Efter stormen i mitt huvu

Igår var jag på fina Patricia Bruuns releasefest, spelade dragspel och pep (inte sjöng) och spelade fel och var svettig och nervös, så kan man kortfatta det. Jag skulle måsta ha så mycket mer övning och erfarenhet i att uppträda. Jag kan babbla och tycker om det, men jag kan fan ännu inte sjunga och spela utan att nervositeten rinner ut i byxorna på mig. NÅVÄL.

Hängde lite kring med Förlagets högsta höns, nämnde inte att NI HAR VÄLAN MITT MANUS DÄR OCKSÅ NÅGONSTANS I LÄNGORNA, DET HAR NI VÄL? JO DET VET JAG ATT NI HAR. NÅHH, HAR NI BESTÄMT ER? JAG MENAR - DISKUTERAR NI ENS UTGIVNING ELLER HAR NI RENTAV GLÖMT BORT MIG. TOTALT? ELLER ÄR JAG SÅ HOPPLÖST SKIT ATT NI INTE ENS VILL BEFATTA ER MED ETT NEGATIVT BESKED? OCH OM NI NU MOT ALL FÖRMODAN ÖVERVÄGER UTGIVNING, SÅ VILL JAG PÅPEKA ATT JAG GÄRNA SKULLE VILLA SKRIVA OCH OMARBETA MANUSFANSKAPET I YTTERLIGARE ETT ÅR, EFTERSOM JAG FAKTISKT SJÄLV INSETT ATT OK, BÄTTRE KAN JAG. OCH MER KAN JAG. JAG HAR LÄST STEGLITSAN, FÖRSTÅR NI, OCH BLIVIT SLAGEN SOM AV EN BLIXT PÅ VILKET SÄTT MAN BÖR LÅTA SKRIVANDET KOMMA TILL EN, HUR MAN BÖR UTTRYCKA SIG SÅ ATT DET BLIR PRECIS SÅ SOM MAN VILL HA DET. OCH JAG VILL BEMÄSTRA DENNA KUNSKAP, OCH UTVECKLA DEN. JAG VET ATT JAG KAN DET.
Såhär sa jag alltså INTE, men så här gick den inre monologen medan jag stod och fibblade med iZettle och köpte Patricias bok Efter stormen i Tshikapa, som jag nu är mycket sugen på att läsa.

Igår var jag sen lite ute och drack några öl och sånt där också. Kom hem från festen och märkte att jag hade ett hål i mig som suktade efter social samvaro, det riktigt sög om det. Så jag svalde en halv flaska vin och cyklade tillbaka ner till stan när J hade kommit hem för att vara med angst-hunden (som för övrigt hade klarat sig jättebra ensam i två timmar. Det tar sig, det tar sig - den hundens separationsångest är SERIOUS BUSINESS men nu börjar den alltså ge sig.)
Väl ute i byn var jag alldeles über-gåpåig och överdrivet orädd, megasocial och babblig, som jag så ofta finner mig själv vara nuförtiden. Lite som om jag hade suttit i nåt slags isolationsfängelse i flera månader utan att prata med nån, vilket kanske inte är så långt från sanningen heller.