Jag har ju en så förbaskat bra sambo, partner, lekkamrat. Skriver om han som J emellanåt, han är vis, rättvis och förbannat rolig. Han säger ofta saker som de är, och får stora saker att rymmas i små meningar, som när vi idag gick uppför backen och snackade om hur lätt det är att bara lämna saker ogjorda för att det istället kommer annat och tar över i ens liv. Vi pratade om mina författardrömmar, jag började, som jag gör ibland, tänka att det nu inte är så viktigt, för vad är nu det? Klart att det inte är viktigt, livet är ju förgängligt och glad ska man vara om man lättsamt får gå uppför Aninkaisbacken en fredag förmiddag och fundera på pension och barn och annalkande senfrukost. Men så säger han sånt där som "om du vill det, så måste du göra det". Vad betyder ett sånt påstående? Nå, det betyder ju att man är tvungen att tänka på vad det är man egentligen vill och sen ta ställning till det.
Jag tror att det flesta liv som sen senare känns ofullbordade handlar om just det här med att låta bli att fråga sig vad det är man egentligen vill göra med sitt liv. På det sättet blir det sedan sådär att det bara rinner iväg och man har känslan av att livet har slösats bort.
Sen är det ju också en total lögn att alla skulle måsta åstadkomma något och lämna efter sig ett märke i livet på något sätt, det är inte det jag menar. Jag vill nu bara understryka viktigheten i påståendet "om du vill det, så måste du göra det". Och så vill jag uppmuntra folk att tänka efter om det finns något undertryckt där nånstans, nåt som pyr, som man inte har fått utlopp för och som vill göras? Det kan handla om en kaka som ska bakas eller ett barn som vill födas eller ett jobb som vill sökas, vad som helst. Jag älskar mänskor som vill saker, som har den där levande gnistan i ögonen och som helt tydligt har ett mål och en drivkraft, en passion som brinner,
äh vafan snackar jag om egentligen? Jag gillar slocknade mänskor lika mycket. Vem försöker vi lura här? Jag gillar nu bara mänskor, men kanske allra mest, att påverka mänskor på nåt plan.
Åhå!
Nu slog det mig, att jag kunde bli en lifecoach. Jag älskar ju att lata mig och att samtidigt komma med visdomar om hur man ska leva sitt liv utan att på något som helst sätt visa tecken på att själv leva efter mina egna regler. Lifecoachandet hade varit utmärkt för mig! Jag hade bara behövt en bekväm stol, en mottagning och en ännu bekvämare stol för kunderna att sätta sig i. Sen hade jag bara ställt dem frågan vad de vill med sina liv och sen hade de fått fundera på den saken en stund medan timlönen rasslar in på mitt konto, och sen hade jag på många olika sätt betonat vikten av att inte förbise det man egentligen har kommit hit till jorden för att göra.
Varför har jag inte tänkt på det här förut?
No comments:
Post a Comment