Väck mig sen

För att dra till med nån totalt oinspirerat så ska jag idag skriva om instagram (och antagligen avslöja att jag är en mossig tantfan). Gick med på instagram för nån månad sen, efter att jag fick labbarna på en sån där smartfåne. För dom oinsatta: man är lite illa tvungen att ha en smartfåne för att få tillgång till instagram.

Appen går typ ut på att man går omkring och knäpper bilder som man sen postar på en oändligt lång självuppdaterande lista med bilder som andra användare har postat. Typ mat, barn och fiilisbilder. Lite som typ - öhm - det onödigaste som finns. Fast ja: dagens kommunikation: jag gör det hää, du gör det dää, sen lajkar vi vad varandra göö, typ äter en hälsosam lunch.

Det som slog mig med instagram, var igen hur profilerande man förväntas vara. Antingen är man liksom en användare som postar bilder ur sitt liv, vilka som helst, eller så har man nåt slags tema, t.ex. postar bilder av alla traktorer man ser. Det här kan bli lite hur som helst. Genomgående verkar det ändå som att varje användare har en unik linje som berättar om vem den här användaren är. Linjen definieras av färger, former och val av motiv. Nåja, unik och unik - nu ska vi inte överdriva. De flesta instagramkonton är förbluffande likadana när det kommer till stilen, men det har väl bara med dagens trender att göra, att folk drar sig till liknande stilar osv.

Jag fick direkt "problem" med min obotliga spretighet. Det hjälpte heller inte, att jag inte har konstant tillgång till internet på min fåne – jag kan bara posta bilder när jag har tillgång till wifi, vilket ledde till att jag så fort jag hade en wifianslutning började se mig omkring efter grejer att fota till instagram. Sen blev det tråkiga, oinspirerade bilder av nån jävla åbokaj i solnedgången, jag försökte trösta mig med tanken på att min instagram ska innehålla vafan som helst som faller mig in, men sen började det störa mig allt mer att jag postade bilder utan eftertanke. Jag började fundera på om jag kunde hitta på nåt som vore "helt min grej" att fylla instragramflödet med: typ att enbart fota äldre gubbar, blandrashundar eller vafan vet jag. Sen gav jag upp.

Att jag inte har nån tydlig stilinriktning upplever jag mest hela tiden: jag är typ den där vänsterdrivna seglarskodiggaren som går med yogabyxor och har en oförklarlig fallenhet för hästar, är rädd för mörker och gråter till disneyfilmer, gillar Stravinskij och tycker om att påta i jord, är UFO-fascinerad men skeptisk och sympatiserar med punkarna. Dvs har int nån jävla stil, har aldrig haft. Har man inte nån definierbar stil utan kör sitt eget race, så är man punk, har jag förstått. Men - så fort som jag tänkte att mitt instagramkonto får bli punk då, så slog det mig, att då är man ju inte längre punk. För en riktig punkare skulle aldrig tänka att "nu är jag punk". Eller?
Poängen är i varje fall, att instagram fick mig att tänka och reflektera över det här: att den som i dagens samhälle inte har någon tydlig stilinrikting, är ganska jävla out. På nåt sätt. Nåja, att jag är "out" är iofs heller inget nytt, men vet ni att det är "in" att vara "out" idag?! Bara för att krångla till det hela ännu mera.

Okej, för dom som inte hänger med längre, så ska jag säga att jag tycker att instagram är mördande tråkigt, likriktat och banalt. Jaja, jag är brutal och negativ. Att registrera sig på instagram var som att registrera sig på ett annat Facebook, där folk inte skriver om vad barnen har hittat på i eftermiddags, utan där folk postar bilder på vad barnen har hittat på i eftermiddags. Så. Jävla. Boring. Det enda som funkar på instagram, är just när nån har en genomgående stil eller ett tema som fungerar och är intressant. Då orkar man ju hålla ögonen öppna.
Annars så tycker jag bara det skallar av uttråkan och leda som mellan tomma väggar på våra sociala forum idag. Väck mig när nästa stora grej kommer.