All along it was a fever

Det är roligt när man kommer på sig själv med att tokgilla viss populärmusik, och det händer i och för sig mig rätt ofta, att jag sitter och håller tillbaka nåt slags lätt utbrott medan jag t.ex. lyssnar på Rihannas Stay. Jag tycker verkligen att den är en jäkla bra låt, det är ju det! Så jävla catchy med sitt "all along it was a fever" och så tvärt tonartsbyte från dur till moll direkt. Vad kan en gammal tonartsknarkare annat än halft tappa andan av förtjusning.
Den här låten verkar för övrigt ha samma effekt på ungdomen som Bangles Eternal Flame hade på min generation i slutet av 80-talet, det var alldeles andäktigt tyst då handarbetslärarn en gång satt på den låten under en lektion, minns jag. Alla var på något sätt kollektivt överens om att det där var den bästa låten som skrivits... ever. Bättre än så blir det inte. "Close your eyes, gimme your hand, darling."
Något i mig älskar att musik kan vara så otroligt berörande, att man har förmågan att låta sig förföras av något som för vissa kan te sig så sockersött banalt, så totalt hjärndött.

I MORGON SKA JAG TILL TRANSSYLVANIEN PÅ KURS. HJÄLP. JAG SKA VARA I CLUJ NAPOCA HELA DAGEN. GUD VARE MED MIG, JAG ÄR SÅ NERVÖS.

Israel-förvirring

Siis miten kello voi aina loksahtaa sinne kahta lähempää? Det där var säkert ingen korrekt finska, men jag hade lust att skriva "kello loksahtaa".

Idag läste jag om förintelsen och Israel. Jag visste egentligen ingenting sånt där som att Hitler i princip erövrade en massa länder samtidigt som han effektivt utrotade en massa judar, så att samtidigt som Tyskland blev större blev det ju också fler och fler judar som skulle bort. Hur ologiskt som helst! Och att Hitler kom till makten eftersom man i Tyskland skämdes över att ha förlorat i första världskriget och var i djup ekonomisk kris och så. Man gav plats för en redig (nåja) karl som hade klara planer och en jäkla bok (Mein Kampf) som han skrivit i fängelse, eftersom han tidigare hade försökt sig på en KUPP av nåt slag. Vah? Hur kan man visa förtroende för nån som har försökt sig på nån kupp och hamnat i fängelse för det? Vad för kupp, förresten? Nåja, Hitler fick bli stadsminister och lyckades av nån anledning trycka ner alla andra partier så att hans eget naziparti fick styra och ställa bäst det ville (hur han resonerade sig till det kan man ju allt undra). Mitt i allt skulle judarna utrotas, bland annat eftersom man misstänkte att de i samråd med frimurarna hade planer på att överta världen, typ. Och så ansågs det (av nån anledning) att det var judarnas fel att Tyskland hade förlorat i första världskriget. Varför? Hur förvirrande som helst.

Israels historia var sedan så otroligt råddig att jag inte fick någon rätsida på det. Judarna kom ju nån gång från området där Israel är idag (ni vet där Jesus föddes och det, hehe), men så bor där av nån anledning också muslimer (när kom dom dit? Inte fanns ju muslimerna där på Jesu tid) och araber som tydligen alltid har bott där (araber som sen blev muslimer, på nåt vänster. Säkert när islam kom, typ). Men varför åkte judarna bort in the first place för att sen ena herrans många år senare komma tillbaka och säga "vänta nu, det här är ju vårt land"? Fick inte det minsta klart för mig vad Israel var från början, hur det söps bort samt sen igen blev till efter andra världskriget och under vilka premisser. Klart blev i varje fall att de har krigat så mycket de bara har hunnit: Junikriget var preventivt, oktoberkriget ett försvarskrig, Suez-kriget i samråd med England och Frankrike och Libanonkriget en attack på Libanon, så klart.

Undrar om jag borde tycka att det är pinsamt hur okunnig jag är i historia? Det är nu bara först nu, efter 30, som jag har blivit intresserad av historia. Hur kan man liksom INTE vara intresserad av historia? Så synd, så synd att jag söp bort hela min skoltid (okej, inte bokstavligen söp, men satt och ritade bak i häftet i stället för att lyssna och fråga).

Fnurr på den inre telefontråden - om adoption

Nu ska jag skriva om något ytterst problematiskt och personligt, för vad är jag annars vaken för? Nämligen om adoption. Här i helgen började J plötsligt prata om adoption sådär på riktigt, surfade runt på sidor och grejer, sa att vi nu kunde kolla igenom det där på allvar, eftersom jag nu har pratat om barn minst en gång i månaden under det senaste året och min babyfeber (enligt honom) håller på att rinna ut genom öronen på mig (det gör den inte!). Jag satt mest som fastspänd i fåtöljen och tvångsföljde med nåt fånprogram om en amerikansk tant som hade blivit fast för knarksmuggling i Peru. Allt medan tankar pockade, malde, knackade en mot tinningen: Va? Nå? Du som så gärna vill ha barn, hur ställer du dig nu till den här frågan?
Jag satt där i stolen och tänkte felaktigt och otroligt politiskt inkorrekt nog på hunden Mili som kom från Paimio och hur jag hittade dens annons på nätet, och samtidigt som jag ville slå mig själv på käften kretsade tankarna kring likheterna mellan adoption och att köpa en hund från Tori.fi. Det hjälpte inte alls att J pratade om att man kan "adoptera barn från Estland" och sånt, jag ville inte lyssna, inte förstå eller ta ställning, jag måste få tänka på det där grundligt först.

Orsakerna till att adoption ens kommer på tal hos oss är naturligtvis det här att jorden är överbefolkad och att det finns så många barn som behöver hem, att man hur enkelt som helst egentligen skulle kunna adoptera nån annans barn än att gå igenom en graviditet och föda ett eget barn.
Det är bara nån biologisk tanke här som ger mig totalt fnurr på den inre telefontråden. Jag inbillar mig såhär gammaldags, att en graviditet inte bara har till uppgift att utveckla en fullt fungerande mänska inuti en, utan också att förbereda bäraren för att bli morsa. Där har man tid att i nie månader gå runt och känna sig virrig och mänsklig, tänka att "it's over" och "nu börjar det riktiga livet" och alla floskler man kan tänkas komma att fundera på emedan man går där och väntar barn. Jag har för mig att man inför en adoption måste känna en slags längtan efter ett barn och att man verkligen har velat bli förälder länge, att det är typ det enda man vill, eller så. Nå väl, innan man adopterar ska man gå på adoptionsrådgivning och diskutera om sitt liv och sina funderingar, så att de kan klargöra att man på alla sätt skulle bli en duglig morsa, så antagligen hade jag aldrig offentligt kunnat bevisa att jag skulle bli en bra mor (eller det skulle bli en massa bredsmilande lögner - igen!).

Det slog mig bara att det nog inte är så enkelt det här med adoption, och inte ska det ju vara det heller, det är inte det jag menar. Om man ska adoptera, måste man vara så otroligt jäkla säker på att man vill bli förälder, för man kan inte bara ångra ett beslut som man gör när man köper nån fel storleks kappa på nätet, skicka tillbaka grejen och så var det aldrig hänt. Och jag insåg att jag inte ens på långt när är klar att ens fundera på sådana här saker. Men sen insåg jag också, att skulle jag bli gravid, så hade jag nog attan varit klar när som helst. Varför är det så? Inte har jag ju emot andras barn eller att adoptera, tvärtom, det är definitivt ett alternativ. Ändå känns det som att man verkligen måste vara en supermorsa om man ska adoptera nån annans barn. Ska man ha egna barn är det ju bara att knulla slarvigt och se vad som händer, nå åhå så var skadan skedd, bäst att bli morsa då bara (inte för att jag heller menar att man blir gravid sådär lätt, men ändå, det är ju möjligt). Liksom mera vårdslöshet i den handlingen.

Det är lätt att ljuga

Kommenterar en grej om stipendieansökningar på FB, skriver att jag gillar stipendieansökningar för att dom appellerar till mitt spelberoende och för att jag är bra på att ljuga. Samtidigt slår det mig: jag är verkligen ganska bra på att ljuga, men det är för att lögnerna finns överallt, hela tiden. Det är lätt att ljuga, speciellt för sig själv. "Först ska jag spela lite bingo, sen ska jag arbeta". Får samtidigt ett mail från Ostohyvitys: "Meillä on ikävä sinua". Det är också en lögn.
För att slippa tänka mera på lögner kör jag i gång en turnering i Bingo Blitz, tänker samtidigt att jag mer gillar att skriva om mina projekt än att verkligen göra mina projekt. Det är den där eggande känslan av att få det att låta bra som jag gillar, och känslan av att vara ovanför, utanpå, se ner på det som händer, planera det som ska hända. Det är nog min allvarligaste personlighetsstörning, den där att jag gärna håller mig till ett slags utanförperspektiv samtidigt som jag försöker ta itu med projekt som jag sen inte orkar med för att jag aldrig sätter mig in i dom. Men stipendieansökningarna är som ett strategiskt utanför-pokerspel: har du formulerat dina ord rätt så klirrar det i kassan.

Soffkarmens mjukaste hörn

Jag släntrar omkring i strumpläst och med mjukisbyxornas linning dragna högt opp ovan (den rätt så icke... existerande...) midjan. Jag har spårat ut totalt i kväll, förpassat mig själv till soffkarmens mjukaste hörn, sett på fånprogram, njuter av att känna mig lätt blockad i sinnet, dum i huvudet. J säger att han aldrig njuter av sånt, att han alltid direkt slutar med saker som får honom att känna sig slightly retarded. Det är fint att man är olika. Men ibland undrar jag nog. Det är ändå en ganska betydande olikhet att en vill låta ögonen rinna ut i ett enda suddigt landskap medan en annan vill lösa neurologiska frågeställningar eller formulerar filosofiska problem i huvudet under en bussresa. Men på något sätt passar vi nu sen ihop.

"Jag blir inte full på samma sätt som förut"

Har varit på lite semester, spelningar och grejer i Helsingfors-Borgå. Det har varit asroligt. Riktigt skoj faktiskt med omväxling. Är på ett skönt och lojt- "allt ordnar sig"-humör och är rentvagad och mätt.
På fredagen spelade vi på en liten privatfest som unga mänskor hade fixat i ett gammalt trähus vid Lapinlahtis gamla sjukhus i Hesa. De lyssnade på gammal finsk vals, tango, traditionell dansmusik varvat med lite nytt och de flesta var sådär jäkligt snyggt klädda med pärlhalsband, kjolar och håruppsättningar på ett sånt där retro-vis. De bjöd på vin, hemlagade kex och bakverk. Det slog mig att där har vi framtiden. Den där tillställningen gjorde mig oerhört lycklig och hoppfull på något vis. Ingenstans satt någon i ens egen ålder, full, burdus eller allmänt bara sur och traggade om nåt sånt här att bli gammal eller sade "jag blir inte full på samma sätt som förut". Vi spelade och alla dansade kritiklöst. Man blev själv fylld av en sån barnslig, tvångslös glädje.
Vi fortsatte till en annan fest där en teaterstuderande bjöd på ett överteatraliskt uppträdande och Jaakko Laitinen struttade runt i kostym. Värdparet satt och laborerade med olika spiritusflaskor och blev till sist aspackade och stod och svajade i tamburen. Det var inga direkt glada miner, mest fylleflås och uppgivenhetskänslor. Jag tänkte att just såhär är det ofta nuförtiden med folk i min ålder. I kontrast till den där förra festen var det ännu tydligare. Men det var roligt att spela. Försökte dansa lite sen också men kände mig mest trött bara, satt en lång stund inne på toaletten och glodde i väggen bara. Vi åkte bort i stor taxi och övernattade i en trång säng i Berghäll tillsammans med en katt som hette Hippi och en hund som hårade ner allt. Vaknade och såg en karl som låg sådär snyggt med kalsångerna vidöppna. Vi tog ut hunden, köpte R-kioskkaffe och bytte vatten i skålen. Tog Borgåbussen mot skogen och svamparna. Alla var nöjda.

Tabletter, tabletter tabletter tabletter

Nån som blivit trött på det där ordet? TABLETTER hemma, tabletter i skolan, tabletter på jobbet, "Finnairin lentoemäntä tarjoaa kohta tabletteja". Ska vi verkligen vara drogpåverkade hela tiden?!
Höhöhöhöhö.

I Savonlinnan Normaalikoulu har skolböckerna ersatts med såna här datorer. Vad ska man säga om sånt här egentligen? Jäkligt praktiskt ju nog och att vara med sin tid, men jag skulle gärna se nån färsk undersökning gällande det här "what happens to your mind" när man nästan enbart ser, rör och följer med saker som inte är konkreta, utan som är typ ljus i olika former bara. Händer det inte något med ens tänkande? Kanske inte. Vet nån? Och hur är det med synen, krävs det inte mer hjärnkapacitet att läsa text som på ett sätt "inte är där" utan som ibland är där och ibland inte är där, beroende på vilken knapp man trycker på. Jag menar, en fysisk bok är en bok och kan aldrig vara nåt annat. En sån här tablett kan ena stunden vara biosalong, andra stunden matematikbok eller radiokanal eller ritbord eller vad den nu kan vara. Vad gör det här med ens abstrakta tänkande, liksom? Som sagt, eventuellt ingenting.
Sen tänker jag också (eventuellt lite föråldrat) att skolan på nåt sätt vara en motpol till allt det där andra man gör under vardagen. Och eftersom smartfånarna och datorerna ju mer eller mindre har tagit över underhållningen för dagens barn och tonåringar - ska de nu också behöva stirra i en skärm också på skoltid?

In Finland we have this thing called food pt 3

Damn, I think it is time for a new photographic episode of Finnish delicious food plates, as usual from Kotikokki.net. Did you miss part 1 or part 2? In that case, there they are.

Oh no, someone's intestines just fell out.

Different consistency of poop.

It is somewhat poetic, isn't it? That wooden spoon, that gloomy sauce...

I am your new icecream something-something friend. I have two arms and one head.

...my mind just went blank...

Somehow this sings to me as I look at it. It is somewhat burlesque.

Let's pretend this egg inspired sausage dream isn't burned at all.

What they probably eat at the metagalactic center, Kolob. Other galaxies rotate around it.

Look what the dog brought in.

Ingenting på hela ängen blir över

Nämen. Nu har jag suttit uppe till kl. 3.25. Och gjort vad? Nå läst blogginlägg bland annat. HJÄLP! Jag gör ju ingen nytta alls. Jag som ska samla rödklöver i morgon.
LOL.

"Bits and pieces"

I går natt drömde jag om en kortväxt, svart kille som jagade mig med gevär. Det var obehagligt och jag hade sån där dödsångest riktigt, att vad skulle han jaga mig för, jag hade inte gjort nånting. Kändes hotfullt på riktigt när han siktade på mig med sin gevärspipa. Jag lyckades springa ut i nån slags skogsmark och gömde mig under en brun filt, var helt säker på att jag skulle smälta in i omgivningen, att han inte skulle se mig. Men så hörde jag hur han kom och ställde sig alldeles intill mig, jag kände hans hårda stövlar mot min rygg. Och så stod han bara där, tiden gick, det var så jäkla obehagligt så jag till slut spratt till av panik, trasslade in mig i den där filten samtidigt som jag var tvungen att ställa mig upp och se på honom. Och då såg jag att han egentligen var en ledsen och desperat pojke, och så sa han nåt på engelska om att han är så arg på alla som har allt, att "bits and pieces" av mitt leverne och den jag är får honom att ha orsak att skjuta mig. Mest talade han om det här med kärlek; han fick mig att känna mig utsatt och konstigt förlägen bara för att jag är i ett förhållande och han inte. Jag märkte plötsligt att jag kanske inte var rent dödshotad, utan att det här var en desperat, kärlekstörstande människa som var otroligt less på allt, avundsjuk och bitter. Konstigt.

För övrigt så borde man kunna göra något åt designen här på bloggen, den är inte så jäkla snygg. Men jag oorkaar intee. Att snygga till bloggen är ungefär lika svårt som att orka borsta håret. Eller tvätta det. Eller klä på sig vettiga byxor om man inte egentligen ska ut nånstans en dag. Eller att motstå frestelsen att ta en matportion till när det finns, eller att äta bullaglass till efterrätt. Eller att sminka sig. Eller att skriva brev till den där nittioåriga Gunhild som snart dör. Det finns oändligt med exempel.

En annan sak jag hade tänkt berätta här på bloggen är anledningen till att jag har så otroligt många, kufiska följare ----->
typ där. 40 stycken tror jag.
Många av de där är inte mina följare, egentligen. Förlängesen jobbade jag en sommar på biluthyrningsfirma i München (ett par år senare efter att jag hade varit där som aupair så googlade jag till mig ett jobb i Tyskland, jovisst it is possible!). Jobbet gick ut på att få bilfirman att synas i sökmotorerna så jag är en jävel på sökmotoroptimering ska ni veta. Jag passade också på att sätta in min blogg i diverse virtuella kataloger, så därifrån kom också de här myskoga följarna, som typ alla är från Dubai, Indien eller Arabemiraten. Alla de där bloggarna personerna hänger ihop med säljer typ bröllopstjänster eller underbyxor. Jag förstår inte sammanhanget, men så ligger det alltså till.

Nånstans i Transsylvanien

Snart ska jag till Transsylvaniens huvudstad i Rumänien: Cluj Napoca. JA! Det hade ni inte väntat er va? Jag med min ekonomiska katastrof och allt. Nej, jag hittade här tidigare i höst en möjlighet, en förening som finansierar större delen av resorna och uppehället, så om två veckor ska jag åka på kurs om lärande och spel: "learning through playing activities" eller hur det nu var. Spännande som attan!

Och vad gör man om man lite vill fiilistellä innan man ska ut på resa? Jo man slår upp maps.google.fi och placerar den där lilla gula street view-gubben på lite slumpmässiga ställen i stan och så ser man om man trivs.

Jag kan säga att jag får ganska bra vibbar av Cluj Napoca.

"Philooosophy"

Sitter på ett filosofiseminarium i Sibeliusmuseet. Prova säga "philosophy". Nu med amerikansk brytning: "philooosophy". Genast låter det som dravel. Nicht wahr? Sen är det bara att prata om "the philooosophy of food" (till exempel) och så blir det ännu mer dravel.

Hysterisk bullaglass

Det bästa med att äta risnudlar och kålsallad till middag är att man med gott samvete kan vräka i sig en halv liter glass blandat med bullalängd till efterrätt. Du läste rätt: glass och bullalängd - det är en vinnare till blandning.

GÖR SÅHÄR:
Ta den där äckliga bullalängden som du annars skulle äta nån dag när du tycker riktigt synd om dig själv, sätt två skivor i rosten (rosta inte länge - de bränns väldigt fort) samtidigt som du tar och skär upp ca 1/3 liter vaniljglass. BLANDA, dvs smula ner bullan och hacka hysteriskt på glassen med en kniv eller sked tills den ger med sig och låter sig blandas med bullhärligheten.
KLART!

Mänskor som försöker få en att öppna sig

En sån här kväld kom jag plötsligt att tänka på såna där mänskor som tror att man är en blyg och tafatt typ för att man är det just då för stunden, eller till och med för att den där typen (oftast en man) får en att bli så, just då. Och han försöker att liva upp en genom att säga klichéer som att man "måste våga och ta för sig", eller någo liknande andra floskler. Allt medan man själv nästan tycker synd om typen eftersom han aldrig kommer att få se en när man är en öppen, glad och spontan typ. För att man har fullt upp med att värja sig emot en idiot, typ.
Jag har känt några sådana här typer i mitt liv. Såna där som kör så totalt över en och samtidigt tycker att man är en fegis för att man inte ser pointen i att motarbeta honom eller bevisa honom något på nåt annat sätt.
Jag tänker alltid att sådana mänskor måste missa så otroligt mycket. Inte bara för att dom missar att se fantastiska mej för den jag egentligen är, men typ därför jå.
Äsch.

En gång för längesen i Tyskland lärde jag känna en mänska som jag nu efteråt inser att måste ha gått på kokain eller speed konstant. Jag förstod ingenting av droger på den tiden. INGENTING. Jag tyckte att mänskan var spännande och annorlunda, intensiv och snabb i orden. Herregud vad dum i huvudet jag var. Det är så pinsamt att tänka på det. Tur att man har blivit äldre.

(O)nödigheter

Idag har jag lämnat in en stipendieansökning, nästa vecka deadline för nästa. När man kommer in i det här ansökandet, känns det nästan som en meningsfull sysselsättning; att skriva till fonder och berätta varför man behöver deras pengar. Mer sorgligt blir det genast när man inser att det endast är ett fåtal av alla ansökningar som blir beviljade. Och att man inte själv har så fruktansvärt bra orsak till att få pengar heller, annat än den att man söp bort sin ungdom på en mer eller mindre onödig utbildning och därför nu inte har tillräckligt med studiestöd kvar för en annan onödig utbildning.

"Måste gå nu, jag SKA PÅ JOBB förstår du"

En grej som jag ska få ur mig innan jag går till sängs (för jo, jag ska verkligen i säng nu, klockan 21 idag. ÄR. HELT. FÄRDIG).

Läste en gång på ett spelforum ett inlägg av nån som hade blivit trött på gamers som hela tiden skulle lyfta fram att de jobbar som en orsak till varför de inte kan spela så ofta som önskvärt. Enligt skribenten var det självklart att alla har olika mycket tid att sätta ner på spel, och poängen var att det tycks finnas en drös besserwissers som hela tiden vill lyfta fram att de faktiskt har ett arbete att sköta och därför inte hinner spela dagarna i ända. Dessa mänskor ville enligt skribenten sätta sig i ett fack ovanom de gamers som har mycket tid att spela, skilja sig från dessa genom att lyfta fram sig själva som mer nyttiga eller något, eftersom de har ett jobb att sköta.

Sen jag läste den där grejen har jag blivit uppmärksam på det här fenomenet också i andra situationer, främst med i samband med min hund (IGEN! Milde tid, det tankematerial jag samlar på mig i samband min hund!).

1. Jag frågade grannen om han hade hört min hund yla medan vi var borta, varpå grannen snabbt svarade att han inte har hört något, eftersom han har hörlurar på medan han jobbar.

2. Jag träffar ofta en tjej med en hund som heter Keijo och vi brukar låta hundarna leka och springa fritt ett tag, innan Keijos matte måste gå, för hon ska ju jobba.

I de här två situationerna finns det egentligen inte någon given anledning att prata om jobb eller att lyfta fram att man av någon anledning jobbar. Grannen kunde lika gärna ha sagt att han inte hört något, eftersom han har hörlurar på. Vad bryr jag mig om vad han gör där hemma, hörlurar eller inte.
Keijos matte skulle lika gärna bara kunna gå, istället för att lyfta fram att hon måste gå för att hon ska "till jobbet".

Varför säger man att man jobbar? För att inte verka som en slacker? För att understryka att det går bra för en? För att skilja sig själv från mängden onyttiga, arbetslösa, samhällets avskum? Ja typ nåt sånt. Det här kanske nu inte direkt stör mig, det är bara en grej jag hängt upp mig på, antagligen eftersom jag inte själv har något jobb att gå till. Klart att jag då reagerar när nån i en bisats nämner jobbet. Hur som helst, tycker jag att det är ONÖDIGT, dumt och normativt (kanske det är ordet?). Säg bara att ni måste gå, jag ger fan i om ni ska hem och skala potatis, sova, leka med vattenstrålen i duschen eller jobba.

HUMBLEBRAGGING

Det var ÄNNU en grej...
Ursäkta nu att jag inte lyckas samla tankarna till ett enda inlägg. Det hade iofs blivit ett jävligt långt och splittrat inlägg så det här är kanske lika bra:

HUMBLEBRAGGING. OMG vad jag avskyr det. Läste just en blogg av en typ som skrev att det skulle vara trevligt med en älskare (lite humoristiskt sådär dåck, man skulle förstå att skrivaren egentligen inte skulle vara pigg på att ha nån älskare, att hen inte är av den sorten väl, förstårmandårå – ja, alla såndäna underförstådda outskrivna signaler som sån där text kan pösa av - det skulle ALDRIG FALLA HEN IN ATT VARA OTROGEN. PÅ NÅGOT SOM HELST SÄTT.
MHM.
MHM.

HUR SOM HELST, poängen med blogginlägget var typ att få fram HUR JÄKLA UPPTAGEN den där mänskan var. Hur dagen HELT ENKELT ÄR FULLSPÄCKAD NÄR MAN ÄR EN HELTIDSARBETANDE (Läs: en som plikttroget och utan att klaga tjänar sitt uppehälle här i samhället) FÖRÄLDER, hur den här mänskan helt enkelt inte skulle ha TID med en älskare, hur gärna hen än skulle villa.
För det tar ju tid att shoppa, att sitta i bilköer, att skjutsa omkring barnen på diverse aktiviteter, att gå på föräldramöten osv.

HA HA HAAA.

Hörru duru.
If you at some point fall in love (which you obviously still haven't)
YOU WILL HAVE TIME FOR IT.

Liksom.
Allt ska man behöva skriva.

VACKRA BILDÄR

SPINDELNEET. HE VA VAKÄRT.

MEERA SPINDEJLNEEET. AJ SÅ VAKÄRT.

HUUUSIN I ANINKAISBAKKIN. I SOOLN. HE VA VAKÄRT.

HE VA RUNT O HÅRT OP SAMA GANG. VAKÄRT.

SPEIGLING FÖR SAADEN MAND

GRANNEN HAR ETT DOLT FÖRRÅD AV SKATTER OCH VEM VET VAD 

Att ha det där lilla extra (blogdropping!)

Äh vafan, vi kör ett inlägg till på raken. Har sett på Sveriges Idol här nu ett par dagar i rad. Hårresande underhållande, vidrigt svenskt och störande. Rader av talangfulla tjejer med gitarr som sjunger två strofer innan de blir iväghyschade av den extremt stränga jurytrion. Tänker hela tiden det där att i Finland skulle en sån tjej lätt ta hem hela skiten. Vinsten alltså. I Finland är det originellt med nån som kan något, musikaliskt alltså. Nån som kan sjunga utan att det är irriterande på nåt plan blir överöst med superlativ i det här landet. Ok, ta det här jag säger med en nypa salt nu. Men medge att det ligger något i det. Det är ju också det, att vi satsar på så olika slags kvaliteter i musiken också. I Sverige ska det vara så jäkla polerat, tonrätt, slipat men ÄNDÅ personligt. I Finland räcker det mer med att vara kova jätkä, ha nån form av drive, det är charmigt liksom, med nån som för en gångs skull inte har anemi. Själva sångkvaliten (om det är en rulltårta från Lidl eller en konditoribakelse) kommer i andra hand.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Det var om det här med utstrålning. Tycker det är så häftigt när man oftast på förhand kan säga om en människa kan sjunga eller inte, beroende på hur hen går in i rummet, eller hur hen presenterar sig själv för kameran innan själva provsången. Man bara vet. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen, det är kroppsspråk. Men sen en annan sak. Hur man också vet om nån kan skriva eller inte, utgående från bloggar. Man bara vet om nån har det eller inte, när det kommer till att formulera sig i text. Även om bloggtexten kanske inte alltid är representativ för det någon skriver i en eventuell roman eller så. I bloggsvamlet kan man särskilja agnarna från vetet, det var väl mest det som jag tänkte säga idag ännu. För att vara snäll och rättvis ska jag ännu nämna de där bloggarna jag tänker på när jag högt säger att jag önskar att någon av de här nån gång skrev en roman, till exempel den här, den här, den här, den här eller den här. Den sistnämnda hoppas jag att skriver nån Naiv.Super-inspirerad liten livshandbok eller liknande, resten kan göra vafan de vill, det kommer att bli awesome!

När jag säger "studieplan" så säger mitt undermedvetna alltid "Stureplan".

Var av och an och vända i sängen, läste lite i favoritboken som jag nu för andra gången sakta tar mig igenom; Oskuldens död av Kerstin Thorvall. När jag skulle sova tänkte jag för mycket på smörgås så det var bara att stiga upp och göra en till sist. Och här sitter man sen. Återhämtar sig från gårnattens chock, den där om mina tre resterande studiestödsmånader. Idag har jag varit så effektiv att det nästan inte känns oroväckande alls att stödet tar slut. Har ordnat träff med professorn som ska godkänna min studieplan (haha, när jag säger studieplan så säger mitt undermedvetna alltid Stureplan) – som är helt crazy, alldeles för snabb. Fixar jag det så är jag officiellt badass. Gradu och 105 studiepoäng på ett år. It should be quite impossible, fast vad vet man. Det är nu inte astronomiska undersökningar jag håller på med. Och inte är det som att jag har så många andra intressen heller. Bara att byta ut den tid jag sätter på Bingo Blitz på aktiva studier och tadaaa; ett geni är fött.
Har ansökt om ett stipendium och har varit till magistraten efter ett ämbetsbetyg som av nån anledning behövdes till den där stipendieansökningen. Just det, ämbetsbetyg, ett ord jag lärde mig i dag morse. På ämbetsbetyget står det mitt namn, var jag är född och att jag "elää". Jag lever, liksom. Man kan få ut papper på sånt också.

TÖÖÖT TÖÖÖT-ÖÖÖÖÖT-TÖÖÖT TÖÖÖT, det här är alarmknappen.

Den slog på alldeles just. Den ringer för att jag just vågade logga in på Kelas hemsidor och läsa det ödesdigra beslutet om att jag enbart har TRE MÅNADER kvar av studiestöd att lyfta i mitt liv. TRE MÅNADER! Sådär bara. Jag visste ju i och för sig att jag skulle få nån liknande kalldusch i fall jag loggade in där, och det är väl därför som jag också har dragit ut på det där besöket så länge det bara gick.

Men så idag, klockan halv två på natten, då sitter jag plötsligt här med mina bankkoder, styva nacke och stirriga ögon och läser allt medan hjärtat slår snabbare och fötterna blir kallare: Du har tre månader studiestöd kvar. Att dom inte kan varna en per brev, typ. You have only got one life left. Om du planerar att fortsätta i samma stil är det säkrast att du vidtar någon form av åtgärder typ NU.

I paniken knackade jag ner en ny ansökan om förlängt studiestöd, samtidigt som jag slarvigt läste igenom anvisningar för vem som har rätt till det eller inte. Jag har överhuvudtaget inte klart för mig om jag har rätt till nån slags förlängning eller inte. Just nu vill jag bara skrika.
Detta är tamejfan så jävla allvarligt! Usch, jag som avskyr såna här reality checks in life. Kunde inte det här hända då när jag precis kom från arbetslivet och hade kontot översvämmat av besparingar och extra cash?

Samtidigt som allt nu är hemskt och äkta och sådär pissigt inpå som bara rå byråkrati som lakoniskt meddelar att "jaha, nu går det åt helvete" är, så tänker jag DRAMA! Nånstans gillar jag det. Gud förlåte mig för mitt svammel nu, men det här är en utmaning! Nu ska jag börja gräva i gamla pengakistor, stipendieansökningar. Det är nu jag ska dra fram mina rätt så hyfsade betyg framför nissar i kostym, säga att "titta här, snabb och effektiv, NÄSTAN klar men OJ, inga pengar. Så begåvad, inga pengar!"

Ok, gonatt.

INGENTING

Jag mår inte bra-aaa-a-a-a-aaa (ska sjungas med indisk touché - dromer och mikrokromatik).
Jag har nåt fel i magen. Inget rör sig i nån riktning. I tre dagar var magen uppsvälld som en fotboll och jag kände en aliensk utbuktning nere på vänster sida. Åt förstoppningsmedicin igår men INGENTING HÄNDER! Fatta vad scary när man äter sånt där som får en att inbilla sig att man kommer att vakna mitt i natten av att man förvandlats till en skitsprinkler, och sen händer... ingenting.
Nu är jag bara yr, trött och går omkring i mina värsta kläder, ligger i obekväma ställningar i soffan, smular på mig själv och spiller mjöl överallt i köket, för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.
Kan jag få bli frisk snart?
Kan jag få pruppa och skita igen, please?

Debra spelar Bingo

Eftersom jag nu är här hemma och i farten så ska jag skriva ännu ett inlägg: om Bingo Blitz.

Debra spelar Bingo Blitz

Jag har det ju på det sättet att jag fastnar i det ena mer poänglösa spelet än det andra, gräver mig in i det och det är bra ju enformigare det är - om man typ bara behöver klicka på en ruta konstant är det bra och om man emellanåt "vinner" otroliga grejer som kastar stjärnor och virtuella pengakistor i datorskärmen och spelar upp fanfarer, så är jag nöjd.
Det är något eskapistiskt i det där, onekligen, men jag har också en fascination för de där mänskorna som spelar och att det främst verkar vara kvinnor i medelåldern. Och ska vi vara lite klass-specifika, så är det kvinnor i lägre samhällsklasser som fastnar för sånhäna spel.  Samma slags typer som postar idel livsvisdomar och dravel på sina Facebook-sidor. Vi hittar inga universitetsmuppar som är Bingo Blitz-fans, eller de finns ju säkert, men i alla fall håller de sig jävligt osynliga.
Såattee - om man ska vara framgångsrik i sånhäna spel så lönar det sig att friend requesta sånhäna mänskor så man kan utbyta virtuella tjänster med dom.

Jag bara älskar den där bilden.

LEVYRAATI och Facebooks död. Sånt dravel.

Har kommit hem för tidigt med sjuk mage och har lite grejer på hjärtat:

Har funderat på Facebook under de senaste dagarna och har kommit fram till vad som kommer att bli Facebooks död: medelåldersschacket. Allt snack om hur gammal man är, bilderna på barn, bullabaks-statusuppdateringarna och annat gråll kommer att leda till att ungdomarna hittar nåt annat ställe att hänga på. Som det är nu; vilken fjortonåring vill hänga på ett socialt forum där ens mamma, mammas syster, ens gamla kusiner och ens fd lärare håller hus och postar bilder på deras krukväxter, skojiga små ungar, hundar, katter och allmänna pinsamma funderingar? Okej, Facebook kan bli medelåldersschackets småluriga hak, men det är väl alltid ändå ungdomarna som visar vägen för nästa stora grej liksom?
Nog för att medelålders också är en viktig samhällsgrupp - det är ju fan vi som köper grejer. Om man nu tänker ur försäljningssynpunkt (vilket jag motvilligt tycks göra).
Min point är eventuellt att jag är helt infantilt trött på Facebook som det är just nu och speciellt just på vad mina vänner postar för grejer. Känn dig inte träffad du som läser detta, för det handlar högst antagligen inte om dig (eftersom du hittat hit). Det handlar om sån där allmän uppgivenhet och just det här med att jag mer och mer mest bara irriterar mig på FB när jag loggar in dit, tycker att där är a bunch of barnfödande och uppgivna medelålders bakåtsträvare, inte för att barnfödande nödvändigtvis är något illa - jag fattar! Jag har bara inte fött barn. Det är inte intressant för mig med andras barn om det inte är nåt humoristiskt med det typ, att man hittar på nåt skoj i och med ens barn eller nåt - belyser det ur nåt annat perspektiv än att "här e jag och mitt barn". Kvalitetstid är lika med jag och mitt barn.

Nåja, nåt annat. Idag var jag på ett litet kalas och det blev LEVYRAATI. Skräckinjagande jävla spännande roligt, och scary för man måste ju i något skede spela upp nån låt själv. Hela det här fenomenet tycker jag är så jäkla intressant, för det vet man ju, att alla (nästan) mer eller mindre försöker komma på nån låt som ska passa in i det gäng man befinner sig i just då - alternativt väljer dom att spela upp nåt bullshit som inte säger något som helst alls. Men i princip får man en inblick i nån slags representation av den musik en okänd mänska lyssnar på; och det här tycker jag att är så sjukt intressant. Bryr mig egentligen inte så mycket om musiken ens; hör mest bara identitetsbildning och sånt där. Dom coola pojkarna spelade amerikansk metal-liknande saker, sånt som liksom lät tufft och hårt. En finsk flicka valde en hjärtskärande ballad av en finsk trubadur med nån slags otroligt banal text och enformig melodi. Man märkte att det blev en liten konflikt mellan könen där; pojkarna orkade liksom inte med det där dravlet. Beskrev istället den musik de valde sådär professionellt; "den här musiken har influenser av både grunge, metal och blues". Alltid det där professionella när det kommer till karlamusik. När flickorna väljer något så är det bara feeling.

Det värsta är här att jag vill stiga in som en slags medlare, förklara den ena parten för den andra eftersom dom inte tycks förstå varandra - men vet samtidigt att det inte fungerar så eftersom deras val av musik grundar sig på mer än bara vad de hör. Nog finns det musik som jag låter mig föras bort i på det där sättet också och jag skulle känna mig otroligt sårbar om jag skulle spela upp den musiken bland mänskor jag inte känner sådär. Ärligt sagt, så vet jag inte ens vad för musik jag skulle spela upp sådär - jag är en fegis och en som hellre iakttar och analyserar än serverar mig själv på ett fat. Därför valde jag en barndomslåt av ELO: In Old England Town. Och här blir det än mer intressant: Folk gillade den eftersom jag allmänt hade uttyckt såndäna eftertänkta åsikter om den musik de spelade upp - så jag hade egentligen kunnat spela upp vad för skit som helst och folk hade tyckt helt bra om det.
Annat var det med J som profilerade sig som kontroversiell och högt uttryckte att han hatade Beatles och gav ettor och tvåor åt allt välproducerat amerikanskt dravel. När han var så stark i åsikterna, så banade han också plats för andra att ge ärliga vitsord åt den musik han valde.

Jaja. Det här blev långt för jag är hemma och har inte sådär fruktansvärt mycket att göra.
Ska typ kurera magen, äta och spela nätbingo.

Idag

Universitetet är så tråkigt så jag tappar all fantasi. Nå riktigt så illa är det inte. Men nog är det något med den där känslan där, i Arken; tycker direkt att jag börjar gå på ett konstigt sätt när jag kommer innanför stängslen där. Får för mig att jag på något sätt måste låtsas att jag är normal, att folk ser konstigt på mig. Sen kommer jag ihåg att jag bara är finlandssvensk och att alla tänker sådär hela tiden.