Arbetslösheten

Sitter här och funderar på realiteterna (--i don't want reality! i want magic!!--) och konstaterar att jag igen känner mig sådär hopplöst onödig, sunkig och totalt på sidan om. Arbetslösheten. Den bara sitter inte väl åt mig. J, som tycks känna mig bättre än jag själv gör det, säger att jag är en människa som behöver yttre påtryckningar och deadlines för att få nånting till stånd. Att jag inte är en sån där som lyckas motivera mig själv och skapar grejer självmant hemifrån. Jag kan inte annat än total-hålla med. Jag har bara alltid tänkt på mig själv som en sån där självgående typ som under de rätta omständigheterna hittar på fast vad som helst hemifrån, men när jag tänker efter så är det ju inte ALLS så. Det är bara dataspel, kaffedrickning och stirrande ut i intet här.

Egentligen är jag en god arbetstagare, eftersom jag värnar otroligt mycket om min dötid och gärna slappar, vilket leder till att jag hittar på kreativa lösningar och effektivt jobbar undan det som behöver göras. Det här har jag skrivit om minst två gånger i tidigare blogginlägg, men om vi nu skulle ta det här en gång till. Bill Gates sa nån gång att han gärna anställer lata människor just av ovanstående orsak. Dessutom är jag heller inte speciellt lat, jag är verkligen en jäkla tillgång i gruppsammanhang – jobbar alltid lite mer än man måste av rädsla för att bli betraktad som en fripassagerare.

Men på riktigt. Jag vill fan ha ett jobb nu. Ska det vara för mycket begärt att hitta något ställe där jag kunde göra nån form av nytta? Ja, antingen vill jag ha ett jobb eller så vill jag att alla andra slutar hänga på sina administrativa icke-jobb och vara låtsas-sysselsatta. Så att vi istället tillsammans kan göra något, på riktigt. Borde jag göra lite mera väsen av mig själv, göra reklam för mig, visa att jag finns, jobba på en flashig CV? Aldrig i livet! Jag vet inte varför, det där bara tilltalar mig totalt inte. Jag sitter hellre här i strumplästen och tittar på. Om dom inte fattar att jag är nåt att ha, så är det deras förlust, hmpf. Okej, så kan man ju HELLER inte säga, det lät ju alldeles för arrogant.

Jag vet inte, jag trodde bara inte att det skulle gå såhär för mig. Jag trodde något annat, det vet jag inte vad jag trodde. Jag trodde bara inte att jag var så fruktansvärt icke-företagsam som jag verkligen är. Att framgång & karriär intresserar mig så föga. Det intresserar mig överhuvutaget inte! Eller, det är ju enkelt att säga när jag sitter här utan karriär, att sånt inte intresserar mig. Det känns som att jag lika gärna hade kunnat hamna in på nån karriärbana om jag bara hade befunnit mig på andra ställen under andra omständigheter. Men det gjorde jag inte, så att nu är jag här. Det är som att hela tillvaron bara är ett tillfälligheternas spel.

UPPDATERING: Nu har jag sökt jobb till hemtjänsten! Deltidsjobb. Aj että, mitt liv.