Bilden av en kakkalort som faller

Jag undrar ibland hur mycket tid jag egentligen har satt ned på att bara våndas, eller på att bara finnas till i nåt slags aldrig avslutande tanke, som att sitta i en kub omgiven av halvgenomskinligt slem som bara rinner ner längs med kanterna. Det känns ibland som att jag aldrig har haft nåt egentligt mål med mitt liv och som att det på ett mysko sätt både är min välsignelse och min fotboja, att jag egentligen har det så mycket bättre än de flesta i min kub för att jag har förstått att det inte är värt att stressa ihjäl sig här i livet, men att jag alltid kommer att undra vad det är som egentligen finns där utanför.
Idag märkte jag att jag stod och kollade medan Mili sket, stirrade på den och reagerade egentligen inte på vad som hände, men bilden av en kakkalort som faller och lägger sig i snön fastnade på näthinnan. Och sen, ett antal minuter senare, så har jag glömt att hundfan sket och så försöker jag uppmuntra den till att göra det, när den där bilden igen ploppar upp framför mina ögon och jag inser att ja just det, hunden sket ju redan.
Den där företeelsen kan te sig beskrivande av det sinnestillstånd jag allt som oftast befinner mig i - kan stå och stirra på nånting som händer och se delarna, men inte helheten. Och ja, sen glömmer jag alltihop och får pussla ihop det igen tills det gör nån sens.
Ja, antar att det måste vara så här att typ va morsa och ha sömnbrist. Men varför har jag det så här då? Jag är varken morsa eller sover för lite? Jag sover hur mycket som helst men vaknar nog jätteofta och tänker MÅSTE SKRIVA EXAKT SÅ HÄR, SÅDÄR SKA DET STÅ. (Och då handlar det inte om något viktigt.)

Byggarbete vid Barker

Klassträff +/-

Klassträff +/-?

Nå definitivt +++++.

Sjukt! Har alltså varit i Borgå och träffat de här lågstadiemupparna som började skolan för 30 år sedan. Kan bara säga att den festen nog överträffade de flestas förväntningar. Har sällan upplevt att folk så genuint bara släpper loss och skiter i uppsyn och konventioner - den gemensamma nämnaren för festen blev liksom "fuck it" och så blev det så bra, så bra. Talade med både gamla och nya bekanta och ja, kanske det var det genomgemytliga stället eller arrangörerna, eller vad det nu var, men alla var så sablars trevliga. Nog är det också något med folk som man har spenderat sina första skolår tillsammans med, samtidigt som man är exakt i samma ålder. Klart att det finns så tusans mycket gemensamt, oberoende av vilken väg man sen har gått.

Ni ser att jag fånar mig.

Dessa bilder togs av den ack så fenomenala och kivoga Nette.

Så meta att man int vet mer

Jag (som klär upp mig inför klassträff): Viktigast är ju förstås att va snyggare än alla andra.
J: (svarar med tystnad)
Jag: Du skrattar inte för att du vet att det inte är ett skämt.

Ibland blir konversationerna så viktiga att de helt enkelt måste sparas för eftervärlden.

Efter stormen i mitt huvu

Igår var jag på fina Patricia Bruuns releasefest, spelade dragspel och pep (inte sjöng) och spelade fel och var svettig och nervös, så kan man kortfatta det. Jag skulle måsta ha så mycket mer övning och erfarenhet i att uppträda. Jag kan babbla och tycker om det, men jag kan fan ännu inte sjunga och spela utan att nervositeten rinner ut i byxorna på mig. NÅVÄL.

Hängde lite kring med Förlagets högsta höns, nämnde inte att NI HAR VÄLAN MITT MANUS DÄR OCKSÅ NÅGONSTANS I LÄNGORNA, DET HAR NI VÄL? JO DET VET JAG ATT NI HAR. NÅHH, HAR NI BESTÄMT ER? JAG MENAR - DISKUTERAR NI ENS UTGIVNING ELLER HAR NI RENTAV GLÖMT BORT MIG. TOTALT? ELLER ÄR JAG SÅ HOPPLÖST SKIT ATT NI INTE ENS VILL BEFATTA ER MED ETT NEGATIVT BESKED? OCH OM NI NU MOT ALL FÖRMODAN ÖVERVÄGER UTGIVNING, SÅ VILL JAG PÅPEKA ATT JAG GÄRNA SKULLE VILLA SKRIVA OCH OMARBETA MANUSFANSKAPET I YTTERLIGARE ETT ÅR, EFTERSOM JAG FAKTISKT SJÄLV INSETT ATT OK, BÄTTRE KAN JAG. OCH MER KAN JAG. JAG HAR LÄST STEGLITSAN, FÖRSTÅR NI, OCH BLIVIT SLAGEN SOM AV EN BLIXT PÅ VILKET SÄTT MAN BÖR LÅTA SKRIVANDET KOMMA TILL EN, HUR MAN BÖR UTTRYCKA SIG SÅ ATT DET BLIR PRECIS SÅ SOM MAN VILL HA DET. OCH JAG VILL BEMÄSTRA DENNA KUNSKAP, OCH UTVECKLA DEN. JAG VET ATT JAG KAN DET.
Såhär sa jag alltså INTE, men så här gick den inre monologen medan jag stod och fibblade med iZettle och köpte Patricias bok Efter stormen i Tshikapa, som jag nu är mycket sugen på att läsa.

Igår var jag sen lite ute och drack några öl och sånt där också. Kom hem från festen och märkte att jag hade ett hål i mig som suktade efter social samvaro, det riktigt sög om det. Så jag svalde en halv flaska vin och cyklade tillbaka ner till stan när J hade kommit hem för att vara med angst-hunden (som för övrigt hade klarat sig jättebra ensam i två timmar. Det tar sig, det tar sig - den hundens separationsångest är SERIOUS BUSINESS men nu börjar den alltså ge sig.)
Väl ute i byn var jag alldeles über-gåpåig och överdrivet orädd, megasocial och babblig, som jag så ofta finner mig själv vara nuförtiden. Lite som om jag hade suttit i nåt slags isolationsfängelse i flera månader utan att prata med nån, vilket kanske inte är så långt från sanningen heller.

"Nu går du bara"

Min skrivelse som jag satt här och obsessade över, togs in av Ny Tid. Vet inte vad jag ska säga om den saken - såhär känns det: När jag är sådär uppe i affärerna och får en idé och skriver den av mig, så är jag nån annan, nån sån där manisk effektivitetsmaskin som bara ska producera, producera, producera. Så här efteråt har jag varken läst eller befattat mig med vad det var jag skrev i den där kolumnen, jag minns bara att det var en söndag och att jag vägrade ge mig förrän allt jag ville ha sagt stod nedskrivet. Har för mig att det är lite onödigt påfluget, sådär ilsket, ovägt som jag brukar skriva när jag får nån idé som är klar och orubblig i huvudet.
Nå väl. Sen dess har allt då som brukligt varit raka motsatsen. Jag trodde att the botten var nådd förrgårsnatten men så var jag inte mycket bättre igår, satt uppe till fyra och idag har jag gått omkring som ett gårdsspöke, alltså totalförstörd. J har börjat med nåt jäkla motionsprogram och hoppar hopprep som besatt kl. 8-9 på morgonen, så det är ju måttligt roande att vakna till (fast man kan ju inte dissa nån som tar initiativ till att ta hand om sig själv, hur skulle det se ut?). Efter frukost var jag så himla trött att jag inte förmådde hållas vaken, gick tillbaka till sängen. INTE KLOKT. Har bara lorvat omkring i strumplästen och tyckt synd om mig själv idag. Det är ju inget man gör egentligen, men jag försöker vara ärlig och kanske ge hopp åt någon som inte är jag, om att dess lilla ineffektivitet inte ens är snudd på så illa som min är.

Nu är det alltså första mars och dags att än en gång ta tag i den där sköra tråden som är livet, rycka i den och fortsätta. Har börjat på Adrienes revolution-yogaserie och ska gå i säng tidigt, fösa mig mot sovrummet sådär som man föser iväg drogberoende mot behandlingen, med en lätt dask i ryggen, "nu går du bara". Så är det bara att glädjelöst sänka sitt huvud mot dynan med Steglitsan, som jag fortfarande håller på att läsa trots att jag egentligen kunde ha slukat den på några dagar, så bra är den.
Ska sjunga och spela dragspel på P:s releasefest imorgon, känner mig skitso men tycker mig ha fått en ny klang i min röst, nån lugnare där inuti som tittar fram och inte bryr sig så mycket om uttryck. Har en ny låt på gång som jag verkligen gillar, men den har inga ord. Jag har liksom inga ord i mig just nu, men desto mer musik.
Så jag ser fram emot att underhålla lite imorgon, sånt får mig alltid att blomstra upp för stunden. Ser fram emot att läsa hennes bok, Efter stormen i Tshikapa. Nu ska jag inte ljuga, så heter den kanske inte alls, men jag ska skriva mer om det efter i morgon.

Där enbart det goda existerar

Ja, jag sitter här och tänker, typ jätte-jättemycket utan att komma nån vart.
Jag spårade lite ut igår. Jag satt uppe länge, spelade Lotro, smakade på lokal öl i den virtuella världen (vinterfestival i Lotro) och vräkte i mig choklad och andra onyttigheter irl. Jag älskar att förlora mig i fullkomlig, ska man kalla det hedonism? Att försätta sig i ett parallellt tomrum där Enbart Det Goda Existerar och sen hänge mig helt till fullo till det som om tiden och en morgondag inte fanns.
Sanningen är ju så klart att det inte finns något som "enbart det goda" och för att på riktigt ha en sund livsföring, så måste man balansera o-nöjen med njutning, det vet alla. Ett liv som är för lättjefullt, utan minsta lilla tvång - ett liv som är för bra - det leder bara till djup, inre olycka.

Hur som helst så hade jag lämnat efter mig ett berg av äckel: apelsinskal, urdruckna läskburkar, stanjolpapper från Brunbergs kyssar (som J till och med hade lagt märke till att jag sådär tanklöst hade slitit av och bara slängt omkring mig). Till sist hade jag slocknat i mitt eget spad, i soffan, så J kom kl. 7 idag morse och tyckte att det vore vettigt om jag parkerade min lekamen i sängen istället. Så idag, sen senare när jag steg upp, fick J ta typ en puhuttelu med mig och jag kände mig som en femåring som hade glömt att lägga tillbaka mina leksaker i leksakslådan, det var pinsamt och olustigt, men samtidigt helt nödvändigt. Vi satte oss i soffan och han sa (i största välmening) att nu har du levt såhär lattjo lajbans och som att ingen morgondag finns i en och en halv vecka, att han sa ingenting förra veckan, men nu är han tvungen att säga någonting - inte för att det är hans uppgift eller dylikt att göra det, men för att han känner mig så pass bra att han vet att det här beteendet är destruktivt. (Så här sa han nu inte ordagrant, det är nu bara min tolkning.) Och det är sant: visst attan är jag på bättre humör och mår överlag bättre när jag har någon form av rutin, när jag gör min yoga och stiger upp i tid, gör undan saker som ska göras, planerar, fixar och smider. Det är bara som att jag har något slags självsabotör inom mig, eller nån form av nollställningsknapp som emellanåt av sig själv bara går på: jag känner mig tvungen att spåra ut emellanåt. Det ligger knappast någon som helst form av vett i det och jag mår knappast ens bra av det, men jag känner ett starkt behov av att bara vara emellanåt. Och det kanske är ett försvarstal och en undanflykt från mitt eget håll.
Och visst blev jag lite douchebag-sur också när jag fick höra av min partner hur jag ska leva, det är klart att jag slås av sånt också - att "här ska ingen komma och berätta för mig hur jag ska vara". En del av en vill väl alltid sparka bakut och vara "precis sådan som man är", även om man håller på och styr sig själv rätt ut för en brant. Men jag hanterar nog sånt där så mycket bättre nuförtiden. J är inte bara min partner, han är också min vän och vilken vän som helst som menar en väl skulle säga till en att "okej, nu borde du skarpa lite", emellanåt. Så jag är tacksam, och idag har jag skarpat lite - har fått ner lite konturer till hus som jag ska rita inför sommarens caféprodukter (väskor, T-shirts). Känner mig inte lyckligare för den sakens skull, men åtminstone jag har gjort någonting. Så det är kanske ett steg i rätt riktning då, jag vet inte. Vill inte heller glorifiera min usla, privilegierade livsstil på något som helst sätt.

Bild från igår, när mitt hår var så skitigt att det hölls
såhär utan styling.

Ja, som ni märker. Jag saknar liksom riktning i livet just nu, samtidigt som inget är specifikt på tok heller. Kanske saknar jag motivation helt enkelt, och så har jag själv samtidigt svaren på de flesta frågor. Jag vet till exempel att motivation inte är något sånt där utomstående som svävar omkring och som slår ner i en som en blixt, nej, motivation är sånt som händer när man bara börjar på och inte funderar på om man är motiverad eller inte. Men det betyder väl inte att man alltid måste "bara börja" även om man vet att det leder till nånting gott? Kanske man ibland bara vill utforska den andra sidan, vara ingenting, gå tillbaka till noll?
Så tillbaka till mitt urspårande och min barnsliga iver över att vara oduglig. Kanske är det för att jag har svaren på de där frågorna - att
1. jag vet att man inte ska vänta på motivationen utan att den kommer bara man själv tar initiativ till nånting, och
2. jag vet hur man ska förhålla sig till prestationssamhället (inte ta det på alltför stort allvar, men samtidigt inte passivera sig själv totalt - risken finns för en sån som jag) och
3. jag vet hur man ska hantera positivt tänkande överlag (bra på ett plan, men samtidigt ofta ett överdrivet mantra i dagens samhälle) och
4. jag vet att mitt beteende (okej, hela mitt liv) oftast bara är en form av undanflykt och eskapism.
Jag vet allt det här och jag orkar inte befatta mig med det - jag vill bara existera på en flytande brits i universum, vara dum människa, utnyttja min ställning som vit, lyckligt lottad människa på norra halvklotet, vara onyttig och oduglig, vara på sidan om och vara bara kött och blod och irrationella tankar ett tag. Kanske det är okej, så länge som man är medveten om att det är en form av eskapism, då. ÄSCH!

Nu har jag känskan av att jag har skrivit ett sånt där spejsat inlägg som inte betyder nånting för nån annan än mej själv.

Vill ha en häst. Hejdå.

Har drabbats av existentiellt småkrisande här till och från, det är det här livet och att man har kommit till en ålder då det lätt känns som att allt bara rinner ifrån en medan man sätter femton eskapistiska timmar ner på att färdigställa en samling i Bingo Blitz istället.
Det är känslan av stillestånd. Ett arma väntande på svar om min arma debutbok håller för publicering, nåt som jag numera slentrianmässigt tänker att naturligtvis inte håller. Och därpå kommer tvivlet, att varför ska man ens skriva? Varför skriva när det finns sådana som Donna Tartt som tillgodoser all sorts läslust som en människa kan ha? Att vad har då en sån som jag överhuvudtaget att tillföra?
Vaknar ibland svettig och orolig, ifrågasätter mina livsval, mina framtidsplaner och ja, ALLT. Det är så konstigt när man vaknar så där, allting är glasklart just då, det är som om man befann sig i ett tomt tidsrum där bara det sanna existerar, alltså ens mer eller mindre förbjudna tankar och det faktum att man ligger där som en fånge i sin egen säng. Tänker ömsom att det viktigaste bara är att likt nån osynlig tomte tassa sig genom livet och ömsom att man istället borde stå nånstans högt och synligt och slå i cymbaler för att bli sedd. Föraktar allt och alla. Tycker Svenskfinland är det töntigaste sedan semlewrappen, ska alltid komma på nåt gammalt och sönderdiskuterat och lansera det med ny tönt-design som om det skulle vara det fräschaste av fräscht. Tycker de flesta är dåraktiga och har piss i huvudet, eller rymmer från sig själva och lever i hopplösa relationer. Känner mig som den sista mohikanen. Vill ha en häst. Hejdå.

Konsten att skrika

Hurra! Det gick bra att skrika igår. Tror jag i varje fall. Jag vet inte om de bara är snälla med mig och låter mig vara, men åtminstone var det ingen som ville att jag skulle gå direkt. Vi gjorde några nya låtar, eller DE gjorde, och det var nu också så himla skönt - att inte behöva stå där och fiddla med nåt instrument. Jag skrek och höll på, hade inga ord kvar till sist så det blev mest bara läten eller ord som "Kastrull! Biblioteksbok!" Det mest pinsamma var att jag skrek "vit makt!" vid ett skede???!!! Jag garvade så mycket för att det var så totalt inkorrekt, det kom från ingenstans, det är väl sådana där konstiga, totalförbjudna ordföljder som ligger och ruvar nånstans i ens undermedvetna, och som kommer fram när man skriker.
Nu väntar jag på inspelningarna från övningen och sen ska jag börja skriva lyrics. Hurraa, lyrics, lyrics. Jag tycker om det här med att skrika nu för det är som en ny grej - det är som en ny level i sjungandet. Man måste minnas saker, lite som att ha skolboken i väskan. Inte skrika på riktigt nu, inte spänna halsen, var avslappnad. Tekniken är typ att låta luft passera mellan stämbanden på ett annat sätt, så att de inte vibrerar som vid sång eller röst men så det istället bildas ett bröl som man sen får högre och lägre genom att forma munnen bred eller smal. Det som är extra bra är att man är tvungen att ta stöd av mellangärdet när man skriker, vilket leder till att man automatiskt också börjar sjunga på det sättet, med himla massa mer stöd. Nästa grej blir att få koll på de övertoner som bildas när man skriker, sen kan man liksom sjunga (skrika) på ett nytt sätt! Gaah.
Är så glad att jag fick lite utbildning i sångteknik som tonåring, samt (igen) - and you know it - att jag har gjort yoga. För HERREGUD, hjälper yoga också vid sång? SJÄLVFALLET. Man har ju lärt sig att slappna av och samtidigt vara medveten om den mäktiga styrka man har i magtrakten, som ett sug - balans helt enkelt. Och det är exakt den känslan man ska ha i kroppen även när man sjunger (och skriker).
Okej, nu ska jag sluta besserwissra, ingen är så säker på sin sak som den som är expert efter två dagar. Men HEJ, jag är inte ens hes, så något måste jag ha gjort rätt.

The kristen biblotekarie look

Ojoj, igen är det nya spännande saker på gång. J har ett nytt band, de gör ganska bra musik som lite lutar åt metal-hållet, och nu har jag fått för mig att fara o testa skrik-sjunga till det där. Jag har sett på lite youtube-videor om hur man ska skrika på rätt sätt, övat tekniken så den faktiskt sitter något så när utan att jag vrålar halsen till skit - och idag ska jag då upp till bevis, se om det funkar - om jag får det att låta till nånting. Det roliga är ju att det, om det funkar, är fritt fram för mig att hitta på lyrics också. Det här kunde bli en riktig utloppskanal för mig - skrika hatet av mig på deltid. Jag har redan imagen klar också, hur jag ska se ut på vår första keikka: som en bibliotekarie. Inte som nån hot bibliotekarie, som en kristen. The kristen bibliotekarie-look och sen en som skriker som en demon och är lite för gammal för själva scenen - det är så jag det.

Helgen överlag, då?

Tjah, handlar den här bloggen överhuvudtaget om något annat än
1. hur ineffektiv jag är
2. hur effektiv jag är eller
3. hur fantastiskt det är med yoga?

Knappast. För att hålla mig trenden trogen tänker jag inte avvika mig från ämnet idag heller. För idag, go vänner, har jag varit så SATANS EFFEKTIV. Det var jag i och för sig igår också, men idag var jag ännu värre. Jag bara vaknade och kände hur det sprattlade i fingrarna av vilja att få saker nedskrivna. Nu har jag skrivit en sjuhelvetes musikartikel som jag tänker försöka tråka till YLE, dessutom har jag skrivit lite annat och läst lite, har jag också. Och så har jag gjort yoga. Att lära sig yoga känns precis som att lära sig spanska, kunde lätt bli placerad i nåt "yogasamhälle" nu, förstå mig på termerna och lite halvdant kunna hänga med, precis som när jag dumpades ner i Rio Dulce i Guatemala för 8 år sen och till min stora förvåning klarade mig alldeles utmärkt med mina spanskakunskaper som härstammade från ett 60-tal nerladdade språklektioner från nätet. (Det som dessutom är helt SJUKT, är att den här bloggen också existerade då. Åtta år sen. Guatemala. Det känns som en halv livstid sen, och det är det.)

Vad ska jag annars säga om helgen sådär överlag?
Nå, ingenting.

Hej hej, lite kort

Jag löste datorförbudet genom att skita i det, men mobilförbudet har jag lyckats hålla! Jag saknar inte den luren alls, tvärtom - känner mig friare än på länge. Och började göra yoga igen, lika fort som jag slutade. Idag gjorde jag dag 30/30 och det var fantastiskt. Jag kan så mycket nuförtiden.
Oj, härrigud, vad skriver jag egentligen om? Jag kunde skriva om Migri och alla fruktansvärda beslut - nu har de skickat hem en far till ett litet barn med motiveringen att barnet är så litet att det ändå inte kommer att minnas sin far. På riktigt? Det här hände. Min livstid. Så här gör man. Jag saknar ord, världen (och främst Finland) är bara så fruktansvärt hemsk och onödig - hoppas någo urgamla virus smälter loss från isarna och dödar oss alla. Gonatt.

Gammalt opublicerat inlägg

Oro för att int räcka till.
Ju äldre man blir desto större risk finns det för att man bara är ett gamalt fyllo.

Livet som ett rangligt brädspel

Bestämde mig för att ha mobilförbud till veckans slut och datorförbud efter kl. 23 för att nu ha lite någo riktlinjer här i livet. Har inte lyckats få sömn förrän efter 4 på sistone, så nu måste åtgärder vidtas. Det känns som att jag är fastskruvad i ett skruvställ, är så lättirriterad och laddad så varje beröring också blir alldeles för intensiv och överflödig. Yoga tjänar ingenting till just nu, det känns som ett hån att andas lite djupt emellanåt när det inte hjälper. Kort sagt: är helt sjukt stressad trots att det inte är mycket som händer. Hela livet känns som ett rangligt brädspel som det är helt omöjligt att hålla sig stående på.

Jätteroliga saker som inte alls är roliga

Jag var så himla orolig inför en kommande kort resa inatt, jag låg och stirrade som en schizofren baby, vaken och orolig med alla spöken dansande ovanför mitt huvud. Det gick så långt att J vände sig mot mig och sa att "okej, vad är det värsta som kan hända?" Och då sa jag ungefär att det är att jag under den där resan mestadels ska sitta som i högstadiet, i nåt hörn på nåt disco i nån jumppasal där alla är vilda och störande, alla röster är påträngande och där allt som det pratas om är skit, där de flesta känns avlägsna, burdusa eller som att de i smyg talar illa om en och där det är meningen att man ska ha JÄTTEROLIGT fast man sitter nedtyngd och tyst med all världens sorg vilande på sina axlar.
Det är mest det där med att det ska vara sådär jätteroligt som oroar mig - för när saker är menade att vara jätteroliga finns det en stor risk för att de blir just det motsatta, tycker jag.

Förundras och förfäras

Ni minns den där podcasten som slog tråkighetsrekord? Vet ni vad som har hänt med den? Nå, den har blivit väldigt intressant! Jag skojar inte. Det handlar alltså om en amerikansk fotograf som reser runt i Finland och intervjuar folk om deras liv. Det blir nästan lite exotiserande, det här hur intresserad amerikanen är av just det finska och hur finnarna sedan försöker leva upp till hans förväntningar samtidigt som det visar sig att de egentligen varken är speciellt intresserade, eller vet så mycket. Det här har nu blivit intressant på så många plan. Den skamlöst polerade ytan och det kvasi-professionella uttrycket gör det hela ännu mer hårresande. Och att sen lyssna på dessa människor och hur de försöker förklara finskheten för en ofta mer insatt amerikan. Det säger så mycket om oss finnar! Jag kunde ta upp en hel del slående citat här, men jag tycker istället att ni ska ta tillfället i akt och lyssna på hur lite den helmyskoga SVENNOMANSKA ålänningen vet om sin egen finlandssvenskhet, till exempel. Eller hur den street smarta gymnasie-eleven som jobbar och studerar till kl 20 varje dag har noll koll på klassfrågor samtidigt som hon är helinsatt i feministiska frågor. Eller hur amerikanen lite försynt konstaterar att den generella bilden som utlänningar har av Finland är att det är, öhm, väldigt rasistiskt här. Lyssna på det här. Förundras och förfäras.

NÅ, VAR LYSSNAR JAG NU PÅ DET HÄR DÅ?
NÅ HÄR!
Bara skit i den där epoisod ett, om ni inte har förkärlek för extra långrandighet.

Jag gör, men aldrig där pengarna finns

Idag vaknade jag med en skön känsla av att ingenting spelar någon roll. Jag tror igen att det är yogans förtjänst, dess effekter syns alltid sådär passligt i efterhand, så man inte kan koppla ihop dem med själva yogan. Typ, man gör sin yoga, tycker att man är ofokuserad, är störd på det och tänker att okej, jag är för skit för det här idag, jag är en dålig människa, kan inte koncentrera mig och så vidare. Så vaknar man upp nästa dag, har förvandlats till Buddha själv och vet inte varför. Så funkar yoga.
"Water off a duck's back" har jag tänkt idag och orkat med allt alldeles utmärkt. Vad gäller produktivitet har den här veckan varit helt hopplös, helt oppåt väggarna onödig. Jag har mest våndats, helt ärligt. Väntat på romanbesked och funnit mig stirra mot väggen vid diskhon, om kvällarna entusiastiskt spelat Lord of the rings online som om jag aldrig sett den världen förut. Men att. Jag har gjort klart en frekking T-skjorta. Det mesta jag gör är sånt som man inte får betalt för, och det är nu så mitt liv tycks utspela sig, att jag gör och gör och gör men aldrig där pengarna finns. Nu ska jag visa vad jag har gjort så ni inte tror att jag ljuger.

Usch

Jag är så upprörd att jag bara skakar och hjärtat slår som om det hade fått nån jäkla kemikaliedos. Jag har blivit så störd på en människa! Jag är så störd på hen, så varje gång jag ser hen uttrycka sig om nånting, eller skriva till mig på sitt otroligt idiotiska, översittande sätt - så håller jag på att få nåt smärre nervsammanbrott. Det handlar om den typen av människa som inte kan tåla att någon tänker annorlunda, som inte kan se en annan åsikt i relation till sin egen, utan som direkt måste vända alla taggar utåt och sen i all framtid behandla den mänska som en gång opponerat sig mot hen som en potentiell fiende. Människan har också uttryckt sig ytterst dumt och oeftertänkt i en webbgrupp, fått svar på tal för det, varefter hen nu så klart måste ta varje tillfälle i akt att berätta hur idiotisk den där gruppen är. Alltså hela tiden: gruppen är skit, gruppen är skit. Det är de allra simplaste psykologiska försvarsmekanismerna, de allra löjligaste härskarteknikerna och ja. Mänskan ska trycka sina skitiga tummar in i precis allt som rör sig, utan att samtidigt ha kunskap om hur nånting egentligen fungerar. Samt att hen inte lyssnar, inte alls. Hen pratar om samma saker. Upp och ner. Man vet redan vad hen ska säga genom att se på ansiktsuttrycket efter att hen öppnat mun, och sen kommer en fem minuters utredning om saker som man redan visste. Jag orkar int naa mejr. Känns som att vara tillbaka i högstadiet att ha med ifrågavarande människa att göra. Har i stillhet bestämt mig för att nästa gång då hen häver ur sig något sublimt fittigt, så är jag done. Jag är ute. Goodbye, adjö. Då får det vara.

...som bara dras upp i uppenbart uppsluppna sammanslutningar

Jag tyckte att jag förtjänade ett glas vin efter den där lilla fadäsen med bandet. Och nu som jag sitter här med halva glaset inmundigat är det ju som att andra tankar söker upp en, som hur finlandssvensk jag egentligen är, hur mycket jag än vill påstå att jag är annorlunda.
Idag på jobbet skulle jag hjälpa till med lite sladdar och grejer inför ett seminarium och så var där en sån där finlandssvensk man med ett mycket finlandssvenskt namn (samma som min brors). Och hans sätt att tala, det slog mig bara direkt, att jag kan den här mänskan, utan och innan. Jag vet absolut ingenting om honom men jag förstår hans sätt att kort svara på mina utläggningar, jag hade när som helst kunnat hålla en sammanhängande diskussion om precis vad som helst med honom. Det hade först varit stelt och så småningom litet mer avslappnat, som sig bör med oss finlandssvenskar. Han hade när som helst kunnat komma till vår sommarstuga och efter alla plattityder om dittan och dattan, efter några snapsglas kunnat vara helt sig själv och kommit alldeles utmärkt överens med mina föräldrar, visat sig ha någon dold talang som en liten mandolin han kan spela på eller dylikt. Alla finlandssvenskar har dolda talanger som de dyrt och heligt i hemlighet förvaltar och som de bara drar upp i uppenbart uppsluppna sammanslutningar.
Finlandssvenskar har ett alldeles speciellt, utstuderat sätt att förhålla sig till varandra på och jag undrar om det inte har med själva minoritetstillhörigheten att göra? Man är liksom lite allvetande men samtidigt på sin vakt. Man kan allt, eftersom man är en del av två världar, men man är medveten om sin ytterst minimala utspridning på kartan i världen och hur beklagligt besläktad man är med alla som ens talar lite liknande som en själv.

Att spela för inga pengar - varför gör man ens det i första hand?

Det är på det viset att vi ska spela i Stockholm i mars med punkbandet och vi håller utan större framgång på att leta efter nåt svenskt band som vill spela med oss utan att få betalt. Vi hamnade i ett smärre internt bråk om pengar och värderingar, när det visade sig att de jag spelar med tycker att svenskarna är helt knasiga som vill ha betalt. Enligt de finska punkarna är detta borgarfasoner och helt oacceptabelt att de inte vill "understöda ett fellow finskt punkband genom att bara dyka upp", och jag kunde inte hålla käften den här gången - jag var tvungen att säga att milde tid, är det nu så konstigt om man vill slippa betala för att spela? De svenska banden bad dessutom inte om några astronomiska summor heller, ett ville ha 1000 kronor, ett annat 400. FYRTIO EURO. Jag vet inte vilken jävla deal vi finnar har gjort med den svenska krogen men om nu krogen inte kan punga ut 40 euro för ett lokalt band, så vet jag inte...
I Finland råder fortfarande en märklig uppfattning om att konstnärer och artister på något sätt förväntas ställa upp enbart av kärlek till musiken. Jag vet inte hur ofta jag har spelat gratis på olika ställen, bara för den goda sakens skull eller för att någon för mig helt obekant har frågat oss om det. Har alltid känt mig i minoritet då jag tyckt att det är lite underligt att man bara så godmodigt går med på att spela gratis överallt, ibland till och med inte ens för bensinpengar (fast då har jag rutit till).
Det verkar som om Sverige, likt man förväntar sig av ett land som hör till de största musikproducenterna i världen, så klart har kommit en bit på väg när det gäller uppfattningen om att musik självklart också bör betalas för. Så klart ska bands få betalt för att spela, och jag ser inte någon orsak till att det skulle vara annorlunda i punkscenen. Härregud, vi sätter ner vår fritid till att öva, vi betalar för instrument och gitarrsträngar, varför i fridens namn skulle vi sen underhålla gratis eller ens erbjuda oss att spela gratis någonstans?
Näpp, I don't get it men jag är väl bara en girig borgarbracka.

EDIT/FÖRTYDLIGANDE:
Självklart spelar man gratis i squats, vid välgörenhetsevenemang, på ställen där det är gratis inträde och personalen för övrigt består av frivillig arbetskraft. Självklart. Det verkar bara vara så svårt för somliga att begripa skillnaden mellan olika evenemang och situationer. En krog som tjänar pengar på att ett band spelar och därmed drar med sig en öldrickande crowd, ska och borde självfallet betala bandet för spelningen. Och det är på den här punkten som jag tror att Sverige skiljer sig från Finland. I Åbo har vi till exempel den helt imbecilla Turku Band Festival, som i princip innebär att krogarna tjänar pengar på att bands ställer upp gratis. Att man täcks kalla det här för en "musikfestival" är bara pissigt.
Alltså, att man ens ska behöva diskutera sådana här saker.
Nä, jag blir så trött.

Gårdagen

Det är sällan man hittar bilder av hela vår punkkatastrof på nätet, men nu hände det att jag snubblade över en bild från soundcheck igår. Jag är den där fräscha i hörnet som slentrianplinkar på min Formanta (eller okej då, J:s). För övrigt var kvällen helt underbar, jag var NYKTER and it was a WIN, ska prövas på så många fler gånger.

Vanemusik

Jag har tänkt en hel del på sånt här som hur ens musiksmak förändras i samband med att man vänjer sig vid olika saker. Förut skulle jag aldrig ens ha tittat åt nåt som kunde beskrivas som oljud, jag såg liksom inte poängen i att spela nåt som närapå gör ont, fattade inte att det faktiskt finns skriven bra musik där bakom. Men så var det en avgörande keikka, en spelning med Komatoz från Ryssland, då polletten liksom föll ned och jag fatta nånting, att AHA, så förlösande det är att spela OCH vråla, och bara att se/lyssna på det också. Det är nånting så frigörande i det. Efter att jag har "förstått" viss HC och metal har det blivit svårare för mig att beröras av mer angenäm musik. Eller, det ska liksom vara samma intensitet i det då, fast på annat sätt.
Förr älskade jag progg, musikaliteten bakom det. Att man liksom tog sig an det svåra i musik, det tekniska och motsträviga och ansträngde sig för att spela upp det som nåt slags hjärngymnastik. Nu kan jag tycka att progg mest är effektsökande tjafs, eftersom det finns mycket tyngre band som i förbifarten spelar lika utstuderat svåra saker, samtidigt som de skriker att gå och häng er nazister.
Inser ju att sånt här som musik är så ytterst individuellt att det är riktigt hopplöst att ens snacka om det. Men mycket är faktiskt vanesak, tror jag. Vad öronen och kroppen har lyssnat på förr och därigenom har lätt att ta till sig. Och sen, så klart: Vad man vill att folk ska sjunga om. Om musik ska ha ett budskap eller mer funka som en romantisk sitcom (kan också va bra).

Här: Malmöitiska Knaegt.

Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".

Intresseklubben kan nu anteckna att det inte riktigt går som förväntat med mina drömmar om att få ge ut bokajäveln. Har fått mera minus än plus i kanterna och nu fått höra att tonen är distanserad och att jag låter nästan ILLVILLIG (illvillig?!) - ja, vad ska man tycka om det?
På ett sätt är det nog riktigt bra att få lite kallvatten i nacken när det gäller det här med skrivandet, för man ska nu inte gå och tro att allting kommer att gå som på räls, alltid. De flesta som vill ge ut böcker får ju stå ut med refuseringar i flera år, så vem är jag att tro att alla bara kommer att älska allt jag gör direkt? Nå int nån fan.
Littskap var lite som att man betalade för att folk ska stryka en medhårs och säga att man är jeteduktig, känns det som. Nu kommer riktiga världen emot och säger att hördududu, din början är ogenomtänkt och skit. Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".
I natt drömde jag om ett stort sammanträde med wannabe-författare, alla höll föredrag och uppträdde på scen, till sist skulle man få höra vem som skulle få ge ut sin bok. Ingen gavs ut. En mupp blev kvar på scen, började slentrianskriva personliga meddelanden i powerpoint-presentationen så alla kunde se. En av arrangörerna ba, "men vad sysslar du med?" Han ba, "I don't give a fuck." Känns lite korrekt.


EDIT, eller ja, nåt jag kom på 20 min. senare:
Det är så konstigt när jag har hittat något som jag verkligen vill göra! I mitt tidigare liv, som den tidigare Lotta, så hade en motgång direkt för mig betytt att ok, nu skiter jag i detta, nu gör jag nåt annat. Det är så otroligt konstigt att ha hittat nåt som jag är så passionerad över att jag inte ens bryr mig om hur det går! Jag kommer fan att skriva bara ännu mer, detta "nja, inget för oss" känns snarare som att jag vill vässa pennorna ytterligare, rikta in siktet mot högre höjder och ropa att vänta bara, ni VET INTE vad ni går miste om.

I've dealt with that shit already

Lell of the Leh kom igår kväll, hade med sig alldeles för mycket sprit och ALLT spårade ut och jag föll av yogarutinen (igen) och sömnrutinerna och alltihop, och det var typ inte ens roligt. Den där människan håller på att falla ihop, börjar mer och mer påminna om en karusell som snurrar så fort att den håller på att snurra ur gängorna. Jag smuttade lite på alkoholen, mest av artighet, men måste nog hålla fast vid att det fortfarande inte smakar, näpp, det gör det inte. Trots det drack jag sen sist och slutligen alldeles för mycket, av ren uttråkan kanske. Tömde vinboxen i köket och sen traskade vi till M:s studio/ateljé där Lel gjorde ett riktigt fiasko av sig själv. En riktig jädrans katastrof! Spelade oförsiktigt på ny gitarr, slog alldeles för hårt på trummorna, skrålade, var ett jäkla arshål, man fick skämmas och ryta till och så fort man gjorde det, så tog han typ illa upp av helt fel orsaker - nej det var bara sorgligt. Det mest roande var att han håller på och skriva en bok och har fastnat nånstans vid sida 100. Och som jag kände mig som en gammal veteran när jag började föreslå sätt att komma i gång med skrivandet igen. "Har du krånglat till det för mycket? Låt det ligga en stund! Redigera inte medan du skriver, gå inte tillbaka och ändra - låt det fara bara." Jag satt och fnissade för mig själv sedan när jag märkte hur jag själv 1. vaknade till för första gången på hela kvällen och 2. hur allting jag sa bara for in genom ena och ut genom andra örat på honom. Jag föreställer mig hans text som helt intressant, men alldeles för over the top, för mycket på en gång. Han kunde överhuvudtaget inte förklara vad han ens skriver om, men måste säga att jag nog är lite intresserad. Lel har levt ett mysko liv bland amfetaminkungar och småbarnsmorsor på landsbygden i Sverige. Man vet ingenting om vad han har hållit på med under de senaste tio åren och man vet heller inte om hela karln rentav är en psykotisk mytoman. Men ett vet man: karln har så sjukt mycket kvar att deala med i sitt liv. Hela ungdomen håller fortfarande på och blöder ur alla hans osynliga, öppna sår och varje liten diskussionsöppning tycks alltid vilja handla om hans förhållande till finlandssvenskheten, livsstil eller ålder.
Det är sällan jag har kunnat konstatera följande, men igår när han för sjuttioelfte gången började snacka om det här med hurdana förväntningarna på en är vs vem man är, så kunde jag sitta och vifta med min imaginära solfjäder och säga: "Vet du, I've dealt with that shit already".

Att rycka upp sig eller att rulla sig i självömkan

På sistone är det mycket som inte är som det brukar vara.
1. Jag mår till exempel bra (jepp!) och
2. jag har börjat gå i säng före midnatt (jepp!)

Jag kan inte understryka vikten av att inneha rutiner, ja - det är väl nånting sånt här som har kommit med åldern. Förut tyckte man att äh rutiner, det är för såna där okreativa tråkmånsar som inte har huvud nog att tänka själva utan lätt faller in i samhällets förutspådda mönster. Men det handlar inte om nån annan, det handlar om en själv och hur man vill må. Mår man bra, så är man dessutom till mer glädje för andra så det är inte nog att säga att det bara handlar om en själv.
Vi är bara djur, trots allt och djur fungerar så mycket bättre om de har ens lite rutiner. Jag sover SÅ mycket bättre. Dagarna far inte iväg som i en dimma. Jag har överlag mer kontroll över mitt liv tycker jag, även om det ju nog är lite speciellt - jag jobbar till exempel minimalt lite och konsumerar så lite att det är helt löjligt. (Vår ekonomi just nu: en liter apelsinsaft är lyx. LYX! Det är helggrejer och sånt där som vi sen kristligt delar upp i glas varefter vi NOGA håller reda på att inte nån annan får nån centimeter mer i sitt glas.)
Jag är rätt så ointresserad av alkohol. Det känns verkligen som att jag har uppnått nåt slags gräns eller vägskäl, eller vad det nu kan handla om. Vill göra helt andra saker, det är väl det där bandet som har förstört det för mig. Jag tål inte se på nån som slentriansuper nåt mer, det är så fruktansvärt poänglöst att jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Överlag märker jag att jag vill omge mig med människor som har passion för saker. Jag har liksom inget tålamod med att se på folk som super sig redlösa utan att ifrågasätta beteendet, sånt där slentrianmässigt illamående. Jag har själv varit där i så många år, i min självömkan och med en barnslig och envis vilja att inte rycka upp mig. Jag har nog av det nu för jag vet att det bara krävs lite fananamma för att verkligen rycka upp sig och som bonus, bli en så fruktansvärt mycket bättre mänska, för sig själv och för världen.
Samtidigt vill jag inte bagatellisera t.ex. depression, komma och säga typ att "det bara är att rycka upp sig" för det är det inte. Säger bara, att det finns många som inte ens försöker, och det stör jag mig på. Det är en så enkel väg att ta, att inte försöka. När nån säger att man är från röven så kan man alltid tänka att ja, men jag skulle vara en superbra mänska om jag hade försökt. Men poängen är att du inte har försökt, så du vet inte! Hittills är du bara en fucking loser som ligger och vältrar dig i dina egna våndor. Oftast.

Jag har insett att jag har blivit äldre, det var visst något som hände där vid 35, inte bara i huvudet men också i kroppen.
Huvudet: reagerar starkt på sådant man inte längre vill göra. Det har oftast just med bekanta situationer att göra, till exempel jobbsituationer. Förut kunde man bita ihop och göra pointless things for money, nu känns varje beslut man tar som LIV OCH DÖD och att man inte tänker spendera EN MINUT PÅ ETT STÄLLE som inte leder en framåt i nån riktning.
Kroppen: säckar ihop om man inte aktivt gör nånting åt det. Det är bara att inse kalla fakta: vill man inte att man ska se ut som sin morsa inom loppet av något år, så är det bara att börja stretcha och röra på sig och se lite efter vad man äter, speciellt på kvällen. Förut kunde jag sitta och proppa i mig what ever och sen springa två gånger och bokstavligen känna hur kroppen svarade genom att bli mer stark och spänstig. Överloppsfettet bara flög iväg över ängarna, hade inget mer hos mig, löparen, att göra.
Om jag nu sitter hemma och äter hejdlöst som jag brukar göra, SÅ MÄRKS DET, hör och häpna, på min kropp inom bara några dagar! Och som det inte ger med sig sedan. Som den där magabullan som bara hänger med, för att inte tala om röven som inte verkar villa komma över sin expansions-iver. Jag får bara på mig ett par av mina gamla jeans längre och när jag sätter mig är jag tvungen att knäppa upp en knapp.
Det slog mig nu att det är så här det måste vara att ha en normalt låg ämnesomsättning, att allt man äter överlopps lämnar spår, liksom. Jag tror att jag har varit välsignad (eller vafan, välsignad o välsignad?) med en hög ämnesomsättning i mina unga år, men nu måste man liksom TÄNKA OM för jag tycker inte om att inte få på mig byxorna nåt mer. Eller jag tycker inte om att jag inte har kontroll över min kropp, att jag inte har någon uppfattning om hur jag ser ut. För visst finns det utseendefixering där bakom också, det ska jag inte förneka. Jag är inte något undantag när det kommer till att ha fallit offer för de kvinnliga skönhetsnormerna.

SÅ ATTEEH, jag gör yoga. Jag är en slav under Adrienes yogavideor men värre sak kunde man vara slav under. Det är fortfarande ganska svårt att förklara hur gott yoga gör, tar hand om huvud och kropp på ett sätt som jag inte har upplevt förr. Tänker att det var synd att ingen introducerade en till yoga när man var tonåring. Skulle ha älskat det där lågmälda, inåtvända i samband med det där stärkande, tillförlitligheten och kärleken till kroppen. Blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker på hur mycket jag skulle ha behövt det där just som olycklig tonåring.

Det där inlägget om Istanbul

Jepp, det här hushållet har varit ute och vidgat vyerna. Eller hur man nu säger det. Jag tänkte att jag måste skriva om Istanbul nu, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Vi flög dit. Har en inombords strid som går ut på att jag verkligen gärna flyger och tycker att det är så otroligt häftigt att förflytta sig en megalång sträcka på planeten inom en kort tid, samtidigt som det är så totalt oetiskt. Det är så rent ut sagt förklastligt att flyga i denna värld, men har åtminstone hittat en sida där man kan betala för de utsläpp man har varit med om att orsaka, känns mest som att man betalar för att fylla på med lite good karma i sin pott, snarare än man betalar för att nånting faktiskt görs. Men kanske.

Jag älskade Istanbul. Jag älskade Istanbul redan då det i planet gick upp för mig att Turkish airlines är någonting utöver de numera ofta moderna och nedtonade europeiska flygbolag som har betalmat och mera känns som bussar än som flygplan. Turkish airlines kändes som att det ville hålla upp nåt slags gammalmodig anda om att flygande är en lyx, vilket det är. Vi fick mat serverade från porslinstallrikar, åt med metallbestick! Otroligt. Och maten var GOD. Det var vällagad pasta med sallad och salladssås. Det fanns teve med olika program, jag såg på Istanbul från luften, det var typ sevärdhet efter sevärdhet ackompanjerat av enformig, österländsk maskinmusik. Det var liksom helt fel-rätt, ibland blir det så rätt-fel och en riktigt usel reklamfilm gör en än mer exalterad.

En insikt som jag fick i Istanbul var hur duktiga turkar är på att sprida sin egen estetik i världen - kanske - att göra sig hemmastadda. Jag kände igen just "det turkiska" som jag ju har sett på många andra håll i Europa men som jag inte har kunnat sätta fingret på, bland annat i Tyskland, i Amsterdam har jag ibland stött på det. Man har kommit till nåt kvarter som känts annorlunda, som doftat annorlunda (okej, kebab) och som ofta har många blinkande neonskyltar: det är här turkarna håller hus. För Istanbul är liksom en smältdegel med otroligt anrik historia, berättad genom neonskyltar. Lägg in en massa husbyggen i flertal olika stilar, fallfärdiga kvarter, livliga kvarter och en - massa - katter. Jag upprepar: en - massa - katter. Istanbul är känt för sitt stora antal katter och till min stora glädje kan jag berätta att de är välmående också, de tas väl hand om oberoende om de har något hem eller inte. Folk sätter ut kattmat på trapporna. Det var bara när det regnade som jag såg nån katt som verkade lite missnöjd.

Jag tänkte en hel del på det, att hur är det ens möjligt att underhålla en stad som är så gigantisk, det bor 14 miljoner människor i hela stadsområdet? Fjorton miljoner! Staden kändes mer som nåt slags levande organism än som nåt överblickligt. Vartåt man än såg så fortsatte staden, det fanns inget slut på det. Man såg provisoriska lösningar som blivit beständiga överallt, nåt plastskynke som har dragits över här, nåt rör som slingrar sig in under nån takbjälke där. Den där känslan man får när man är nånstans där det bor riktigt mycket människor, att staden och människorna växer samman på ett intressant sätt, staden blir nästan natur. Man kan inte värna sig mot vad som sker i den. Kafén ploppar upp var de vill, nån ställer sig med sin fiskgrill här, ett annat centrum dör medan ett tredje blomstrar upp.

Känslan då? Nå, mest hela tiden tänkte jag stereotypa österländska tankar som på Aladdin och flygande mattor. Det är magiskt. Det är lite hemligt och lite farligt. Det är det där kaffet som smakar jord och som att det rymmer ett helt eget universum. Man kan spå i det där kaffet. Just saying. Det är "the evil eye", den där lilla symbolen som dyker upp överallt, det är mosaik-kakel och den där obegripliga, arabiska, sirliga texten som är så vacker och otillgänglig just för att man inte kan läsa den. Plus böneropen från minareterna. Det var kanske det som hänförde mig mest. Innan soluppgång, efter soluppgång, tidig middag, sen middag, innan solnedgång och när mörkret har fallit: det sjungs från tornen. Underbar, helig sång som inte har någonting med vår västerländska tonala förståelse att göra. Alla sjunger på en gång och det blir ett sammelsurium som bara är fantastiskt. Minnen kom tillbaka, från tidigare resor till Chinguetti till exempel, den där lilla, heliga staden i Mauretanien, när man låg nedbäddad på någon hård säng i totalt mörker och någon sedan, mitt i natten kändes det som, harklade sig och tog ton, ropade Allahu Akhbar. Det var något som kändes så tryggt och självklart med det, det knöt en an till platsen på ett sätt som jag tror att få andra saker kan. Att tänka på gudomligheter får en att känna sig liten och det är väl just det som är sunt för människan, att påminnas om att man är en liten fjärt i universum. Säger inte att man måste ha en Gud för det. Men tamejtusan, litenheten i universum, den är en bra känsla att ta sig an då och då.
Jag är väl partisk för jag älskar icke-västlig musik. Men jag skulle tamejtusan gärna bo i ett samhälle där högljudd, underbar sång knöt en samman på ett sånt där konkret sätt, flera gånger per dag. Det är kanske en galen tanke - men tänk om alla hade sjunkit tillbaka i meditation alltid när ropen hörs från tornen? Jag tror Finland hade varit ett bättre land, ok nu ska jag hålla käft.

Maten då? God, så klart. Billig också. Otroligt billig. Fick en ny favorit: mercimek-soppa, en orange linssoppa, kostar bara nån euro och är en förrätt. Çiğ köfte var en annan lustig rulle - har framtill 2010 bestått av rått kött + sallad i kebabrulle men sedan myndigheterna förbjöd det pga hälsorisker har man gjort den vegansk! Vilken win. Väldigt gott om än lite klibbig konsistens, men det är typ en massa av bulgur, lök och tomatpuré.
Och ja, matmarknader, grönsaker, behöver jag gå in på det? Enorma blomkål, kryddor, flätade ostar, kostar ingenting för oss med den lönestandard som vi kommer ifrån. Man hade kunnat leva som en frekking kung i det där riket, gått på gatorna och casually sörplat lite Ayran (härlig, saltig yoghurtdricka) från ena handen, haft pressad granatäppeldrink i andra.

Måste erkänna att jag är otroligt dåligt bevandrad i själva Istanbuls historia, J vet ju mycket mer, och det jag vet har jag lyckats snappa upp av honom. Det började typ innan Kristus och det bysantiska riket. Efter Romarrikets fall (i Rom, surprise surprise) så flyttade man huvudstaden till Istanbul som då hette Konstantinopel. Konstantinopel var alltså, om jag har förstått allting rätt, Romarrikets sista utpost innan dess förfall då det togs över av det Osmanska riket på 1400-talet.
Det som är spännande här var alltså att Konstantinopel från början var världens kristna östra centrum. Idag är islam definitivt dominerande i Istanbul, men man ser små kyrkor bakom murar, om man vet vad man ska leta efter med ögonen så hittar man spår överallt, det finns en jäkla massa SPÅR av olika människor och tider i staden.

Det är ju turbulenta tider i Turkiet just nu, med superkonservativa Erdogan i ledningen. Journalister sitter fängslade, det fria ordet är hotat, många har flytt och allt fler minoriteter väljer att dölja sitt ursprung. Lägg till några terrordåd på det, 2016 small en bomb i Sultanahmet, turistkvarteren. I fjol på nyårsnatten sköt någon annan vilt omkring sig med kalasjnikov på en nattklubb. Något konkret som vi lade märke till i vårt hotellrum med wifi: Wikipedia var blockat! Den officiella orsaken: pga säkerhetsrisker. Det tycker jag var ytterst förkastligt. Jag menar Wikipedia. Jag använder Wikipedia hela tiden, vad tusan gjorde man utan Wikipedia. Det handlar ju helt klart om åsiktsförtryck och på ganska allvarlig nivå, tänk om man hade gjort liknande i Finland? Hade aldrig funkat.

Nåja, det här hade ju kunnat bli hur långt som helst, tror vi tar bilderna nu.
(Bilderna är den här gången OREDIGERADE för, ja, lång historia, bildredigering är så yesterday, muahhahha.)

 Hotellrummet. Fancy va? Det var en lägenhet, lågsäsong så ja, superförmånligt. Oskäligt förmånligt faktiskt och sådär passligt sjabbigt.

Det här såg man när man tittade ner på bakgården.

Det här såg man när man tittade ut på framsidan mot gatan. Här spelade jag också in otaliga videor med böneutrop.

"Vår" gata, i Sultanahmet-distriktet. Roligt hus där, jepp.

Första dagen, att möta havet (Marmara-havet). Alltid lika stort för havsfolk som vi.

Älskar sådana här små luggslitna, turkosa hus.

Gravhusen utanför den fabulösa Hagyasofia-moskén som i tiderna också har varit kyrka.

Inne i Hagyasofia. Breathtaking. Kan inte beskrivas, måste upplevas.

Första koppen tuskisk perfektion i form av kaffe (eller kahvesi, som jag envisades med att säga, det är väl turkiska).

"Den gråtande pelaren" inne i det fantastiska Yerebatan Saray eller "Det sjunkna palatset". Det hör man ju redan på namnet att det var alldeles magiskt. Här har man förvarat vatten till dåvarande Konstantinopel, kring år 500. En underjordisk kammare som rymmer 100 000 l vatten. Frågor på det?

Nu ska jag vara lite icke-pk men alltså ser ni hatten? Det är en "hatten är din"-hatt. Jag har i tiderna baserat mitt slutarbete från Nykarleby på dessa hattar så ett möte med en av dessa hattbärare är alltid lika högidligt.

Den blå moskén. Sex minareter. Storslaget yes. Vi var inne där och fick en koran. Sori koranen men du var ganska enformig.

Blev så glad när vi åter stötte på denna grupp kirgiser som jag också blev helt betagen av på flygplatsen. De hade 1. lustiga hattar och 2. härligt väderbitna ansikten och 4. ljuvliga kläder och såg överlag sådär ut som att de ägde världen.

Hund.

I backen ner mot "våra" kvarter.

Ett övergivet hus i backen.

Moskén som låg närmast oss.

Nöjd J på Bosporenfärd.

Okej, vi åkte bara över till den asiatiska sidan, det tog femton minuter men det var veckans finaste dag: solsken och 13 grader och var alldeles, alldeles fantastiskt.

Däcket.

J på däcket.

Vy från båten.

Över på den asiatsika sidan. Gillade den stadsdelen starkt (eller de gator vi råkade stöta på, det var liksom omöjligt att säga att "nu går vi just dit" för man bara går och går och fattar aldrig egentligen var man riktigt är.)

Katt och kattmat.

Annan sällskaplig katt.

Mer katter.

Ännu en katt, vi är alltså fortfarande på den asiatiska sidan.

Om ni vill minnas en bild från denna oändliga svada, minns den här! Det här är nämligen så typiskt, en alldeles förfallen del av något äldre, namnlöst sticker ut ut ett par betydligt nyare hus. Varför är det kvar? Vem har bott här? Dessa typer av förfallande gammal arkitektur var förhållandevis vanligt.

Mycket skrivande på murarna här på asiatiska sidan. Verkade finnas litet fler former av motstånd här, tycker jag. Lite mer nåt slags "här tänker vi själva".

Fantastiskt fina husmålningar här också.

Som denna.

Tillbakafärd. I bakgrunden den gamla tågstationen där tågen åkte ner mot Asien. Vi var också där inne och yrade i nåt bygge tills det kom ett par karlar och jagade bort oss. Där ska finnas ett museum men vi hittade det inte eller så var det vinterstängt.

Tog båten över till Galata, ännu en del av Istanbul. Här fiskades det.

En synagoga skymtar i röran.

Galatabron: Här fiskas det makrill (eller vad det nu var för fisk). Vi var lite överväldigade av mängden folk här.

Ljuvlig liten middag på lokal sylta på Sultanahmet. Jag åt vegetarisk kebab, bestod typ av grillad aubergin, ost och den typiska bulgurröran. Så gott!

Dagen innan vi åkte var kort sagt skit. Det blåste, regnade och var helt sjuhelvetes kallt. Vi besökte Topkapi som excuse me, var ganska skit., inte imponerad av sultanerna och deras samlingar (som bland annat innehöll Moses vandringsstav, SURE). Bysans gjorde mer intryck på mig än ottomanerna.

Mera hundar i Sultanahmet.

J beställer gatumat som senare lade in en beställning på ripuli och ändrade kvällsplaner.

Igen ett förfallet och igenbommat hus.

Lite gravgårdar, ploppade upp här och där. Säkert så gamla att ingen längre vet vem där ligga.