Kaffehjärtat

Min kaffeporo formade, med litet god vilja, ett hjärta idag i bottnen av min kopp. Det måste jag naturligtvis fotografera med datorns inbyggda kamera, och kladdade samtidigt ner tangentbordet med kaffepölar. Mitt liv i ett nötskal. Kolla också gärna in hur sliten jag ser ut. Helt vakio.

Idag sitter jag och filar på viktiga saker, eller viktiga och viktiga, det är meningen att jag ska försöka få till nån text som jag är nöjd med. Jag vill verkligen skriva. När jag tänker efter på vad det är jag helst gör i hela världen, så är det (förutom att rida) att skriva. Skrivandet kommer lätt för mig, jag har alltid haft skrivböcker vart helst jag har rört mig, och är det inte så att man ska sträva efter att göra sånt man tycker om? Inte? Man ska sträva efter att göra sånt som drar in pengar? Jaha, nå men jag har missförstått det här då. Ursäkta mig.

Hur som helst så är det deadline för en skrivkurs i morgon och jag tänkte ta och skicka in mina fem ören. Vet bara inte VAFAN jag ska skicka. Antagligen blir det bara kacka. Att försöka skriva nånting bra är som att försöka få fatt i en hal ål, en guldfärgad och sällsynt ål som ibland simmar alldeles nära en, oftast när man sysslar med annat och inte är helt fokuserad. Det är då som det gäller, att grabba tag i ålen och försöka hålla den fast för allt vad tygen håller, inte låta den slinka iväg, för ålen har magiska krafter; den fyller en med insikt och sanning, den ger en klarhet och gör en lätt; tillsammans med ålen kan man sedan flyga eller surfa för man ger energi åt varandra, ju.

Men det blir nästan alltid bara kacka när jag ska försöka prestera nånting. Får jag sitta här och röra runt med träpinne i min egen kackaskål, så blir det acceptabelt. Rentav bra ibland. Men nu då det är sagt känns det som att jag har bekräftat att det kan bli kacka, så nu är en spärr upplöst liksom. Måste återgå. Vi ses.