Arbetslösheten

Sitter här och funderar på realiteterna (--i don't want reality! i want magic!!--) och konstaterar att jag igen känner mig sådär hopplöst onödig, sunkig och totalt på sidan om. Arbetslösheten. Den bara sitter inte väl åt mig. J, som tycks känna mig bättre än jag själv gör det, säger att jag är en människa som behöver yttre påtryckningar och deadlines för att få nånting till stånd. Att jag inte är en sån där som lyckas motivera mig själv och skapar grejer självmant hemifrån. Jag kan inte annat än total-hålla med. Jag har bara alltid tänkt på mig själv som en sån där självgående typ som under de rätta omständigheterna hittar på fast vad som helst hemifrån, men när jag tänker efter så är det ju inte ALLS så. Det är bara dataspel, kaffedrickning och stirrande ut i intet här.

Egentligen är jag en god arbetstagare, eftersom jag värnar otroligt mycket om min dötid och gärna slappar, vilket leder till att jag hittar på kreativa lösningar och effektivt jobbar undan det som behöver göras. Det här har jag skrivit om minst två gånger i tidigare blogginlägg, men om vi nu skulle ta det här en gång till. Bill Gates sa nån gång att han gärna anställer lata människor just av ovanstående orsak. Dessutom är jag heller inte speciellt lat, jag är verkligen en jäkla tillgång i gruppsammanhang – jobbar alltid lite mer än man måste av rädsla för att bli betraktad som en fripassagerare.

Men på riktigt. Jag vill fan ha ett jobb nu. Ska det vara för mycket begärt att hitta något ställe där jag kunde göra nån form av nytta? Ja, antingen vill jag ha ett jobb eller så vill jag att alla andra slutar hänga på sina administrativa icke-jobb och vara låtsas-sysselsatta. Så att vi istället tillsammans kan göra något, på riktigt. Borde jag göra lite mera väsen av mig själv, göra reklam för mig, visa att jag finns, jobba på en flashig CV? Aldrig i livet! Jag vet inte varför, det där bara tilltalar mig totalt inte. Jag sitter hellre här i strumplästen och tittar på. Om dom inte fattar att jag är nåt att ha, så är det deras förlust, hmpf. Okej, så kan man ju HELLER inte säga, det lät ju alldeles för arrogant.

Jag vet inte, jag trodde bara inte att det skulle gå såhär för mig. Jag trodde något annat, det vet jag inte vad jag trodde. Jag trodde bara inte att jag var så fruktansvärt icke-företagsam som jag verkligen är. Att framgång & karriär intresserar mig så föga. Det intresserar mig överhuvutaget inte! Eller, det är ju enkelt att säga när jag sitter här utan karriär, att sånt inte intresserar mig. Det känns som att jag lika gärna hade kunnat hamna in på nån karriärbana om jag bara hade befunnit mig på andra ställen under andra omständigheter. Men det gjorde jag inte, så att nu är jag här. Det är som att hela tillvaron bara är ett tillfälligheternas spel.

UPPDATERING: Nu har jag sökt jobb till hemtjänsten! Deltidsjobb. Aj että, mitt liv.

Positiv typ

Idag: såg nån som skulle gå på Ilosaarirock 2016. I juli. Kom på mig själv med att tänka att "åhå, positiv typ."

Jobbpanik

Igår satt jag här lojt söndagsinlindad, hade just snöat in på nåt med "magi" och "vampyrer" och så ringde J från jobbet och frågade om jag hade lust med att komma dit och diska (det hade varit bra betalt). Och jag fick väldans nojor och svarade abrupt att NEJ DET GÅR INTE, JAG HAR ANNATATTGÖRA och släppte lös ett ofokuserat fniss medan kallsvett typ började sippra fram, blodtrycket sjönk och yrseln tilltog. Visste ju att jag inte skulle borda säga nej, men föreställde mig stå nånstans med plastförkläde och diskmedel, att jag skulle få panik och INT KUNNA, att alla inser att jag är efterbliven, nej: att dom upptäcker en efterblivenhet som jag hittills har lyckats dölja. Insåg att jag är LIVRÄDD för J:s head chef även om jag aldrig har uttryckt det just så med de orden, fattade dessutom samtidigt hur bortskämd och privilegierad jag är som har råd att säga nej till jobb. För det har jag, tydligen. MEN JAG VILLE INTE DISKA IGÅR.
Jo, det är för länge sen jag har jobbat på riktigt.

(Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men vågade inte posta det då. Skrev om det idag, till dåtid.)
Illustration som muka beskriver hur det ser ut inne i huvudet på mej --------------^. Gå med här om du också känner för en ritfest.

I Don't Want Realism,I Want Magic.

Är jag bara desillusionerad eller är inte videon helt otroligt beskrivande, och den här sidan helt sjukt stylish/dekadent på ett sätt som tilltalar mig stort en sån här söndag? Javisst, tydligen.
Jag blev nog VÄLDIGT INSPIRERAD på det där burlesque-eventet igår. Det är så sällan man påminner sig om det; att man är fri att vara vem attan man vill, att man ska fira sin kropp och ej hata den, väldigt konkret på det där stället, men man behöver få en dos av det där ibland, som en injektion av lycka och övertygelse: du duger. Kommer alltså hem, mer mjuk i musklerna, mer upplyft. Och med lust att fira den jag är, att utveckla en stil och börja sy om mina gamla kläder. Vad är bättre än det?

Första gången som gatumusikant

Ehehh, såattee idag är en milstolpe nådd. Jag har äntligen mött en av mina nojor och ställt mig på gågatan med min hajdare, ensam (nej, bildbevis finns inte). Man kunde kanske tro att det är enkelt att göra det, i fall man liksom jag, är van vid att stå på scen och spela i band. Men det är faktiskt en sak att ha en keikka och en publik som är där för att lyssna på en, och en helt annan sak att gå ut på stan och inta en plats, göra den till sin och dessutom – våga be om pengar för det – i och med hatten då, som man försynt placerar på lagom avstånd mellan en själv och fotgängarna.
Det var till en början, enormt nervöst. Först skakade jag bara om händerna, vågade inte titta på folk, kände mig som en apa och som något formlöst, oplacerbart som stod där och hade ljud för mig. Men sen, så småningom, kom det en och annan och slängde några små slantar i min hatt. Började känna mig allt mer bekväm. Drog igenom min korta repertoar ett par gånger, ej felfritt – det är då attan hur svårt det ska vara att spela bra på en sådan där helvetesbälg. Men mitt i allt kändes allt närapå naturligt. Folk visade också sitt tycke för Mili som låg, liksom den brukar, och såg oförskämt uttråkad ut på sin filt bakom mig. En tant poängterade att hon ger pengar åt hunden och vad kunde jag nu invända mot det – det är bra med söt hund när man spelar. Det anade jag ju förstås redan innan. Efter en halvtimme tyckte jag att nu får det väl ändå vara nog, tittade i hatten och räknade till min stora förtjusning ihop närmare åtta euro! ÅTTA EURO på en halvtimme. Förstår ni vad det här betyder? Jo, att det är ett vinstbringande intresse. Med ens var hypomanin ett faktum och jag drog iväg till nästa ställe, till åstranden, där jag än mer självsäkert placerade Mili på sin plats och erövrade min kvadratmeter till scen. Även där gick det lägligt. Sju euro i hatten efter en annan halvtimme.
Nu är det enda jag kan få min hjärna att tänka på att VARFÖR HAR JAG INTE GJORT DET HÄR HELA SOMMAREN? Timlönen är ju attan bättre än på de två senaste jobb jag har haft och dessutom blir jag bättre på att spela och får lust att öva in flera dängor. Varför skulle det vara så svårt att dra det där ur röven? I morgon ska jag spela på ett burlesque-event i stan och det känns så mycket mindre nervöst och mer överkomligt efter dagens bravader – känner mig odödlig och närapå duktig*.


*INTE duktig. Ordet är för hemskt. Känner mig OKEJ, inte duktig.

Att möta en människa som mår bra är sällsynt

Men nu får det snart räcka, tycker jag. Det är ingen reda med något ju. Flyktingströmmar, kläder, mera kläder, sen att man ska sluta donera mera kläder för att folk har skänkt "för mycket". Varför får jag den elaka känslan av att vissa blandar ihop känslan av hur skönt det är att bli av med gamla lumpor med tillfredsställelsen över att kunna hjälpa?
Mitt i allt detta: tanken på att allt ter sig likt nåt slags uppstyltat race likt Hunger games, en dokusåpa fast den i det här fallet råkar handla om riktiga människors liv. Vissa dör och andra klarar sig över mållinjen där sen europeerna står och hurrar och hojtar med banderoller och hurrarop. Hurrarop och välkommen-skyltar, och sen: painu vittuun-skyltar i Nummela. En adress för en flyktingförläggning, på raden under: samma adress fast emot. Imorgon, nån jäkla tyst minut för ett Finland som är på väg att dö. Samtidigt: hela Citymarkets personal på utmarschering. På lördag, nån refugees welcome-picknick i parken. Konspiratörerna: 1. dom håller på att tömma Syrien så att Israel ska kunna utvidga och 2. det skickas terrorgrupper till Skandinavien. Hela tiden: snack om generalstrejk. Gänget SSS som åker karusell och gör bananas-beslut. Vänstern som når bottenplacering i popularitet. Taloustutkimus. Arbetslösheten. "Vi måste skapa arbeten." Självmorden. Depressionerna. Burnoutsen.

Mitt i allt tycker jag mig nå nåt slags klarhet. Det att jag på sista tiden har haft en känsla av att jag sällan pratar med någon människa som mår riktigt bra eller som är fullständigt frisk, det är inte rappakalja. Det är så det är nuförtiden. Människor är stötta och omruskade, hjälplösa, överarbetade, underarbetade, rädda, övergödda och rika, fattiga och alldeles desperata. Att möta en människa som mår bra är sällsynt.

Dagens leende

När jag scrollar runt bland de futtiga 55 namnen på adressen Asylförläggning till Borgå hittar jag först mammas namn, lite senare pappas namn och efter en stund, brorsans namn. Innan jag har hunnit trumpeta ut om grejen på FB har alltså min ursprungliga familj redan varit där och lämnat sina spår, antagligen helt i ovetskap om varandra. En sån sak får mig att le av jag vet inte vad för orsak. 100% representerar. Det vittnar bara om att nånting, nånstans gick väldigt rätt, även om mycket annat, futtigt, gick lite fel.

Sex punkter

1. Ja, ibland är det som att jag är på branten av ett stup, alldeles nära att braka in i nån slags enorm depression från vilken det skulle vara närapå omöjligt att ta sig nånstans. Ändå ser jag till att istället strutta vidare, lättsamt, ta den ena dagen efter den andra och inte göra så stor affär av nånting. Det blir liksom enklast så.

2. Gamla hunden har cancer i lymfkörtlarna. Sånt händer gamla hundar, och den här hunden har överlevt alla andra hundar av samma ras som bott i radonhuset på Brinkgatan, mina föräldrars hus alltså. Nu är det nog inte länge kvar. Man måste väl åka och hälsa på, känns bisarrt. Jag vet att jag kommer att gråta floder sen när man en dag åker dit med egen hund och den egna hunden ivrigt springer från rum till rum och letar efter sin vän som den inte fattar att nu är borta, för alltid.

3. Jag ska spela dragspel på ett burleskevent på lördag. Känns nervöst, jag ska vara iklädd fransk mundering och vem vet vad. Med såna där teatraliska event är det liksom alltid så att man ska klä om sig till ett nytt, mer sprittande jag som är extravagant och kiva. Nu trodde ni kanske att jag skulle fnysa nåt i stil med att "jag har aldrig riktigt förstått mig på det där", men se det har jag. Jag älskar att klä ut mig, det har jag gjort ända sen jag var barn. Sen avskyr jag teatraliska och utklädda människor för att man aldrig får något grepp om dom, men det är en annan sak.

4. Jag ska laga vispgröt idag, om vi bara har mannagryn hemma. Jag har längtat efter vispgröt i över ett år. Jag tror jag kommer att gråta när jag äter gröten sen, ungefär sådär som man gråter när man hör orden till Höstvisan nuförtiden.

5. Det luktar spyor i näsborrarna på mig. Eller så är det min sunkiga tröja som gör det. Fattar inte, minns inte att jag skulle ha spytt.

6. Nej, nu får jag nog ta och gå ut.

Normala människor 2

För att ingen normal människa ska ta åt sig nu när jag skriver att normala mänskor är fucked up i huvudena (det är dom fortfarande, men det är väl egentligen heller ingen nyhet?) så kan jag exemplifiera med en ytterst normal människa: min far. Han skriver till exempel en sån sak som att det har åskat sju gånger den här sommaren. Det är väl höjden av fucked-up-het att man har hållit räkning på hur många gånger det har åskat en sommar? Samtidigt som den infon endast är relevant och korrekt för de ställen som farsgobben har råkat vara på precis då när det har åskat. Nej vet ni alltså, normala människor.

Normala mänskor

Kära dagbok, jag har bland annat spenderat en dag med "normala" mänskor. Som vanligt är det de normala människorna som är mest fucked up i huvudena. Tumregeln när man umgås med normala människor är att man aldrig får konfrontera någon med något. Först sen när folk har gått, bakom ryggarna sen kan man prata om saker.

Surpuppig frågelista

Idag är jag är på ASDÅLIGT humör, känner mig som sörjan längst ner i bottnen av roskisen. Skulle borde buntas ihop, slås ihjäl och brännas opp. Jag duger ingenting till! Kom inte och hävda något annat.
Nu ska jag svara på lite frågor för det är skoj, jääätteskoooj titta på mig så skojigt det är *jag drar mungiporna åt sidan med fingrarna och tvångsler*. Frågorna härstammar härifrån.

Hur inspirerar du dig själv att göra saker som inte motiverar så mycket?
Säg det, den som vet.

Brukar du pausdansa? Till exempel när du skriver.
Pausdansa? Är det ett begrepp? Nej, jag pausdansar inte. För att jag är dömd att leva ett liv i olust och missnöje.

Vad gör du för att få kreativiteten att flöda om din skalle känns brutalt geggig och det inte går att dra ut något vettigt ur den?
Min skalle känns brutalt geggig hela tiden och det går inte att dra något vettigt ur den.

Vad ska jag bli när jag blir stor?
Jag är redan stor och jag är sörjan längst ner i roskisen. Heja mej!

Vad är meningen med livet?
Att titta på när andra har det roligt.

Münchens centralstation som förebild

Jag vet att det här är en konstig fråga men...
varför placeras inte flyktingarnas mottagningscentra mer i centrum av städerna? Ja, jag vet förstås en del av svaren själv redan; det skulle äventyra gator, verksamhet, butiksbusiness och stadsplanering, föda kaos och ostruktur och allt det där som man ANTAR och TROR att skulle hända. Men det finns egentligen inga konkreta bevis som skulle tyda på att flyktingförläggningar i centrum skulle måsta innebära nånting negativt.

Jag tycker att de där mottagningsplatserna blir så abstrakta och handgripligen långt ifrån en, när de finns nånstans i PANSIO till exempel. Och jag undrar, att finns det en annan slags plan och en tankegång bakom att placera dessa ställen utanför städerna – vill man skyffla problemet åt sidan så att vi finnar ska kunna låtsas om att det inte finns? Lite som att de hemska bilderna ska stanna i teverutan, och nu när hemskheterna har kommit inom landsgränserna, så fortsätter man skuffa undan dem så att de flesta förhoppningsvis inte ska behöva veta av dem.

Bild från Focus.de

Såg en artikel från München, min tillfälliga hemstad i ett år förlängesen. På centralstationen har nu tusentals flyktingar samlats i väntan på att åka vidare nån annanstans. Jag kan så bra föreställa mig hur det där händer där, hur det liksom faller sig helt naturligt att flyktingar samlas på centralstationen och att folk sen för kläder dit och hjälper, fixar tillfälligt boende och vad dom nu hittar på. Jag åkte ofta till Münchens Hauptbahnhof för att köpa en semla med pumpakärnor och sen bara hänga, kolla på folk, läsa tidningar och slattra – det här har nu inte nånting med något att göra, men jag vill bara försöka fånga en stämning och en känsla som bara "är rätt" där på stationen; som får en att villa hänga på en allmän plats för att den är välkomnande, på nåt sätt. Därför ter det sig liksom inte konstigt att det är helt okej att centralstationen just nu också blir en samlingsplats för flyktingar.
Och jag vill annars också understryka hur rätt Tyskland gör i allt just nu, hur Tyskland har förmått bli ett sånt exempelland i den här härvan, utan att nån kunde förutspå det. Det verkar bara som att man i Tyskland förhåller sig mest mänskligt, mest naturligt och mest självklart till den här katastrofen. Kan bara föreställa mig vilket ramaskri det skulle bli i Finland om flyktingar i stora mängder skulle börja hänga på Helsingfors centralstation. Myndigheter, poliser och lokala dårar skulle kopplas in på nolltid, liksom. Det skulle måsta "sopas rent" av nån outgrundlig anledning. Tur för oss finnar att vi ligger så pass i norr och i utkanten att få ens vill komma hit.

Ja, om nån missade poängen med den här texten, så var den alltså att jag gärna hellre hade haft flyktingarna mitt i stan, så att det 1. hade varit lättare att konkret gå dit och fråga om man kan hjälpa till på något sätt och 2. så att deras situation skulle vara nära inpå, till allmän påsyn, så att vi liksom förstår vad som händer här och nu i vårt land, istället för att de flesta bara ser tidningsrubriker och nyhetsrapporter.

Gotta er åt mina motgångar

Nu har jag då ordat vitt och brett på alla sociala forum om vem jag är och vart jag söker in. Ångrar mig egentligen ofta ganska fort att jag är sådär öppen och ocensurerad med vad jag företar mig – svenskfinland är ändå så futtajävla litet och totalsmockat med kulturstrebers redan som det är, så varför ens gå ut med sanningen om att man själv också har liknande ambitioner? Jag vet inte. Tycker bara inte att det finns något att dölja. Ingen har väl sagt att man ska hålla hemligt med vad man vill, men ändå är det som att folk kommer ut och ropar HURRAAA först när det visar sig att de har lyckats med något, så att de inte behöver bära skammen över att ha misslyckats. Jag resonerar som så, att om man är öppen med vad man gör, så behöver man aldrig skämmas för det, och om jag ger folk möjlighet att gotta sig litet åt mina motgångar, så – ja, det bjuder jag på.

Så att saken är nu den att jag har sökt in till en kurs som ska utveckla en i författarskap. Jag kommer antagligen inte in, för det lär vara hård konkurrens om de få platser som erbjuds, och jag är en dårvelfåntratt när det kommer till att visa vad jag kan och prestera när det gäller, så jag antar att jag får skriva på egen hand i höst. Men än så länge brinner det lilla hoppet! Och jag kommer i alla fall att fortsätta skriva oberoende om jag kommer in eller inte, det vet jag.

Substanser man behöver (åldrandet)

Emedan jag sitter här och försöker skriva nånting vettigt, nåt som inte går ut på romantiserande av det som var och tillbakablickande, suckande och stönande över att vara en dåligt konditionerad, åldrande varelse och allt som tillhör det, så kommer jag faktiskt att tänka på hur mycket som nuförtiden går ut på att man behöver det ena och det andra för att åstadkomma det ena och det andra.

Låt oss säga att man vill bli pigg och ska tänka lite skarpt, då behöver man kaffe. Ska man vara än mer fokuserad och få en känsla av flyt, då är det snus som gäller. Vill man uppnå en känsla av odödlighet och vafan-jag-bryr-mig-inte-alls, nu-är-det-fest-och-jag-dricker-öl, ja då ska man röka tobak. Vill man känna sig lite ordkonstnärlig och lustig, så behöver man öl. Vill man få några timmar att rulta undan i ett godtyckligt flyt i vilket man har glädjen att inte behöva åstadkomma nånting alls, ja då behöver man nåt som jag inte ska skriva om här. Vill man ta tag i sitt liv och börja göra lite gymnastiska övningar varje dag, ja då behöver man en pepp-grupp på internet som ser till att man håller sig till schemat. Okej, det där sista var kanske lite långsökt men ni fattar poängen.
Förut var det som att man bara behövde luft, kärlek och fint väder, en bok med tomma sidor och en passlig bänk nånstans och så kunde man sätta sig ner och bara vara, rita, skriva och drömma och vafan man nu sysslade med på den tiden när man ännu trodde att man var skit-speciell och att man skulle bli något stort eller helst nåt vanligt.

Jag gick idag med min skrivbok (som pretentiöst heter "Skuggornas bok", hej wicca) ner till Koroinens smygiga vattenfall och skrev följande:
"Här sitter jag i strålande solsken, en alldeles perfekt eftermiddag, med inte ett måste i världen – och är skitarg. Så arg så kläderna inte sitter som de ska, så svullen och förlamad i hjärncentra, arg på hunden är jag eftersom den blir rädd för mig när jag är arg, arg på min hand är jag, för att handskriften har gått ur min kropp. Och annars bara arg är jag, för att jag har låtit det gå så långt med min lättja och leda, att det plötsligt – nu när det skulle gälla – inte alls går att få tag i ett enda, vettigt resonemang som skulle ta mig nånstans. Och för att det överhuvudtaget inte är viktigt."

Okej, slut dravlat för idag.

Kaffehjärtat

Min kaffeporo formade, med litet god vilja, ett hjärta idag i bottnen av min kopp. Det måste jag naturligtvis fotografera med datorns inbyggda kamera, och kladdade samtidigt ner tangentbordet med kaffepölar. Mitt liv i ett nötskal. Kolla också gärna in hur sliten jag ser ut. Helt vakio.

Idag sitter jag och filar på viktiga saker, eller viktiga och viktiga, det är meningen att jag ska försöka få till nån text som jag är nöjd med. Jag vill verkligen skriva. När jag tänker efter på vad det är jag helst gör i hela världen, så är det (förutom att rida) att skriva. Skrivandet kommer lätt för mig, jag har alltid haft skrivböcker vart helst jag har rört mig, och är det inte så att man ska sträva efter att göra sånt man tycker om? Inte? Man ska sträva efter att göra sånt som drar in pengar? Jaha, nå men jag har missförstått det här då. Ursäkta mig.

Hur som helst så är det deadline för en skrivkurs i morgon och jag tänkte ta och skicka in mina fem ören. Vet bara inte VAFAN jag ska skicka. Antagligen blir det bara kacka. Att försöka skriva nånting bra är som att försöka få fatt i en hal ål, en guldfärgad och sällsynt ål som ibland simmar alldeles nära en, oftast när man sysslar med annat och inte är helt fokuserad. Det är då som det gäller, att grabba tag i ålen och försöka hålla den fast för allt vad tygen håller, inte låta den slinka iväg, för ålen har magiska krafter; den fyller en med insikt och sanning, den ger en klarhet och gör en lätt; tillsammans med ålen kan man sedan flyga eller surfa för man ger energi åt varandra, ju.

Men det blir nästan alltid bara kacka när jag ska försöka prestera nånting. Får jag sitta här och röra runt med träpinne i min egen kackaskål, så blir det acceptabelt. Rentav bra ibland. Men nu då det är sagt känns det som att jag har bekräftat att det kan bli kacka, så nu är en spärr upplöst liksom. Måste återgå. Vi ses.

RADERA.

Drabbades just av panik, jag satt hit en video, i vilken jag SJÖNG!! Det var hemskt!! Herreguud!!
RADERA.

När är det min tur att rojva på torget?

Innan nånting missförstås; det här inlägget ska inte tolkas som en martyrisk förklaring över hur bra jag är. Jag ska bara försöka formulera en tanke som just dök upp, då jag försökte förstå de människor som motsätter sig flyktingförläggningar och röstar på Sannfinländarna.

Jag har röstat på vänstern eller kommunisterna hela mitt liv. Jag har sympatiserat med partiernas åsikter och synsätt, gillat de som har ställt upp och funnit mig leva ett sånt liv som dessa partier i stort sätt förespråkar. Okej: som yngre har jag kollat på bilder av människor på valplakat och kommit fram till att vänstermänniskorna ser mest ut som mig, så därför har jag röstat på dem. Detta är inget jag stoltserar med (men tänk så rätt det kan bli! Haha).

Jag har alltid levt på lite, har inte köpt kosmetika eller nya kläder sen början av 2000-talet, alltid instinktivt tyckt att överkonsumtion är av ondo, minns hur jag som nioåring härjade med min mor över de plastpåsar hon köpte i samband med ett Citymarket-besök, eftersom jag ända sen jag förstod vad pengar handlade om, har haft en slags oförklarlig dragning till att vara sjukt sparsam.
Blev vegetarian som 15-åring och oh well, jag har haft dåligt självförtroende, jag har haft ätstörningar, jag har varit fucking deprimerad; jag har varit en helt normal tonåring, ungdom och vuxen i hela mitt liv, med andra ord. Politiskt sett har jag ändå alltid varit i minoritet. Det har aldrig hänt att jag skulle skråla och hojta framför teven av glädje över att mitt parti skulle ha "vunnit". Jag har vant mig vid att det alltid är väldigt få som tycker som jag tycker, och att det också är helt normalt.

Nu i och med att Sannfinländarna fick ett sånt övertag i senaste val och främlingsfientligheten tycks ha fått vatten på kvarn i det här landet och i resten av Europa också för den delen, så heter det igen att vi som "kan tänka", bör "förstå" att dessa människor kommer från dåliga förhållanden och ofta har blivit övertalade eller rentav hjärntvättade till att tro och rösta på stora populistiska partier som Sannfinländarna. Vi ska förstå att dessa människor antagligen alltid har haft det skit och kommer från usla förhållanden. Vi ska förstå att det måste kännas fantastiskt för dem att känna samhörighet med någon, kanske för första gången i sitt liv, stå på Forssa torg och hojta om att flyktingar inte är välkomna. Vi förstår även att intelligensnivån hos ett folk sjunker i kristider, eftersom vi har läst vetenskapliga artiklar som berättar att så är fallet. Så det är bara att luta sig tillbaka och se på när skeppet går till botten, typ.

Det är här jag brister och går sönder. Kom att tänka på att hur många gånger har jag inte suttit i den situationen att jag har varit trött och "förstått"? Som ett bångstyrigt barn sitter jag nu här ilsken och infernaliskt irriterad i min arbetslös-soffa och tänker att när är det min tur? När ska jag få rojva på torget över att saker jag tror på har slagit igenom?

Bara en fiilis.

Okej, så kommer vi till detaljerna. Min underkonsumtion & antikonsumeristiska livstil är ett val; jag hade lika gärna kunnat ansluta mig till överkonsumtionsgänget och sett till att skaffa mig ett flashigt jobb och gjort karriär rentav. Så där faller redan mitt korthus. Jag har alltid levt mer eller mindre med valmöjligheter, jag har varit privilegierad på det sättet. Jag har haft föräldrar som har haft jobb och aldrig varit i panik eller slagit varandra. Så kanske finns det där nånting som har gjort mig mer förstående, tolerant, benägen att inte tro på allt skit jag hör?

DESSUTOM, som en vän poängterade, så handlar inte dagens problem om vare sig finska flyktingmotståndare eller -förespråkare. Det är kris och humanitär katastrof på gång och det man borde tänka på är hur man på bästa sätt kunde göra lokala flyktingars liv enklare, dvs om man kunde ordna nån form av utflykt med ett gäng, en svampexkursion till exempel. Det är sådana saker vi bör fundera på, inte slösa energi på att jaga upp oss på att andra finländare inte tycker som vi själva tycker.

Så ni som känner er vilsna och upprivna för att flyktingmotståndarna är så imbecillt dumma i huvudena, se dem som en irriterande skock flugor som bara är i vägen för vad som egentligen bör göras. See the big picure, work for what you believe in. Sådana saker en sån här fredag.

Situationen idag

Ja, det är ju som att man har gått med ett mörker inom sig under den senaste veckan. En slags klump i halsen, nån form av medvetenhet om att man borde göra nånting men att man inte riktigt vet vad – ja, jag pratar naturligtvis om den humanitära katastrofen i världen just nu och flyktingmassorna som rör på sig åt olika håll och mänskorna som befinner sig i lastbilsutrymmen, på gungande båtar mitt i natten, eller ja, varför inte i Pansio på nån madrass och undrar vad det blev av det här som kallas livet.
Jenny uttryckte en liknande frustration som jag känner över att läsa hur vissa finländare reagerar på flyktingmassorna – hur folk liksom TÄCKS vara "emot" att det sätts upp flyktingförläggningar för att dom muka gör barnens skolväg osäkrare eller nåt annat imbecillt långsökt. Hur jävla inskränkt/bortskämd får man vara?? Nej, jag begriper inte. Det är inte som att vi lever på 40-talet nåt mer och kan vara rädda för främlingar och okända typer eftersom vi inte vet så mycket om dem – det är tvåtusenfemton nu och vi har internet och vi har twitter och vi kan se dagliga rapporter om hur vanliga människor har det i Syrien eller var annanstans som helst för den delen – den som inte saknar en hjärnhalva förstår att DET ÄR KRIS NU, så the excuses are very few för att vara "invandringskritisk" liksom. Men ja, var självupptagna assholes om ni har lust med det, var Goebbels all over. Låtsas som att historien inte har lärt er nånting, gör det. Idioter.

Men ja, samtidigt känns det ju som att man borde fokusera på att vara snäll och förklarande i en sån här situation då ilska är det sista som nån behöver. Vad hjälper det nån att flyktingar kommer till ett Finland i vilket en betydande del är rasister som är rädda för att få tulpanrabatterna nedtrampade och resten är bittra och upptagna med att förfasa sig över den icke-toleranta finska befolkningen? Tänker nu på hur söndagen i Salo ska arta sig, till exempel. En demonstration ordnas emot det planerade flyktingmottagningscentret i Halikko medan en annan samtidigt ordnas som en motreaktion på den ursprungliga demonstrationen. Verkligen fint att folk ser till att det MÅSTE protesteras mot ett sånt imbecillt elakt initiativ, men ändå. De arbetslösa och studerandena protesterar. Medelklassen jobbar, ser på kvällsnyheterna och säger voj voj. Andra kämpar för livet.

jepp

Tre saker

1. Jag väntar på att J ska komma hem. Vi har planerat en resa till Ähtäri. TILL ÄHTÄRI. Jag hittade den här bloggen och så var det kört. Inspirationen helt enkelt körde över mig med hull och hår, jag ringde till J och flåsade i luren, "vi måste åka till Ähtäri," sa jag. Han fattade att det var allvar.

2. För övrigt, så har jag idag öppnat en tumblr-sida som heter Mili walking. Den går ut på att jag fotar Mili som är ute och går. Vi får se hur länge jag orkar hålla på med det där.

3. Idag såg jag annars också en ny sån här målning av en som vi kan kalla för red eye. Jag vet inte vem upphovsmakaren är men hens bilder dyker upp lite här och där, ofta nära Lonttis tågbro och man får beundra dem så länge de får stå. Tycker de är fina: gjorda med en säker hand, stilmedvetenhet och utan överdriven brådska.

Milin kesäiltapäivä: en fotoserie i elva delar

Jag skulle ju egentligen skriva om vårt besök till Runsala hundsimstrand, men så insåg jag att jag i kameran hade råmaterialet till en fotoserie mer eller mindre ur Milis synvinkel, så: klart att hundfotoserien måste prioriteras. Liksom!!

Vad jag skulle skriva, var alltså att jag sen tog mig samman och tog bussen ut dit till Runsala för att äntligen besöka den där hundsimstranden. Det blev ju sen en lite småangstig upplevelse, med Mili som betedde sig allmänt psycho, skällde på andra hundar, vågade inte skita fast den hade skitbrott och sen gick omkring och stirrade och till sist: var rädd för mig. Yeah, right Mili. Mycket välövervägt. Jag simmade nån liten stressrunda i den fairygröna viken medan Mili obsessade över en frisbee och sen traskade vi därifrån några kilometer genom det sagolika Runsala. Kan inte annars heller påstå att hundsimstranden var någon höjdare, på norrsidan och med skugga och ingen plats att hänga på. Nå väl, jag är också en strandsnobb. Nån sandig pöl med lite träbänkar charmar int mig.
Först några kilsa in i skogen släppte det för Mili och så tänkte jag att man kan väl ta bussen tillbaka in till stan då. Det tog vi, en fullsatt buss. Men den var smidig och så var vi i stan och så tog jag en massa andra bilder. Observera att i understående fotoserie finns de icke-godkända fotografierna ur Milis serie. Avancerat som fan!

Fina stadssvampar

Sommarsömnighet i de namnlösa kvarteren mellan tåg- o busstation

En fin bild pockade på min uppmärksamhet

Sommarklädslar

Den där butiken som är full med grejs!

Hittade tamejtusan en sån där spargris som momi hade.

Lite som att man skulle vara tillbaka på 80-talet.

oomp boomp tractor poomp

Är det bara jag eller är inte det här helt sjukt lustigt och tilltalande?

Gnäll gnäll gnäll

Jag sitter hemma och är sur för att jag inte tog mig samman och fixade så att jag kunde vara i Helsingfors idag med resten av världen och flagga för rättvisa och förändring. Nej, istället har jag latat mig så skinkorna har domnat, sett hur lördagen har närmat sig och gjort nada åt det, nada. Det jag kunde ha gjort är att ha fixat hundvakt, det var det enda obstaklet. Men nej, jag gjorde det inte. Och nu hamnar ni alla läsa mitt gnäll över detta. Gnäll, gnäll gnäll gnäll gnäll.


För att tänka på annat ska jag nu posta en häst som har dykt upp på mitt häst-obsessionsforum. Ni minns Sophisticated Storm? Nå nu har det dykt upp en häst med namnet Sophisticated fear! Det roar mig detta. Sofistikerad rädsla, liksom en rädsla som är lite fin i kanterna. Det är något det.

Nu ska vi alla vara glada för allas idéer är precis lika bra men hej, här får ni pojkar 10 000 för er idé var bäst.

Ibland skriver jag bara för att meddela att jag gjort saker, för det är minsann inte så ofta sånt händer. Eller nu skojar jag. Jag gör saker hela tiden. Ni får välja vad som är lögn.

Hur som helst, så igår var jag på ett sånt där flashigt spektakel som gick ut på att olika teams tävlade om vilken företagsidé som var bäst. Ja, typ. Det var några spel och några innovativa uppfinningar, några appar och jag vet inte vad. Hur som helst så var kolofont där och sålde Underworld Kitchen som ett jäkla pro, så jag satt och vred mig av skratt till och med – antingen är hon himla rolig eller så är det jag som är aningen lättroad – det är nog båda två med lite eftertanke.

Nå, Kitchen Underworld vann ju inte, men det var heller inte som att det var läge för det, jag menar – klart att ett par unga douchebags med överspelat tal och "easygoing" vibbar skulle ta hem vinsten. Ärligt sagt, när den där ena killen höll sitt "säljartal" tyckte jag det var så pinsamt att jag inte kunde titta. Som om han hade gått nån (dålig) kurs i hur man säljer sin affärsidé såg det ut som. Nå väl, vad säger businessgobben på första raden när talet är över? Jo, att pojkins speech var så bra att "det kändes som att man inte var i Finland." Jepp. Attdehäran sådana sakerrr [himla med ögonen].

Jag hade hur som helst jäkla roligt hela kvällen, så sabla skoj hade jag så det är riktigt konstigt att tänka på det, hur bra jag trivdes. En orsak till det var att min wifi fungerade så jag kunde frekventera min telefon med jämna mellanrum, se ut som att jag är busy, instagramma och känna mig normal. En annan orsak var att det rullades in gratis mat och förfriskningar hela tiden så det inte blev ett slut på det. En tredje orsak var att jag lärde känna ett par nigerianer som var helt sjukt trevliga och vi började snacka om Nigeria ungefär som gamla vänner gör när de tänker tillbaka på barndomsbyn, det var helt sjukt så roligt det var att snacka med dom, när jag tänker efter. Vi snackade om höns, bussar, street food och jag vet inte vad. Deras idé var att börja marknadsföra afrikanskt mode och kläder i Finland, det där får man helt enkelt ta och följa med hur det utvecklar sig på Skewland.com. Och en fjärde orsak var att jag helt enkelt trivs som fisken i vattnet i lite småkaotiska omgivningar med nervösa människor och dataspel. Här testar jag Kitchen Underworld. Som ni ser blev jag helt hooked direkt.

(bild från kolofonts instagram)

                         Kolofont vinner allas hjärtan med sin avväpnade attityd och fina volang.

Nu ska vi alla vara glada för allas idéer är precis lika bra men hej, här får ni pojkar 10 000 för er idé var bäst. Okej, nu ska jag inte ljuga för dom delade faktiskt vinsten med ett par damer som hade designat en fjärilsmatare så helt illa gick det ju inte.

Alla upp på scen

            Nu ska vi alla vara ungt sinnade, innovativa och ha våra egna visitkort. Suomi nousuun.

Nu är det dags. Bli vegetarian. Helst vegan, men du kan ju börja med att bli vegetarian ifall vegan känns för hardcore. Är du förresten inte redan vegetarian och anser dig vara en cool och medveten människa så måste jag konstatera att tyvärr, du är hopplöst efter och ute. Högst antagligen mår du dessutom med- eller undermedvetet dåligt och borde ha mardrömmar minst varannan natt. Ja men så blev det klart.

Apropå den alltid lika aktuella vege-versus-kött-debatten, så vill jag bara säga: det är dags nu. Inga fler bullshit-motargument, tack. Nu får ni ta er samman. Cirka 4–5 procent av kineserna är nuförtiden veganer medan bara 2–3 % av den finska befolkningen är vegetarianer *. De finska veganerna utgör alltså en ännu mindre procentandel.
Kan dom så kan vi också. Behöver jag påpeka att 40% av Indiens befolkning är vegetarianer? Knappast, men kan vi adaptera en hel religiöst färgad livsinställning med yoga och mindfulness från den kontinenten till vår livsstil, så kan vi väl för fan adaptera deras inställning till köttätande också?

För dom som har sett mig gräva i köttlådorna på nåt utskänkningsställe, så kan jag bara torrt konstatera att ni har sett alldeles rätt. Det händer att jag grabbar tag i en köttbit, ibland, liksom schimpanserna. Speciellt när jag är hungrig och undernärd och det inte finns några andra alternativ (eller när J har köpt hem nåt slags oxhjärta att experimentera med, eller när det är fest och det har uppenbarat sig en smarrig höna på bordet. Usch, men jag äter. Skäms, och äter).

Jag är inte den som direkt hötter med näven när andra äter kött, jag vet ju inte vilken situation de är i, vilken deras bakgrund är och hur hungriga de är, etc. Vill hellre bara långsamt indoktrinera ett tankesätt som utesluter överförbrukningen av kött, för det är verkligen överförbrukning vi talar om.

Förresten, så finns det faktiskt dom som jag vill hötta extra med näven åt när de äter kött. Det är dom som var vegetarianer under studietiden, i gymnasiet eller liknande – för att det liksom "passade deras image" då. Nu då de är vuxna och anpassade, så orkar de liksom inte hålla fast vid "ungdomens ideal" nåt mera, de träffar ofta nån ignorant livskumpan och så faller de in i gamla tråkmönster och så blir fredagsbiffen en vana och onsdagsbroilern också och FYFAN vad less jag blir på dessa.

 * Källa: Vegetarianism by country

Väck mig sen

För att dra till med nån totalt oinspirerat så ska jag idag skriva om instagram (och antagligen avslöja att jag är en mossig tantfan). Gick med på instagram för nån månad sen, efter att jag fick labbarna på en sån där smartfåne. För dom oinsatta: man är lite illa tvungen att ha en smartfåne för att få tillgång till instagram.

Appen går typ ut på att man går omkring och knäpper bilder som man sen postar på en oändligt lång självuppdaterande lista med bilder som andra användare har postat. Typ mat, barn och fiilisbilder. Lite som typ - öhm - det onödigaste som finns. Fast ja: dagens kommunikation: jag gör det hää, du gör det dää, sen lajkar vi vad varandra göö, typ äter en hälsosam lunch.

Det som slog mig med instagram, var igen hur profilerande man förväntas vara. Antingen är man liksom en användare som postar bilder ur sitt liv, vilka som helst, eller så har man nåt slags tema, t.ex. postar bilder av alla traktorer man ser. Det här kan bli lite hur som helst. Genomgående verkar det ändå som att varje användare har en unik linje som berättar om vem den här användaren är. Linjen definieras av färger, former och val av motiv. Nåja, unik och unik - nu ska vi inte överdriva. De flesta instagramkonton är förbluffande likadana när det kommer till stilen, men det har väl bara med dagens trender att göra, att folk drar sig till liknande stilar osv.

Jag fick direkt "problem" med min obotliga spretighet. Det hjälpte heller inte, att jag inte har konstant tillgång till internet på min fåne – jag kan bara posta bilder när jag har tillgång till wifi, vilket ledde till att jag så fort jag hade en wifianslutning började se mig omkring efter grejer att fota till instagram. Sen blev det tråkiga, oinspirerade bilder av nån jävla åbokaj i solnedgången, jag försökte trösta mig med tanken på att min instagram ska innehålla vafan som helst som faller mig in, men sen började det störa mig allt mer att jag postade bilder utan eftertanke. Jag började fundera på om jag kunde hitta på nåt som vore "helt min grej" att fylla instragramflödet med: typ att enbart fota äldre gubbar, blandrashundar eller vafan vet jag. Sen gav jag upp.

Att jag inte har nån tydlig stilinriktning upplever jag mest hela tiden: jag är typ den där vänsterdrivna seglarskodiggaren som går med yogabyxor och har en oförklarlig fallenhet för hästar, är rädd för mörker och gråter till disneyfilmer, gillar Stravinskij och tycker om att påta i jord, är UFO-fascinerad men skeptisk och sympatiserar med punkarna. Dvs har int nån jävla stil, har aldrig haft. Har man inte nån definierbar stil utan kör sitt eget race, så är man punk, har jag förstått. Men - så fort som jag tänkte att mitt instagramkonto får bli punk då, så slog det mig, att då är man ju inte längre punk. För en riktig punkare skulle aldrig tänka att "nu är jag punk". Eller?
Poängen är i varje fall, att instagram fick mig att tänka och reflektera över det här: att den som i dagens samhälle inte har någon tydlig stilinrikting, är ganska jävla out. På nåt sätt. Nåja, att jag är "out" är iofs heller inget nytt, men vet ni att det är "in" att vara "out" idag?! Bara för att krångla till det hela ännu mera.

Okej, för dom som inte hänger med längre, så ska jag säga att jag tycker att instagram är mördande tråkigt, likriktat och banalt. Jaja, jag är brutal och negativ. Att registrera sig på instagram var som att registrera sig på ett annat Facebook, där folk inte skriver om vad barnen har hittat på i eftermiddags, utan där folk postar bilder på vad barnen har hittat på i eftermiddags. Så. Jävla. Boring. Det enda som funkar på instagram, är just när nån har en genomgående stil eller ett tema som fungerar och är intressant. Då orkar man ju hålla ögonen öppna.
Annars så tycker jag bara det skallar av uttråkan och leda som mellan tomma väggar på våra sociala forum idag. Väck mig när nästa stora grej kommer.

Artemisia Vulgaris

I natt drömde jag om en sån där båtresa som återkommer ibland, alltid lika bekant då den väl är där. Det handlar liksom en hemlig å som går mellan Pellinge och Helsingfors, med utmynning vid Tackholmarna också, men en å eller flod. En jäkla intressant å, och alltid är man där i olika båtar och med olika människor. Ibland gufar. Mitt i allt kan man vara i Helsingfors eller till och med i nån annan okänd stad med broar och skit. Den gör ett sånt jäkla intryck den där ån, har svårt att beskriva det. I alla fall, så får den där drömmen mig alltid att villa börja tolka. Inte för att jag kommer fram till nåtning, men återkommande shit är alltid återkommande shit.

Idag hittade jag Colour Collective, varje vecka, ny färg. Den här veckan är det nån slags grå som gäller. Man ritar och så postar man på Twitter. Gillar att det kan bli lite vad som helst; ibland blir lite omotiverade sketcher (som idag) och nån annan gång – vem vet – nåt helt fantastiskt. Passar en sån här taivaanrannan maalari som mig alldeles utmärkt.

Försök till Gråbro och så lite ponks-bränding.

Kaffe är kaffe

Vi lekte "Would you rather"-leken med J, vilken till sist spårade ut till att gå i stil med "sku du hellre bädda som man ligger eller ligga som man bäddar". Nå HUR SOM HELST, så hörde jag mig själv säga att jag hellre skulle vara utan smörgåsar i resten av mitt liv än utan kaffe. Tänk på det en stund. Addiktionen talar sitt tydliga språk. Jag älskar ju smörgås. Men kaffe är kaffe.

Min man dansade framför mig i sina string-kalsipper

Saker jag tänkt på under den senaste tiden:

1. Det här med sambon, pojk- och flickvänner, fästmän, livskumpaner och -kamrater: vad kallar man egentligen "sina äkta hälfter"? Läste nånstans att det finns folk som tycker att det är urtöntigt när 30+:are kallar sina kumpaner för pojk- och flickvänner. Ändå gör jag det - ibland. Oftast när jag pratar med yngre människor, men ibland annars också. Jag tycker inte att sambo låter till något, det låter som att det är nån man bor samman med bara. Även om det ju också självfallet innebär en hel del överenskommelser. Låt mig bara klargöra detta oerhörda problem: jag tycker det är svårt att veta vad man ska kalla sin ____. Titta nu, jag vet inte vad jag ska säga här, så låt oss säga fast asshole.

2. Allmänt, det här med att vara ihop med någon. Varför gör mänskan det, egentligen? Varför vill de flesta (ok, jag kanske drar snabba slutsatser här, men ändå - så verkar det) hitta nån att vara ihop med för att sen ändå, för det mesta, finna sig ha olika problem med det? Livsstilar som inte passar ihop, flyktiga attraktioner, frågor som om det här med monogami egentligen är en vettig idé?
Själv har jag nu varit ihop med samma människa i så många år att jag har tappat räkningen. I höst tror jag att det blir sju år. SJU ÅR. Hur i helvete har det gått till? Nå, det har nu bara hänt så att vi har hängt, och hängt, och funnit oss gilla varandras sällskap. Mestadels. Jag testade honom naturligtvis, liksom jag alltid har gjort när jag träffat nån jag gillat. Så småningom, efter en tid av pur glädje och härlig samlevnad, tar jag fram mitt alldeles oputsade, horribla, negativa och okonstlade pruttjag som är helt mig själv och inte bjuder till det minsta. Och han klarade det; han stannade kvar, så sen satt jag där och tänkte att what the hell, det här måste vara nåt slags special shit.
Jag kräver också en massa ensamtid, men så gör han också så vi är en bra match på många sätt. Dessutom har vi ganska olika livssyn och -stil, på andra sätt, vilket jag också tror att hjälper till att hålla intresset för den andra levande. Och ja, sen är han bara, på alla sätt och vis, bättre än ALLA de människor jag haft att göras med sen jag blev tonåring. Så det har aldrig funnits nån tillräckligt bra orsak att verkligen bryta upp, även om också vi har varit på gränsen ett par gånger. Det tror jag att dom flesta är. Åtminstone om man inte är helt hjärndöd.

3. Jag har igen snubblat över bra saker, kanske den bästa: familjeliv_txt På Twitter. Det är alltså nån som tar fasta på de mest lustiga, förvridna och tokiga textbitarna som dyker upp på Familjeliv. MILDE TID, vad jag har garvat. Exempel:


"Min man dansade framför mig i sina string kalsipper. Nu känner jag att jag vill separera! Vad ska jag göra?"

Äg en unik tygprodukt!

Produktiviteten själv har värpt ut T-skjortor och kassar för bändet, så nu finns den unika chansen att äga ett par särdeles originella tygvaror. Tryckena är ritade av ingen mindre än jag själv och är printade av den klanderlösa firman Paitamylly på Fairtrade-material. Båda motiven finns både som svarta och vita kassar eller T-paitor, som "karlafit" eller" ladyfit" efter behag. Detta är alltså slave free shit!! Släng in en beställning, vetja. Det kan man göra antingen direkt av mig (lottagreen@hotmail dot com) eller via bändets egen adress vainogron@gmail.com, i fall det känns mer proffsigt.

T-shirt 15 e

Tygväska 10 e

Beelze once more

Beelze's Theme är äntligen klar (minns att jag postade en ofärdig version här tidigare för att jag inte har något tålamod). Melodin ska figurera i Underworld Kitchen, ett rollspel som är in progress. JA, sånt här är så sabla roligt. Jag vill bara påta med musik-plipp hela dagarna, helst. Jovars.
Annars är det bara lattjo lajbans och trevliga upplevelser här i sensommarens fröfyllda dagar, så jag har absolut ingenting, ingenting intressant att konstatera.

Kom, såg, fortsatte leva

Jag kom, jag såg, jag segrade. Eller segrade och segrade. Jag fortsatte.

Mera människor

Sommarens arbetssvada är för den här gången över. Jag är matt och lycklig. Det här sista lägret var bara otroligt fint. Bondade så himla fint med de andra ledarna, kände sån där riktig samhörighet med dem och som att vi alla hyste nån slags ömsesidig respekt för varandra. Kändes riktigt unikt och sällsynt nästan. Tänk att mänskosammansättningar kan vara så olika! I en grupp känner man sig gammal, malplacerad och missförstådd, i en annan bara sitter man som en kugg och allt man gör och säger låter fullständigt rätt.
Som socker på toppen hade jag sen ännu en himla kiva kväll igår på Portti. Hade värsta "nu ska vi alla öppna oss och vara ärliga mot varandra"-meininkin på gång vilket resulterade i dittan och dattan men mest überjävlaskojigheter. Kom hem med en dosa snus. Fantastiskt.

Mina upplevelser med smartphone

1. Man lär sig använda Whatsapp
2. Man finner sig fnissa högljutt åt smilies och symboler som skickas på What(thefuckis)app
3. Man upptäcker (på datorn) att man av nån anledning har lajkat K Supermarket
4. Man vaknar och scrollar förstrött igenom saker, i sängen. I sängen.
5. Man finner inget intresse i att kommentera något som helst som nån skriver på sociala medier
6. Man finner ingen orsak till att hålla låda på Facebook
7. Man är lycklig. Lycklig.
8. Jag måste (eventuellt) se till att få en sån där smartphone.

Sophisticated Storm

Kan inte låta bli att garva i huvudet varje gång jag stöter på den här hästen: "Sophisticated Storm". Vadå sophisticated? Fniss. Undrar om mänskan alls har haft nåt hum om vad "sofistikerad" egentligen betyder.
Nå väl.
Jag är flunssig. Jag har varit flunssig redan länge, men har haft annat att tänka på, som att skydda mig själv från attack. Nu ter sig den här sega flunssan tung och irriterande. Det var allt jag hade att konstatera idag, tror jag.

En liten berättelse om människor

Jag är hemma!!! Ett stycke vit ruta på datorskärm ter sig som nånting ur underjorden utskänkt, något säreget och otroligt, för få förunnade. Det är då tamejtusan så dom där lägerveckorna ska gå och ruska om en. Den senaste veckan: lång som själva fattigåret. Det känns som att jag skulle ha åldrats med 30 år under denna vecka. Det var en vecka som, öhm, var den svåraste veckan i hela mitt liv. Jag tror jag är seriös. Åtminstone känns det så nu. Innan jag skriver nåt mer så måste jag kort konstatera att mitt huvud går på otroliga varv. Alltså bara som en liten sidonotering. Detta är gratis kokain. Far på läger med gravt funktionshindrade, jobba med tjugu-nåntingåringar och kom hem. Tadaa. You're high.

Nåja. [paus]
Det blir svårt detta, att beskriva, men det är värt det så här kör vi.
Vid varje läger får man oftast tilldelat en deltagare som man har ansvar för, nån som man är ledare åt helt enkelt - som man ska hjälpa och vara med. Det är alltså frågan om människor med funktionsnedsättningar, olika typer; ibland talar dom, ibland inte. Ibland får man en intressant typ som vet mycket om Bamse-tidningens historia - ibland får man en bananliknande formation som rullas in i stol, säger bää och har dregel i mungipan. (Inte illa menat. Bara beskrivet.) Den här gången hade jag hand om en förkrympt dam som mest påminde om nån slags fågel. Hon hade olika problem med allt möjligt, pratade inte och förstod inte mycket. Men hon kunde gå. Jag fick en massa papper med information om hur man ska gå till väga med henne, det är mysko det där. Man läser resonlig text om någon som är totalt bananas, totalt oresonlig - de "vettiga" människorna har författat en text åt andra vettiga människor att läsa om en som är helt out there. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer och när hon träffar nya människor". "Det är viktigt att ha klara och tydliga regler med Magdalena". (Namnet är fingerat). Man läser, och man funderar. Man föreställer sig hur människan i fråga beter sig, fungerar och är, hur man ska möta henne på bästa sätt. Man tvingas möta sig själv som människa - tvingas fråga sig själv konstant; hur gör jag bäst här? Hur skulle "en vettig människa" handla i den här situationen?

Bussen rullar in på lägerområdet. Jag har fått ett foto av min deltagare, och jag ser henne direkt genom bussfönstret. Hon sitter på första bänken, hennes ansikte är unikt, går inte att ta miste på. Stiger in i bussen, är överdrivet positiv, glad och uppmuntrande, försöker samtidigt att inte vara för överväldigande; helt normal bara, men glad - direkt är man i spel, man tar på sig sin roll som ständigt uppmärksam. Hon sitter på ett kisiskydd. Hon är nerkisad och likgiltig. Hon går med på att, långsamt, ledas ut ur bussen och in mot lägerområdet. På nåt sätt behandlar jag henne som om hon är en explosiv sats med något som kan smälla i luften, stort. Jag är försiktig och pratar lugnande. Jag lämnar hennes väskor och stå för jag fattar att nånting är på tok. Anar att nånting är på lut. Allt sker sen som i nån slags dimma. Hon blir ursinnig och lägger sig ner och vrider kroppen som en mask åt olika håll samtidigt som hon river i mina kläder när jag försöker närma mig henne och klöser sig själv och mina armar.

Jag fattar inte riktigt vad som är på gång. Jag får in henne på hennes rum, försöker gräva efter nya blöjor i hennes väska medan hon fortsätter med sin dåndimp mitt på golvet. Hon skriker, har utomjordiska ljud för sig, hon är ursinnig, hon gråter, det är hemskt, jag får på nåt sätt bort de nerkisade byxorna, nya byxor på, vet inte hur allt går till, har väl henne på vessan - funderar - hur tvättar man en annan nedkissad människa? Jag fumlar med den nya blöjan (inte fan kan jag sånt där med blöjor). Det är svårt och jag märker att jag svettas och hjärtat dunkar otroligt snabbt, jag är chockerad och i panik men rösten hålls per automatik lugn, jag snackar lugnande; "Sådär, vänta lite. Vi e just klara, JUUST klara, Magdalena - det går braa". På nåt sätt får jag väl sen en blöja dittryckt, ny byxa oppdragen, för sen går vi mitt i allt i armkrok mot matsalen.

Hon går med på att gå med mig. "Magdalena blir lätt upprörd vid nya situationer" ekar i huvudet. Vad kan man göra? I matsalen sätter hon ner sig, lätt som en fjäder sätter hon sig där. Jag fumlar med bricka och mat, hafsar ner nåt slags kladdig sås på fat, skyndar mig tillbaka till henne innan hon ska hitta på nåt fuffens. Då hon får brickan framför sig och jag gör ett försök att sätta mig ner bredvid henne med mantrat "allt är normaaaalt" ringande i huvudet och börja mata henne, far hennes händer fram och slänger ner stolen, häver brickan åt sidan så mjölkglaset välter och allt blir en enda röra. Sen kastar hon sig igen på golvet i ursinne. Mitt huvud blir alldeles nollställt. Jag blir ertappad med att inte veta vafan jag ska göra, och jag vet inte vafan som händer sen. Nån kommer väl och hjälpa mig, vi får ut henne, det blir inget ätet. Jag vet inte vem som är med henne sen, får bara höra att jag ska gå och äta, själv, för det ska man: äta. Jag går mot matsalen, trippar på den stenbelagda gången upp mot det där deprimerande huset med självöppnande dörr (som man är exalterad över exakt EN gång, sen är den också bara deprimerande). Märker att gråten är alldeles inunder ansiktet, man behöver bara lite peta på den så väller den fram. Så jag börjar gråta, försöker hålla det lite i styr. Gråter och tänker att jag måste åka hem för att jag inte fixar nåt mer. Samtidigt tänker jag att jag nog gör klokt i att visa hur jävligt detta är, att man inte ska hålla tillbaka (tokiga strategiska tankegångar man får på det där stället - allt övervägs noga). Nån köksa ser medlidande på mig medan jag hulkar och skopar upp sås åt mig. Får en flashback till någon gång då jag hulkande har tagit mig från en flygstation till en annan medan gamla tanter har hållit om mig och fått moderskänslor. Det är fisk den dagen, även jag kan äta från dom vanliga pytsarna. Försöker ta mig samman så jag inte ska verka som en totalfjant som inte har nån erfarenhet av sånt här. Magdalena är nånstans, snart står jag och gråter riktigt ordentligt på en vessa.

Okej. Det blev bättre sen, hon började sakta men säkert vänja sig vid mig och till och med le lite emellanåt. Jag grät sen inte mer, jag blev hård, kall och sarkastisk, "ja, klös mig i armen bara, det känns säkert bra". De nattliga ljuden av folk som råmar, ylar och väser blev vardag. Att en fullvuxen man som säger "äääääääääähhhhh" kommer ålande genom korridoren i blöja blev fullständigt normalt. Det visade sig att Magdalena gillade kaffe och jag fick allt emellan en "kaffekram" så fort jag serverade det åt henne. Det kunde man ju inte annat än gilla. Om kvällarna: möte med de andra ledarna och torrt prat om dessa människor, deras funktioner och att hantera olika besvärliga situationer. Inget snack om att nånting är fruktansvärt eller hopplöst och deprimerande. Det är proffs i farten nu, VI har för stunden rollen av proffs. Här är vi vårdare, vårt jobb innebär att möta människor med ett fullständigt beroende av andra som ser till att de äter, stiger upp och inte förgås i en hög av piss och skit. Jag överlevde. Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket annat. Men jag orkar inte. Nu sitter jag hemma och betraktar mina blåmärken och klössår med en slags underlig kontemplation i sinnet. Man hade både kunnat formulera den gångna veckan som en jäkla horrorhistoria om vad sommarjobbare hamnar vara med om, eller som en fin liten berättelse om hur en människa närmar sig en annan. Valet ligger hos skribenten.
Jag kan inte välja någondera just nu.

För nu: bara lycka och extas över att gå till rentvättkorgen, ta upp slumpmässig T-skjorta SOM ÄR MIN, dra den på sig, kunna dra den på sig ha frihet dygnet runt, ha ett liv och en plånbok och lite planer eventuellt. Vara ensam, tala med människor SOM FÖRSTÅR, dricka öl, lyssna på tystnaden.

Kroppen och dess överraskningar

Det verkar som att folk tänker lite kollektivt nu igen när det är sommar och allting är lite upp och ner. Blir alltid glad när jag ser vännerna skriva såna här fina och eftertänkta inlägg som det här och det här, trots sommarlullet då.
Jag har helt på riktigt haft nån form av mentalt sammanbrott, så därav har det inte blivit nåt nytt inlägg för mig sen det där efter-lägret-inlägget då jag var så uppe i varv så jag kunde ha producerat metervis med text. Nå väl, sen brakade jag ju samman. Jag vet inte vad jag drabbades av – nåt slags utmattningssyndrom kanske. I alla fall slog det mig som med en stekpanna i bakhuvudet bara ett par dagar efter att jag landade på civil mark efter det där lägeräventyret. Jag blev så förbannat trött, alltså så trött som jag nog aldrig varit förut, trött på ett nytt sätt, trött på det där sättet att man börjar röra sig som en 80-åring och knappt orkar böja sig ner, huvudet känns som sten, man är yr och har dålig balans, man glömmer vad som sades för en minut sen, man vill bara sova men sover ändå dåligt. Man börjar googla för att komma fram till nånting, man googlar kosttillskott, stress-reducers, tecken på depression, burnout et ceettera et ceethera. Samtidigt drabbades jag av total maktlöshetskänsla och allmän oro inför alltings oklarhet, och så fick jag inte gjort det jag hade tänkt, vilket ytterligare spädde på den där känslan av oduglighet.

Droppen var nog igår kväll när jag upptäckte att jag helt enkelt inte orkar komma med ut och fira J:s födelsedag. Det hade gått så bra så länge jag hade fått sitta utfläkt på soffan med tankarna på att det inte händer nåt mer i kväll, men sen när folk ringde och härjade om karaoke på Suxes, så märkte jag ju att jag var lika med en våt trasa bara. Fick ursäkta mig, klä mig i kall lakansdress, stanna hemma och glo. Sen räckte det inte länge förrän jag började pjula över en djurvideo i vilken en tant kramar och sjunger en vaggsång för en liten gris som, vad jag förstod, var en av de få grisar som räddats ur nåt slags fruktansvärt köttgrissammanhang. Jag tappade så småningom konceptet och förvandlades till en pyamasklädd våt fläck på badrumsgolvet; jag grät för alla stackars tillfångatagna och desperata djur i hela världen, klockan var natt, tänkte på alltings hopplöshet och min litenhet och maktlöshet i förhållande till allt det stora, passade också på att gråta över andra saker när jag nu en gång höll på, t.ex. en hemsk delfinfilm som jag såg för ett par veckor sen, tanken på alla djurtransporter, försöksdjuren och jaa-a, tills jag... kom underfund med att nu är det nog på tok med mina hormonnivåer och ja. Sånt trivialt som gör ett slut på ett ögonblicks totaldesperation. Resonen. Har hur som helst inte haft en liknande gråtattack på länge, så det kändes på riktigt ganska fräscht på något sätt. Lite som att rensa ut skit. Sen började jag googla och kom in på det där om förklimakteriet, vilket på alla sätt och vis också klingar samman med de symtom min kropp visar. Bla bla. Känns ju nog kanske lite tidigt för sådana saker men att, vad vet man.

Nå väl. Nu känns det äntligen som att jag börjar återvända till den jag är och brukar vara, dvs varken en hyperaktiv uppskruvad version av mig eller en 80-årig, extremt gråtmild åldringsversion. Det kanske bara är så att jag inte riktigt orkar på samma sätt som förut med psykisk och fysisk påfrestning, det vill säga. Är ju inte annars heller nån hejare på att ta hand om mig själv och varva ner, så inte undra på om kroppen tar stryk av en veckas heltidsarbete (och då menar jag heltid; både dag och natt). Lite orolig är jag nog inför att igen vara tvungen att ta itu med nästa läger, på söndag åker jag redan.

TILLÄGG: Lyssna på Nina Hemmingssons sommarprat! Har bara lyssnat i 3 minuter men är redan helt betagen av den här människans vishet.

Det ständiga äventyret, livet

Alltså, kommer hem från ett sånt där läger för funktionsnedsatta och överväldigas igen av det här livets otroliga sätt att översvalla en av sitt allt. Naturen; så här till års sådär helt överdrivet bjudande av sig själv, jäsande och prunkande av ranunkel: en extra tuva där, gräslök som lite sådär i förbifarten har slängt en plantering ut längs med bergsklacken, nya skott bland de gamla, en sån där nonchalans liksom; att man har så mycket så lite till int kan skada. Mitt i allt en doft av granbarr, en överraskande fläkt av nåt obeskrivligt ljuvt som råkar växa på nån helt obetydlig plats. Då man böjer sig ner: små cirkulära, rosa små bollar av nån slags svamp som VÄXER BARA SÅDÄR på nån halvmurken trädrot som råkar sticka upp ur marken. Helt jävla satans fantastiskt! Som en finlandssvensk sommarteater. Folk kommer dit med båt, anländer i tid och i randiga skjortor, seglarskor och blåa shorts, vädret är underbart, det finns en extra backe KALL öl i kajutan, det finns vänner i hamnen, det är SÅ TREVLIGT, det är så najs och det är semester och affärerna är på paus. Sen blir det teattääää.
Människorna; de fungerar. De förstår när man ställer en fråga, de hittar direkt på ett vettigt svar. De går hit och dit med vettiga mål och stadiga steg. Det står ingen i parken och slänger kottar och ser efter var dom landar. Ingen vägrar gå och sova, ingen ramlar från matbordsstoln, slår huvudet och hamnar till sjukis, ingen vrålar eller lägger sig raklång i korridoren, får skrattanfall, gråtanfall eller sovanfall, ingen sätter sig i gruset och börjar sortera sten – alla beter sig. Allt går sin gilla gång och plötsligt är det som att man känner av att man har ett hjärta som slår där inne under revbenen (sorry för cheesyhet), man förstår att livet är en gåva, en otrolig gåva och möjlighet man har fått som har blivit född till att vara en frisk och välmående människa som kan gå och tala och förstå sammanhang.

Men ett sånt där läger alltså. Är alltid lite halft sådär nipprig/manisk när jag kommer från ett sånt där. Så mycket som jag har på hjärtat och som väller fram då jag går på en lugn skogspromenad med hundarna bara timmar efter att jag har anlänt i denna bekanta, rätt så oöverraskande värld. Då lugnet lägger sig. Man fattar att man är hemma och att man har överlevt. Har varit en ensam 35-åring bland ungdomar som väsnas om hur mycket de kommer att gå upp under veckan, om kläder och kläder och butikernas reor, om fyllor och studieliv eller om hur jättegamla de är (daa. jätterespektfullt med tanke på att jag sitter bredvid. Men alltså på riktigt gamla mänskor tar man ju inte notis om). Nu snackar jag om de andra ledarna. Deltagarna var sen en helt annan sak. Det är svårt umgänge på två plan: 1. med de där unga främligarna, hankeiterna och klasslärarstuderandena som man inte har ett jota gemensamt med men som det ändå är meningen att man ska föra de där vettiga diskussionerna med. 2. de där funktionsnedsatta som så klart är helt out there och bara slänger ut ord, historier och meningar som inte har nån vidare anknytning till nånting i den här världen. En själv som är en av deras få fasta knytpunkter i tillvaron, the voice of reason, människan de drar i då de för femtioelfte gången undrar om det nu var så att mellanmålet serverades klockan halv fyra. En ganska intressant kombination och situation att vara människa i. Den här gången hittade jag inte ens nån själsfrände som jag kunde byta ord med om kvällarna, så det var än mer bisarrt; jag tog långa promenader längs med Lappviks sandstränder, söp in havsluften och intetheten, såg träd som hade rötterna bara spretande mot en strand som hade rullat ner i havet och funderade på vafan det är jag håller på med.

Och jo, vi var på Raseborgs sommarteater i år igen. Mitt i all den där imbecillheten skulle man stjälpas ner i ett sånt där finlandssvenskt gyttighetsmecka, lyssna på orkester och vismusik, se översminkade halvproffs springa av och an på scenen och leverera den ena överspelade repliken efter den andra, samtidigt som publiken just har anlänt med båt med halva släkten och kusinerna i släptåg, tar kaffi och bulla i pausen, köper lotter och jämför Lindexkjolar och har det bra så inihelvete. Min reaktion: jag började gråta. Jag skulle fan ha suttit där med kinderna våta av tårar om det inte var så att jag var tvungen att behärska mig då jag hade en trettonåring med downs syndrom på mitt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig och sånt där nuförtiden – jag börjar lipa av minsta lilla emotionella anspelning. Allra värst är det just på såna där tillställningar som är så satans perfekta på alla sätt och vis – solen skiner och finlandssvenskar har båtar och är glada. Nån vithårig karl med kalaskula kommer gående i shorts och sjömanströja, han är så glad och välmående, vinkar åt nån bekant och jag sitter och glor och gapar och känner mig som nåt slags fattighjon eller osynlig huldra som lagts ner i gräddan för att lösa nåt mysterium som jag ännu inte vet vad det är. Det i kombination med lite barndomsnostalgi: me gone. Nu var ju pjäsen Emil i Lönneberga och naturligtvis kan jag varje ord av alla sommarvisor och Idas hiddepålåtar både framlänges och baklänges, så vet inte om det var en av orsakerna till att jag ville gråta precis hela tiden när det sjöngs och spelades. Hur som helst så skulle jag gärna ha nån psykolog att förklara det där fenomenet: tårar som väller fram och lusten att gå helt jävla sönder när solen skiner och det är sommarteater som naturligtvis handlar om en alldeles perfekt, balanserad, äckel-normativ och lite smålustig familj och allt är så otroligt fantastiskt. Tips: det är ingen ledsen gråt precis, det är bara en översvallande, känslosam gråt, som att kroppen vill säga åt en att livet här, det är ett konstigt, konstigt äventyr som man ska hantera varsamt och som kan sluta hur som helst.