Jag lyssnar på Annes Må Bra-program. Jag märker att jag behöver ett sånt här program, att jag lyssnar med intresse, tar åt mig orden och tänker på dem, att jag behöver dem. Jag gillar så klart att höra på berättelser om folk som har gått igenom någon form av kris, och hur de har tagit sig igenom den.
Men samtidigt ser jag nånting väldigt tidstypiskt i det här programmets budskap, nånting som kanske har varit på gång länge och som jag inte har tänkt på, men som verkar vara nånting väldigt finlandssvenskt och kanske allmänt amerikanskt och rikssvenskt (låt oss säga västerländskt:) just nu. Allt ska ut. Medelklassen ska berätta om sina problem och hur de löstes. Alla ska framför allt ha någon mörk hemlighet, en historia att berätta, för en mänska som inte har gått igenom någon form av kris, vad är det för en människa? Speciellt kändisarna ska ha någon form av problematiskt förflutet. I den finlandssvenska sfären tycks det oftast handla om helt acceptabla familjeförhållanden, men en djupt lodande inre missnöjdhet. Det handlar nästan uteslutande om tankar på att "man inte ska duga" eller "räcka till", att man ska "tappa kontrollen" och "hur man ter sig i andras ögon". För att råda bot på detta ska man gå i terapi, eller meditera. Det går bra att meditera medan man dammsuger också, det behöver inte handla om glassiga nedvarvningskurser. Huvudsaken är att man går till bottnen med sig själv. Vissa har life coacher, som fungerar som levande självhjälpsböcker; personer som ska "hjälpa en att nå sina mål". Hur tokigt låter inte det egentligen? En som vill nå ett mål tar sällan hänsyn till andra, även om hänsyn ofta är en del av ingredienserna till att man slutligen ska nå sitt mål. (Var snäll med andra, så mår du själv bra osv.) Man ska göra allt för att bli den det är meningen att man ska vara, för att fungera i samhället.
Nå, det är INGET ILLA med det här. Jag vill bara ifrågasätta slutpoängen som ofta är följande; man ska bli framgångsrik på sitt eget sätt. Man ska bli balanserad, lycklig som människa, man ska först bejaka sina traumor och problem och sen komma över dom. Det handlar i slutändan alltid bara om ens eget välmående.
Är det inte sjukt att det är på det här sättet? För det första; att det ses som nånting helt naturligt att ha någon form av livskris? För det andra; att man sällan går till bottnen med orsakerna till att folk från första början har såna fruktansvärda problem med sig själva? Man skulle till exempel kunna skylla på prestationssamhället, arbetssamhället och hela den här rhumban med att alla, samtidigt som dom förväntas arbeta sig halft fördärvade, ska förverkliga sig själva. Jag tror på något underligt sätt att alla inte kan förverkliga sig själva eller ens ska sträva efter det, jag menar; problemet ligger inte nödvändigtvis alltid på individnivå. (Life coacherna kan inte heller råda bot på marknadsekonomin, eller det moderna slavsamhället, eller migrationsverkens utvisning av utlänningar, eller det faktum att systemet gagnar de rika och belastar de fattiga. Life coachernas arbete handlar sällan om verkliga problem.) Här är en bra artikel om den saken, förresten.
På mormors tid fanns det inga life coacher. Men det är en annan tid nu. Snart kommer folk som aldrig har haft några problem att febrilt leta efter problem som de kan tänkas ha haft och som har format dem till de mänskor de är idag. För att de annars känner sig som att de inte har nån story.
9 comments:
Jag håller inte med. Det är bra att vi börjat våga öppna oss om våra upplevelser, som sällan är unika. På så sätt blir vi mindre ensamma. Jag är själv sjukskriven för utbrändhet nu och har helt riktiga problem, som inte är det minsta påhittade för att jag ska få uppmärksamhet eller nåt liknande. Jag har, om vi ska uttrycka det så, en livskris. Det hjälper mig väldigt mycket att veta att det är en naturlig fas de flesta går igenom nån gång. För det tror jag att det är.
Sen ser jag på självförverkligande som att det helt enkelt handlar om att hitta ett sätt att leva som passar en själv. Man behöver inte bestiga berg utan det kan räcka hur långt som helst att knega på ett högst vanligt jobb och bo i en hyfsad bostad. Men för att komma fram till att det är det man vill kan man också behöva lite hjälp ibland. Och då är det ju bra att det finns coacher man kan ta till om man vill.
På mormors tid var ofta ens livsväg så färdigt utstakad att man inte behövde fundera på vad man ska göra. På gott och ont. Det tror jag är en del av skillnaden.
Jag håller naturligtvis med om att det är positivt att vi öppnar upp och berättar om våra livskriser och dylikt, delar med oss, skapar förståelse och samhörighet. Folk går igenom kriser, det är helt naturligt och det ska vi naturligtvis prata om.
Jag ville bara peka på en slags trend som jag tycker mig se, en trend som börjat med att kändisar visat sig sårbara och därmed har skapat utrymme för "oss vanliga dödliga" att känna igen oss och också öppna oss. Vilket är BRA.
(Jag kan ändå inte låta bli att tänka att "ok, hon är ju ändå författare.." Liksom. Att ok, hon har mått skit men hon kan skriva böcker. Jag kommer aldrig att åstadkomma nåt så fint. Antagligen missar jag hela pointen med sånhäna måbra-program, hehe.)
Samtidigt ville jag påpeka, att det individualistiska samhället blir ännu mer tydligt i och med life coach-verksamheten o dyl. Det är fokus på människan som individ i ett sjukt samhälle, inte på det sjuka i samhället.
Är ledsen om jag där på slutet bagatelliserade folks reella problem och kriser. Det var inte meningen, det är klart att allas problem ska tas på allvar. Nu råkar det sig bara så att jag har upplevt folk som helt har vältrat sig i självömkan över dåliga familjeförhållanden o liknande, helt enkelt för att ha en ursäkt för att vara fucked up. Det finns en jäkla sjuk uppmuntran här i samhället också, till att vara sjuk på sätt eller annat. Kolla bara pro ana.
Har du läst J. D. Salingers Franny och Zooey?
Nä, jag har inte det. Borde antagligen.
Hej! Har skrivit en lång essä en gång, baserad på samma slags frustration - även om jag också gärna lyssnar på Anne. Alla förväntas kanske ha ett trauma nu jo, och det lurar oss att tro att samhällsklimatet är öppet och diskussionerna tillåtande och att vi har djupa insikter i oss själva. Att vi går så djupt in i oss som vi kan. Men allt dethär är ändå bara till en viss gräns: Traumat måste vara tillräckligt smakligt. Inom rimliga gränser. Vi står inte ut med att leva oss in i vad som helst. Och har verkligen inte så mycket insikt i våra kollektiva beteenden heller, där flyter vi bara med. Så utan att märka det har vi ofta alldeles sjuk syn på varandra, tex. Många mänskoöden identifierar vi oss inte med (en person som dödat en annan i misstag: "suck. hans liv är förstört. han kommer aldrig över det.") - andra gånger tror vi kanske att vi är på ett offers sida medan vi djupt inom oss i smyg börjat se ner på svagheten offret pulserar ut och därmed inte alls agerar som vi borde. Jag menar: vi ska inte tro att vi har nått vår botten och känner till alla våra brister bara för att vi läser pop-psykologi om självkänslor och tvångsbeteenden. Som du sa: många problem kan existera i det kollektiva snarare än i det individuella. Men de kollektiva mekanismerna finns så djupt inne i individen att hon knappt når dit.
Hej-Svej...
Hanna K.
Hej! Spot on, Hanna! Jo, allt går inom vissa ramar, det ska vara rumsrent nog och dom bästa storyna är väl såna som flest mänskor kan relatera till. Just det, tänk om det hade kommit upp nån som hade haft grymma traumor över att ha dödat någon. Skulle en sån få sympatier och uppmuntringsord? Jag vet inte.
Werner Herzog har gjort en superbra dokumentärserie som lite tangerar det här, förresten, On Death Row. Han intervjuar fångar som är dömda till döden.
typiskt werner herzog. har nån sitt "grizzly man"? när han visar en filmsnutt som han huvudpersonen timothy threadwell har tagit av en björn som tittar rakt in i kameran och werner speakar med sin tyska accent "i guess he saw somekind of warmth in zee eyes of zee bear, but i can only see zee cold indifferent stare of zee predator".
anyways, jag håller med alla! fastän det låter bra att vi alla pratar om våra livskriser så finns det nåt som saknas, desto mera vi talar om dem, om oss själva och vår individuella livsberättelser, och livskrisen liksom förvandlas till något av en gåva som lärde oss att bättre känna våra gränser och använda vår fritid till att återhämta oss från arbetet, så riskerar vi att förlora ur synfältet det faktum att livskriserna också kan vara de situationer då vi har kommit i kontakt med det som är riktigt jävligt därute och som vi sedan, om vi verkligen kom på benen, borde försöka göra nåt åt. kanske t.o.m. i samarbete med andra.
Haha, också en av mina favoritlines i Grizzzzzzly man:) När Werner förklarar det här om naturens brutala hårdhet, då sitter man tyst.
Post a Comment