Jag tyckte att jag förtjänade ett glas vin efter den där lilla fadäsen med bandet. Och nu som jag sitter här med halva glaset inmundigat är det ju som att andra tankar söker upp en, som hur finlandssvensk jag egentligen är, hur mycket jag än vill påstå att jag är annorlunda.
Idag på jobbet skulle jag hjälpa till med lite sladdar och grejer inför ett seminarium och så var där en sån där finlandssvensk man med ett mycket finlandssvenskt namn (samma som min brors). Och hans sätt att tala, det slog mig bara direkt, att jag kan den här mänskan, utan och innan. Jag vet absolut ingenting om honom men jag förstår hans sätt att kort svara på mina utläggningar, jag hade när som helst kunnat hålla en sammanhängande diskussion om precis vad som helst med honom. Det hade först varit stelt och så småningom litet mer avslappnat, som sig bör med oss finlandssvenskar. Han hade när som helst kunnat komma till vår sommarstuga och efter alla plattityder om dittan och dattan, efter några snapsglas kunnat vara helt sig själv och kommit alldeles utmärkt överens med mina föräldrar, visat sig ha någon dold talang som en liten mandolin han kan spela på eller dylikt. Alla finlandssvenskar har dolda talanger som de dyrt och heligt i hemlighet förvaltar och som de bara drar upp i uppenbart uppsluppna sammanslutningar.
Finlandssvenskar har ett alldeles speciellt, utstuderat sätt att förhålla sig till varandra på och jag undrar om det inte har med själva minoritetstillhörigheten att göra? Man är liksom lite allvetande men samtidigt på sin vakt. Man kan allt, eftersom man är en del av två världar, men man är medveten om sin ytterst minimala utspridning på kartan i världen och hur beklagligt besläktad man är med alla som ens talar lite liknande som en själv.
No comments:
Post a Comment