Lell of the Leh kom igår kväll, hade med sig alldeles för mycket sprit och ALLT spårade ut och jag föll av yogarutinen (igen) och sömnrutinerna och alltihop, och det var typ inte ens roligt. Den där människan håller på att falla ihop, börjar mer och mer påminna om en karusell som snurrar så fort att den håller på att snurra ur gängorna. Jag smuttade lite på alkoholen, mest av artighet, men måste nog hålla fast vid att det fortfarande inte smakar, näpp, det gör det inte. Trots det drack jag sen sist och slutligen alldeles för mycket, av ren uttråkan kanske. Tömde vinboxen i köket och sen traskade vi till M:s studio/ateljé där Lel gjorde ett riktigt fiasko av sig själv. En riktig jädrans katastrof! Spelade oförsiktigt på ny gitarr, slog alldeles för hårt på trummorna, skrålade, var ett jäkla arshål, man fick skämmas och ryta till och så fort man gjorde det, så tog han typ illa upp av helt fel orsaker - nej det var bara sorgligt. Det mest roande var att han håller på och skriva en bok och har fastnat nånstans vid sida 100. Och som jag kände mig som en gammal veteran när jag började föreslå sätt att komma i gång med skrivandet igen. "Har du krånglat till det för mycket? Låt det ligga en stund! Redigera inte medan du skriver, gå inte tillbaka och ändra - låt det fara bara." Jag satt och fnissade för mig själv sedan när jag märkte hur jag själv 1. vaknade till för första gången på hela kvällen och 2. hur allting jag sa bara for in genom ena och ut genom andra örat på honom. Jag föreställer mig hans text som helt intressant, men alldeles för over the top, för mycket på en gång. Han kunde överhuvudtaget inte förklara vad han ens skriver om, men måste säga att jag nog är lite intresserad. Lel har levt ett mysko liv bland amfetaminkungar och småbarnsmorsor på landsbygden i Sverige. Man vet ingenting om vad han har hållit på med under de senaste tio åren och man vet heller inte om hela karln rentav är en psykotisk mytoman. Men ett vet man: karln har så sjukt mycket kvar att deala med i sitt liv. Hela ungdomen håller fortfarande på och blöder ur alla hans osynliga, öppna sår och varje liten diskussionsöppning tycks alltid vilja handla om hans förhållande till finlandssvenskheten, livsstil eller ålder.
Det är sällan jag har kunnat konstatera följande, men igår när han för sjuttioelfte gången började snacka om det här med hurdana förväntningarna på en är vs vem man är, så kunde jag sitta och vifta med min imaginära solfjäder och säga: "Vet du, I've dealt with that shit already".
No comments:
Post a Comment