Skogsrapport

Jag ska snart posta lite bilder från Sverigeresan, eftersom där fanns en del pärlor, faktiskt! Innan dess kommer lite stämningsbilder från Vessöskogarna, där jag befinner mig just nu. Har gått omkring och plockat kantareller mer eller mindre konstant, och sett på teve (alltid en upplevelse).

En övergiven skogsstuga med tak som brakat in

Skogsstugans intakta rum

De alldeles fantastiska kantarellerna. Finns helt sjukt mycket här just nu. Bara att braka in rätt i skogen, gå lite och så uppenbarar de sig. Mili släppte nästan en lort över en kantarellgrupp. Jag var orolig, men slutet var gott.

Sol genom träd genom myggfönster. Lager på lager på lager, sånt gillar jag.

Mellanrapport

Hej! Jag har lust att skrika! För jag är tillbaka i internet. Det har känts omtumlande att gå omkring med sin kött- och blodsinnehållande kropp och representera sig själv, och jag kom bland annat på att jag numer är ett rynkigt skal som inte längre vet hur man talar med folk, dvs ingenting känns naturligt. Så jag måste öva på det.

Jag har varit i Sverige, i Dalarna. Dalarna består mestadels av dalar, sjöar, kossor, hästar, husvagnar och sen jättelika gräsmattor som ska klippas jämt och ständigt. Man behöver de här gräsmattorna till att spela badminton, boule och krocket på, fick jag lära mig.
Annat som jag fick lära mig i Sverige var att sillen är god, och att det inte sparas på saltet när det kommer till matlagning. Och sen är det ingen myt det här med att den tjugoåriga medelsvensken är en ultrahipster, samt att de som är över 60 överlag har det så jääävla bra (det är bara korsord och kaffe, fullspäckat program på ålderdomshemmet, hembakat, virkat och Allsång på Skansen).
Dessutom är de "vänner med ordet" i Sverige, slår mig alltid som rätt i fejset när jag åker dit över - hur väl de kan prata, hur lätt orden kommer ur munnarna på dem, hur bra det låter, hur belevade de är, hur lätt de har att föra sig, hur naturliga de är, och så vidare och så vidare. Vi finlandssvenskar sitter bredvid i randiga tröjor och bara nickar instämmande. "Vad dom kan". Alltid samma känsla.

Men innan jag börjar göra nånting som helst alls ska jag dra mig tillbaka till skotschin, plocka svamp, klämma ur mig lite illustrationer och vara med mina favoritdjur.

Död och förgänglighet

De flesta djur är funtade så att dom inte visar när dom har ont, eftersom de då riskerar att utfrysas från flocken eller bli ett byte och så. Därför är det t.ex. svårt att veta när en hund är sjuk, den försöker in i det sista att låtsas som ingenting.
Vi mänskor däremot klagar och ojar och vojar oss, tycker kanske att vi mår lite bättre om nån tycker synd om oss. Har det här måntro att göra med vår medvetenhet om att vi är förgängliga och att vi en dag ska dö? Vad är självbevarelsedrift egentligen och hur skiljer den sig mellan mänskor och djur? Finns det självmordsbenägna djur, djur som t.ex. slänger sig ned för ett berg när de har blivit tillräckligt sjuka?
Att sånt häran idag.

Mitt nya liv

Idag har jag mycket på hjärnan. Bland annat ska jag börja med ett helt nytt liv. Ny livsstil, nya vanor, ny matlagning, nytt sätt att tänka. Jag ska försöka börja resonera på ett sätt som man blir lite gladare av, vill inte säga "tänka positivt" för det klarar jag fan inte av.
Eftersom det här kommer att bli så radikalt, så tänker jag för säkerthets skull spendera kvällen genom att göra vanliga, tråkiga saker som jag i längden blir sur och apatisk av; spela Lotro och äta påspasta.

Här kan man öva sig på att säga bra saker åt folk: 50 ways to say YOU'RE AWESOME. Till exempel: "Your genius would be alarming, if it wasn’t so damn consistent."

Åderbråck

Nu när vi är inne på det här med kroppar och sånt, så kan jag passa på och meddela att jag officiellt nu har åderbråck. Har blundat för den jäkla ådran i flera år, men idag började jag kolla in min bakdel lite närmare i den enorma museispegeln vid garderoben (why, oh why) and what I saw was not very beautiful.
Inte för att jag bryr mig. Man kan väl ha strumpbyxor, och än så länge är jag inte ens överviktig.

Här skulle egentligen en bild av mitt åderbråck komma, men den bilden blev så dålig att det istället fick bli en bild på lite fetton i Nagu.

Beteende och ideal

Idag: En mullig flicka sätter ut en bild på sig själv i bikini, med orden: "Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!"
Kommentarerna: "Heja dig!!! Vi ska vara stolta över den kropp vi har. Alla är vi olika och det är bra! Du är vacker!" och i den stilen.

Flickan konstaterar på sin blogg: "Nu: 46 000 likes. Över 1000 mail, 2000 kommentarer och nästan 400 delningar. Varför? Endast för att jag inte passar in i kropp-på-strand-idealet världen har så inbankat i huvudet. För att jag är annorlunda."

Annorlunda på vilket sätt? Hennes önskan var ju ändå från första början, att "precis som alla andra", sätta upp bilder av sig själv halvnaken på stranden. Bloggrubriken: Min kropp är vacker. Ja, det är den. Men what's the point?

Fet eller smal - alla dessa "heja, du är vacker"-kommentarer ser jag endast som ett symtom på nånting ÄNNU sjukare än det faktum att kroppsidealet är en smal fotomodell, nämligen hur stor uppmärksamhet EN KVINNOKROPP kan få. Jag trodde fan vi hade kommit längre än såhär. Den här Linda-Marie har nu fått bli nån slags förebild för de som inte har vågat sätta upp bilder på sig själva halvnakna, eftersom deras kroppar är så långt ifrån idealet. Det är klart att det är synd att idealet är så vrickat att det är bara smala typer som vill visa upp sig på bikinibilder, och det är väl bra att nån då bryter mönstret och visar upp sig själv som hon är. Men hallå, varifrån kommer detta beteende, denna voyeristiska önskan att få visa upp sin kropp och få fina kommentarer för den? Varför ska kvinnans kropp ALLTID objektifieras och godkännas ur olika synvinklar, överösas med över 60 000 likes på FB som ett tecken på att "hurra, nu kan också mulliga flickor vara vackra", innan den är okej? För det är ju skönheten som räknas, eller hur? En kvinnokropp ska alltid främst vara vacker, framför allt. Så att man kan posta de obligatoriska utvikningsbilderna av sig själv på stranden, cause that's a woman's duty. Om en fet karl skulle posta en bild av sig själv naken på stranden, skulle folk då komma med 60 000 likes och utbrista: "Ja! En vacker karlakropp! Du duger som du är!"
Svar: Nä.

Att först inte våga posta bilder av sig själv i bikini för att man anser sig vara för fet, och ändå sen göra det, är som att stå bredvid en skittunna som de illaluktande leker i, säga att "jag får inte vara med o leka i skittunnan, för jag är alldeles för ren och fin." Sen hoppar man trots allt ner i skittunnan och alla klappar och säger, "hurra, du vågade - fast du är ren och fin av naturen så vågade du hoppa ner i skittunnan!"


Och så, bara för det absurdas skull. Alla kommentarer tagna från bilden ovan som postades på FB, ändrade till maskulinum:

Onsdagsmos

Jag får någo seriöst fel i huvu med dagens ungdom. Haha, så kan man också börja ett blogginlägg. Fenomenalt! Men jag får någo seriöst skrapande innanför huvudsvålen när jag ser 20-nåntingåringar spexa till gamla farkkurockar och måla på kläderna inför nån rock-keikka, som om de vore rockare. I min värld är riktiga rockare såna som på riktigt lever ett rockenroll-liv. De har skitiga och rivna kläder inte för att de omsorgsfullt har rivit sina kläder på de rätta ställena själva, utan för att deras livsstil gör att de få kläder de har blir slitna och håliga.
Nå jå, men "min värld" är nu sen å andra sidan ett 80-talsbegrepp som jag varje dag kommer allt längre bort ifrån.

Har jag varit inne på det här "som om"-fenomenet förut? Svar: ja. Hela tiden stöter jag på "som om"-fenomen, till exempel:

1. Västvärldens livsstil; att konsumera över alla bristningsgränser som om det inte vore nån fara på färden
2. Att sola: hur fan kan mänskor i dagens cancerfixerade värld fortfarande komma på den totalt vrickade och bisarra idén att lägga sig halvnaken i solen? Där ligger dom och solar som om det var det naturligaste i världen. Inga risker, bara nöje och D-vitamin. Och ful, läderartad hy. Absolutely lovely.
3. Att fota sig själv i pappas båt som om man ägde den själv.
4. Och ja, att beskriva sitt superkreativa jobb med orden "A day at work" som om det vore det vanligaste jobbet i världen.


Attvasskajagsäga? Nu har man kommit till än sisådär halva sommaren. Var inne på banken idag och hade en semilång konversation med en banktant som var så missnöjd med den finska sommaren, så besviken att "vaikka mä oon täällä pankissa sisällä niin harmittaa" sa hon, hehee. Jag höll snällt med, för så gör man på banken, men helt ärligt så tycker jag att den här sommaren har varit den bästa på länge, vad gäller vädret då. Inga överdrivna värmeböljor, det passar mig utmärkt.
För övrigt ska jag snart till Sverige på bröllop, alltid en omtumlande upplevelse. Sverige är så jävla svenskt, man blir helt paralyserad där, helt tafatt. Man känner sig som en A4:a medan alla andra är krumbuktiga och färgglada origamikopior (med betoning på kopior). När jag kommer till Sverige går jag alltid omkring och läser all text jag får ögonen på för att JAG SATAN FÖRSTÅR PRECIS ALLT, det är helt sjukt. Det måste vara så det känns för en hund att komma till en korvfabrik. Jag blir alltid så kokko av att det faktiskt finns ett helt land där allt går på mitt språk, där varje en enkel instruktion man får i handen går att läsa, där varje telefonsamtal man gör och varje biljett man beställer i princip sker problemfritt. En annan sak dom förstår sig på i Sverige är MOS. Potatismos i många olika former och med många olika bihang. Jag hör till dom som gillar all slags mos, både heimlaga och påsamos. Man får också gärna göra mos av andra saker, som morötter, batat, blomkål, ja egentligen precis vad som helst. Just give me the mooshe. Däremot har man sen helt andra problem i Sverige, som att hitta en mänska som det går att hålla en naturlig konversation med.

En hyllning till mina nya behån

Idag tänkte jag berätta om mina fantastiska nya behån. Det är inget speciellt med dom, annat än att dom är otroligt bra. Dom är så bra att man inte tänker på att man har på dom - ingenting skaver, och det blir inte enorma luckor mellan brösten och behå när man böjer sig neråt. Det klämmer ingenstans, det kliar ingenstans och det är bara så RÄTT när man äntligen hittar något som man har behövt i hela sitt vuxna liv, men aldrig riktigt bemödat sig om att skaffa.
För det är ju sådär med underkläder, att antingen är man den typen som behöver snygga underkläder för att känna sig snygg, sexig och vad det nu är man vill känna sig, eller så är man det inte. Jag hör till typ två, dvs jag känner mig precis lika fantastisk i en hålig ylleunderbyxa som i Dolce Gabbanas senaste kreation. Det är ju inte som att man går omkring i bara underkläderna på stan heller.

Juli

Idag: molnen hänger ner ända på gårdsplan, det regnar från alla håll, datorn ger ifrån sig ett surrealistiskt ljus där den står i mörkret, vi har svåra diskussioner som antagligen inte har nån lösning, chokladkakan har möglat, fetaosten har antagligen också möglat bara jag lyfter på locket, den estniska osten smakar medwurst, nätet funkar bara delvis (fuck you 4G), favoritdeltagaren blir utröstad från Masterchef Australia, hunden har löptid, skorna är söndriga och våta, jag hällde ruttet bönvatten i blomkrukorna och nu vet jag inte vad som händer. Och: ibland känns det precis lika vettigt att bara skita i allt som att flytta ihop. Det gör en ju än mer konfunderad.

Summa sumárum för sommaren hittills

... så vet man aldrig vad det ska bli för väder, åskradarn är helt sekaisin.
... så är det ankinvasion i Auraån
... så växer gräs, nässlor, gråbo och sånt med våldsam fart. Det inte bara växer, det växer så det BRAKAR och allt är ett enda trassel, grässtråna blir så långa så dom ramlar som fyllon ner över stigen där det är meningen att man ska gå
... så finns det inte några myggor att tala om, och när dom bits, så blir det inga myggbett
... så finns det fästingar att tala om
...så har jag inte sett speciellt många flugor ännu men dom lär ju komma
...liksom svamparna. Det lär bli svampINVASION i år, hoppas jag. Jag har nästan hela augusti och hela september inbokad för CRAZY-svampfrenzy i Vessöskogarna.

Idag fick jag höra att mitt prat är osammanhängande och pointless, och att jag aldrig vet vad jag ska komma fram till, vilket är helt sant. När jag hör mig själv prata är det som att lyssna på ett program utan regissör, en hjälplös radiopratare första gången framför mikrofon.
Mitt skrivande, däremot, lär vara klart och redigt. Så det är bara att fortsätta då.

Mänskor i diktaturer och sånt

Under de senaste dagarna har jag fått upp intresset för Nordkorea och vad som döljer sig under den där bländvita fläcken på Google Maps. Jag har tittat på lite spännande och faktiskt också underhållande dokumentärer, känt mig konstig och undrat vad som är fatt med folk.
I Nordkorea ska man som utlänning lägga en bukett med blomster framför Kim Jong Sungs (eller var det Kim Jong Ils) gigantiska staty, så betraktas man med större respekt av vakterna. För jo, om man är en av de otroligt få som har turen att få ett visum till Nordkorea, så kan man endast resa omkring med personliga vakter som bestämmer vart de för en. Man är i princip strandsatt i ett hotell på en ö mitt i staden Pyongyang och reser endast därifrån tillsammans med vakterna, som tar en till olika museer, monument och utställningar som endast har två uppgifter: 1. att berätta hur illa omvärlden och speciellt Amerika och Japan har behandlat Nordkorea, och 2. att förklara vilket fantastiskt land Nordkorea är och vilken otroligt begåvad, givmild och storsint ledare landet har. Så här var det i alla fall för ett par år sedan, och knappast har nu nån större förändring skett.
Vill nån se en riktigt underhållande dokumentär om ett litet filmteam som tar sig till Nordkorea, så rekommenderar jag varmt den här: Vice guide to North Korea. (Varning! Varning! Ni som är belästa och kan saker på riktigt, och hellre tar reda på saker själva än kollar in ett amatörteams upplevelser, bemöda er inte om att se på den här dokumentären. Hälsar pretto-J som "vet allt det där redan".)

Det som slog mig medan jag såg bland annat den här dokumentären ovan, är vad just såna här ledare som Kim Jong Sung & Jong Il samt Mao åstadkom(mer) med sina folk: hur ett folk kan bli så hjälplöst hjärntvättat men samtidigt så rörande överens, så unisont i samklang, liksom förenade i en tro på nånting helt galet, en tro som är så starkt sammanförande att jag misstänker att vi i väst aldrig kommer att förstå vad det egentligen handlar om.
När jag var i Beijing nån gång 2008 (ja, jag är så sjukt berest) och hälsade på i Maos mausoleum, var jag konfunderad över massan av kineser som fortfarande vallfärdade till mausoleet och köpte blommor som de lade vid ingången (blommor som sen plockades bort och såldes om och om igen). Mänskorna var var uppriktigt berörda, grät och var fortfarande känslomässigt involverade i Mao, trots tiden som gått, trots att de vid det här laget torde veta att Mao var ett arshål. Man undrar om inte själva effekten av att många miljoner mänskor tror på en enda ideologi, är större än själva ideologin? Vad jag försöker säga är kanske att en kollektiv kraft och ett kollektivt medvetande, det är jävligt starka grejer det. Fruktansvärda diktatorer som Kim Jongarna eller Mao sätter såna griller i huvudet på folk, att det tar flera herrans generationer för dem att bli bortglömda.


"En bukett med blomster." Varför skrev jag så tokigt där i början? Blomster. Vilket knasigt ord, hur ska man ens använda det?

Könsbyten vs könskorrigeringar

Fick just lära mig att det politiskt korrekta sättet att tala om könsoperationer är att "korrigera kön" - inte att "byta kön" och tycker att det låter märkligt med ett sånt antingen eller-perspektiv på kön. Jojo, jag begriper att det är lättare att tala om "korrigering" eftersom massan då förstår att "aha, it was wrong, but now it's right". Just one of nature's errors, haha. Men jag kan fortfarande inte förstå vad det är som är så skandalöst med en kvinna som känner sig som en karl men ändå biologiskt ser ut som en kvinna och tvärtom? Handlar inte det här mer om omvärlden och hur man identifierar sig med den?


Nå, men jag bara avskyr det där begreppet: könskorrigering. Så typiskt läkemedelsindustrin att också villa gå in och korrigera saker. Här ser man också hur läkemedelsindustrin riktigt bågnar under sina egna heteronormativa ideologier; det här förbannade antingen eller-tänkandet, tanken på att det finns ett "rätt" kön för alla, att man kan födas i "fel kropp". Vad är då rätt kropp? Hur känner man sig när man känner sig som en karl eller som en kvinna? You tell me, för jag vet fan inte.

HÄR, ett mycket bättre inlägg om de här sakerna än det här. Med ord som cissexualism och sånt där som jag just lärde mig vad det betyder.

"A Day At Work"

Vet ni vad som nu också får komma på listan över vad Lotta avskyr? Jo, folk som postar bilder på sig själva där dom typ skriver manus tillsammans med en babian, eller hänger ner från ett rep och fotograferar bergsklättrande brudpar, eller kör racerbil tillsammans med Schumacher, och där bildtexten är "A day at work". DET ÄR INTE NÅN FUCKING "DAY AT WORK" DET ÄR EN DAY AT A FUCKING AMAZING WORK som de försöker säga, eller har jag missat något? Eller varför verkar de här "A day at work"-bilderna uteslutande handla om mänskor som har kreativa, utmanande, sinnesretande, uppiggande, spännande, avundsvärda jobb?
Jag kan tåla såna här bilder om bildtexten är typ "jag älskar mitt jobb". Men det är den sällan. Istället drar man till med det där slentrianmässiga "A day at work", som om det där skitspännande, kreativa och utmanande arbetet hade varit vilket arbete som helst. Så att "alla vi andra" med de VANLIGA SKITJOBBEN ska titta ner i kaffekoppen och känna oss skit.
Varför ser man inte fler bilder på folk som städar allmänna vessor, eller som sitter i bensinmackar, eller radar travar efter travar med böcker in i hyllor eller kör truckar? That's a fucking day at work.

 "A day at work" fuck yeah, a fucking AWESOME DAY at work I'd say - you're painting aeroplanes!

 "A day at work" yeah like what ever? You taking silly pictures of your own pictures? So fucking what?

 "A day at work" being a private island guard or what ever. Good luck with the skin neoplasms.

"A day at work" paparazzi fuckers, I wouldn't want your job anyway.

En inte helt vanlig lördag

Jaha, att så har en sån här lördag gått till historien: Vi stod i Sointu med J och kollade turvis på varandra och turvis på klockan, turvis på ett jävligt intetsägande bänd, konstaterade att det nog knappast händer nåt mycket mer och förberedde oss på att gå hem. Men då, ur ingenstans, vänder sig en liten, kompakt gubbe om och börjar diskutera om LIVET och ALLTIHOPA och tar mig på bar gärning när jag säger att "ja, jag studerar ännu" och ser MISERABEL UT, tydligen, eftersom han direkt påpekar det. Och så visar sig gubben vara Bloc Party's trumtekniker och han är skotsk och lite svårförstådd, pratar om stackars aboriginer, gestikulerar vilt och är mänsklig på ett jävligt bra sätt, tycker att jag har fina tänder, att det är mina sneda tänder som gör mig personlig och ja, det där har jag hört förut: mina fucked up tänder gör mig personlig, javisst. Och rätt som det är så har J berättat hela sin livshistoria på några minuter och ölen handlas in, och allt blir mer suddigt och jag bryr mig inte längre om några konsekvenser för morgondagen, överhuvudtaget.
Och senare är halva x3m:s redaktion tydligen i Åbo och en har knullat en gift man i teven, det är skandalöst och hemskt skoj och jag vet inte vad, x3m:s redaktion är som ett gäng pastellfärgade playmobilfigurer som alla har nån form av lindrig personlighetsstörning. Och vi går hem till mig och jag leker värdinna, allt går bra och romflaskan hittas i garderoben, jag ger bort en klänning, en kebab blir aldrig uppäten, vegetarianen jag plockar skinkbitar från en sunkig paffskiva, vi spelar musik alldeles för hårt och nån rullar ut ett liggunderlag på en matta i köket.
Och klockan elva idag gick jag på jobb. Det gick bra.

Marknadsundersökningar: tro aldrig på dem.

Här frågas det hur starka känslorna "ei mitään" var efter att jag såg en reklam.

Sommartakt?

Jag ska bara säga en sak. Jag blir lite trött på det här tjatet om "sommartakt" och sånt där. Att man nu ska njuta av sommaren, skita i att blogga och att arbeta och sånt.
Jajaja, jag är en trött medelålders subba som ska förstöra det för alla unga. Men enligt mig ska man ta det lugnt hela fucking tiden. Att blogga är också att ta det lugnt. Det ska inte vara nån betydande skillnad på ens levnadssätt beroende på om det är sommar eller vinter - annat än att man ska klä sig lite annorlunda om vintern. Den som påstår att man ska ta det extra lugnt på sommaren skriver under ett kapitalistiskt tankesätt som säger att mänskans främsta uppgift är att vara effektiv och att producera, så att man sen "förtjänar" en paus och en "riktig semester" på sommaren.
Jaja, nu överanalyserar jag säkert. Ta det lugnt då bara, om ni tycker att det behöver understrykas. Gå ut och njut av alghelvetet och blomfanskapen. Hahahaha. Jag kan inte vänta på att få bli 60, då kommer jag att vara så bitter att jag kan förstöra folks semestrar med bara en blick. Jag kommer att bära omkring på en sliten träpall som jag sen kan sätta mig på vid uteserveringar, och sen kommer jag bara att blänga på folk tills dom blir obekväma och går hem. Sommartakt, sommartakt. Jag tar sen vintertakt.

Väinö på Sointu imoron

Att dehärann... vi ska spela imorrn med Väinö, på Sointu klockan åtta. Tänkte nu nämna det, samt posta den här affischen som jag tycker är rätt fin.
Annars då? Jaa, trött är man, envisades igen med att stiga upp för tidigt och spela tokspel. Blev hemjagad, är således hemma. Mitt hem är som en förvaringsplats slash rehabiliteringshem för illfarna plantor. På gården strök igen en ny katt omkring. Lonttis är som ett slotspel med olika katter, pilen hamnar alltid på en ny katt. Ser ni min inre bild?
Om inte, så såhär:

 (Jo, naturligtvis fanns det ett slotspel med kattema. Deprimerande eller inte, u tell me.)

Istället för slang i magen: bulimi

Ett företag i Malmö har lanserat en bantningsidé: en slang i magen. "Maginnehållet töms efter måltid genom slangen ut i toaletten."
Jag vet en billigare och lika effektiv metod. Den kallas bulimi.

Framtids-o-planer

Jaa, att säga att här råder en viss sommarduvighet på den här bloggen vore att underdriva. Här råder sommarstillestånd, och jag älskar den här sommaren som den hittills varit med sitt svala väder, sina regnskurar och vindar. Min sommarlättja har gått så långt att jag börjat fundera på om jag borde sluta studera helt, med flaggan i topp med kandidatbetyget, liksom? Inte fejda ut, utan burn out, burn like a roman candle, som han sa den där Kerouac (och den där Youngens Neil var inne på det där spåret också visst, och därefter Cobains Kurt). Jag kunde satsa på så många andra saker än det där som dom håller på med i akademin. Till exempel dragspelet eller konst i nån form. Jag skulle ha skitmycket tid att utveckla mig på alla områden om jag inte lekte studerande största delen av året.
Å andra sidan lär man sig att tänka på humanisticum. Dom sätter böcker i händerna på en, man läser och får insikter, blir klokare, hela jävla tiden bara klokare. Jag har aldrig varit så klok som nu.
Voj helvete, när man ska ha det så bra att möjligheterna bokstavligen ramlar över en.

Ibland tänker jag på barnen jag fotade på rälsen i Ghana 2007. Dom log mot min klumpiga kamera som den fula, plumpa turistjävel jag var, vandrande på deras område. Jag tänker på deras möjligheter och mina, och ja. Sen får man bara ångest. Vill man späda på ångesten lite kan man tänka på klichén att de skrattar mycket mer än oss västerlänningar, där nere i Afrika, "de är så glada fast de har så lite". Vad förbannad jag blir alltid när jag hör det där påståendet, eftersom det försöker rättfärdiga och förklara u-ländernas fattigdom och vår rikedom som det naturliga och självklara tillståndet - "dom är fattiga och så ska det vara, titta nu dom e glada." Nå, det stämmer ju säkert att de skrattar mer, generellt skrattar man helt säkert mycket mera än jag på den afrikanska kontinenten. Men så går de inte heller omkring med the white guilt hela tiden, tänker på slaveriet nu och då, eller tänker på hur många timmar nån har suttit i en fabrik och gjort den ipod som jag sen sitter i en halvtom buss och lyssnar på medan jag äter Kismet med choklad som härstammar från Elfenbenskusten och säkert är utvunnen av folk som arbetat under ohyggliga förhållanden (medan jag är sur). Vill ju heller inte säga att "ja, det är synd om mig också eftersom jag tänker på de här sakerna!" Så hur man än ser på det blir det fel, men jag som är surare i andra ändan.
Jag skrattar sen å andra sidan åt Katainen, som i sin tur inte på nåt jävla sätt kan vara nån lycklig människa, eller åt dom som har köpt ett fucking fult lyxhus och sitter där inne och är tysta vid en gigantisk teveskärm. Vem som skrattar åt vad eller vem, det går väl i sina banor som jag inte nu ska tänka mera på.

Men det är så typiskt oss här att komma med det här att "de är så glada fast de är så fattiga" och blabla. Det stämmer, men inte på DET sättet som dom som säger det ofta menar. Tror jag.

Sovspande

Jag blev så jäkla glad igår då jag fick kontakt med en gammal vän som jag jobbade tillsammans med i Norge för än sisådär åtta år sen. Vi kom på att vi båda är väldigt förtjusta i sås (och mat överlag) så av bara farten startade vi en ny blogg, sovspande.blogspot.com (såspanna ska det betyda). Tills vidare ska vi posta bilder av "saker som liknar saker", det är roligt det här för det är ju också på dansk: "ting der ligner ting".

Spelvärlden

Idag morse steg jag upp vid halvsju och spelade Lord of the Rings Online (LOTRO) i tre timmar, INNAN jag gick på jobb. Jag är en hobbit-guardian, har en häst och är metallsmed. Det låter väl helt jävla kocko-vrickat att läsa sånt här, att hur kan nån villa stiga upp så tidigt helt frivilligt? Är nog lite sjuk i huvudet tror jag. Just på det sättet att jag helt kan låta mig förloras i nån parallell virtuell värld, inga problem. Den världen är ju bara så mångsidig, och där får man rida genom vackra landskap och i hugga sten och smida spännande rustningar som man sen prövar i strid och ja, jag ids inte berätta mer innan nån eventuell läsare helt tappar förtroendet för mig. Jag trodde heller aldrig att jag hade fallenhet för att bli en sån här typ som spelar invecklade spel, men visst fan. Jag kan förstå alla femtonåringar som bråkar med sina föräldrar och får restriktioner att "två timmar vid datorn, inte mer" och tappar hela lusten att gå ut och socialisera sig med annat folk och ja, allt världens. Som jag nån gång konstaterade, så finns det just nu typ bara två-tre saker som jag tycker att är meningsfullare än att spela Lord of the rings online: 1. att plocka svamp, 2. att rida på riktigt och 3. ja, att typ vara riktigt exalterad över något, kommer inte ens på något bra exempel, men ja: alla kan föreställa sig vad man blir exalterad över.
Nog är det väl kanske någon form av eskapism eller depression att ramla så djupt ner att man helst av allt bara sitter och låter sin egen person vara ett redskap genom vilket man gör saker som någon annan, påhittad, åstadkommer. Men jag orkar på riktigt inte ens gå till bottnen med VARFÖR jag blir så spelprillig allt emellanåt, jag vet att jag vid sidan om nog (nöjaktigt) sköter mina andra uppgifter.

 För mig är det liksom helt självklart att jag hellre spenderar tid HÄR...

Än HÄR.


See?

Snart juli (oinspirerad rubrik, jo)

Sitter och halvsover i museikassan, har för spända strumpbyxor som jag dragit upp nästan till brösten. Allt är lugnt men lite obekvämt. Det blixtrar liksom i magen lite. Åt för gammalt bröd, kanske det är det som gör sig påmint.

Inte en kund på snart 1,5 timme, inte en besökare. Här har man suttit och bläddrat i tidningar, planerat kvällens program som är att rita tigrar, cirka fem stycken ska det ritas.
Snart är det lunch.

Är trött och hela dagen går liksom i en dimma. Svarar på saker i telefon, men lyssnar knappt. Känner mig som mest vaken klockan sju när jag stiger upp alldeles för tidigt för att äntra en virtuell datorvärld i vilken jag får slå ihjäl björnar och vildsvin, eller bråka med orcs och goblins. Jag har trillat dit igen, i spelvärlden, andra gången gillt, och igen är det sommar. På sommarn när man ska vara ute och upptäcka världen och naturen och glädja sig åt solstrålar och nyfödda grodor, ja då upptäcker jag onlinespelens förtrollande värld.

Måste bli snällare och helst lite mer balanserad. Måste kanske tona ner något. Vet inte. Sommaren är en så fånig årstid. Man får inget vettigt sagt, tänkt eller uttryckt. Denna helg är det meningen att vi ska ordna gårdsfest på min gård, spela dragspel och grilla korv och sånt. Jag skyndar mig in på gårdsplanen, fumlar med cykelnycklarna. Hoppas att ingen får syn på mig eller har några frågor. Jag är världens bästa arrangör.

SKÄRPNING!

Jag ska inte säga många ord om midsommarn och vad som hände i samband med den, men O M G, jag ska säga ett ord: MORKKIS. Pinsamheter, gråt, familjebekanta som läxar upp en och sen illamående och otroligt tryckt stämning. Så att man riktigt skäms och måste ta en funderare på vad man riktigt är för en typ och framför allt - vad man vill förmedla. Också här på bloggen.
Jag måste nog ta mig samman nu. Nåt slags hälsoprogram ska stakas upp.

"Och här har vi hisschaktet."

Jag tycker om mänskor som kommer in i "vanliga mänskors" problematiska liv och säger rakt ut vad som inte fungerar, pekar ut orättvisor, lyfter fram sådana som har varit i skymundan, säger till om nån har ett extremt kontrollbehov, osv.
Gordon Ramsay har lyckats få misslyckade restauranger på fötter genom att skickligt peka ut exakt vad som inte fungerar i ledarskapet, men jag visste inte att det fanns ett dylikt program som handlade om folks misslyckade renoverings- och byggprojekt också: Arga snickaren!

Hade redan för längesen satt töntstämpel på det här programmet, tänkt att ok, SÅ lågt sjunker jag inte i min teve-frenzy, men MIN SJÄL, programmet är ju hur bra som helst. Det är som en kombination mellan Extreme Home Makeover och Kitchen Nightmares. Vilken kombo! Det är genialt. Ett plus går också till en udda typ i byggteamet; en mupp som är nån slags organisatör (inte så duktig) och som ramlar på konstiga ställen och går omkring med yllemössa. Kan inte fatta att det redan har gått över fem säsonger av det här programmet utan att jag har reagerat på det.

Om nån vill provse ett avsnitt, så rekommenderar jag det här, Åsa och Sverker har byggt i tio år. Hahahhaa. Avsnittet handlar om en storhetsvansinnig karl som skulle bygga en liten stuga men som ville "testa om han kunde bygga en swimmingpool" och javisst, det kunde han, och i den stilen fortsatte det tills han hade byggt ett jäkla palats som han helt enkelt aldrig fick tid att bygga klart. Det är så jäkla festligt när han går omkring som en hysteriskt skrattande galen professor och förevisar det halvfärdiga huset: "Och här har vi hisschaktet."

Ja, man fattar. Det handlar om människor som helt enkelt har fastnat, som blivit lata eller som inte kan kommunicera med varandra, som bor i renoveringsröror, som har tagit sig vatten över huvudet och som har problem av en eller annan anledning. Och så kommer den där snickaren med sitt team (jag trodde jag skulle avsky honom av bilderna att döma, vet egentligen inte ens varför jag började se på det här) och folk börjar gråta och komma till insikt, nån är bitsk och nån är deprimerad - det är bara ett riktigt bra svenskt program. Och nämnas skall att jag har en viss förkärlek till vissa svenska töntprogram som Färjan eller Ullared och sånt där.

Och man bara måste ju älska programbeskrivningarna, t.ex:

"Anders besöker Glenn och Maria i Huddinge. De köpte sitt hus 2008 och skulle arbeta på det tillsammans. Så har det inte blivit. Glenn bygger ensam. Maria tycker att hon får göra de tråkiga jobben och gör istället ingenting."

Åldersrabalder

Nu ska jag skriva nåt sånt här igen om vad man har lärt sig med åldern. Jag har lärt mig med åldern att man ska PLANERA, planera, planera utförligt, och sen följa planerna. Jag kan vara ett levande exempel på hur det går när man ingenting har planerat, när man likt den ultrahippie jag är alltid bara har antagit att rätt saker ska ramla i händerna på en: man går med en ständig känsla av att aldrig ha åstadkommit något i livet, ni vet - den där typiska 30-årskriskänslan. Ändå har jag ju åstadkommit en hel del, kanske jag bara är sällsynt rastlös som människa, eller så finns det just ingen kontinuitet. Jag orkar inte börja lista upp allt fan jag hittills har åstadkommit i mitt liv för det om något vore uttröttande till dödens. Jag ska bara nämna två saker för protokollets skull: jag har åkt världens längsta tåg i Mauretanien, och jag har stundvis gjort livet lite lyckligare för synskadade barn.

Men här sitter jag nu då alltså, som snart 32-åring, och ångrar att jag aldrig riktigt tog tag i det jag egentligen ville, eftersom jag likt en typiskt feg medelklassfinlandssvensk, tänkte att saker "nog ordnar sig" medan jag själv sa "ja" till alla som frågade mig om något och svängde in på lite avkrokar här och var. Ingenting ordnar sig för helvete nånsin! Att ingen kom och sa det åt mig när jag var typ 25 och ännu kunde vända den här underkastelsestrenden åt nåt håll. Att gå din egen väg, barnrumpa! Om inte du går den, så är det ingen jävel som går den åt dig. Ok, det kanske fanns folk som sa, och jag som inte lyssnade. Jag var ju upptagen med att svansa efter folk. Jag vet inte hur många kilometrar jag har svansat efter folk, som jag på något sätt uppfattade att hade en större integritet än jag själv. Om nån bara hade sagt det åt mig, att sluta svansa! Sluta göra dig till och sluta behaga för bövelen, sluta ta skitjobb, grunda din egen firma, det må bära eller brista, lev ut ditt allt, för satan!

Nå, sen finns där en annan del av mig som säger att ingenting alls behöver vara för sent bara för att jag är såhär gammal, att vissa har gjort sina livs verk när dom har varit över 40 och så vidare, så jag hoppas lite på det då. Jag är ändå ohjälpligt jävla lat när det kommer till hurdan mänska jag är, så why bother? Det kommer ändå inte att liksom uppenbara sig nån karriärstege här för mig att klättra upp på. Snarare ett hönshus. Ja, fan. Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill vara med alls, i samhället och såhär. Jag vill fan bli självförsörjande så gott det går. Fegt eller inte. Jag vill veta hur det känns att gå till sängs trött efter meningsfullt arbete, och hur det känns att att vakna och vara inspirerad.

Professorns kaverin

Jag blir alltid så bitter när professorn har sina fd studeranden på besök: alltid karlar, alltid såndäna duktiga med pikéskjortor. Vad jag vet så har professorn inga kvinnliga fd studerande som kommer in på hans rum och pratar strunt och leker kaveri. För hur skulle det se ut? Misstänkt ju! Alla vet att professorer är äckliga och har smutsiga runkhänder som de gömmer under skrivbordet.

Barnvaktande

Hjälp, jag ska vara barnvakt om femton minuter och min erfarenhet av små barn är ungefär två på en skala mellan ett och femti. När jag var liten tyckte jag uteslutande om vuxna som doftade gott, så nu försöker jag panikartat parfymera mig.

Jens, f. 1976 delar med sig:

"Jag förstår inte att jag inte blir fet, men må det komma. Jag äter fett, dricker öl och motionerar inte alls. Det är inte något problem, jag undrar bara. Sen har jag också märkt att alla i min ålder ska pissa hela tiden. Det ska jag heller inte."

Söndagsfunderingar

Idag är det en sån här dag då jag skulle villa skriva, men inte riktigt har något att komma med. Ett perfekt tillfälle för ett blogginlägg, med andra ord!
Jag tänkte på sådana här saker som stör mig i dagens samhälle, eller annars bara:

1. Bankkrisen, som inte är nån kris. Låt bankjävlarna gå i konkurs bara, dom lär ju ändå bara ägas av privata företag, så WHO CARES om nån rikemanskrösus blir utan pengar? Voj voj. Sen grundas det bara nya banker och varför ska en sån sak vara hela EU:s problem, och skattebetalarnas sak överhuvudtaget? Att grekerna har köpt för mycket glänsande bil? Har alla glömt Island? Folket vägrade betala bankernas skulder, deras banker gick i konkurs och INGENTING HÄNDE.

2. Det här blir nu känsligt, men jag måste säga det:
Kvinnor som kommer med sånhäna påståenden som "Nainen ei ole koskaan väärässä" medan dom själva kommer med de mest idiotiska resonemangen KONSTANT. Feminism handlade aldrig om nåt sånt här könstjafs om "vem som har rätt" ändå så varför komma med sånhäna urblåsta lösa påståenden om att kvinnor aldrig kan ha fel? Det är klart som satan att kvinnor liksom män kan ha fel ibland.

3. Det här blir ännu känsligare, men jag säger det i alla fall:
Feminister som på FB ska lyfta fram "hur duktiga de har varit med motorsågen" eller nåt sånt här. Ja, det är viktigt att lyfta fram att det inte behöver vara enbart karlagöra det här med motorsågar och vedhuggning och att båda könen kan göra vad som helst, men när det ibland blir så genomskinligt att vissa kvinnor bara vill lyfta fram hur jävla könsrollsmedvetna de är och att de bannemej inte hör till den sortens kvinnor som står bakom spisen och skyr karlagöra! Men who the fuck cares om nån har stått bakom vedhögen en eftermiddag? Varför detta ständiga självhävderi? Jag brydde mig inte när farmor högg ved, eller när mamma eller pappa eller brorsan eller nån gjorde det. Get over the 70's.

4. Att glass ska vara så himmelens dyr. Varför är glassen så dyr, va? Det innehåller typ mjölk, något litet spår av choko, socker och nån gång lite sylt. Borde inte kosta mer än två-tre euro litern, högst.
Samma gäller öl. Varför så hög skatt? En öl kostar typ INGENTING att producera och innehåller vatten, humle och malt. Om folk sen inte kan hålla sig nyktra så är det väl fan folks problem, inte samhällets? Låt samhällsfan gå under då bara, om alla vill supa sig fulla istället för att gå på jobb.

5. Åbo Akademi. Ja, suck. Högsta ledningen har fått någo slags bonusar och det är så man kan skratta åt det alltihopa. Cheferna lyfter skyhöga löner som sen ska strös över med BONUSAR medan humanistiska fakulteten knappt överlever och universitetslärarna har usla löner. Say no more.

6. Fotografer, filmare, illustratörer och andra såkallade "konstnärligt begåvade" mänskor som inte har någon etisk moral utan börjar jobba med reklam.


Nå, men det finns också bra saker, mest personliga.

1. Det är sommar. Attans skönt att slippa långkalsånger.
2. Jag kan spela dragspel. Jepp, jag kan spela dragspel. Någorlunda. Jag kan i alla fall spela lite dragspel.
3. Fotboll är skoj att se på, faktiskt. Det kunde vara en harmlös och bra sport om inte en massa rasistjävlar skulle försöka förstöra allt. Och om inte arabiska oljeshejker kunde köpa ett helt lag.
4. Jag har gjort en ny superbra karaktär i LOTRO. Haha. En hobbit som heter September.
5. Väinö funderar på svenska sånger.
6. Snart är det midsommar och vi ska vara så jäävla finlandssvenska så min finska hund kommer att spy i smyg bakom utetuppen. Av kräftspad eller av överväldigande äckelkänslor, det är det ingen som kommer att kunna avgöra.
7. Att Åbo kanske ska få spårvagnar igen.
8. Folks vanliga lägenheter börjar konkurrera med hotellen. Kommunikation folk emellan, jej!

Sjungandets mirakel

Igår sjöng jag lite för första gången på en massa månader, och det är nog något speciellt med det där sjungandet, det är så energigivande. Jag kände igår att den där stora trunten finns nånstans bakom axlarna, där inne sitter den och lurar och tänker väl sig komma ut nån gång mot slutet av sommaren. För sådär är det - sjunger man inte så blir man stel, tyst och osäker, rösten ens blir pipig och smal som en tvättlina. Det kan gå gradvis, att man bara slutar och inte märker att man kryper bara djupare och djupare in i sitt skal. Hur mycket jag än spelar dragspel och lär mig samspel och att gilla andras låtar och what ever, så mest tycker jag ändå om att sjunga. Det finns ingenting som känns som att sjunga, ingenting som kan ändra på ens varande så till den grad som sjungandet, jag menar fysiskt. Man kan vakna just stel och osäker, vara grumlig i ögonen och på dåligt humör, och så får man en bra sångupplevelse mitt på dan och går till sängs som en HELT NY fucking människa.

J:s mamma däremot, pratade om en energigivande MADRASS, Bemer eller Bemera hette den visst. Man ska ligga på den i 8 minuter så får man nån slags strålning som går rätt in i kroppen och orkar vad som helst efter det. Med en sån madrass kunde man ju lätt höja pensionsåldern till 85. Det här måste vi hålla jävligt tyst om.

Till sist, lite deprimerande poetri:

sicket ok att bära

inget lok att dra

svalnat kok att sörpla

 

(och ett sjok kaká?

tjocker bok, hurra?

men en snok, så bra?

Hittar inte på nån bra sista rad tyvärr.)

Upp upp upp och sen ner

Fick 2 i sista tenten. TVÅ! Det betyder just och just godkänt.
Sånhän är jag. Antingen går det lysande, eller så går det knappt alls. Mitt studieutdrag innehåller en rejäl drös både tvåor och och femmor, men väldigt få TREOR, det där mellanmjölksvitsordet som dom flesta brukar få.
Det finns ingen kontinuitet i varken mitt studerande eller mitt varande, vilket får mig att absolut inte lita på mig själv. Man kan liksom aldrig "räkna med" mig, tänka att jag klarar mig, eller säga att "det går nog bra". Ibland går det bra, men det kan också gå rätt åt helvete. Om fem år är jag kanske spurgu eller företagsledare. Det finns ingen som kan förutspå min framtid, allra minst jag själv.
Äsch, nu vill jag bara dricka mig full och sen ragla in på museet slängandest med skumvinsflaska, säga att "det blidde inget jubb idag", braka in i montrarna och hänga som ett korvskinn över Friedrich Schmals 1800-talsflygel.

Rulla in discokulan

Igår fick jag också veta att jag ska ha ansvar över en sommarpraktikant. Jag ska hitta på något åt praktikanten att göra på morgnarna, hon ska typ lära sig guida eller sortera nånting eller nåt sånt.
Det här kommer att sluta i och med att det ordnas disco varje morgon i kafferummet. Att ge en sån här uppgift åt mig är som att ge en uppgift åt en schimpans.

Bach måste ha varit deprimerad

Har bland annat kollat på JS Bachs noter på jubbet idag. Det slog mig att han måste ha varit en deprimerad typ, då hans låtar kan heta t.ex. Liebster herr Jesu! Wo bleibst du so lange? eller Komm süsser Tod!
Kanske karln bara satt där vid orgeln och väntade på undergången.

Sen hade vi en intressant diskussion i kafferummet, nämligen om en som är född år 1990 överhuvudtaget minns någon tid då det inte fanns internet? Det visade sig att det mindes han, eftersom han kom från ett så otroligt ålderdomligt och efterblivet hem att familjen hade skaffat dator först i början av 2000-talet.

Jag kan själv dra till minnes att vi hade ett ämne som kallades kort och gott för DATA i gymnasiet. (Datoranvändning? Databehandling? Nä, kort och gott: DATA. Hahahaha.) Det gick ut på MS-DOS: en svart skärm och så med vit text ett C:/ och nån markör som blinkade, och så skulle man skriva in fånkommandon dit efter C:t TILL INGEN NYTTA ALLS. Allt var så svårt så man bara kunde skratta. Vår DATAlärare hette Li Lindqvist och jag kan tänka på henne och hennes expertkunskaper i MS-DOS ännu idag och gapskratta åt henne i mitt stilla sinne. Ibland är det faktiskt fiffigt att vara en slacker och bara tvärvägra att lära sig nån fånig teknik som ändå alla bara torkar rumpan med några år senare.

Eller används MS-DOS-kommandon ännu på nåt sätt idag? Kodning kanske?

När bloggmuppar blir real people, vill man se dem?

Jag tycker f ö alltid att det är lite skumt när internet plötsligt ska gå live, som när Ratata ordnar grillfest. Plötsligt ska bloggare, OMG, faktiskt vara real people. Man hade hellre bara haft dem i cyberspace, det är ju den bilden de skapar och vill visa opp av sig ändå, så varför ens dra fram grillkorven?
Jag skulle i alla fall bete mig som en otrolig tönt om jag skulle måsta gå på bloggfest. Hade dykt upp i lippis, hetsätit och skrattat nervöst hela tiden.

Tillbaka till bottnen

Igår sjönk jag igen till bottnen, för att det nu inte ska gå alldeles för lysande för mig. Jag skulle bara spela "lite" Bejeweled, men det ledde till att jag började samla ihop points till en Phoenix Prism och satt uppe till kl. 2 och spelade & åt müsli bars och smörgåsar med slattriga sillbitar på. Allt emellanåt sprutade jag linsvätska i ögonen eftersom linserna höll på att växa sig fast i ögonen på mig av allt mitt blinklösa stirrande. Så där satt jag och tryckte på knappar med ansiktet blött av linsvätska. Tryck tryck tryck. Till sist kröp jag ner INUTI ett påslakan och drog ett överkast över mig, eftersom lakanen hängde våta ute på byksträcket. Utan att borsta tänderna, utan att tvätta mig. This is the glorious 30+ life. Ingenting har ändrat sig sedan jag var 18, förutom att man själv får bestämma allt.

Och så idag ringde telefonen OBARMHÄRTIGT tidigt. Jag svarade inte, och kommer heller inte att ringa upp personen i fråga. Dom som ringer före 10 på ens lediga dag förtjänar inte att ringas upp igen.

"Fruar och mödrar har en tendens att ta ner drömmande småpojkar på jorden"

Så blev fettluggen Carl Haglund Sfp:s nya ordförande. Alltid när det blir tal om Calle minns jag en kolumn i Stbl förlängesen, då han skrev att "fruar och mödrar har en tendens att ta ner drömmande småpojkar på jorden." Då refererade han till sig själv som den drömmande småpojken som drömde om att få vara i cockpiten och styra planet istället för att, som den ständigt flygande europaparlamentariker han var, flyga av och an mellan Hesa och Bryssel.

Den där meningen har blivit kvar och hänga i mitt medvetande som ett exempel på hur såna där politiker kan tänka. I kolumnen fanns inte ett ord om flygandet och miljön, inte en tanke på att ett sånt där uttalande om fruar och mödrar är rent åt skogen. Jag blir ALLDELES rabiat då nån kommer med såndäna ålderdomliga föreställningar om att det är kvinnorna som står för nåt slags "förnuftets röst" i ett parförhållande eller i ett mor-och-son-förhållande, medan karlarna spjuveraktigt ska vara de framfusiga och bångstyriga - de som kommer med de knasiga idéerna som sen ska stoppas av kvinnorna.

Jag hatade det redan i högstadiet, det att pojkarna alltid då det dansades skulle lyfta varandra, vråla och dansa CRAZYDANS medan flickorna i en ring skulle DANSA SNÄLLT och fnissa åt pojkarnas skojigheter. På det här sättet fick pojkarna sen den här Haglundska uppfattningen om att det är de som ska vara drömmarna och visionärerna; de spontana, lite småtokiga och ibland dumdristiga pojkarna. Flickorna skulle förstå att hålla sig snygga och kontrollerade, på sidan om. Blev nån pojke för vild och ohanterlig skulle de slött säga "äh Calleeee, slutaaa." (Jag befann mig alltid där nånstans emellan, dansandest spindeldans eller nåt weirdo shit som senare ledde till att jag trodde att jag var helt sjuuuäkt speciell och blev misslyckad konstnär.)

Men jag blir alltid så matt av sånhäna mänskor som bara ACCEPTERAR könsrollernas fucking fack och som utan att tänka på någonting, kväker ur sig dåraktigheter som denne Calle Square-balle.


Hela kolumnen här (om dom nån gång skulle få för sig att radera den):

Och sen en pointless bild som jag inte kunde låta bli att peta till. Förlåt:

Vaihteeks suomeksi

Jos mä en nyt kirjoita tähän mitään, se on sen takia et luen snorkfru:n blogi.
Just nimittäin rakastuin siihen. Pahasti.

Borgå måste ta ett STORT STEG framåt

I ♥ Borgåbladet

Buss till Åbo

Bussresa hem till Åbo, ofta underhållande eller extremt irriterande, allt beroende på om man kan avreagera sig på något sätt. Till all tur har jag laptopen med, som en välsignelse att veckla ut. Får också den sista privata sittplatsen på bakbänken, har med andra ord turen att slippa dela bussbänk med någon. En nödvändighet ibland, jag vet, men man har blivit så bortskämd med de finska bussarna. Man ska fan få sitta ensam i sin bänk, annars surar man hela vägen hem.

Två turturduvor i övre medelåldern sitter intill mig och dricker vin ur plastglas, äter baguette och fotar varandra när de pussas. Man vet att dom inte har varit tillsammans länge eftersom karln sen tar fram TRE sorters godispåsar för dem att välja och vraka ur. Han har med andra ord inte ännu listat ut hennes favoritgodis, och så är de i den där fasen i förhållandet då man låtsas att ingen nånsin kan bli fet, på något sätt. De vräker i sig because they found lööv.

Fyra finlandssvenska lärare åker hem från nåt slags seminarium. Alla har dom små sommarkavajer. De har lyssnat på folk som pratat om saker de redan har glömt, och nu läser de tidningar och kommer med snusförnumstiga kommentarer om allting. En av lärarna (som ser sådär totalt oberörd ut hela tiden, som lärare ofta gör) har en lärarfrisyr: dvs en helt vanlig, kort frisyr med en CRAZY ORANGE BORSTLIKNANDE PLATÅ mitt på skalpen. Lärarna läser ÅU, KP och PK. "Hon skriver jättebra", kommenterar någon en kolumn. Lärare kommenterar alltid bra skrivande, men när de själv skriver blir det inte så jävla bra, faktiskt. Därför är dom väl lärare: dom har en bra förmåga att överblicka situationer och kan peka ut förmågor och odågor, men själva har dom inte nödvändigtvis så mycket att komma med. Därför diskuterar dom terrassmöblemang och kommer sen in på fenomen som är "typiskt lärare". Jag vet inte om man i andra arbetsgemenskaper diskuterar kring sin egen arbetsidentitet så mycket som lärare? Sen kommenterar dom Niinistös och Wetterstrands skilsmässa, som tidningarna så klart har sett sig tvungna att ta upp som en nyhet.

Så ringer J och beskriver skitighetsgraden i mitt hem. Att det är mull på pianot (jag vet), att det finns tre skitiga golfbollar där som man breder smörgås (jag vet), att det är så typiskt mig att ha en tygpåse med strumpor och underkläder liggande i köket. Jag känner mig schizofren som nyss har varit hos mina föräldrar och diskuterat deras oordning, deras likgiltighet och obefintliga hantering av kylvaror, samt det likaså obefintliga skötandet av hund. Sju fästingar plockade jag från deras hund, varav en hade dött av sig själv, vete fan hur länge den hade hängt med.
Ja, man är så mycket på en gång. Det här blir långt nu, men nu ska jag avsluta. Imorgon ska jag på jobb. Det är scary shit. Jag känner mig både glad och ledsen av många olika orsaker.

Last day before Turku

Jag fick också ett galet infall att fotografera alla blommor jag bara fick ögonen på här i kring. Kameran måste ha insett att mitt beteende var rent vansinnigt, så den bestämde sig för att (för första gången) fucka upp alla blombilderna. Det stod bara "filformat okänt" när jag skulle betrakta skönheterna på dataskärmen och så var alla bilderna gråa. Misstänker krångel med minneskortet.

Ja, ibland är det skönt när tekniken sviker. Man får möjlighet att inse att det har slagit slint och man har börjat fota blommor.

Ja, och så har jag sett en mårdhund! Den bara strök över gårdsplanen vid elvatiden på kvällen, var ett urhäftigt skogsdjur som inte riktigt liknar någonting. Jag läste sen om mårdhundar att man har gjort försök att föda upp dom i Ryssland på 1800-talet på grund av den eftertraktade vinterpälsen, men att försöket misslyckades eftersom mårdhundarna inte utvecklar fin päls i fångenskap. Alltså GO MÅRDHUND säger jag bara. Tar ingen skit!

X3M feat. Pandora - Drottningen av Åland

Djeebus. Så har dom gjort en sån här. Och genast drabbas jag av en panikartad känsla av att måsta säga NÅGOT om saken. Den här låten drar nämligen i alla spakar jag har, både obehagliga, nostalgiska och de som gör mig nervös och upprymd. Låten är som ett utdrag ur x3m-trettiåringarnas fyllelyxkryssning tillbaka till nittiotalet. Bland kulisserna kan man ana en doft av kokain och finlandssvensk medelklassparfym. Dansarna är lite för glada och lite för välmående. Färgerna är sådär x3m-granna. Känslan av tillfånat allvar är överväldigande. Man vill att det här ska ses som en rolig grej men i faggorna lurar de anrika fabona med dollartecken i ögonen. Texten är välskriven. ALLA klichéer finns med, och allt som behövs för att det här ska bli en riktig sommarplåga. Lanserad idag. Hallåå. Finlandssvenskt mediefolk har trummat på stortrumman.

Det enda som gör den här låten till en låt från idag och inte från 1998 (då alla de här mänskorna var unga) är det obligatoriska dubstep-inslaget vid 2:00. Jag undrar var ungdomen är i dag och vad dom sysslar med. Äter dom smörgås? Smider dom planer? Jag börjar bli lite trött på dessa halvseriösa parodier på nånting som redan har varit OCH det där att man tror att om man slår in ett stycke dubstep så verkar man nyskapande. Ja, eller så är också dubstep-inslaget en parodi på sig själv. Vad vet man nu mer, när ingen längre vill vara seriös med någonting.
Nå. men såhär är det nu idag. This is 2012 och det här är är ju en FIIITTIGT fängslande låt (jag vill säga "bra låt" men orden klistrar sig fast i gommen på mig. Alter egot: "Du är ju för bövelen MUSIKVETARE. [Hysteriskt huvudskak och svammel om Beethoven] Du FÅR INTE påstå att MASSMUSIK har några som helst kvaliteter). Det är roligt att folk skapar. Hehe. Låten kommer garanterat att sälja bra och spelas minst 10 gånger per dag. Kapitalisterna kan stryka sina kammar i kamelfett. Det här kommer att gå bra.

Kerro tarkemmin...

-"Kerro tarkemmin, miksi et voi kuvitella ostavasi Harpic-tuotetta."
-"WC Duck, WC Kukka..."

Grabbiga revbensspjäll

Jim.

Tomis kök.

Grabbkväll.

Alltså fuck you.

Orm- och fästingdag

Idag har jag legat och slöritat en halvtimme i föräldrarnas trädgårdsgunga och sen sovit ryckigt en timme på det. Var med Mili till veterinären då den fått 1. öroninflammation, 2. skrapsår på benet och 3. röda utslag över hela kroppen. Att welcome to the countryside bara. Dessutom hittade jag en fästing på dens huvud när vi satt i väntrummet, så det var mycket att ta itu med för djurläkaren (vilket också syntes på räkningen, hehe. Och så tog hon t.om. betalt för borttagning av fästing, vilken skitstil. Jag hade kunnat vänta med att ens berätta om fästingen tills jag kommit hem, tagit bort den själv och bjudit familjen på dyr glass istället. Men man kan inte förutsäga allting. Parentesen slut.)
Nå väl, utslagen var bara myggbett och skrapsåret var heller ingenting, örat var infekterat och intresseklubben kan anteckna att nu har vi medicin.

Och så har vi sett en död huggorm och en kopparorm som var delad i två delar. Sen såg vi en snok som väste och var levande och äcklig. Fast den ju inte var giftig så var den äcklig. Jag tog en ormbild av den.

Varning, naturbilder

Idag har det gått trögt, men det var nästan det som var meningen med den här dagen. Jag har gått med ett plåster mellan ögonen eftersom glasögonen mittiallt har skavt upp ett konstigt rivsår på näsroten.

Mili kan i alla fall simma! Ett jädrans plaskande var det men det gick nog med lite guidance från old school-Manda.

Sen skulle den ner i alla vattendrag.

                                   Manda går passgång, dvs som en kamel.

Attans tråkigt med blombilder, men jag kunde inte låta bli. Naturens skönheter alltså.

Och bladskuggor såg jag.

Mossa. Så lustig ser den ut när den består av en massa små delar, som små dynor.

Och såg en sån här nagelspinnare.

Och vi genade genom skogen och jag trodde nästan att jag hade tappat bort mig men så där uppenbarade sig vägen sen igen.

Och jag har låtit mig fascineras av maskrosornas rundhet efter fröbildning.

Och så såg jag en padda. Den bara satt.

När det går år helvete för ungdomen så är det i alla fall inte mitt fel

Nu börjar jag komma i det livsskedet att jag bekvämt börjar se fram emot en framtid utan barn. Det här med barn har varit så jäkla känsligt alltid, svårt att tala om eftersom vi som mänskor (antagligen främst kvinnor) på något sätt i slutet av 20-årsåldern delas in i två läger; dom dom får barn "liksom alla andra" och dom som sen inte får det av olika orsaker, och som allmänt betraktas som lite udda eller som innehavare av nån slags ståndpunkt. Och mötespunkten för de här två lägren blir med tiden allt mer komplicerad. De som har barn upplever stora omvälvande saker som förändrar dem som mänskor i grunden: plötsligt är det inte mer festligt med fylla och parties överhuvudtaget - man har fått något mycket viktigare att tänka på. Och de som inte får barn slirar ofta allt mer ut i periferin och bygger andra världar kring sig, hittar på orsaker till varför de absolut inte vill ha barn och skymfar alla som har barn så mycket de bara hinner, talar om hur tråkiga barnfamiljerna har blivit och "hur dom isolerar sig nuförtiden" och blabla.

Tidigare var jag helt övertygad om att jag skulle ha barn, eftersom jag generellt faktiskt är en ganska normal typ som har mina nycker, men som ändå gör saker som det någorlunda förväntas av mig. Sen när jag mitt i allt fick en vettig pojkvän också, gjorde hormonerna sitt och jag var alldeles kollrig av alla tankar om det kärleksbarn min kropp skulle villa producera tillsammans med honom. Det var alltså främst tankar på hur fantastiskt det skulle kännas att hålla i och ta hand om ett litet varmt knyte som faktiskt dominerade min tankevärld, och det fanns inget rationellt i det resonemanget - enbart en lite egoistisk önskan om att villa dela på något fint tillsammans med nån man tycker om. När jag tänker på det nu så hade det faktiskt varit "den enkla utvägen" - där hade man för evig tid bundit sig fast vid någon och sett till att man minsann har en uppgift att koncentrera sig på för resten av livet. Det skulle inte ha varit så mycket snack efter det, liksom. Får man barn så tar man fantamej hand om det.

Nu då förälskelsen och hormonerna har lagt sig (excuse me mr, but that's how it works) börjar jag bli så jäkla lättad över att det aldrig blev något mer snack om barn för min del. Och hur fånigt det än kan låta, så är det till stor del hundens förtjänst att jag nu helt har sluppit de knasiga tankarna på förökning till en redan hårt överbefolkad värld. Ja, föräldrar kan ju tycka att vi barnlösa alltid kan dra fram det där välgörenhetskortet när det blir snack om barn och varför man inte vill ha dom, att "ja, de barnlösa kan ju alltid säga att de gör planeten en tjänst men egentligen är de bara egoister med enbart egna intressen". Men det konstiga är, att jag är helt övertygad om att barn antagligen hade gjort mig mycket lyckligare som människa. Ändå vill jag avstå från barnskaffandet, och den främsta orsaken till det är att det finns så mycket pissigt här i världen som jag egentligen inte skulle villa utsätta någon för. Jag skulle inte stå ut med en gråtande liten varelse som anklagande skulle se på mig och yttra orden: varför gjorde du mig? Jag ville aldrig bli född. Tanken på ett sånt scenario ger mig gåshud bara som det är just nu.
Därför är jag feg och köper en hund som blivit dåligt behandlad och som jag kan VARA SÄKER PÅ att får ett bättre liv på grund av mig.
Men det finns också andra orsaker till att jag inte vill ha barn och här kommer jag nu med en ytterst personlig, redogörande lista:

1. Hunden har väckt mina modersinstinkter och jag får ta hand om en redan född varelse utan att behöva producera en ny, dvs en mänska som sen hamnar växa upp i en enligt mig grymt hård värld som jag själv inte ens trivs speciellt bra i eller har så värst lätt att leva i.

2. Vänner får barn med jämna mellanrum. Man kan umgås med dom, ta hand om dom och vara med och leka med dom och ha det skoj och uppfostra om det behövs, what ever. Det är inte som att man förnekas barn bara för att man själv inte producerar dom.

3. Jag får i och med hunden uppleva "det där stora som förändrar en" (nä, ok det får jag säkert aldrig, men what ever) i och med att jag konstant måste vara till för nån och se till att nån mår så bra som möjligt. Med andra ord lär jag mig det här om ansvar (som jag ju aldrig annars hade lärt mig, eller hur?).

4. Jag har tid att reflektera över saker som dessa: varför mänskor gör som de gör, hur kärlek "fungerar", hur man skulle kunna förbättra omständigheterna för existerande mänskor och djur osv.

5. När det går år helvete för ungdomen så är det i alla fall inte mitt fel.


De enda som jag tycker lite synd om i och med mitt beslut om att inte skaffa barn, är mina föräldrar. De får antagligen aldrig några barnbarn och mamma sa uppgivet idag på skogsstigen när hunden fjantade omkring, att "det var det barnbarnet det". Men jag som mänska har inte nån skyldighet att leva upp till mina föräldrars önskemål. Dessutom kan man prata med mina föräldrar, dom är vettiga. Dom förstår när man har en åsikt, även om mamma tyckte att det nog behövs mer folk till Finland, muahhahha.

Family Saturday

Idag åkte jag ner till Vessö, en bilresa med kakaduor i bakluckan och hund i baksätet. Precis när vi svängde in på den sista vägstumpen spydde hunden så att brorsan var tvungen att sitta med spyor i famnen i fem minuter, vilket naturligtvis var oerhört festligt.
Senare var fåglarna installerade i uteburen, Nefi höll en skränig papegojserenad inspirerad av mås, och vi skålade i rött skumvin. Pappa blev utvald till att hålla ett tal som skulle vara uppsluppet, men blev ganska plumpt då han gratulerade mig för mina skolprestationer (hallå, jag fyller 32) och brorsan för att han äntligen har fått en diagnos (hypomani). Sen visade pappa bilder av sig själv då han på första maj hade äventyrat sig ned för en stentrappa och slagit hål på överläppen så såret formade en hitlermustasch. Han visade också sin nyinförskaffade tavla som föreställer ett åskväder.
Alltså om man inte har gillat sin familj innan, så lär man sig med åren att göra det.

Ännu ett inlägg om teater

Vet ni när man får lust att skriva något man absolut inte får som kommentar åt nån på FB? (Nää. Ingen kan relatera.) Som när jag just ville skriva "jag hatar teater" under en oskyldig uppmaning till folk att gå och se på en viss föreställning.
Men fy äckel vad jag (i allmänhet) avskyr teater. Det kan ha att göra med att jag som yngre var så jäkla fascinerad av skådespelare, för att sen senare upptäcka att största delen är stroppiga douchebags, som hör till den mänskotypen som ska utropa saker belevat hela tiden och slå sig för pannan och skratta överdrivet högt och gud vet vad. Teaterfolk ser sig som snäppet bättre än vanliga mänskor, enbart för att de har kapaciteten att leva sig in i en annan mänskas liv och (oftast dåligt) härma en annan människas personlighet. Alltså wow. Sen säger de sina repliker på ett konstlat sätt, eftersom det konstlade i deras besudlade teateröron låter naturligt och äkta, så som människan (enligt teaterfolk) BORDE prata (läs: inte som de lägre samhällsklassernas slang och tjafs). Och sen ska man som publik sitta o se på de mest konstlade situationer som om de vore riktiga. Nä, ta mig till en förortskrog.

Hej kära skrytblogg,

Idag fick jag en femma i kandidatuppsatsen (deja vu Nykarleby 2005). Med andra ord har man återigen bevisat att det inte krävs mer än en snabel till hjärna för att göra väl ifrån sig i samhället och i universitetet. Lite sand och en plastbunke. Stroganoff, piff poff.
Äsch, det är fånigt att bagatellisera en hård prestation-telefon-balafon-streptosfon.
Sämre humör kunde man vara på.