Big wheels keep on turning

Vilken dag det här ska bli! Förde hunden till Rölli redan på morgonkvisten, och nu sitter jag på Sibeliusmuseum, där det ska bli konsert om knappa två timmar. Det är Jussi Makkonen, världskänd sibeliustolkare tydligen. Ser fram emot att höra alla kända sibeliusplågor.

Sen ska jag cykla efter en kameraladdare och sen ska jag till J:s nya restaurang och klottra lite menyer på tavlor. För ja, nu händer det äntligen, Streetfoodbar ska öppna och "min" fåntratt till Joakim står bakom kastrullerna! I kväll enbart för inbjudna gäster, men ändå. Och nästa helg öppnar det på riktigt. Det här är så klart oerhört spännande. Man ska vara något alldeles speciellt för att sticka ut som något under Åbos restauranghimmel där nya matställen ploppar upp som epidemier. Men jag tror på J. Han har spenderat tid på att utveckla recept och smaka sig fram, han är en obotlig perfektionist och är superkritisk till det mesta, så jag skulle vara mycket förvånad ifall inte folk tyckte att det här smakade alldeles förbaskat gott.
Men hur som helst, det här är stort. Tänk om du hade öppnat ditt eget hak, bibliotek, sylta, butik, café, krog eller galleri idag. Jämför. Big wheels keep on fucking turning.

Sen ska jag leka fotograf! Ja, jag ska släntra omkring och fotografera folk och mat samt vara passligt salongsberusad. Jag ska suga i mig stämningar, smygtitta, smaka på, kontrollera, vara i vägen (typ). Sen hoppas jag på att få dricka lite mer öl och träffa lite bekantskaper och who knows, en redig fylla? Sen förra helgen har jag utvecklat ett hål som skriker efter socialt umgänge. Jag älskar det ju! Fylla och folk. Hunden är i förvar ända tills imorgon förmiddag, så det är nu man ska passa på.

FYRA GRÄJER

Fyra ställen där jag har bott:
1. Spjutsund, Kärrby
2. Marcusstraat, Amsterdam
3. Pössenbacherstrasse, München
4. Alfågelgatan, Åbo

Fyra arbetsplatser:
1. Godisbutik
2. Jordgubbsland
3. Biluthyrningsfirma
4. Skola för synskadade

Fyra program som jag ser på:
1. Inkmaster
2. Bachelor
3. Vår tid är nu
4. Unh-hhh

Fyra ställen där jag har varit:
1. Rom, Italien
2. Rio Dulce, Guatemala
3. Irkutsk, Ryssland
4. Ouidah, Benin

Fyra maträtter jag gillar:
1. Palak paneer med allt som där tillhör
2. Laksa
3. Japansk tofusoppa med udon-nudlar
4. Bouillabaisse

Fyra drycker som jag gillar:
1. Kaffe
2. Dark n Stormy
3. Vanligt jäkla vichyvatten
4. Ginger beer

Onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton

Idag är det onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton. Det är soligt och osedvanligt varmt för årstiden. Mina föräldrar har just varit här och hämtat hem sin hund som har varit hos oss i nästan två veckor, medan de har varit i Skottland och roat/förfärat sig.
Såhär tycker jag det är. Det blir måndag, man är litet allmänt olustig, folk cyklar hetsigt och det är sammanpressade läppar och undvikande blickar. Så man tänker att mig går det ingen nöd på, jag ska minsann ta det lugnt jag och blir det tisdag och det duggregnar, typ, allting känns lättare men fullständigt meningslöst. Så blir det onsdag och man tänker att jaha, men herregud, nu är det redan onsdag. Och så blir det torsdag och man tänker att äh, imorgon är det fredag, det var typ den veckan då, det var det. Och så är det fredag och allt blir typ nedstoppat i en gigantisk korv, man går omkring och blir bländad av solen och kaffet droppar och man vet inte. Och så blir det helg och alla ska ut med sina hundar på en gång och helgen bara swishar förbi åh ja, och så upprepas scenariot.

Har saker att göra, men milda tider, när jag hellre bara går här och funderar på sakerna som ska göras och gottar/förfärar mig över dem, än bara gör dem. Nu skriver jag en artikel om snapsvisor, hehe! Måste nu bara skriva ner det någonstans så det känns mer att jag gör det, så att jag inte bara går omkring här och inbillar mig att jag gör det. Jag ska ännu intervjua lite folk och spela in en trudelutt och sen blir det grej på nätet. Är kluven inför snapsvisor, älskade dem som barn, mest för att det sjöngs en hel del i min familj och bland de vuxna - det var den tiden då de ännu festade uppsluppet, hade vänner, rökte inomhus och var fulla och glada. Sen blev jag en emo tonåring och började hata hela borgerligheten som hänger ihop med något så äckligt finlandssvenskt som snapsvisor, och nu är jag igen så pass till åren kommen att jag tycker att det är fint att vi har en tradition som hänger ihop med sång, och det är det enda som sjungs i min familj. Så varför skulle man nu hata det? Bara att sjunga.

Jag ska också rita fler naturbilder med skräp, så snart jag får det andra undanstökat, och så ska jag träna mitt fry scream, ny teknik. Måste lära mig att behärska det, det demoniska höga skriket som innebär sammanpressade stämband. OCH så ska jag skriva.

Det var det. Inget oöverkomligt. Ändå hade jag just lös mage, så uppspelt är jag över livet och allt det har att erbjuda, helt sanslöst känns det, att man ska leva här och åstadkomma och försöka att inte strula till det allt för mycket.

Allting skulle blomstra

Ojoj. Insåg att jag nog drabbades av en släng av post keikka-depression efter helgens eskapader. Det är bara så svårt att ta itu med dessa livets andra begivenheter, hur nödvändiga de än är, då man har den där totalt förlösande bandaktiviteten som överröstar alla andra röster i ens liv. För visst finns den där som en ständig följeslagare, tanken på att man i nån värld skulle kunna göra det där på heltid, bara skriva ord och spela och framföra det man har gjort i samklang med andra - skapa mening och ett sammanhang i vilket allting skulle blomstra nästan konstant - är det inte detta vi alla letar efter hela tiden?

Vittorio

Bild av @nybynisforlovers

Världen! Hallå.
Har haft en alldeles sprudlande helg. Keikkan gick okej. Publiken var inte lika ivrig som förra gången, de stod mest bara och gapade så det kändes lite avigt att själv stå sådär och röja. Nå, men fick ok ljud ur mig och så vidare. Också så skönt att slippa fundera på om man ska sjunga falskt.

Men, huvudsaken på fredagen var inte den där arma keikkan, utan människorna kring den. Vi spelade med Agasia härifrån Åbo. Och sen ett himla bra svenskt band: This Gift is a curse, och ett danskt: Hexis. Som brukligt var det nu igen ganska himla trevliga människor detta. Efter keikkan blev jag ju så småningom I Fyllan på backstage och ja, så fick jag snacka lite danska, det var urroligt. Den där dansken var en sån där tjusare som liksom hela tiden skulle inflika att "ska du med?" (till Stockholm då) och det blev så komiskt, när jag där försökte hålla nåt slags vettig mänska-till-mänska konversation och den andra inte kan annat än flika in standardmässiga fånflirtrepliker hela tiden. Han var den typen av man som tar över genom att spela tönt och etablera idiotiska skämt. Grejen är nu bara den att det inte fungerar på mig eftersom jag är snabb med att hitta på ännu mer störande skämt och så sitter man då där och talar en massa smörja. Jag råkar dock fullständigt älska att tala danska OCH smörja, så alltihop var, den lite obehagliga flirt-tonen till trots, ändå ytterst underhållande. Nå, till sist bondade vi genom att skrika "Ringsted" (ett ställe i Danmark). Fattar inte vad det var med detta Ringsted men han verkade otroligt nöjd över att få nån att stenåldersbrölbonda med över Ringsted.

Och så spelade vi en litn fussballsmatch. Först var det lite roligt bara men till sist märkte vi att vi hade publik, allt fler samlades kring bordet och det blev litet sådär allvarligt det hela, jag kände stressnivån stiga, att herregud nu måste vi ju vinna. Jag spelade med Luka,  Hexis basist och mitt emot oss stod Irena och trummisen. Först låg vi under hela tiden, jag var anfallaren och har ju ingen erfarenhet så inte fan fick jag ett enda mål. Sen bytte vi plats så jag försvarade istället, och så började Luka skjuta mål efter mål som en liten ettrig vinnarinsekt. Och det blev så jämnt, så jämnt, vi gjorde mål turvis och till sist var vinsten fatt i ett enda mål. Och så fan vann vi. Det var så jävla stort, vi sprang omkring och ropade "vittorio" och hoppade jämfota som femåringar.
Små fåniga saker kan ibland bli så himla betydelsefulla. Jag har för mig att vi gick arm i arm med den där Luka sen innan alla gick hem och försäkrade att vi kommer att ses igen, ungefär som att universum ville att vi skulle hålla på och göra världen till ett festligt ställe. Beskrivande för kvällen var att telefonen inte var framme en enda gång, den låg på bottnen av tygväskan hela tiden. Att så roligt hade vi. Kändes som nittiotal igen.

Lördag gick i ett enda krapulaskimmer, kommer knappt ihåg nånting, utom att hundpromenaden gick långsamt och att det var oändligt vackert ute. På kvällen träffade vi Joakims köksmentor M och hans fru A på Havanna, snackade allt möjligt och jag visade upp min konst och perklade över att jag inte hade studerat fine art istället för den där arma fotograferingen som inte ledde någon vart. Sen gick vi hem och såg på Ant man och Wasp girl eller vafan den nu heter, en riktigt töntigt dålig film.

Nu är det lite söndagsangst här, har ett jobbuppdrag imorgon och måste försöka skarpa lite och skulle så behöva skriva lite bättre också, är så STÖRD på hur dåligt jag formulerar mig och hur otålig jag är med hela den saken. Orkar inte tänka efter eller lyssna på hur nånting vill bli sagt, orden kommer snarare bara ur mig som vatten ur en stupränna (titta, det var också en megadålig och klichémässig bild men vet ni sånt e det!)
Längtar efter att rita mera, ska rita nåt slags vykort till Sibbe också, så det måste jag väl ta tag i under inkommande vecka. Inktober sköter jag nu också ungefär som kakka som rinner ut ur reven. Dvs don't give a fuck.
Fan ska veta att jag egentligen nu bara skulle villa studera fry screaming och turnera. Vill på turné! Vill vara tio år yngre och bara omfamna världen. Man kanske kan göra det även som fyrtioåring. Hej då.

Posthumaniteten - det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre

Som några kanske känner till om mig så är jag en obotlig speladdikt som sätter ner en massa timmar på bajs. Spelar inte med pengar, härrigud, det hade fått ödesdigra konsekvenser och jag är en fucking loser så jag spelar bara med tid.
Hur som helst så är jag med på Bingo Blitz mailinglista och där händer det ibland att de öppnar nya bingorum och man får personligt formulerade mail, som idag, då jag fick ett mail med rubriken "Are you brave enough, Lotta?"
Jag vet inte, blir alltid så full i fniss av de där mailen, av tanken på att man skulle ta dem på allvar, liksom verkligen fråga sig, att är jag tillräckligt modig? Tänk om de där spelen, eller de där mailen skulle syfta på det riktiga livet, om man verkligen hade behövt ställa sig den där frågan inför en riktigt svår uppgift, att är du modig, Lotta, är du det?

Dessa mail får mig att reflektera på världen som den ser ut sådär överlag och om vi har ersatt de riktiga utmaningarna och livssituationerna med sånt här inbillskt dravel. I våra liv finns ju verkligen få situationer som kräver riktigt mod av oss längre, så därför roar vi oss med fåniga spel och andra situationer där man liksom får minnas hur människan en gång var, då dess grundläggande egenskaper som mod, rädsla, styrka och så vidare, verkligen sattes på prov. Dataspel kan liknas vid skydiving och bungyjumps och vad det allt finns för adrenalinstinna aktiviteter - man liksom upprepar scenarion som nån gång i historien verkligen var verkliga för oss som art - nån hamnade hoppa ett jädrans hopp över en klippa för att rädda sin familj, typ.
Och det i sig, får mig också att fråga mig att lever vi i en post-humanity-situation där man är nostalgisk över varifrån människan har kommit (grottor och ständiga faror och beräkningar)? Där vi nu sitter i vår oändliga bekvämlighet med hela världens filmer radade i ett bottenlöst bibliotek framför oss, så känns det verkligen så, att det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre. Vi behöver nya beskrivelser, nya regler. Typ människopotatis. Världsfördärvare. As. Ruttentönt. Storhetsvansinning. Egostropp. Filo-toomuchthinking. Meditationsbesatting. Totalfåntratt.

Vattnet stiger

Sitter i ÅA:s datasal, ett tomrum av lugn, ro och koder som jag har använt sedan tidernas begynnelse. Fortfarande har jag dem, ÅA-koderna och printrättigheterna, alltså kan jag sitta här och lorva mig som i mitt eget gratiskontor.
Men det var inte det jag hade på hjärtat idag. Imorgon är det nämligen keikka. Svarta havet, vi ska spela för andra gången, på samma ställe som förra gången, TVO. Det är stort. Eller, det är ju futtigt lgentligen, men för mig är det stort. Det känns som om det är ungefär det enda jag har på gång just nu.

Den där arma romanen. Har printat ut första delen, det är en massa ord men när jag sitter där inne på datasalens toalett så känns det som att huvudet är alldeles tomt på ord, helt tyst är det. Tycker alltid att jag förut har haft en massa ord i mig, en konstant malande harang om det som försiggår omkring mig. Jag vet inte om det är den här attans romanens fel eller vad det handlar om, men det känns tyst i mig nuförtiden. Jag har liksom ingenting att säga.
Så jag tänkte dela med mig av sånt jag har att säga, lite låttext. Vattnet stiger, heter den här.

Vattnet stiger

Ytan är blank
men det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom väggarna

Ytan är krusig
för det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom hål

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut
Bara att vänta

Hör ni hur det brusar
Vågor som sköljer över städer och länder just nu
Ingenting finns kvar nåt mer,
det är bara att gå under
Låta sig slukas
av ett hav som vill äga allt

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut

Det har skett under förut
Rädda mig
Ta mig tillbaka till nånting som inte finns nåt mer
Ta mig till hagarna,
ta mig till skogarna
där hästarna går,
där fårena går,
där skuggorna faller

Skogen och jag

Just när jag satt här i min sedvanliga vakenkoma, så kom jag att tänka på den här bloggen nästan sådär som man kommer att tänka på en kär gammal vän - att herregud den finns ju! Jag kan skriva här!
Tänker ibland på det, att det verkar som att folk ofta har så mycket förväntningar på vad det är meningen att man ska göra på olika forum och sådär, till exempel på bloggar då. Ofta ser jag bloggar på vilka folk skriver sånt typ att de är "dåliga på att blogga" och då tänker jag alltid att HUR är man dålig på att blogga? Att vara dålig på att blogga måste vara ungefär som att vara dålig på att gå eller cykla. Eller ja, andas. Ni förstår vart jag är på väg. Folk tror alltid att man ska efterapa nåt slags förebild när det gäller det ena och det andra. Jag vill däremot uppmana alla att dra kalsongerna över huvudet och säga SCREW THAT! Den här bloggen kommer alltid att vara perfekt, sådeså.

Jag är i Borgå skärgård helt för mig själv, det är löjligt så bra jag har det. Ute strömmar havet förbi från norr, bakom mig finns en skog med jättelika skuggor, mossa som välver sig över stenar, gamla kvistar och svamp, svamp, svamp. Jag tror aldrig att jag har plockat så mycket svamp som i år. Det känns helt poänglöst att gå ut (för jag har också två hundar här) om man inte har korgen med sig och fyller den till bredden. Jag vet inte vad jag ska göra med all svamp, men jag torkar trattkantareller och stensopp så en stor papperspåse håller på att fyllas till bredden. Hundarna går godmodigt med, ibland får de upp ett spår, förvinner hetsigt in i skogen så det brakar i snåren, för att sedan, några minuter senare, dyka upp lyckliga och andfådda. (Lyckliga, tror jag.) Ibland lägger de sig i mossan ifall jag har hittat nåt ställe som bara översvämmar av trattisar och hamnar böka runt där en stund. När jag är inne och pysslar med mitt sover hundarna. De följer min rytm, äter när jag fyller skålarna, går och pissar om jag gör det - vi är en alldeles perfekt fungerande trio.
Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som skogen, hamnar emellanåt bara stanna, andas och ta in allt som det är, en vagga av fullständigt lugn samtidigt som livet sjuder, andas och bara är. Jag tänker att det måste vara meningen att leva såhär, i samråd med naturen, vänlig och mottaglig mot allt. När jag rensar svampen och hittar små spindlar, för jag dem ut så att de ska få fortsätta sina små liv. Det känns som att allt har betydelse, också spindlarna är viktiga och förtjänar att räddas.

Emellanåt drabbas jag av oro, det är tanken på livet som far förbi medan sekundvisaren tickar, det är jobb som borde göras, möten som borde bokas och sånt där - men jag tänker att nog har jag tid för det sen när jag kommer tillbaka till Åbo. Jag hinner nog med allt och jag gör så mycket jag orkar. Nu har jag gett tid åt mig till att vara här och fila på mitt alster, bokajäveln, som blir litet bättre för varje dag som går. Lite mer skriver jag hela tiden, några vändningar har jag fått till, några extra tillfällen och diskussioner som måste flikas in för att historien ska få mening och sammanhang. För vad kan jag annat än att tro att det här har nån betydelse, att det här som jag har skrivit på i flera år nu snart ska vara färdigt för utgivning, ja färdigt - det ska ges ut, jag vet det! Jag befinner mig i samma årstid som handlingen just nu - det är höst här och också i boken, det måste ju ha betydelse.

Hittade en karljohan som var helt PERFEKT, har aldrig sett en svamp i samma kaliber!

Lillan flugsvamp.

Vakna eller dö

Ni kanske har sett den där reklamen som har figurerat på de sociala medierna en tid nu: den där "so why do you text and drive". Den visar kort sagt upp videor av hur folk beter sig när de går omkring och stirrar i sina mobiltelefoner, hur de går i stan och snubblar över stolpar, går in i väggar osv. Och till sist då - video av en som kör och textar och som sen rullar ner från ett berg och dör, typ.
Jag både förstår och förstår inte chock-effekten av den här videon - jag menar - för mig är det självklart att det här med att sitta i en bil är som att sitta i ett pistolskott som viner fram genom luften. Det är som att sitta i ett laddat vapen som nån styr, och jag är mestadels livrädd i bilar nuförtiden, kanske för att jag är ett djur och för att mina djuriska instinkter börjar bli allt mer påtagliga ju äldre jag blir.
Min fråga är: Fattar inte folk att det är livsfarligt att texta och köra? Och om de inte fattar det - VAKNA, eller så förtjänar ni att rulla ner för bergssluttningar.

Ponks råd till världen

Jag har en sån där rastlös period då jag tycker att jag, av alla, har de bästa råden för alla, hela världen, tycker att alla gjorde gott i att lyssna på mig, så här kommer det då.

1. Man blir glad av att göra andra glada, visst är det så! Men för att kunna vara en sån där inspiratör som folk verkligen tror på så måste man också tro på sig själv, och hur fan gör man det då?

2. Jo man måste öva sig i att gilla sig själv, på riktigt. Hur gör man det då? Nå, man tar hand om sig. Hur gör man det då?

3. Nå, man sätter andras förväntningar åt sidan, och det här är så himla viktigt. Man måste lita på sin egen röst, att det man säger har betydelse - hur långsökt och fånigt det än låter. Man bör sätta tid undan åt sig att göra nånting för en själv, och här kommer då det där litet töntiga, men för mig handlar det om att springa och göra yoga. Det här med att träna fysiskt kan ju betraktas som någonting man också gör pga yttre förväntningar - att man vill vara i gott skick och hålla sig i trim så att andra ser att man mår bra och så vidare. MEN man bör se det som att det där springandet, och de där 20 minuterna man sätter ner på att meditera eller göra yoga, faktiskt är som att smörja de där egna gängorna så att man sen är klar för att stiga ut i världen och vara en hel människa som fungerar som en inspiratör, stöttepelare, hjälpreda eller rolig gubbe eller vad det nu är man önskar vara för andra. För det är ju ingen hemlighet att vi lever i ett samhälle där vi obönhörligt är tvungen att samarbeta och fungera ihop med andra människor, så varför inte då se till att man är en sån där människa som det är roligt och givande att göra någonting ihop med.

4. Man bör ro i land åtminstone två av sina egna projekt, bara så att man för sig själv har åstadkommit nånting man är stolt över, SEN kan man ta itu med att hjälpa andra.

5. Man ska inte sätta tid ner på att göra någonting som man inte får ut någonting som helst av. Klart att man ibland är tvungen, och då gör man det bara, skyfflar undan det som ett lass med kakka, för att sedan borsta av sig och gå vidare mot det där som man egentligen hellre skulle villa göra.

6. Livet är futtigt, litet och betydelselöst, så det är inte VÄRT att vara missnöjd. Nä, det är det inte. Det är en rebellisk akt att vara tillfreds i ett samhälle som detta, vi lever i en tid då allt omkring oss - reklamer och livsstil - allt konspirerar till att få en att tänka att man på olika sätt inte räcker till, så det är inte konstigt om man har det just så. Men om man på något sätt lyckas ta sig till en punkt i vilken det inte spelar någon roll, allt det här som man förväntas vara, så finns det en frihet där som väntar, en uppsluppenhet och fånighet som ter sig typ som solen som stiger upp och går ner varje dag.

7. Det här är en bisak, men jag lever, andas och ÄR Whimsically Volatile just nu. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på dessa just nu, ingenting annat har nån betydelse. Alltså dessa människor, deras totala ovilja att anpassa sig till några förväntningar, deras brutala ärlighet, rolighet och spretighet gör mig så himla glad och inspirerad, det är ingen reda med det. Jag förflyttas ut i världsrymden när jag lyssnar på dessa, tänker att det här finns. Och att det finns, det räcker. Det räcker fan att bara finnas till och vara just den fucking dåre du har blivit född till att vara. Och med dessa ord tänker jag sätta punkt här idag. (Och spotta ut snuset.)


EDIT: Säg nu sen åt en kloakarbetare eller närvårdare att TA HAND OM DIG SJÄLV blahi blaha, "det är attityden och självkärleken som räknas" när de stretar hela dagarna och kommer hem och är trötta och döda. Fattar ju nog det, att man i första hand måste utgå från ett väldigt privilegierat läge för att överhuvudtaget kunna säga nåt sånt här! Upprör mig som attans ibland, att utgå ifrån att alla på nåt sätt befinner sig i ett så pass ekonomiskt stabilt läge att det finns tid över till att tänka på sådana här saker. Det kan alla självklart inte och däri ligger ytterligare ett problem: samhället i sig är skevt, det funkar inte. Det är ojämlikt! Lönerna är felfördelade. Bu!

Känslor, the Work och finska män

Kära tomma utrymme. Här sitter jag som ett tomt hål. Har just sett på The Work, en dokumentär om mäns förmåga att känna och uttrycka känslor, en bra dokumentär oberoende om man är man eller kvinna. Häpnadsväckande var den på många sätt - att det alltid tycks vara samma mekanismer som upprepar sig för oss människor: Vi blir de vi blir på grund av vad vi har varit med om. Vuxendom handlar om allt det där man går och bär på, men som man sällan får utlopp för.
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.

Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?

Jag försöker för lite

Och nu då? Nu har jag har det både riktigt fint och lite kaki. Det känns överlag som att det är en hel del nytt och intressant på gång, men jag har också en molande oro som gnager i mig. Jag tror att det har att göra med den där boken och allt jag skulle villa skriva i den som jag inte skriver. Istället latar jag mig. Halvsov igår här på soffan sent om natten och fick ett slags uppenbarelse i form av en stor mun som gnagde på mig. Det var en mager och extra gnagig mun med långa käkben, på nåt sätt figurerande mellan flera lager som tedde sig som smörpapper. När den inte gnagde stod den vid sidan av mig och röt att "när du får dina skrivinfall, stig upp och skriv ner dem! Sitt inte och tänk att 'det DÄR ska jag skriva'.
Det kanske inte kommer nån annan chans, så när man känner ivern brinna i sig, varför förtränger man den då, undrar jag? Vad är det man är rädd att ska hända, att ens iver ska spåra ut och att det ska bli fel i varje fall? Nå, då har man i varje fall varit ivrig!

Inser nu att det var King Crimsons omslag som vaknade till liv igår natt.

Det är som att ålderskrisen bankar i mig, jag fattar att det liksom är DAGS NU, att göra sitt om man vill åstadkomma nånting här i livet. Det har jag nog också tänkt på, hur starkt jag har det i mig det där att jag verkligen vill åstadkomma nånting. Jag vet inte för vem, om det är för mig själv eller andra men jag tror bådadera. Att genom att vara ärlig mot mig själv kanske nå ut till och hjälpa andra.
Ibland kan jag känna mig sur och missförstådd, tänka att HUR FAN ledde inte den där musikalen till nånting mer, till exempel? Tänker att om jag hade varit i Sverige, så hade avantgarde-producenterna kommit springande och bara, här har du studio. Hahaha. Nu spelar vi in fyra låtar, for real.
Samtidigt vet jag att ingenting kommer över en natt eller inom loppet av några månader eller år. Det handlar om LIVSTIDER av arbete. Timmar av träning. Jag försöker för lite. Jag figurerar för vagt på för många plan: Tecknar, musicerar, skriver - och jag är väl förvånansvärt duktig på det mesta jag företar mig, men jag är också LAT, orkar inte sätta mig in i nånting på riktigt så därför är jag alltid bara NÄSTAN där, känns det som.
Men jag älskar att med hull och hår ta mig an t.ex. inktober och bara "nu är jag kulspetstecknare" i en månad! Livet måste väl för fan få vara omväxlande, vad är det för idé om man bara ska begränsa sig till ETT enda futtigt område som man är passionerad över, om själva livet i sig erbjuder tusen möjligheter?
Sånt här kan jag älta över, timme ut och timme in, medan livet springer förbi.

Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet?

Ledsen för att jag traggade på om mig själv igår.
Det blir så ibland, man traggar och ältar sitt. Supertråkigt.
Idag har jag något ännu tråkigare på hjärtat.

Jag funderar ganska mycket på sånt här som om människan är dömd att utrota sig själv och liknande. Speciellt nu när larmet borde ljuda över hela planeten, det ENDA politikerna borde koncentrera sig på är att vidta åtgärder för att jorden inte ska förvandlas till ett överhettat växthus.
Men när jag ser ut genom fönstret sker det inte så mycket. Det är det som är det paradoxala. De flesta politiker sitter i sina stolar som de brukar, går väl till kafferummet, fyller på en kopp, slentriansnackar med bordsgrannen. Ute är det sjutton grader, sol och moln. Är väl inte så farligt?
Hur långt ska det gå innan någon på riktigt förstår att nånting är på gång - ska det liksom vara översvämning över halva jordklotet? Är det de inflytelserikas hem som måste utsättas?
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet? Frågan känns helt bisarr, men det är verkligen på den här nivån som man kanske är tvungen att börja nysta. Girighet måste betraktas som en sjukdom som drabbar människan när den märker att det faktiskt går att tjäna pengar, mycket pengar. Pengar förblindar och gör människan felbedömande, det är säkert bara något slags artskada som skulle kunna rättas till genom lite emotionell träning eller nånting. Problemet är bara att det för det mesta, i samband med pengar också finns en himla massa bestämmanderätt, alltså tyvärr: Politiker tjänar mycket pengar, tror att det i sig är en prestation - blir höga i korkarna, börjar röra sig som en som har makt och stor betydelse, tappar helhetsbilden och börjar så småningom ge blanka fan i ojämlikheter. Samtidigt som de är politiker, och alltså får bestämma om saker. Kanske det är det som grundläggande är fel: De som bestämmer borde varken ha någon form av makt eller tjäna pengar på det. Bestämmanderätten borde utgå från lokala grupper som lever i exakt det samhälle det stiftas lagar om.

Ett vet jag och det är att det INTE HJÄLPER att dela artiklar på nätet. Det spelar ingen som helst roll vem som postar vilka siffror och när, för vi lever i en tid där olika läror härskar vilt och man har lärt sig att sålla bort det värsta. Någonting är helt galet här, för även om man ser och förstår när det är allvar, när källan är korrekt, så är det nån del av en som INTE REAGERAR för att det finns på nätet och för att grejer som finns på nätet i ett avseende egentligen inte existerar (handgripligen). Jag undrar om mänsklighetens fatala öde kommer att ha att göra med källkritik och internet - att vi har fjärmat oss från faktakällorna för att de kommer från nåt så diffust som nätet, eller för man aldrig förstod att ta de där som talade sanning på allvar?

Jag undrar också om människan omedvetet INTE vidtar några åtgärder, eftersom vi på nåt sätt är förprogrammerade till att vid något skede dö ut? Vi är en invasiv art, vi drar fram utan hänsyn till andra arter, står det alltså också i vår artbeskrivning att vi inte förmår vidta åtgärder som begränsar vår framfart? Vi kanske bara har en växel, och den är fullt framåt.
Jag vet, det där är jättecyniskt tänkt.

Glaskub

Jag kom på en annan sak som jag också måste plita ner innan jag tar itu med tecknandet. Skrivandet just nu, så här känns det: som att stå bredvid en glaskub i vilken det fräser, bubblar och sjuder av liv. Och som att jag förut satt där inne och var en del av det, kände det och levde det, men som att jag nu bara kan stå utanför och titta på det. Och jag VET att jag måste slå sönder det där arma glaset och bara bygga om beståndsdelarna och gå in dit igen, trots besvikelsen över att inte bli antagen någonstans! För nog är det nu tusan, och det ska sägas högt, att nog fan blev jag besviken när jag inte fick bli utgiven. Det var nog litet av en värld som gick i spillror där, så mycket trodde jag på att det jag hade åstadkommit skulle vara good enough. Samtidigt förstår jag det, speciellt när jag läser vad jag har skrivit, att jestas, det var verkligen inte speciellt bra. Konstig känsla, att hålla med alla förläggares åsikter numera, att nästan villa banka sig själv i skallen och säga herregud, bättre kan du - och att också, på ett ännu mer mysko plan, vara tacksam över att de har någon form av kvalitetskontroll! Liksom, att "tack för att ni räddade mig från att ge ut det där dravlet!"
Men hur gör jag nu, how to pick myself up? Det känns nästan som att jag retas med mig själv emellanåt, jag tycker jag skriver himla fyndiga grejer på skämt, liksom lorvar och drar i trådar bara för att retas och säga att "det där står inte i den där boken." För den boken är skit. Hur ska jag dra den där arma boken från sin egen skithög? Jag har en hel del idéer som jag helt enkelt måste testa, men om det inte går sedan, om jag får ytterligare ett nej - hur fan ska jag kunna leva med mig själv då? Tänker jag ibland. Jag hanterar inte motgångar.
Äh, fan, klart jag gör. Om jag inte får bli utgiven tänker jag typ bli 2. tecknare på heltid, 2. musiker eller 2. mor. Hur som helst - det här arma jaget är inte så jävla viktigt (vad det blir av en). Mer och mer är jag bara nöjd och tacksam över att få vara nöjd och tacksam.

Nu förstår jag vad ålderskris är

J tog en bild av mig, antagligen för att han tyckte jag såg ut som en idiot.

AHA! Det är när man ska ta upp springandet igen efter år av paus, och ALLT TYP ÄR TRASIGT. Högra hälsenan gör ont, vänster vad krampar. Och allmänt drar man fram långsamt som ett gammalt ånglok, har podcast på hög volym i öronen så att man ska slippa lyssna på sitt eget flås.
Ungdomar, njut medan ni kan! The end ain't pretty!

Varför springer hon då, kan man fråga sig? Orsakerna är två: den första är för att jag helt enkelt behöver hålla mig i nåt slags kondition för att hålla humöret uppe. Det har bevisats redan många gånger att min nedstämdhet hänger ihop med mitt kroppsliga förfall. Jag önskar jag hade kunnat vara en av de där som glatt rultat till butiken efter mera choklad varje kväll, men jag får bara ångest. Har helt enkelt inte tillräckligt starkt psyke för det, tror jag. Jag är en av de där som kommer att springa som fan när faran kommer, inte sitta som en guru i ett hörn och psyka fienden. Gotta keep in shape.

Den andra orsaken är att jag har sparat en påse Rittersport till mig som jag får öppna först när jag sprungit tre gånger!!! Tyvärr nämnde jag detta för J och han är ännu värre på att obsessa över meningslösa löften, så nu måste jag hålla det. Två gånger till ska jag springa, sen får jag min Rittersport med cornflakes-smak!

Nog är det besvärligt när solen ska gå upp och ned på det där sättet

Till en parentes: jag förstår NADA av den här tidsflyttningsdebatten. Jag begriper så lite att jag till och med kallar den vid fel namn, springer omkring som en huvudlös höna, säger kucku konstant som ett felvridet gökur. Det här med att folk med- eller motsätter sig sommar- eller vintertid, det har tydligen länge varit någon debatt kring att de vill, eller så att de inte vill det? Kanske. Varför det ena eller det andra skulle vara ett sämre eller bättre alternativ FÖRSTÅR JAG INTE men de lärda har säkert orsaker som väger hit och dit. Man införde vintertid för att spara på strömmen, det har att göra med att folks fritid inte hinner infalla under dagens ljusa timmar om man håller sig till sommartid. För mig ter det sig helt bisarrt att "folks fritid" skulle måsta korrelera med "dagens ljusa timmar" -  man kan väl för bövelen flytta på arbetstiderna om det är så att ljuset inte räcker till? Dessutom är ju vår sommar ett enda badande i hypomaniskt ljus medan vintern är som att begrava huvudet i kaffeporo, så jag fattar inte hur någon kan diskutera en sådan sak ur vettig synvinkel. Alltså, hela den här debatten ter sig för mig som att tala om solens upp- och nedgång, typ "nog är det besvärligt när solen går opp och ner på det där sättet, HUR ska vi förhålla oss till ett sådant där fenomen?"

Ett urval av instagrams viktigaste profiler

Jag tänkte häromdan, att det nog är ganska viktigt att skriva blogg. Orsaken minns jag inte, men det var när jag snubblade över någon namnlös dravelblogg av en svampplockare på Åland. Tänkte att just det där dravlet, det är viktigt. Det mål- och planlösa skrivandet. Så därför ska jag nu försöka ta upp mitt planlösa skrivande, igen. 

Idag vill jag presentera några av instagrams viktigaste och mest inflytelserika profiler. Jag hoppas att ni kan dra någon form av nytta eller glädje av dessa, lovar leta efter fler så snart andan faller på.

Jag min äckliga fåntratt!!!

Tavlan, tavlan, Sanna K.

Sambon ville att jag skulle uppdatera bloggen "så man vet vad du går omkring och tänker på" så here we go då, uppdatering av bloggen.

1. Vi har köpt konst. Det är helt SJUKT, det var stort och dyrt och fint men samtidigt SCARY att sätta mycket pengar på nåt som man skulle kunna säga att bara är inredning. Men det är Sanna Kananoja (google her!), det är en helt fantastisk tavla. Och ja, det känns bra att understöda en flitig och bra lokal konstnär när man nu för en gångs skull kan, osv.

2. Och varför kan man det då, frågar ni er alla? Nå, för att det gick helt bra på cafét igen i sommar. Vi har lite överloppspengar att röra oss med, vilket också ledde till att vi köpte en ny soffa och en säng som ännu inte har kommit. Och ergonomiska huvudkuddar. Jahh. Nu börjar jag på riktigt känna mig som en 40-åring. Wtf is happening?

3. Det här är typ det största just nu: Jag tecknar igen. Jag fick en strålande idé häromdan och den måste nu helt enkelt sättas på prov. Målet är att teckna 10 stycken tuschbilder och sen vet jag liksom att det händer på riktigt, sen tänker jag förklara mer vad jag har på gång och försöka få till stånd en utställning nånstans och så vidare.

Mitt nya, superduper-über-åber-megaspännande teckningsprojekt.

4. BOKAJÄVELN DÅ? Nåhh, det känns lite trögt (det ÄR trögt). Jag skrev om början som jag ju ganska fort upptäckte att var så arma usel. Hela tiden när jag läste vad jag hade skrivit innan hade jag den där obehagliga känslan av att vafan har jag tänkt? Du trodde DET DÄR skulle duga!?
Så jag skrev en ny början som jag gillar mer, men nu tycker jag inte om själva resten av boken. Tycker att temat är slitet (kvinna som är trött på sitt alldagliga liv, bryter upp, åker till Rom och sen hittar kärlek liksom. HALLÅ, du kunde inte hitta på en mer o-originell handling?!)
Men det är ju själva texten som räknas; stilen, tonen. Det är ju skit detsamma vad en bok handlar om bara man njuter av att läsa den. SÅ, jag pendlar mellan att tycka att jag skriver riktigt bra och att jag inte kan skriva överhuvudtaget. Det är nu väl så som de flesta som skriver/tecknar/musicerar har det. Självtvivel varvat med överdrivet självförtroende. MEN, självfallet tänker jag skicka in bokajäveln igen, så snart jag tycker att handlingen duger. Det får ta den tid den tar, jag har absolut inte bråttom. Boken får gärna växa med mig och utvecklas i och med mina egna insikter. Vem vet så var jag tvungen att skriva den här boken för att sen komma fram till att det egentligen var en helt annan bok jag skulle skriva - men det får tiden och lifvet självt utvisa.

Här står Mili och bligar ut över åstranden.

5. Den sista och femte punkten handlar bara om hur tillfreds jag är med livet sådär i största allmänhet just nu. Yada yada, vem orkar läsa om nåt sånt här? Ingen alls, förstår jag väl, men vafan kan jag till det, att jag mest hela tiden kommer fram till att jag är så in i helvetes nöjd? Jag är svulstig, självsäker och totalignorant. Jag är ett rövhål som drar fram genom världen, medan den faller samman och är full av misär. Det är en konstig balansgång det där, att man mitt i världens totala pina och undergång går omkring med ett förnöjt leende på läpparna. Känns fult, elakt och orättvist. Men sånt är det. Life of the white supremacy! Nu ska jag dessutom göra yoga, jag min äckliga fåntratt!!! Så jag blir än mer nöjd och balanserad.

"Syns det inte så finns det inte"

Fayaz Dae i sin cell i Metsälä.

Man inbillar sig ofta att det riktigt fruktansvärda finns i historien, att sådant som förintelsen och gulaglägren aldrig skulle kunna upprepas i dagens värld, eftersom dagens människor "har lärt sig" och bara använder sig av sånt som tortyr "när det inte finns någon annan utväg" och liknande. Jag kom just att tänka på, att det våld och den tortyr som vi i Europa och främst, i vårt land, Finland, just nu använder oss av, är av psykisk karaktär - dvs det slags tortyr och våld som inte lämnar några synliga spår och som rättar sig efter lagens paragrafer (åh gud, är jag inte trött på denna "ja men det är ju lagligt, vi gör bara som lagen säger"-retoriken). Jag kan inte påstå att det finns någon större skillnad på att ta livet av någon genom pistolskott eller att låsa in nån bakom stängda dörrar och fönster i ett isolerat rum för att vänta på döden. HUR PSYKISKT STARK ska man inte vara för att klara av att sitta inlåst i över en månad?! Jag hade allt gärna sett oss finnar fixa det utan att löpa fullständigt amok. Jag blir SÅ TRÖTT på denna "syns det inte så finns det inte"-retorik. Klart som fan att det finns - lidandet, tortyren, besluten som är helt oppåt väggarna. Vill heller inte döma någon, men det är någon som inte tar sitt jävla ansvar här! När folk skickas till en säker död, när folk sitter inlåsta. 2018, vakna.

Det fruktansvärda

Hej och hej igen, det var evigheter sen sist.
Jag ska försöka fortsätta här som om ingenting skulle ha hänt, men det är mest gårdagen jag vill snacka om nu, det var nämligen en dag som ruskade om mig. Det handlar om att mitt i allt inse vilken tid man lever i. Att få en kalldusch mitt på ljusa dan, stå där vid Hesburgerhörnet, se nazisterna organisera sig i led och sen marschera fram på gatan.

Jag hade själv just kommit från den andra fredliga demonstrationen, den mot nassarna, då jag en stund drabbades av en sådan där härligt befriande känsla av att vi är många som vill bra saker. Man ropar och känner stödet av andra som ropar. Ei natseja Turkuun. Ei natseja minnekään. Och efter den demonstrationen går jag hem efter hunden för att den inte ska behöva vara ensam så länge, jag ringer J, förstår att han är upptagen, han är med några som vill försöka hindra nazisternas marsch men de blir å sin sida hindrade av polisen. Och sen - och det här kommer jag aldrig att glömma - mitt i allt är jag själv där på Trätorget, Mili är uppskärrad och drar för att den vet att J är någonstans nära, jag halvspringer förbi raden av nassar som står uppradade på Trätorget, det är bara en meter mellan mig och dem. Och jag hinner liksom inte tänka så mycket annat än att där står de alldeles bredvid mig, och där springer jag, så nära så jag kunde nudda vid dem med armen ifall jag hade sträckt ut den. Jag har liksom inte på riktigt förstått att nazisterna kommer att demonstrera här i Åbo den dagen, förrän jag ser dem. Jag tror sällan man fattar att någonting illa verkligen är på väg att hända, förrän man befinner sig mitt i det. Jag undrar vad de tänker om mig, om de vet att jag har varit med i motdemonstrationen ett par ögonblick innan. De ser på mig med uttryckslösa ansikten, ingen säger någonting till mig för det finns ingenting att säga om mig. Jag säger heller ingenting men inom mig vill jag ropa "hävetkää!", jag vill göra något men jag känner mig lamslagen, tänker bara att jag inte borde vara där, sådär nära. Vi bara iakttar varandra, dumt som apor från olika flockar. Någonstans inom mig önskar jag att de skulle ropa någonting fult till mig, bara så jag skulle få bli riktigt arg på dem, så jag skulle få kraft att göra någonting, att rådda till deras linje, förstöra något. Men ingenting annat händer än att jag dumt håsar förbi med hunden.

Och sen ser jag J, han kommer sättande från ett annat håll. Nassarna ställer sig med en armlängds avstånd, de sträcker ut armen och lägger handen på axeln på den som står framför dem. Varför gör de sådär? Varför har de ett sånt behov av att organisera sig? Vi behövde inga sådana där regler för hur vi skulle stå eller gå i den andra demonstrationen. Vi visste det liksom av oss själva, nån säger att härifrån går vi, nu startar vi. Och sen gick vi. Hänger det där sjukliga behovet av ordning ihop med en rädsla för frihet, för vad som händer om folk får tänka fritt och göra litet som de vill? Har de själva vuxit upp i kaos? Är den där armen nåt slags nazisthälsning, nåt de gör för sammanhållningen? Det är obehagligt, så obehagligt så jag saknar ord.
Och sen börjar de ropa sina slagord. J och jag står än här än där, det märks att vi inte har tänkt igenom hur vi ska agera när nassarna börjar hålla låda. Har nån tänkt igenom det, vad man ska göra när nassarna marsar? Javisst, en dam cyklar modigt fram bredvid ledet och håller upp en pappskylt av ett hjärta. (Senare får jag höra att det var min vän M. Fantastiska M, alltid förberedd! Alltid med en klar agenda!) Själv får jag för mig att visa långfingret åt raden av människor som står där i fel led och ståtar. Jag är så arg inombords, så ruskigt arg och upprörd så jag inte vet vad jag annat ska göra. Får för mig att jag får ögonkontakt med en dam jag visar långfingret åt. Känner ilskan bubbla inom mig, en obehaglig, ful och missriktad ilska blandad med rädsla, äckel och avsky. Sen står jag bara handfallen vid gathörnet, deras egen imbecilla ljugmedia står också där och rapporterar. Jag önskar jag hade mod och idéer till att göra någonting mer, ropa nånting, ställa till med något. Nu blir jag bara en av de där passiva som står och förfärat ser på - på ett sätt en deltagare. Någon som bara ser på. Det skrämmer mig oerhört. Nån med Trump-Tshirt - på riktigt - en TRUMP-TSHIRT intervjuar någon annan medan de går, allt ser upplagt ut, som ett skämt. Två gånger i mitt liv har jag sett en Trump-tshirt i Finland - en gång på Ms Eivor och andra gången nu här igår, och båda gångerna har jag fnissat och inte trott att det har varit sant, att någon på allvar kan gå omkring med en T-skjorta med den där fullständiga människoskärvan, babianen, den som alla vet att självklart är en fullkomlig fjant. Men samtidigt så har han ju blivit vald, så någonstans måste det ju liksom finnas människor som tycker att han är någonting att stödja. Och så klart, bland nassarna! Bland nassarna finns Trump-anhängarna. Oh, am I surprised. Det är bara så ofattbart! Men sådan var hela dagen igår: helt ofattbar.
För senare, när vi går hem, så dyker den där bilden upp i flödena. Nazisterna har gått ner till Studenthuset, de står och heilar utanför det, gör nazisthälsningen. Nazisthälsningen! I Finland, 2018, utanför ett hus som kan sägas stå som symbol för utbildning och fritt tänkande (senare fick jag höra att också hovrätten finns i detta hus, där som de där senare ska gå inför rätta, där de får veta om de har fortsatt rätt att existera som organisation).

Jag tänker på allt det här på en gång: Trump, det hände. Att nån står utanför akademihuset och gör nazisthälsningen på djupaste allvar, det hände. Jag börjar tänka på att det kanske kan gå sådär som i the Handmaid's tale, att ingen tror att det fruktansvärda kan hända på riktigt, men att det sedan bara händer, för att allmänheten är passiv och skakar på huvudena. Nassarna får fotfäste. Staten faller. Eller vafan. Knappast händer det ju. Men visst blir man så rädd så håren reser sig på armarna på en. Att vi har kommit till ett sådant skede i historien att sådant här igen kan finnas.