Såhär är det. Jag lyssnade tidigare på all världens musik. Ja, man kan säga att jag var en sån där pretentiös musiklyssnare som var som nöjdast då jag kom över bibliotekets mest dammiga och obskyra exemplar av progg-orkester från 70-talets Slovakien. Jag gillade sånt där som Samla Mammas Manna och King Crimson, Mahavishnu Orchestra och sån där dammig gubbmusik. För just det; sen kom J och förklarade att han bara hör kuk i sån där musik, att sån där musik för honom bara ter sig som forum där karlar får visa upp sina gitarrskillz i långa, outtröttliga solon. Och tamejfan om inte jag också började lyssna med de öronen. Nu hör jag bara kuk i nästan all sån där musik som till stor del grundar sig på gitarrsolon; kom o knulla här, se sån spjuveraktig kuk jag har här som jag kan dra doriska skalor på, opp och ner.
Det här ledde till att jag slutade lyssna på musik, för jag visste fan inte mer vad jag gillade. Vad jag än lyssnade på, så antingen var det nån som skrek, nån som jamade, nån som fjäskade eller nån som spelade med sin kuk. Jag vet fortfarande inte helt vad jag ska lyssna på, så det blir radion.
De här resonemanget gäller för övrigt också nästan hela resten av mitt liv inklusive de val jag har gjort; det är som att jag har vaknat upp från en lång koma och insett att jag fan inte vet vad jag vill eller gillar nåt mer.
Dagens konstigaste anekdot: Alltid då jag dricker kaffe, och samtidigt ser min egen luddiga spegelbild i bottnen av kaffekoppen, tycker jag att jag ser ut som en fågelunge, skrikande efter mat.
4 comments:
Fint skrivet i vanlig ordning!
om musiken: känner igen det där med att höra med nya öron & sen bli helt jätteosäker på vad jag egentligen tycker om. då brukar jag ta några veckors paus, lyssna på bruset i elementet och grannen som skriker vittu - sen är det bibbans dammigaste musikhörna som gäller igen där jag försöker få klarhet i om jag öht har några musiköron kvar.
Jo, det där är en bra kur till det där syndromet. Tystnad, elementbrus och långa promenader.
...jag tror du behöver lyssna på melankolisk mollstämd musik som får dej att gråta och känna stor lättnad över att livet trots allt är ljuvligt bara det finns havregryn i skåpet, jag har en lämplig lista:
http://open.spotify.com/user/svanteric/playlist/4BmKMaC9qgfQwgpOHbSbDx
Och här finns inget av "antingen var det nån som skrek, nån som jamade, nån som fjäskade eller nån som spelade med sin kuk."
Men här finns annars allt. Och visst, jag glömde denhär fantastiska: http://open.spotify.com/track/5YHCDMcX6NAbom5Pahyvws
Ha ett bra veckoslut med J fast han har skruttiga öron :) ibland.
Åå vad jag älskar dina musikinlägg! Spela kuk är så jävla bra sagt. I Eftersnack talade de ett tag om att gitarrljudet är ett slags primärskrik och Jeanette (och jag) undrade varför man vill höra på sånt. Gitarrsolorunkande är helt enkelt inte min grej.
Post a Comment