Jag var så himla orolig inför en kommande kort resa inatt, jag låg och stirrade som en schizofren baby, vaken och orolig med alla spöken dansande ovanför mitt huvud. Det gick så långt att J vände sig mot mig och sa att "okej, vad är det värsta som kan hända?" Och då sa jag ungefär att det är att jag under den där resan mestadels ska sitta som i högstadiet, i nåt hörn på nåt disco i nån jumppasal där alla är vilda och störande, alla röster är påträngande och där allt som det pratas om är skit, där de flesta känns avlägsna, burdusa eller som att de i smyg talar illa om en och där det är meningen att man ska ha JÄTTEROLIGT fast man sitter nedtyngd och tyst med all världens sorg vilande på sina axlar.
Det är mest det där med att det ska vara sådär jätteroligt som oroar mig - för när saker är menade att vara jätteroliga finns det en stor risk för att de blir just det motsatta, tycker jag.
No comments:
Post a Comment