Att gång på gång uppfinna sin stil

...och så bliver det julkalender. Idag har jag i princip ritat hela dan. Först ett ark uselhet, sen ett ark med sånt man kan acceptera. Nu har jag till och med över 24 luckor så jag kan kapa av det ruttnaste.
Det är nog konstigt hur man liksom först ska rita av sig en massa skit, svära och perkla över hur illa det blir - stillöst och dåligt - och sen så småningom, så händer något, så finner man sig tillrätta med sin penna, så faller linjerna på plats och så drar man runda, tydliga cirklar med en märkvärdig övertygelse och självsäkerhet. Jag har alltid haft besvär med det där med "stil" eftersom jag inte tycker att jag har någon utmärkande sådan. Det spretar liksom litet åt alla håll, ibland blir det lyckat, ibland mindre lyckat. Förra årets julkalender tyckte jag blev stilmässigt röv, medan innehållet kanske var det mest genomtänkta någonsin. När jag ser tillbaka på mina första, blyertssuddiga alster, kan jag tänka att jag fullkomligt älskar den stilen, men kvaliteten på serierutorna var däremot pizz.

I år blir det mer åt det enkla, svartvita hållet med lite spretiga bokstäver och kludd. Tänker att det måste finnas en orsak till att jag har gjort just det så pass länge: det är antagligen kludd jag är bäst på. Tänk att man ska behöva uppfinna sin stil åter och åter och åter igen. Det är väl ingenting märkvärdigt med denna process, men för mig är den ändå alltid överraskande. Ofta ger jag upp alldeles i början, tänker att nä idag blir det faktiskt inte till någonting, men det ska man alltså inte göra.

Upp och ner-söndagshälsningen

Jag tycker om möjligheten smartfånesen har gett en att kunna ta bilder när som helst och direkt kunna ha dem till förfogande. Men kolla sen på kvaliteten. Kolla! Vilken ultra-sunkig bild alltså. Sunkigare får man leta efter.

Det beskriver bra mitt söndagstillstånd som det är nu. Jag känner mig som ett sånt ELÄNDE, som bara sitter här hemma och lallar medan han jag bor med är ute, jobbar o sliter och har över 250 bordsreservationer inför farsdagen. Tänker att det alltid blir såhär på nåt sätt - att när den ena sliter röven av sig så hänger den andra hemma i soffmöblemanget och tar upp-o-ner-selfies av sig.

Nå väl. När vi träffades så var det jag som jobbade, så det så. Jag var rik den tiden, hade över tiotusen på kontot en gång. Tiotusen! Sen kom studierna och så blev potten mindre. Idag är allt sånt där med pängar så abstrakt, så borta från handgripligheten. Jag har på nåt sätt alltid tillräckligt, men så har jag ändå så sjukt litet att röra mig med, det är rent tokigt att tänka på det. Men min fattigdom är inte fattigdom ändå, trots att jag inte har pengar. Jag är inte fattig, eftersom jag har en medelklassfamilj som har pengar och egendom. Det kommer aldrig att gå någon nöd på mig så jag kan skryta om min låga konsumtion hur mycket som helst utan att det egentligen har nån betydelse. Nu börjar jag igen, och det här är kanske en av mina favorit-topics, men det är så roligt att prata om konsumtion, tycker jag. Här i helgen köpte jag en påse babyspenat och det känns alltid lite speciellt att köpa nåt sånt där DYRT, att andäktigt stoppa påsen ner i varukorgen och tänka att idag ska vi äta SÅNT DÄR. Sånt som ger en variation i det ständiga pasta- och ristuggandet, sånt som motverkar skörbjugg.

Ja men såhär är det, när man har blivit van vid att leva på ett par hundra euro i månaden. Om man dessutom ska ha råd med lite socialt liv vid sidan om så är det liksom potatis och havregrynsgröt som gäller.

Men vafan snackar jag om?!

Jag skulle ju skriva om att idag är jag lat. Så att, idag är jag lat. Det är så skönt att bara sitta. Jag borde verkligen, verkligen ta tag i julkalendern och börja rita ner de där luckorna som nu befinner sig i ett hafstillstånd i min skissbok. Jag har nästa veckas må-ons på mig att färdigställa den, plus att jag borde värpa ut en sång/dikt. Men alltså, sådär säger jag alltid, och sådär gör jag alltid. Latar mig intill det sista, och förvandlas därpå till effektiviteten själv. Det kommer att bli så bra, så bra. Nu tänker jag se vad som har hänt i Lotro, dvs ta mig ett varv i The Middle Earth, eller vad det heter.
H. Det bortskämdaste barnet.

Dagens pre dogwalk-energiintag: gårdagens pasta med ketchup, chilisås o sojayoghurt.

Gästhunden

Uppdatering: gästhunden kom och lade ett tungt huvud i mina händer. Jag höll om det o såg in i hans uttryckslösa ögon och sen kröp han upp i soffan, bredvid mig. Nu gillar jag honom.

 

Idag gjorde jag också en video med gästhunden, då det var så jäkla häftigt hur upprörd han var över IS. (lägg på undertexterna och ni förstår poängen).

Du tänker boll, jag tänker rumpa

Av rubriken att döma: vad ska hon nu skriva om?! Nå, låt oss få ord på det.
Jag funderar på det här med husdjur, och hur man liksom gillar vissa, men inte andra. Helt som människor. Just nu har vi hand om en hund som jag på inget sätt kan påstå att jag gillar. Det är en hanhund: en rätt så flegmatisk, revir-obsessed hanhund som är väldigt mån om att sätta näsan i Milis bak med jämna mellanrum. Jag ser på honom som om han vore den där störande slusken som hela tiden ska dra sexistiska skämt, som han själv tycker att är jätteroliga, medan andra tiger och tycker att han är hopplöst omodern och dessutom full av sig själv. Mili vill leka med en boll, han vill distrahera Milis lek genom att snusa Mili i baken. Du tänker boll, jag tänker rumpa.

Han tycks gilla mig, trots att jag inte hyser några varma känslor för honom. Det är många hanhundar som har kommit till att gilla mig, för att jag sätter gränser för dem. Det är som att de tacksamt ser mig i ögonen och säger "tack för att du reder upp i den här härvan. Jag försöker ju hålla ordning på allt, men det är liksom, ändå så tungt i längden - jag är ju hund - som du tycks förstå." Man bara, "jo, du är hund och hund får du vara. Med mig." Sen kommer ägaren och hämtar honom och man hör hur han går amok och skäller & härjar redan på gårdsplanen, för att han plötsligt upplever sig vara "in charge" igen och är ganska i panik över det. Jag skämtar inte - såhär är det. Jag har sett det flera gånger.
H. The dog whisperer.

När det skiter sig

En sån här dag funderar jag till exempel på Macaulay Culkin, ni vet pojken från Home Alone. Hur är det egentligen är med honom? Allt jag har hört är att det inte går sådär jättebra för honom. Inte för att jag egentligen bryr mig, men jag tänker mig att det kommer en dag då man läser nån nyhet om att han har hittats död nånstans, på nåt hotellrum. Nån överdos, nån olycka. Så är man sådär, "oj, nej vad synd att det gick sådär". Det är ju lätt att det skiter sig för människor, och jag menar inte att man ska bry sig mer om någon bara för att den varit barnkändis nån gång. Det är bara enklare att ta en kändis som exempel eftersom alla känner till honom.
Min fråga kanske är: Hur mycket bryr vi oss egentligen när det skiter sig för någon? Kanske inte så mycket. Sen, när det är för sent, då kan vi alla vara överens om att det var jäkligt synd, alltihopa. Men det är så tröttsamt det där "ja, det är så synd". Man skulle tycka att det skulle borda finnas sätt att hjälpa och lyfta upp en medmänniska så länge den ännu lever.

Ur sinnenas fulla burk: valvakan steg för steg

bild: KITs Thomas Arnroth

kl. 5:20 Trump har 80% chans att vinna, säger Magnus Londen i teven. I köket är kaffet klart. Huvudet mos. Allting mystiskt.

kl. 5:25 Är arg, upprörd, förvånad, förskräckt.

kl. 5:29 Ytterst myskoga bilder från gatan utanför Trumps valvaka. Flaggor, hurrarop, glada miner. Man tänker, VADÅ GLADA? "Hurra, fitta." Eller nåt. "Jippii pussygrabber-hitler." Fattar ingenting. Overkligheten växer sig allt större. De byter programvärd i teven. Äter kall tonfiskpasta. Fattar ingenting.

kl. 5:33 önskar J sku vakna så man kunde dela det här med nån fysisk människa.

kl. 5:36 smådesperata analysförsök i teven. Hur gick det såhär blahi blaha. "Man har inte kunnat förutspå". No shit nä.

kl. 5:40 Trump har vunnit Ohio *och tystnaden som följer därefter*

kl. 5:42 glömmer vad det var jag skulle skriva

kl. 5:48 shock treatment på Clintons valvaka

kl. 6:05 analyserna fortsätter.

kl. 6:08 "brandmur består av rostbältet". Clinton har en minimal chans i och med rostbältsstaterna. Whaat?

kl. 6:13 "Vågmästarstater". Flera nya ord.

kl. 6:14 Hur ska jag kunna stiga upp idag? Eller vänta nu, jag är ju uppstigen. Jag gick ju aldrig och sova. Eller vänta nu, litet sov jag ju. Så hur ska jag sen kunna gå och sova? Stiga upp efter att ha gått och sova?

kl. 6.22 "Hör du mig Stefan Wallin?"

kl. 6:34 Inser att han visste det hela tiden.

kl. 6:39 "Det är egentligen inte en röst för Trump, det är en röst mot etablissemanget." Det här tror jag på.

kl. 6:42 "Det kan fortfarande svänga." Kan det? På riktigt?

kl. 6:44 "78 % chans för Trump att vinna".

kl. 6:46 "Fotbollsmamman". Whaat?

kl. 6:48 Kanske en muffins.

kl. 6:51 Synd att champagneflaskor inte kan korkas igen

kl. 6:57 Börjar känna mig riktigt risig

kl. 6:59 Massemigration från USA? Spännande tider.

kl. 7:07 Jag spämmar över alla sociala medier. Kackar på allt.

kl. 7:12 "Canada's immigration website just crashed"

kl. 7:21 Fortfarande: Alltså va? Händer det här? Humöret: som att jag får äta upp min gamla hatt när jag i min barnslighet här nedan hoppades att Trump skulle vinna för att USA skulle få en chans att tänka om. Inser att jag kanske inte helt på djupet hade trott att det ens var möjligt. Nu ser det ju betydligt murknare ut.

kl. 7:23 Snön hänger i luften. Inser att här börjar en dag, i USA slutar en annan, och det är meningen att folk ska gå och sova. Tror att de istället går o knarka.

kl. 7:30 Det är typ kört. Inser att de får en sån där typ som också kommer att styra sitt land som om det var ett företag (tänker på våran Sipilä då). Om han ens kommer att styra nånting överhuvudtaget. Allt blev plötsligt så löst.

kl. 8:11 "På något sätt har världens fattiga och undertryckta fått för sig att det är de äckel-rika och de som har förtryckt dem allra mest genom tiderna, som kommer att rädda dem." J

kl. 8:17 "Händer det här på riktigt." Svar JA, teven. JA.

kl. 8:18 "Tudelningen, polariseringen, alla lever i sina egna bubblor."

kl. 8.23 Ögonlocken faller

kl. 8:58 Har slumrat till på soffan. Trump kommer att få "bråda dagar".

Det blir som det blir

 

Bokan-bokfan. Den tar sig. Här är mina 35 000 ord. Nu orkar jag inte se på dem längre, men skulle ännu måsta (vinna på) att läsa igenom skiten en gång innan den åker iväg till handledarn imorrrn.

Alltså THE MAGIC OF YTTRE PRESS! Jag skulle ALDRIG ha gjort något sånt här självmant, men se nu när det sitter en människa och väntar på och förväntar sig texter av mig (och eftersom jag dessutom betalar för det), så känns det som att jag borde leverera. Yttre press har ALLTID funkat för mig. Får jag själv bestämma, så går det såhär.

Andra grejer som rör sig i mitt huvud:

1. Valet-valet. Det ämnerikanska presidentvalet. För det första: att det redan är en skandal som det är, att någon som Trumpnisse ens sitter där, har möjlighet att göra någonting annat än att suga på slickepinne. Nu har han möjlighet att till exempel styra och ställa över världens kanske mäktigaste nation. Yeah, i min livstid. Sånt hände.

Jag ska nog försöka följa med valvakan, för att jag har en sån där lite äckel-förhoppning om att Trump faktiskt ska vinna. Jag vet inte, jag tycker en fullkomlig skandal på nåt sätt hade varit mer effektiv och intressant än samma gamla floskler som har upprepats i den amerikanska politiken jag vet inte hur länge. Förutom att de den här gången skulle komma från en kvinna, då. Roligt, men jag vet inte om det egentligen har nån betydelse. Trump hade fått hela världen att tvingas ställa sig på knä, tänka efter: såhär går det. This is where we are. When stupidity & ignorance rule, osv. Förutom att han kanske hade kunnat ställa till med så mycket förfärligheter innan nån skulle få honom nervält från tronen... det är därför det kanske är så farligt att säga att man på ett sätt hoppas att han vinner. Men alltså. Om nån föreslår att hälla in koskit på en teaterscen så tar jag hellre skiten, än en välinövad, supertråkig föreställing... jag vet inte. Mina jämförelser är säkert från reven.

2. Hur lugn till sinnes jag verkligen känner mig, trots min egentligen totalkaotiska tillvaro. Det är liksom ingen fara på färdet. Förra året var jag nästan rabiat över att gå arbetslös, tog eftisjobbet och var så jävla stolt över att ha något att göra. Men i år: det där skrivandet tar mig ner på jorden. Känslan av att, på nåt plan, tro på sig själv. Kanske vetskapen om att vi har ett jäkla storartat sommarcafé också, jag vet inte. Livet, livet. Det är liksom inte så allvarligt. Det blir som det blir. Känns som att jag har tänkt så hela hösten. Och inte bara sådär, "tänkt så", utan verkligen TÄNKT SÅ, om ni förstår vad jag menar. Tänkt så och även LEVT efter hur jag har tänkt! (=nytt).

3. Att SNÖ. Den åttonde november. Jag är fortfarande inte beredd, inte klar för den här massakern, jag har dessutom aldrig lyckats få införskaffat några ordentliga vinterkläder. Den varmaste jackan är REDAN i bruk. Åttonde november! Jag säger bara.

Höst på ön

Vi har varit på Nötö i helgen. Igen en omvälvande upplevelse, som började med en smärre katastrof. Jag lyfte, i min oändliga hjälpsamhet, ut fel väskor på Nötö. Landgången drogs snabbt in och innan innan någon hann göra något, så stod vi där med väskor som inte tillhörde någon.
Sen vågade jag fan inte erkänna att det var jag som hade lyft ut de där väskorna, eftersom jag tyckte de var så fruktansvärt pinsamt, och för att jag annars också är en yrboll. Och det blev ilskna samtal med besättningen och en mycket upprörd karl som vrålade åt Joakim i flera minuter. Hela tiden stod jag skamset där bredvid och VISSTE att allt var mitt fel även om jag inte vågade erkänna det. Sen när vi kom upp till skolan, så var jag ju tvungen att berätta hur det låg till, att det nog var jag som hade lyft de där väskorna i land, och sen blev det igen J som ringde till besättningen (för att det fan inte fanns i min värld att jag skulle snacka med nån upprörd karl i telefon) och så blev det fixat med taxibåt och elände vilket kostade mig tvåhundra euro. Tvåhundra! Tack och lov fick jag samtidigt en sällsynt lön in på mitt konto, så jag gick nu helt inte under. Men alltså allt ska man vara med om! Jävla jag som alltid ska lägga näsan i blöt och sen bara sabotera mer än jag hjälper.

 Nötö var Nötö, fast höstigt. Det var väldigt fint.

 Vi gick ut till jättekastet, stenen (som inte är här på bild, men i alla fall).

 

Vi drog upp ett par båtar.

 

 Vi drack whisky

 och andra saker.

Alltid fyllon. Med fast telefon.

Aaargh! Nu gör jag det bara - jag skriver om skrivandet, utan hämningar. Räknade just ihop mina sammanlagda ord och kom upp till nästan 37 000. Det är ena jäkla många sidor. Okej, inte så många om man tänker på en fullång roman (då borde man komma upp till än 60 000). Men ja, längden kvittar väl, egentligen. Fast jag gillar "normallängd" ändå. Jag ska nog försöka värpa ut än 20 000 ord till i alla fall.

Nå väl, det sjuka är att jag i princip har stommen klar nu. Det finns en del ställen som är oskrivna och som ska flikas in, och sen ska ju alltihopa förbättras, förbättras, förbättras och skrivas om hundra gånger. Men ändå. Grunden är liksom spikad. Och allt gjorde jag typ den här veckan! (Plats för applåd, alltså jag är så självgod nu så man gärna får äcklas av mig och slå mig i huvudet med dammvippor.) De sista frågetecknena (som hur fan hon egentligen ska hitta en viss karl i Köpenhamn då det enda hon vet är att han heter Carsten och bor ovanför en matbutik på Amager) klurade ut sig idag. Hon fick hjälp av ett fyllo med fast telefonlinje. Så klart. Alltid fyllon. Med fast telefon.

Onsdagsfrukost

 

Idag snöade det sådär på riktigt, så det var vitt och allt utanför när jag gick ut på morgonpromenad med Mili. Jag insåg att jag överhuvudtaget inte hade varit beredd på detta, blev nästan lite ledsen. Eller ledsen och ledsen, jag blev väldigt ställd på något sätt. Ska jag komma på ännu något som jag blev? Desperat kanske. Moloken. Arg också, på nåt plan. 

När jag kom hem förklarade jag mina känslor, bröt ihop på golvet och började gråta.

Nej, nu skojar jag bara. Vi åt frukost med skumvin som tröst. Det funkade, jag blev full och skrev en massa kvalitativt. Nej, inte kvalitativt, men jag skrev i alla fall en massa. Skumvin är bra bränsle.

Jag har fått en konstig känsla av att vara ganska avskydd på sistone. Det känns lite som att jag blivit mer uppsluppen och burdus på många plan, att jag har fått nåt slags mysko falskt självförtroende också och att jag av den orsaken ibland lite trumpetar för högt eller trampar på andra, gör jag det? Säg till i så fall.

Tack, fyllo-gallblåsa

Första november idag och jag har sånt flyt så det nästan är lite äckligt. Jag tycker det går så himla bra, det där skrivandet. Det är nästan som att jag sitter lite på sidan av mig själv och talar med nån fiktiv vän, säger "Nåh, kolla? Kolla vad hon gör nu? Stenkoll där alltså. Och nu flikar hon in det där! Titta. Titta nu." Emellanåt när jag ögnar igenom hela radiramsan, så slår mig ju nog en känsla av att allt som sin helhet är ganska banalt, illa skrivet stundvis och väldigt hafsigt, sådär nu-går-vi-från-det-här-skedet-till-nästa. Men jag tänker att man kanske plitar ner "skelettet" först och sen öser man på med nåt fyllesnack där emellan. Fan vet jag! Det är ju nytt för mig det här.
MEN NU SKRIVER JAG JU IGEN OM SKRIVANDET. Säg till om det är megatråkigt! (Vet ju att exempelvis en viss Kugge inte tycker så, men andra, eventuella läsare. Ni två andra... ehm.)

Igår hade jag sjukt i magan. Det var så illa så illa, har varit allt oftare nuförtiden, sådär att man blir alldeles gasig så det känns som att ingenting rör sig överhuvudtaget, sen får man ont och man kan bara ligga och försöka klämma fram en o annan megafjärt utan smärre framgång. Är lite orolig att det här är nåt slags tecken på stress, men jag känner mig inte stressad. Men tänker att, kanske nån psykisk stress som jag trycker undan, nån sån där framtidsangst som jag hade så mycket av förut - jag har ju till exempel inget vettigt lönejobb överhuvudtaget, o sånt ger ju upphov till stress. Men som sagt, jag känner mig inte stressad. Inte alls. Känner mig kolugn och fokuserad.
Sen var det ju det där med den där arma gallblåsan som för några år sen visade sig ligga oduglig och urblåst som ett mähä i nån bortglömd del av mitt innanmäte. Och jag vet ju inte om den fortfarande ligger där på det där sättet (min gallblåsa som en symbol för mig själv: fyllot som ligger och drischar i ett mörkt hörn). Och J sa att det kanske är därför som jag inte blir fet trots att jag äter kolossala (och då menar jag kolossala) mängder choko allt som oftast. Då snackar vi 150 gram på raken. Såna saker. Har kunnat göra det utan symtom. Och eftersom gallan hjälper till att finfördela fett så är J:s teori att min kropp bara skuffar ut allt fett rakt igenom så det inte fastnar nånstans. Och att dessa fettlaster ibland stockar till systemet, vilket resulterar i magont då. Jag vet inte, han kanske har en påäng men jag tänker att det vore ju praktiskt! Tack, fyllo-gallblåsa, keep on being useless! Nä, nu skämtar jag, men ni förstår säkert. Jag har nog tankar på att ta tag i det här med MIN DIET nån gång och göra lite förbättringar på den, eftersom det är lönt att göra det i den här åldern. Cornflakes är liksom inte middag.

Inktober #31: "friend"

I did it! i frekkin did it, inktober.

U did what?

Oh um, nothing. Forget it.

Inktober #30: "wreck"

Inspirerad av min ytterst tunna lunchbox.

Idag ville jag skriva nåt om varför (och hur) J är så bra. Scenario från igår kväll: jag beklagar mig över den enorma mängd rischoklad som jag just har satt i mig, konstaterar att underbyxorna skär sig genom magen så den bildar TVÅ utbuktningar. Beklagar mig över att eventuellt börja bli fet, ojar mig och håller på. Och då tystar han ner mig, snabbt och effektivt, ungefär som man viftar efter en irriterande fluga, att "nu är du tyst". Att sånt där inte är viktigt, eller behöver sägas högt, ens nån gång. För att det är struntprat. Det är det ju. Men jag älskar hans sätt att konfrontera såna där saker, skyffla undan dem likt de oviktiga påståenden de verkligen är. Fet här o fet där. I vilken värld har det nån som helst betydelse? Fuck it, och fortsätt leva. Fortsätt äta choko.

Valtava autio tää pää. kolo kolo, ei kuulu mittään. yksi asia siinä kolisee. taitaa olla markka.

Inktober #29: "surprise"

Idag är jag så himla trött på folk, surprise surprise. Det varierar det där, oftast tål jag människor rätt bra och till och med trivs med dem ett par timmar, men det är väl kanske de två dagarna ute på jobbfältet som igen har lämnat sina spår. Många är så otroligt självmedvetna, så fruktansvärt allvarliga med vem de själva är och vad de gör - så otroligt förälskade i tanken på att jaget någon dag ska göra något speciellt, eller ska bli något speciellt, och de drar sig inte från att basunera att nu ska det stora jaget vara här, nu ska det företa sig en sådan här uppgift. Jag blir alldeles rabiat av att tänka för mycket på det, hur denna "pretentiousness" och självobsession fullkomligt har tagit över det här samhället. Var på öl i Gringo igår och spegeln på väggen där får fantamej inte vara i fred i tio minuter innan nån är där och speglar sig själv från sjutton olika vinklar - kvinnor som män. Det är som att folk på nåt plan är väldigt måna om att reflektera över "idén om sig själva", jag såg en typ som närapå blinkade åt sig själv i spegeln, så jävla kär i situationen var hon, att nu är hon den där kvinnan som sitter här på date, uh lalaa. Sen kom hennes date, och hon vände sig mot honom, tillbaka i verkligheten, men bara till en del - hon var fortfarande tvungen att följa med sig själv i spegeln var femtonde sekund.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, och inte är det nu så alarmerande med folks självobsession egentligen heller, nog är jag också helt fullständigt besatt av tankar som på sätt eller annat anknyter till mig själv.

Inktober #28: "burn"

 

Idag är jag så helvetes arg, så det passar ju bra med temat #burn på inktober, skulle gärna sätta eld på nånting.

Jag har varit assistentvikarie och umgåtts med elvaåringar hela dan, och erfarit så många saker som lagt djupa spår hos mig. Först: pojke som missar en boll när han är målvakt, sen riktigt nästan slår sig själv i ansiktet för att han kämpar mot gråten, sen inte kan hejda sig utan rusar in till omklädningsrummet där han gråter o ropar "jag drar ner hela laget! spela utan mig!" Jag försöker trösta så gott jag kan, rufsar om pojken i håret (en överhettad liten kalufs) och säger att han ju försvarade helt superbra (för det gjorde han, han gav verkligen allt - ett klockrent exempel på en liten överpresterare) och att han "inte behöver ta det så hårt" (alltså daa, vuxenlogik). Och först efteråt kommer jag på vad jag naturligtvis borde ha sagt: "Du har så stora krav på dig själv, ingen annan här har så stora krav på sig själv som du". VARFÖR kom jag inte på det i stundens hetta?

Efter bara några minuter var det gråt i flickornas omklädningsrum, och det blev riktigt hjärtskärande sen där. Det handlade om mobbning, otroligt nedvärderande glåpord, allmänt också om det här med vänner och ensamhet.

Nu är jag trött o uppgiven. Blir så ledsen över alla dessa små som ska växa upp i en otrygg tillvaro. Och om man känner stora prestationskrav på en jävla jumppatimme, så är det fan nåt lurt, alltså. Ingen ska behöva bryta ihop över ett missat mål på det där sättet.

Inktober #27: "creepy"

Fem kalvar gick över en sommaräng.

En av dem stannade plötsligt och

höjde på huvudet och...

zzzzzzz alla somnade hejdå.

Inktober #26: "box(er)"

 

#box.

Har haft en så fånigt idérik dag idag, det känns riktigt konstigt efter att igår ha varit vaken till kl. 4 och gjort ingenting viktigt (läs: obsess-spelat bingo blitz). Vaknade kring tolvtiden och var sådär riktigt förstörd som man är när man har gjort nåt riktigt galet åt sig själv, tänkte att den här dagen skulle barka ner för kakirännan, men lyckades ändå vända på det rätt så fort.

Sen har jag skrivit på roman-fan och konstaterat att det går så inihelvete långsamt framåt, men inte har jag ju å andra sidan bråttom heller. Det får ta den tid det tar. Gun (min romantyp) behöver tid, hon är en sån som prövar studset i stolsitsar och liknande - det tar en viss tid för henne att komma nånstans.

Imorgon ska jag igen vikariera nere på skolan så då får jag ta mig samman och stiga opp i ottan.

Därför

Innan jag gör något annat, så vill jag bara kort konstatera, att därför läser jag bloggar. För att ramla över texter som denna. Reflekterande, personliga beskrivningar av plaster som man har ett förhållande till. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara.

Den dag som idag är

Så har vi kommit till den tiden på månaden då den ena rajvaren tar vid där den andra slutar. Jag hade idag bestämt att jag måste börja rita mina julkalendersluckor om det ska finnas en chans till att jag ska hinna trycka upp pappersexemplar i år - för det är tanken. Ja, tanken är faktiskt att det ska finnas enbart papperskalendrar i år, och att de som vill ha dem får pröjsa för dem. Nätfenomen är så igår. Handfasta grejer som man kan ta på är det nästa stora. Förra årets julkalender kan ni titta på här.
Hur som helst, blev så förbannad idag när jag insåg att jag inte hade hållit mitt löfte att börja rita på kalendern så jag svor och divlade och beskyllde J för att vara en usel yogadragare. Nej, det gjorde jag inte alls, men jag sa "jag tål inte när du är ledare".
Sen ritade jag en ruta, ilsket och spretigt blev det.

Detta har hänt:

1. Vi åt lyxpasta. Jag sa att vad är det för skillnad om det är lyx eller inte, det är ju bara mjöl o vatten i varje fall. Mer skillnad är det till exempel på en ekologisk- och en icke-ekologisk grönsak. Den ena är besprutad, den andra inte. Min poäng gick inte hem.

2. Vi har sett på Ex on the beach. Vår intelligensnivå sjönk genast betydligt.

3. Jag hade igår en diskussion med en amerikansk dam på Facebook. Har en massa "vänner" där, har ingen aning om vilka de är, vi utbyter mestadels bara tjänster för Bingo Blitz. Jepp. Nå, ibland händer det att nån börjar diskutera med en, som igår. Damen ville prompt berätta om nåt slags "federal grant program" som man kan apply for och att hon hade fått forty thousand dooolaaars. Hon undrade om hon skulle ge mig kontaktuppgifterna till hennes lawyer. Hur jag än sa att jag inte är from the US, "I am in Europe, Finland" så FÖRSTOD hon inte, hon bara babblade på om detta sida upp och sida ner. Och jag skrev att "I'm really happy for you" och andra saker, men hon fattade inte.
Och jag tänte bara att hur dum kan man vara? Hur dum kan en vuxen människa vara, så den börjar babbla om nåt oväsentligt med en människa hon överhuvudtaget inte känner, samt att det inte går hem att någon inte är amerikan? Jag blev helt vitblåst i hjärnan av den där diskussionen och att tänka på den. Det var som att tala med en tejpad dammboll som har lärt sig använda ett tangentbord. Jag skulle avsluta diskussionen med att säga att jag måste gå i säng, men kom att tänka på tidsskillnaden och att hon aldrig skulle förstå att klockan här är nånting annat än klockan in the US, så jag stack bara vid ett lägligt tillfälle.