Buss till Åbo

Bussresa hem till Åbo, ofta underhållande eller extremt irriterande, allt beroende på om man kan avreagera sig på något sätt. Till all tur har jag laptopen med, som en välsignelse att veckla ut. Får också den sista privata sittplatsen på bakbänken, har med andra ord turen att slippa dela bussbänk med någon. En nödvändighet ibland, jag vet, men man har blivit så bortskämd med de finska bussarna. Man ska fan få sitta ensam i sin bänk, annars surar man hela vägen hem.

Två turturduvor i övre medelåldern sitter intill mig och dricker vin ur plastglas, äter baguette och fotar varandra när de pussas. Man vet att dom inte har varit tillsammans länge eftersom karln sen tar fram TRE sorters godispåsar för dem att välja och vraka ur. Han har med andra ord inte ännu listat ut hennes favoritgodis, och så är de i den där fasen i förhållandet då man låtsas att ingen nånsin kan bli fet, på något sätt. De vräker i sig because they found lööv.

Fyra finlandssvenska lärare åker hem från nåt slags seminarium. Alla har dom små sommarkavajer. De har lyssnat på folk som pratat om saker de redan har glömt, och nu läser de tidningar och kommer med snusförnumstiga kommentarer om allting. En av lärarna (som ser sådär totalt oberörd ut hela tiden, som lärare ofta gör) har en lärarfrisyr: dvs en helt vanlig, kort frisyr med en CRAZY ORANGE BORSTLIKNANDE PLATÅ mitt på skalpen. Lärarna läser ÅU, KP och PK. "Hon skriver jättebra", kommenterar någon en kolumn. Lärare kommenterar alltid bra skrivande, men när de själv skriver blir det inte så jävla bra, faktiskt. Därför är dom väl lärare: dom har en bra förmåga att överblicka situationer och kan peka ut förmågor och odågor, men själva har dom inte nödvändigtvis så mycket att komma med. Därför diskuterar dom terrassmöblemang och kommer sen in på fenomen som är "typiskt lärare". Jag vet inte om man i andra arbetsgemenskaper diskuterar kring sin egen arbetsidentitet så mycket som lärare? Sen kommenterar dom Niinistös och Wetterstrands skilsmässa, som tidningarna så klart har sett sig tvungna att ta upp som en nyhet.

Så ringer J och beskriver skitighetsgraden i mitt hem. Att det är mull på pianot (jag vet), att det finns tre skitiga golfbollar där som man breder smörgås (jag vet), att det är så typiskt mig att ha en tygpåse med strumpor och underkläder liggande i köket. Jag känner mig schizofren som nyss har varit hos mina föräldrar och diskuterat deras oordning, deras likgiltighet och obefintliga hantering av kylvaror, samt det likaså obefintliga skötandet av hund. Sju fästingar plockade jag från deras hund, varav en hade dött av sig själv, vete fan hur länge den hade hängt med.
Ja, man är så mycket på en gång. Det här blir långt nu, men nu ska jag avsluta. Imorgon ska jag på jobb. Det är scary shit. Jag känner mig både glad och ledsen av många olika orsaker.