Onsdagsangst

Jag tycker sånhäna feelgood-bilder och statusar börjar ta över lite för mycket nu på FB, helt enkelt. Folk som postar bilder på sina bakgårdar i Spanien och skriver "det får duga".

Jag blev så satans deprimerad igår. Det var nån sån där känsla av att va fan håller jag på med egentligen, igen. Jag har ju lyckats downloada det där spelet, Lord of the rings online (Lotro), och jag vet att det är svårt att förklara hur fängslande det där spelet är för nån som inte spelar, men satan - det är det. Det är så jävla stort, som en hel värld där med vägar och berg o små byar och festivaler och så får man uppgifter man ska göra - ja, satan, helt pointless är det verkligen - men när man mår illa eller är deprimerad så är det bara en sån skön tillflyktsort - där vet man vad man ska göra! Där går man fram till gubbar och gummor som säger "kan du föra det här brevet till den där gubben där, men du måste ta dig igenom ett träsk fullt med elaka sniglar" och så är man bara "ja, klart det" och så gör man det, rider iväg, dödar elaka sniglar och som tack får man en glänsande ring som ger en mer styrka för kommande strider.

Så ser man upp från skärmen och ser sitt eget liv som står helt stilla, hunden som sover med benen spretande åt alla håll, bara skräp och halvfärdiga saker, pappershögar men ingenting som leder någon vart, inga uppgifter.

Men det var inte spelet jag skulle berätta om, även om jag helst satan skulle spela hela tiden. Jag fick en sån inbiten självhatskänsla igår, hade inte gjort nåt annat än spelat hela dan, tänkte att va satan är jag för en typ egentligen? Och det var mer överväldigande igår än förut, jag kände att jag inte har en endaste jävla uppgift jag kan eller vill göra i den här världen överhuvudtaget, att jag har hamnat så på sidan om och att det nu krävs en enorm styrka för att ta sig upp igen och kunna göra något. Det hjälper liksom inte med att sätta sig upp och tänka "nu fan tar du dig samman" för jag kommer inte att kunna ta mig samman. Nog städar jag ju emellanåt och nog gör jag mina skoluppgifter, men det är glädjelöst och känns inte som att det har nån mening i längden. (Det är som uppgifter i Lotro som man gör men som man inte får någo experience-poäng för;)

Och jag vet samtidigt att man ska akta sig för att tänka i de där banorna att saker ska "ha mening". Är fullt medveten om att saker kan vara pointless och ändå vara trevliga och sådär, men jag tänker mera konkret; vad satan ska jag hitta på? Vad satan kan man göra som är ens lite roligt och som betalar hyran och hämtar lite mat på bordet? Samla burkar? Bli vän med gamla tanter i Valintatalo, gå hem och föra ut roskisen åt dom, städa och ordna i skåpen och hoppas att dom skriver ett testamente åt en?

Idag morse när jag gick hem från J var det igen sådär grått och såg ut som skymning fast det var morgon, och där på Helsingforsgatan bara hopade sig bilar, redan åtta på morgonen fan, ett pärlband med bilar med mänskor som satt i, nån hade hög, ilsken musik på - lät som tööööt tööööt töööt bara. Jag tänkte att det säkert är så den där personen mentalt förbereder sig för dagens mödor. Lite musik på så känns ens liv lite mer som i en film. Jag hade lust att bara ställa mig rätt upp i trafikljusen och som en galning skrika att "va fan gör ni?!" Kanske främst "VARFÖR gör ni det?! WHY DO YOU DO IT?!"

När man själv är deprimerad är det på nåt sätt ännu mer påtagande det här med hur alla andra mänskor bara likt zombier far omkring och jobbar för storföretag, fan jobbar för att ens företag ska konkurrera ut andra och cheferna lyfta mer lön och nån ska få ett skitfint hus likt ett palats, medan en annan ska förlora allt. Vad är det för en satans världsmodell? Vad är det här för en jävla tävling? (Kapi-taaalismen). 

Igår hade jag också en inre diskussion som var lite smårolig. Tänkte att man skulle ringa till psykavdelningen, säga typ att "Nå hej det här e ___, jag skulle villa boka tid för mottagning. ("Joo, no mitä on ongelma?") Jag vill sidu inte riktigt leva. Tänkte att det är bäst att ringa såhär i förväg och berätta hur det ligger till så att man inte behöver gå så långt som att man sen ligger där nånstans och har ätit en burk sömnpiller, hehhe - då har ni ju liksom så mycket mer att ta itu med, tänkte liksom ringa såhär i god tid och berätta att hur det ligger till. Så kan man komma med förebyggande åtgärder och sådär."
(För jag veet att jag skulle vara så saaatans trevlig och tillmötesgående också om jag nån gång skulle måsta ringa och be om psykvård.)