Hur har ni det med släkten? Jag vet inte, tycker å ena sidan att grejer blir lättare men å andra sidan att de blir bara sjukt mycket svårare för varje år som går. Finns det någon annan som typ har ett syskon som bara är helt bananas? Som liksom bara har totalt fel åsikter vad det än gäller, vars värderingar verkar vara längre ifrån en själv ju mer vatten som rinner under broarna, och som det inte tycks gå att göra något som helst åt?
Nuförtiden ter det sig mest bara som att vi kan ta vilket ämne som helst, vad som helst, och så kommer brorsan och jag att ha infallsvinklar som skiljer sig tio världar ifrån varandra. Jag tycker det här är skrämmande, inte minst för att det känns som att vi på något plan är väldigt lika varandra. Vi strävar liksom båda efter att på nåt sätt vara den bästa människa vi möjligtvis kan vara, men hans världsbild ter sig så inskränkt för mig - så svartvit och ja - det här kommer jag att återkomma till, men - elitistisk. Han har t.ex. aldrig förstått att han är en vit man och att man med detta privilegium bör akta sig för vissa åsikter för att inte utge sig som en överlägsen och ignorant stropp. Feminism begriper han heller inte ett dyft av. Ja, det finns ju (gäsp) flera sådana här och är inget nytt under solens ljus, men man vill ju gråta varje gång man ser honom välta ut sina okunskaper på social media. Det bara skriker inuti en för att man typ delar samma blod och bara önskar att han hade låsts in med historie- och genusvetenskapsböcker och -videor i flera månaders tid.
Igår råkade jag läsa ett par kommentarer som brorsan hade fällt om nutidsmusik i förhållande till hans egen uppväxt och musikaliska uppvaknande. Inlägget var skrivet av en dito musikgubbe som är förinställd på att bara vissa åsikter duger och att musik inte är musik om den inte till 90% är skriven av manliga genier med västerländsk totalförståelse för harmoni och uppbyggnad. Det gick i stil med att ungdomarna nuförtiden bara lyssnar på skräp och pling-plong skeidaa. I förbifarten passade de dessutom på att dissa rap, vilket vilken som helst progg-gubbe med självaktning alltid passar på att göra: det här med rap, det är för tondöva. Det är för sådana som inte förstår sig på riktig musik, dvs musik för vita gubbstruttar som står på toppen av fucking allt, som höjer ett pekfinger, säger "tritonus" och rynkar på näsan inför allt som inte kan definieras som jazz, progg, sofistikerad rock eller svår klassisk musik. De ser föraktfullt ner på alla som inte fattar vad nån musikalisk term betyder - men har, hör och häpna, till deras stora förtret inte själva lyckats skapa en endaste harmonilänga av acceptabel musik trots att de har vevat upp- o ner på sina gitarrer i tjugotals år.
Förlåt mig, men hur attans obevandrad i musikhistoria får man vara om man inte begriper att rap-musiken mer handlar om uttryck, identitet och samhällsklass än om den tonala musiken i sig? Rap/hiphop har rötter i blues som i sin tur var en direkt uttrycksformför afrikanska slavar. Och det är mer än så, rap är ofta uttryck för den undertryckthet som den svarta befolkningen genom tiderna har fått leva med i USA. Det kan vara ordkonst på hög nivå, med helt egna skill levels - samma gäller de beats som ligger under det man rappar på. Klart att det finns rap som också är dålig, precis som det finns progg eller rock som är dålig. Dålig musik finns överallt, men det här med att påstå att rap genomgående skulle vara musik för folk som på nåt sätt är enkla, det är bara en så förlegad, elitistisk och rent ut sagt korkad rockgubbe-åsikt som härstammar från ett vitt, totalignorant privilegium i vilket man genom tiderna har varit oförmögen att förstå saker ur någon annans synvinkel. Jag har ingen som helst förståelse för sådana åsikter och för mig ter de sig inte ett dugg bättre än de fafor som i tiderna satt i tevesofforna och ropade att rockn roll är djävulens verk! Att man inte begriper det om sig själv, att man är en mossig snart 40-åring som har gröt i huvudet och som hellre bör vara tyst än komma med totalförlegade åsikter om att "ungdomen lyssnar på bara skit"?!
Ungdomen har alltid varit steget före alla nostalgiserande medelåldersmänniskor och den som inte fattar det är, excuse me, bara dum i huvudet och saknar självinsikt. Att det dessutom sker helt sjukt mycket intressant just bland unga i musikbranschen just nu, ja - det måste man tydligen vara en inskränkt gubbe för att totalt missa.
Tillbaka till brorsan. Förstår ni nu när jag säger hur jobbigt det är att ha nån som är så nära släkt med en och som begriper så lite? Alltså, oinsatta folk med förlegade åsikter finns överallt, men när det ska vara ens frekking bror?! Hur gör man då? Hur undviker man iskalla ögonkast och pissig stämning på alla familjetillställningar? You tell me.
No comments:
Post a Comment