Mänskor i diktaturer och sånt

Under de senaste dagarna har jag fått upp intresset för Nordkorea och vad som döljer sig under den där bländvita fläcken på Google Maps. Jag har tittat på lite spännande och faktiskt också underhållande dokumentärer, känt mig konstig och undrat vad som är fatt med folk.
I Nordkorea ska man som utlänning lägga en bukett med blomster framför Kim Jong Sungs (eller var det Kim Jong Ils) gigantiska staty, så betraktas man med större respekt av vakterna. För jo, om man är en av de otroligt få som har turen att få ett visum till Nordkorea, så kan man endast resa omkring med personliga vakter som bestämmer vart de för en. Man är i princip strandsatt i ett hotell på en ö mitt i staden Pyongyang och reser endast därifrån tillsammans med vakterna, som tar en till olika museer, monument och utställningar som endast har två uppgifter: 1. att berätta hur illa omvärlden och speciellt Amerika och Japan har behandlat Nordkorea, och 2. att förklara vilket fantastiskt land Nordkorea är och vilken otroligt begåvad, givmild och storsint ledare landet har. Så här var det i alla fall för ett par år sedan, och knappast har nu nån större förändring skett.
Vill nån se en riktigt underhållande dokumentär om ett litet filmteam som tar sig till Nordkorea, så rekommenderar jag varmt den här: Vice guide to North Korea. (Varning! Varning! Ni som är belästa och kan saker på riktigt, och hellre tar reda på saker själva än kollar in ett amatörteams upplevelser, bemöda er inte om att se på den här dokumentären. Hälsar pretto-J som "vet allt det där redan".)

Det som slog mig medan jag såg bland annat den här dokumentären ovan, är vad just såna här ledare som Kim Jong Sung & Jong Il samt Mao åstadkom(mer) med sina folk: hur ett folk kan bli så hjälplöst hjärntvättat men samtidigt så rörande överens, så unisont i samklang, liksom förenade i en tro på nånting helt galet, en tro som är så starkt sammanförande att jag misstänker att vi i väst aldrig kommer att förstå vad det egentligen handlar om.
När jag var i Beijing nån gång 2008 (ja, jag är så sjukt berest) och hälsade på i Maos mausoleum, var jag konfunderad över massan av kineser som fortfarande vallfärdade till mausoleet och köpte blommor som de lade vid ingången (blommor som sen plockades bort och såldes om och om igen). Mänskorna var var uppriktigt berörda, grät och var fortfarande känslomässigt involverade i Mao, trots tiden som gått, trots att de vid det här laget torde veta att Mao var ett arshål. Man undrar om inte själva effekten av att många miljoner mänskor tror på en enda ideologi, är större än själva ideologin? Vad jag försöker säga är kanske att en kollektiv kraft och ett kollektivt medvetande, det är jävligt starka grejer det. Fruktansvärda diktatorer som Kim Jongarna eller Mao sätter såna griller i huvudet på folk, att det tar flera herrans generationer för dem att bli bortglömda.


"En bukett med blomster." Varför skrev jag så tokigt där i början? Blomster. Vilket knasigt ord, hur ska man ens använda det?