"Jag har minsann aldrig haft några problem med karlar"

Nå voi öu mai gaad. Tää seksualismi menee vaihteeks överix. Ibland vet jag inte vad jag ska säga. En vän till mig fotograferar sig själv, halvnaken, sittandest på säng i läderbyxor, i BH:n, med ena handen sexigt halvvägs ner i byxorna. I förgrunden en tom flaska. Ansiktet överexponerat, inte viktigt. Och hon säger att hon inte förstår allt det här tjafset kring feminism och den muka-medvetenhet man bör ha om vilka signaler man sänder med sina foton - "att hon minsann aldrig har haft några problem med karlar". Och nä, det har hon inte. Hon umgås mest med karlar, hon är "en i grabbgänget", hon är fantamej en helt supercharmig och trevlig tjej som inte är det minsta undertryckt eller osäker, eller känner sig på nåt sätt fel behandlad för att hon är kvinna. Och det är väl hennes poäng: hon tänker att om alla kvinnor hade varit lika starka och sexiga som hon, ja då hade vi aldrig haft nåt problem med kvinnor som är och känner sig undertryckta.
Det är något ryskt över den där tankegången; att man som kvinna ska visa sig så stark, snygg och handlingskraftig, att männen automatiskt bara står och dreglar och är maktlösa. Alternativt kan man tolka såna här slags foton som ett slags vrickat jämlikhetssökande; en stark sexsymbol är lika fucking powerful som en macho-karl. Det extrema mot det extrema tar ut varandra.
Intressant är också, att det inte är enbart karlar som kommenterar och gillar hennes bilder. Det finns en hel drös av kvinnor som också gillar och uppskattar den här estetiken, en slags hypersexighet gömd under en artsy-fartsy heavy metal-estetik.

När jag prövar tänka ur den här vännens synvinkel, ter sig stereotypa feminister så fruktansvärt fåniga och banala och som om dom håller på och rotar i helt fel lådor. Varför klä sig i granna tröjor och vifta med banderoller och ropa slagord när man bara med en enkel handrörelse och läderkorsett kan få alla att göra vad man vill? Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här saken. Jag tycker naturligtvis att det är hur pinsamt som helst att klä av sig så mycket man täcks och fotografera sig i de mest klichémässiga sexiga vinklar, ställningar och miljöer man kan tänka sig. Har man inte lärt sig nånting av historien? Har man inga egna idéer, eller ingen som helst kritik boende inom sig? Jag undrar också hur det hade gått för den här kaverin om hon hade blivit född ful och fet.
Men jag tycker samtidigt att hon har en poäng i att kvinnor inte nödvändigtvis alltid behöver se sig själva som offer, istället kan man bara ta för sig. Man behöver bara inte fan klä av sig för att göra det, eller vara fruktansvärt söt eller sexig, ta den vägen liksom.
Tröttast blir jag på feminister som ska poängtera det här med att man är undertryckt som kvinna, de som nästan verkar gilla läget för att de då har befogenhet att klaga, de som verkar njuta av att vara offer.