Bilden av en kakkalort som faller

Jag undrar ibland hur mycket tid jag egentligen har satt ned på att bara våndas, eller på att bara finnas till i nåt slags aldrig avslutande tanke, som att sitta i en kub omgiven av halvgenomskinligt slem som bara rinner ner längs med kanterna. Det känns ibland som att jag aldrig har haft nåt egentligt mål med mitt liv och som att det på ett mysko sätt både är min välsignelse och min fotboja, att jag egentligen har det så mycket bättre än de flesta i min kub för att jag har förstått att det inte är värt att stressa ihjäl sig här i livet, men att jag alltid kommer att undra vad det är som egentligen finns där utanför.
Idag märkte jag att jag stod och kollade medan Mili sket, stirrade på den och reagerade egentligen inte på vad som hände, men bilden av en kakkalort som faller och lägger sig i snön fastnade på näthinnan. Och sen, ett antal minuter senare, så har jag glömt att hundfan sket och så försöker jag uppmuntra den till att göra det, när den där bilden igen ploppar upp framför mina ögon och jag inser att ja just det, hunden sket ju redan.
Den där företeelsen kan te sig beskrivande av det sinnestillstånd jag allt som oftast befinner mig i - kan stå och stirra på nånting som händer och se delarna, men inte helheten. Och ja, sen glömmer jag alltihop och får pussla ihop det igen tills det gör nån sens.
Ja, antar att det måste vara så här att typ va morsa och ha sömnbrist. Men varför har jag det så här då? Jag är varken morsa eller sover för lite? Jag sover hur mycket som helst men vaknar nog jätteofta och tänker MÅSTE SKRIVA EXAKT SÅ HÄR, SÅDÄR SKA DET STÅ. (Och då handlar det inte om något viktigt.)

Byggarbete vid Barker