Ett liv av excuses

Vårt sociala nätvärk kryllar idag av såna där "nya tag"-utrop, det är måndag och folk duschar och tar på sig nya kläder, går till akademin, går på jobb, gör upp planer, gör listor eller vad vet jag. Kanske det bara är till synes. Hur som helst, om det tröstar nån så har jag inte duschat sedan i lördags. Lägenheten är odammsugad och full av sand, hundhår, höstlöv, en söndrig dammsugare, en hel dammsugare varav ingendera egentligen har nån plats, kläder här och där, disk och bokhögar som jag bara förnyar och förnyar varje månad utan att läsa. På mattan står mikrofonställningen utan mikrofon som en gammal lyftkran som nån lämnat efter sig i nåt bygge, nedanför ligger en gammal handske och mera sladdar, hundleksaker, bitar av oxhud, elände. Om man skulle ta en titt in i mitt rum utan att känna mig skulle man antagligen säga att personen här har nån form av problem, är deprimerad eller har gett upp, eller vad vet jag. Det händer att jag städar emellanåt och gör det ordentligt, men städning är tydligen nåt sånt där som man måste hålla uppe och göra regelbundet för att det ska ha nån effekt, annars syns inte nåt av städningen efter bara några dagar. Och det är sånt här som jag har stora problem med; att hålla upp god moral, bra rutiner, effektivitet och upprepning.

Mitt liv ter sig som ett träskjul som jag bygger upp slarvigt på en dag. Sen slänger jag in en skitig pläd som jag kastar mig på, steker en 10 minuters grönsakswok, blandar apelsinjuice med vatten, sörplar och fjärtar, äter, ser på filmer som jag storgråter till allt medan plankorna en och en ramlar ner från taket och väggarna, tills jag själv ligger under själva skjulet och måste ta mig samman och bygga upp det igen.

Jag har en sån genomgående oduglighetskänsla, vet inte mera hur nånting ska gå till. Jag försöker vara tacksam över att jag inte behöver jobba liksom de flesta i min ålder, att jag ännu kan dölja min totala oduglighet bakom en studerandelögn, att pengarna har räckt till från mitt förra liv som arbetande osv. Mitt liv hittills har känts som en räcka med omgående excuses som jag har uppfunnit för att aldrig behöva ta itu med något, för att aldrig behöva slå till och satsa på något på riktigt. Det började för länge sen i och med att jag började resa och på det sättet kunde sitta på parkbänkar utomlands och samtidigt leva i illusionen av att jag åstadkom något. På den tiden skrev jag dagbok, och häftena fylldes med iakttagelser och funderingar som aldrig blev till något, som i princip handlade om samma saker som jag skriver om idag, men som då kunde ses som ett led i en process som skulle leda till nånting, eftersom jag var ung då. Men nu borde den processen så småningom vara slut, eller hur? Nån gång kommer den här lögnen att genomskådas, nån gång måste jag fundera på om jag har mentala störningar eller om jag är "i arbetsskick". Så småningom måste jag börja räkna mina inkomster och utgifter, planera hur jag ska leva och hur det ska gå till, om jag ska satsa på vad jag vill eller ge efter för nåt annat, hur allt det här bokstavligen ska gå till. Ska jag vara ärlig så skulle jag bara villa dra huvudet fullt med lugnande piller och försvinna i ett ingående strategi-dataspel (LOTRO).

I nästan alla filmer jag ser har folk i alla fall vettiga skrivbord, hur illa det än står till med deras livssituation. Alltid när jag ser på film så tänker jag förutom på handlingen, på triviala saker som hur huvudpersonerna egentligen har pengar till hyran, till maten de äter, när de går och lägger sig och när de stiger upp. Men sånt handlar filmerna aldrig om. Det är bara drama hit och dit.