Den här dan är SVART och kantad av rännskitastreck. Har sällan känt mig så på bottnen som just nu, men är samtidigt så tacksam över fina mänskor och vänner som lyfter upp en istället för får en att ifrågasätta sig själv hela tiden. Jag HATAR att jag måste åka till Sverige idag, och om båten råkar ut för ett bombdåd eller vi kapsejsar eller får benen sprängda av oss i Stockholm, så kan jag bara säga att it was so not worth it.
Jag är full av panik, känner mig missförstådd, sliten och angstig. När jag sa nåt i bandchatten om att jag är lite rädd för att drabbas av klaustrofobi när vi alla ska fylle-tråma oss in i den där husbilen imoron natt, så möttes jag - naturligtvis - av oförstånd och förlöjligande kommentarer. "Int e den nu nån pafflåda". Point taken. De här mänskorna kommer aldrig att kunna relatera till nån annans känslor, därmed förlöjligar de dem istället. Ja, det finns många orsaker till att inte umgås med sådana som vägrar förstå en, men nu måste jag bara bita ihop. Sen får jag ta tag i saker.
No comments:
Post a Comment