Igår sjöng jag lite för första gången på en massa månader, och det är nog något speciellt med det där sjungandet, det är så energigivande. Jag kände igår att den där stora trunten finns nånstans bakom axlarna, där inne sitter den och lurar och tänker väl sig komma ut nån gång mot slutet av sommaren. För sådär är det - sjunger man inte så blir man stel, tyst och osäker, rösten ens blir pipig och smal som en tvättlina. Det kan gå gradvis, att man bara slutar och inte märker att man kryper bara djupare och djupare in i sitt skal. Hur mycket jag än spelar dragspel och lär mig samspel och att gilla andras låtar och what ever, så mest tycker jag ändå om att sjunga. Det finns ingenting som känns som att sjunga, ingenting som kan ändra på ens varande så till den grad som sjungandet, jag menar fysiskt. Man kan vakna just stel och osäker, vara grumlig i ögonen och på dåligt humör, och så får man en bra sångupplevelse mitt på dan och går till sängs som en HELT NY fucking människa.
J:s mamma däremot, pratade om en energigivande MADRASS, Bemer eller Bemera hette den visst. Man ska ligga på den i 8 minuter så får man nån slags strålning som går rätt in i kroppen och orkar vad som helst efter det. Med en sån madrass kunde man ju lätt höja pensionsåldern till 85. Det här måste vi hålla jävligt tyst om.
Till sist, lite deprimerande poetri:
sicket ok att bära
inget lok att dra
svalnat kok att sörpla
(och ett sjok kaká?
tjocker bok, hurra?
men en snok, så bra?
Hittar inte på nån bra sista rad tyvärr.)
No comments:
Post a Comment