Vanemusik

Jag har tänkt en hel del på sånt här som hur ens musiksmak förändras i samband med att man vänjer sig vid olika saker. Förut skulle jag aldrig ens ha tittat åt nåt som kunde beskrivas som oljud, jag såg liksom inte poängen i att spela nåt som närapå gör ont, fattade inte att det faktiskt finns skriven bra musik där bakom. Men så var det en avgörande keikka, en spelning med Komatoz från Ryssland, då polletten liksom föll ned och jag fatta nånting, att AHA, så förlösande det är att spela OCH vråla, och bara att se/lyssna på det också. Det är nånting så frigörande i det. Efter att jag har "förstått" viss HC och metal har det blivit svårare för mig att beröras av mer angenäm musik. Eller, det ska liksom vara samma intensitet i det då, fast på annat sätt.
Förr älskade jag progg, musikaliteten bakom det. Att man liksom tog sig an det svåra i musik, det tekniska och motsträviga och ansträngde sig för att spela upp det som nåt slags hjärngymnastik. Nu kan jag tycka att progg mest är effektsökande tjafs, eftersom det finns mycket tyngre band som i förbifarten spelar lika utstuderat svåra saker, samtidigt som de skriker att gå och häng er nazister.
Inser ju att sånt här som musik är så ytterst individuellt att det är riktigt hopplöst att ens snacka om det. Men mycket är faktiskt vanesak, tror jag. Vad öronen och kroppen har lyssnat på förr och därigenom har lätt att ta till sig. Och sen, så klart: Vad man vill att folk ska sjunga om. Om musik ska ha ett budskap eller mer funka som en romantisk sitcom (kan också va bra).

Här: Malmöitiska Knaegt.