska leva sitt liv? Haka sig fram med små vikariat, tacka ja och sen istället inte göra sina små projekt, alltid bara ha musikinspelningar på hälft, hafsa ihop sina illustrationer och blahaj i sista minuten, göra universitetskurser halvhjärtat och med större irritation än entusiasm?
Det skulle kanske aldrig bli nånting bra, det där man gjorde själv om man verkligen satsade på det, men hur ska man ens nånsin få veta det, om man aldrig ens testar på att göra det?

Jaa. Det här blir nu ett utvältningsinlägg (ut-vältning :: in-lägg) men jag måste få ventilera.
Samtidigt har jag så dåligt samvete över att överhuvudtaget klaga på mina små dilemman, som verkligen ju inte är särdeles stora ens - ja, överlag känner jag en sån fruktansvärd skam över att vara den jag är och över att ha fått det så jävla bra, samtidigt som jag inte tycker mig vara tacksam nog. Hela tiden är det som att jag själv knackar mig på axeln och säger: var tacksam nu. Var dittan och dattan, VAR NÖJD. Titta var du har fått, nej men se, nu ringer dom därifrån. Jag går omkring med ett sånt konstigt självförakt, suckar och flämtar samtidigt som jag påminner mig själv om att jag fantamej inget har att sucka eller flämta över, bortskämd som jag är; född i västvärlden och född som finlandssvensk med kontakter och möjligheter, stipendier och studiemöjligheter och tjafs som bara haglar över en. Och så kan man fortsätta: min rygg vore dessutom i bättre skick om jag tog det minsta hand om mig själv och min åldrande kropp, liksom mina styva ben, liksom hårbollen jag sätter opp i en knut mitt på huvudet, utan att ens orka borsta igenom det. Om jag dessutom gav mig tid till att meditera eller nåt sånt, så kanske jag till och med vore lite stabilare rent psykiskt, och kanske i sin tur hade varit lite mer behaglig mot mina nära och kära. Och om jag istället för att spela Bejeweled hade tränat med hunden, så hade den kanske varit stabil nog att lämnas ensam mer än i 10 minuter utan att skälla och yla - så hade jag kanske min själ kunnat lämna lägenheten utan hund och därigenom fått några trevliga upplevelser som hade gjort en rikare som mänska och vad vet man.
Men istället är jag fångad i ett tokfånigt ekorrhjul i vilket hunden och jag är två oskiljaktiga parhästar (tre djur i en mening): och vill jag göra något så måste jag alltid antingen ta hunden med, vilket får en att bete sig som en fånmorsa vartän man går, eller blanda in andra mänskor - hundvakter - i mitt liv och leverne, vilket ständigt får en att känna sig som en som vill ha saker av andra - bara ha och ha utan att riktigt ha nånting att ge tillbaka.

Nästa projekt:

1. Bara fortsätta med allt bra som är påbörjat (bl.a. hundens ensamträning)
2. ta EN VECKA jobb i Helsingfors. EN.
3. Ta det lugnt, sluta stressa, låter fånigt men godkänna sig själv som man är så man kan sluta tänka på det. Perkele, nån gång.

Augusti

Jaha. Såhär går dom här månaderna bara, liksom tågen far av o an på rälsen här utanför. Min extremt slappa sommarjobbsperiod är över och jag har riggat upp mikrofonen och inspelningsgrejorna för att förhoppningsvis spela in nånting här, innan papejogorna kommer hem från sitt sommarlov och förstör alla musikinspelningar man kan tänka sig. Har fått en släng av orolig mage, och det är roligt att leka att man är nervös fast man inte alls är det, typ "oj nej nu ska jag just hålla tal" och så rusar man på vessan och släpper en rännskit och skämtar sen på byttan med sig själv att "nää, jag skoja bara, du ska bara bli här hemma och slappa".

Karma och indiskt kaffe

Med risk för att nu komma med ett riktigt mumbojumbo-inlägg ska jag idag skriva något om karma. Jo, karma! Hahaha. Jag märker nämligen med jämna mellanrum hur faktiskt karma rent konkret fungerar och kommer tillbaka till en, då man avstår från saker man vill ha eller ger nånting bort till nån annan. De här grejerna kommer sen tillbaka till en på de mest märkvärdiga sätt. Det kan ju vara slumpen, men jag försöker nu ändå att vara tacksam när det händer och det får mig alltid att le.

För några veckor sen var det en vän som lånade min lägenhet i ett par dagar, och han lämnade efter sig en påse indiskt bröllopskaffe som tack. Jag är nu väldigt förtjust i olika slags kaffesorter och kastade mig naturligtvis över den här spännande kaffepåsen - utan att öppna den dock. Nån vecka senare var det dags för oss att åka på bröllop till Sverige, och eftersom vi inte hade nån bra bröllopsgåva, for så klart blickarna mot den exotiska kaffepåsen, att där står ju fantamej en utsökt bröllopsgåva rätt upp och ner. Trots att jag snålade över bröllopskaffet, bestämde jag mig alltså ändå för att ge bort det i gåva, tänkte att jag nog i nåt annat skede säkert kommer över en sån påse åt mig själv.
Bröllopet blev överstökat och kaffet bortskänkt till brudens föräldrar. Jag kom hem och hade redan glömt bort hela kaffehistorien, då jag öppnade mina skåp och upptäckte att vännen som bodde här hade lämnat ytterligare en påse bröllopskaffe där inne. Och det är DÅ som såndäna vågor far igenom en och säger: karma, it's always coming back to you, typ, och så står man där och småler dumt åt sig själv.
Tänk om jag inte hade gett bort den där indiska kaffepåsen, då hade jag i min fånighet nu suttit här hemma med TVÅ indiska kaffepåsar (som ju sen inte ens smakade särdeles exotiskt).

"Jag har minsann aldrig haft några problem med karlar"

Nå voi öu mai gaad. Tää seksualismi menee vaihteeks överix. Ibland vet jag inte vad jag ska säga. En vän till mig fotograferar sig själv, halvnaken, sittandest på säng i läderbyxor, i BH:n, med ena handen sexigt halvvägs ner i byxorna. I förgrunden en tom flaska. Ansiktet överexponerat, inte viktigt. Och hon säger att hon inte förstår allt det här tjafset kring feminism och den muka-medvetenhet man bör ha om vilka signaler man sänder med sina foton - "att hon minsann aldrig har haft några problem med karlar". Och nä, det har hon inte. Hon umgås mest med karlar, hon är "en i grabbgänget", hon är fantamej en helt supercharmig och trevlig tjej som inte är det minsta undertryckt eller osäker, eller känner sig på nåt sätt fel behandlad för att hon är kvinna. Och det är väl hennes poäng: hon tänker att om alla kvinnor hade varit lika starka och sexiga som hon, ja då hade vi aldrig haft nåt problem med kvinnor som är och känner sig undertryckta.
Det är något ryskt över den där tankegången; att man som kvinna ska visa sig så stark, snygg och handlingskraftig, att männen automatiskt bara står och dreglar och är maktlösa. Alternativt kan man tolka såna här slags foton som ett slags vrickat jämlikhetssökande; en stark sexsymbol är lika fucking powerful som en macho-karl. Det extrema mot det extrema tar ut varandra.
Intressant är också, att det inte är enbart karlar som kommenterar och gillar hennes bilder. Det finns en hel drös av kvinnor som också gillar och uppskattar den här estetiken, en slags hypersexighet gömd under en artsy-fartsy heavy metal-estetik.

När jag prövar tänka ur den här vännens synvinkel, ter sig stereotypa feminister så fruktansvärt fåniga och banala och som om dom håller på och rotar i helt fel lådor. Varför klä sig i granna tröjor och vifta med banderoller och ropa slagord när man bara med en enkel handrörelse och läderkorsett kan få alla att göra vad man vill? Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här saken. Jag tycker naturligtvis att det är hur pinsamt som helst att klä av sig så mycket man täcks och fotografera sig i de mest klichémässiga sexiga vinklar, ställningar och miljöer man kan tänka sig. Har man inte lärt sig nånting av historien? Har man inga egna idéer, eller ingen som helst kritik boende inom sig? Jag undrar också hur det hade gått för den här kaverin om hon hade blivit född ful och fet.
Men jag tycker samtidigt att hon har en poäng i att kvinnor inte nödvändigtvis alltid behöver se sig själva som offer, istället kan man bara ta för sig. Man behöver bara inte fan klä av sig för att göra det, eller vara fruktansvärt söt eller sexig, ta den vägen liksom.
Tröttast blir jag på feminister som ska poängtera det här med att man är undertryckt som kvinna, de som nästan verkar gilla läget för att de då har befogenhet att klaga, de som verkar njuta av att vara offer.

Tinnitus

Kommer ni på nåt sånt där tillfälle då tystnaden är total, då man inte hör ett enda ljud? Det är ju nästan alltid något ljud man hör, även om det så att säga är tyst. Jag satt igår natt en stund i total tystnad, och märkte att jag har en form av tinnitus som låter som om en ilsken, elektronisk väckarklocka skulle pipa i en avlägsen grannlägenhet. När jag vände huvudet till vänster lät det ännu mer, så till den grad att jag var tvungen att öppna dörren och kolla att det faktiskt inte var en väckarklocka som pep i grannhuset. Nä, total tystnad. Då kände jag mig nog lite galen och kanske lite sjuk. Man får ju hoppas att det ljudet håller sig på avstånd.

Mina favoritnationalsånger 3: Marocko

Instrumentalversion med ständigt bultande rytm. Som om nån slumpmässigt hade kastat in ackordbyten på den och lite det samma med melodin.

Mina favoritnationalsånger 2: Algeriet

M

Ojojoj, så mycket kraft. (Och vilka lyrics!) Passligt monoton med festlig, överraskande crash-cymbal emellanåt.

Mina favoritnationalsånger 1: Libyen

Den här e nu bara för festlig! Med sitt filmiska tädädädäää-inslag mittiallt, trumpeter, dova trummor och överraskande melodiväxlingar.

Grön bärfis, slemsvamp och stress

Sitter och lyssnar på Perus nationalsång och garvar åt tuban med brorsan. Det är roligt med syskon sådär ibland, för att ens humor ibland faller samman på vissa punkter. I det här fallet så delar vi då intresset för små, obskyra melodislingor i nationalsånger.
Ja, och ovanför ser vi en grön bärfis. Jag blev så glad när jag såg den, för den var så stilig, jag kom att tänka på progg och ylletröjor.

Nu lyssnar bror min på Perus nationalsång i repris, eftersom den tydligen tilltalade honom. Fotot ovanför föreställer slemsvamp, som faktiskt är en slags frilevande encellig gamet (?) som tycks gilla att välva sig kring blåbärsris. Jag har googlat slemsvamp så många gånger att ordet nu kommer automatiskt när jag skriver in "sle" i sökfältet.

Jaa. Jag varvar alltid ner här på landet, och tystnaden gör mig lugn i sinnet, vilket ju inte alls är konstigt egentligen. För mig är det den mest naturliga sak i världen att tystnaden gör en lugn medan ljud, aktiviteter och planer gör en stressad. Men hör och häpna, så är det inte för alla. Talade just med J, som sade att han efter en tid av ledighet blir prillig av allt som börjar gå runt i hans huvud. Medan jag lätt kan stänga av stadsstressen och bara vara, så börjar hans huvud tydligen att spinna, runt runt. J är alltså en mänska som sätter på ljudböcker när han ska sova, så att han inte ska vara ensam med sina tankar, som tydligen då går helt amok så han knappt alls kan somna. För mig låter det där enbart som en svårighet att koppla av, som ständigt malande stress som har varit där så länge att man har lärt sig att leva med den som med en gammal vän ungefär. Men vad vet jag. Jag har nu aldrig haft problem med tystnad, på något som helst sätt.

Jaha, nu ska vi ut och titta på perseiderna.

Prylar

Jag har varit på lopptorg i Borgå, inhandlat lite leksaker och blev på så gott humör av att rada fram dom på bordet. Lite prylfixering här idag alltså.

Måste ju ta en sån här hästgrejs-innehållande necessär också när den ju var gratis, hehe.

Sen blir det då mera hästar... lite enformigt det här.

Till råga på allt köpte jag en sån här häst T-shirt.