Tre djur i en mening

Jaahas. Idag ringde dom från mitt gamla lärarjobb och erbjöd i princip hur mycket jobb som jag bara skulle villa ha. En har sagt opp sig och det var nu det ena och det andra. Nu skulle det vara att bo i Helsingfors då. Vilket jag ju inte gör.
Så att... är i valet och kvalet. Jag hade redan svurit åt mig själv att tacka nej i fall de skulle ringa därifrån igen, eftersom jag dillat nåt sånt här om att jag behöver "tid för mig själv och min omgivning" eller hur det nu var. Men så kommer ett sånt där samtal och ställer allt på tvären igen. Å ena sidan är det ju alltid välkommet med ett oväntat jobb, och det är sånt som jag i princip aldrig har tackat nej till, vilket i sin tur har inneburit att jag aldrig har haft några större ekonomiska problem heller. Men sen Å ANDRA SIDAN så har jag fan inte åstadkommit något själv heller på flera herrans år, eftersom jag alltid bara har sagt ja åt andra och skuffat mina egna behov åt sidan. Och så frågar man sig: är det såhär man ska leva sitt liv? Haka sig fram med små vikariat, tacka ja och sen istället inte göra sina små projekt, alltid bara ha musikinspelningar på hälft, hafsa ihop sina illustrationer och blahaj i sista minuten, göra universitetskurser halvhjärtat och med större irritation än entusiasm?
Det skulle kanske aldrig bli nånting bra, det där man gjorde själv om man verkligen satsade på det, men hur ska man ens nånsin få veta det, om man aldrig ens testar på att göra det?

Jaa. Det här blir nu ett utvältningsinlägg (ut-vältning :: in-lägg) men jag måste få ventilera.
Samtidigt har jag så dåligt samvete över att överhuvudtaget klaga på mina små dilemman, som verkligen ju inte är särdeles stora ens - ja, överlag känner jag en sån fruktansvärd skam över att vara den jag är och över att ha fått det så jävla bra, samtidigt som jag inte tycker mig vara tacksam nog. Hela tiden är det som att jag själv knackar mig på axeln och säger: var tacksam nu. Var dittan och dattan, VAR NÖJD. Titta var du har fått, nej men se, nu ringer dom därifrån. Jag går omkring med ett sånt konstigt självförakt, suckar och flämtar samtidigt som jag påminner mig själv om att jag fantamej inget har att sucka eller flämta över, bortskämd som jag är; född i västvärlden och född som finlandssvensk med kontakter och möjligheter, stipendier och studiemöjligheter och tjafs som bara haglar över en. Och så kan man fortsätta: min rygg vore dessutom i bättre skick om jag tog det minsta hand om mig själv och min åldrande kropp, liksom mina styva ben, liksom hårbollen jag sätter opp i en knut mitt på huvudet, utan att ens orka borsta igenom det. Om jag dessutom gav mig tid till att meditera eller nåt sånt, så kanske jag till och med vore lite stabilare rent psykiskt, och kanske i sin tur hade varit lite mer behaglig mot mina nära och kära. Och om jag istället för att spela Bejeweled hade tränat med hunden, så hade den kanske varit stabil nog att lämnas ensam mer än i 10 minuter utan att skälla och yla - så hade jag kanske min själ kunnat lämna lägenheten utan hund och därigenom fått några trevliga upplevelser som hade gjort en rikare som mänska och vad vet man.
Men istället är jag fångad i ett tokfånigt ekorrhjul i vilket hunden och jag är två oskiljaktiga parhästar (tre djur i en mening): och vill jag göra något så måste jag alltid antingen ta hunden med, vilket får en att bete sig som en fånmorsa vartän man går, eller blanda in andra mänskor - hundvakter - i mitt liv och leverne, vilket ständigt får en att känna sig som en som vill ha saker av andra - bara ha och ha utan att riktigt ha nånting att ge tillbaka.

Nästa projekt:

1. Bara fortsätta med allt bra som är påbörjat (bl.a. hundens ensamträning)
2. ta EN VECKA jobb i Helsingfors. EN.
3. Ta det lugnt, sluta stressa, låter fånigt men godkänna sig själv som man är så man kan sluta tänka på det. Perkele, nån gång.