Monstermarianne-katastrofen 2

Här var det egentligen meningen att jag skulle posta en bild av den perfekt målade (Monster)Marianne så att ni kunde komma med kommentarer om hur fantastisk och talangfull jag är och jag kunde svara med ett "nämen äsch". Men Monstermarianne blev aldrig speciellt lyckad, jag fick nöja mig med att leverera en medioker tavla, något jag verkligen HATAR att göra, något mediokert, haha. Jag var så inpå benen besviken när inga hurrarop kom och jag istället fick trycka undan mina ursäkter och bara försöka svälja det att jag helt enkelt inte lyckades. Blä.
Men sen, efter att ha pekat ut alla svagheter i porträttet av mamma, så tyckte pappa ändå att det passade sig att önska sig ett eget porträtt till sin annalkande 60-årsdag, så jag fotade honom med hunden i famnen. Det är av någon anledning så svårt att få pappa att se någorlunda naturlig ut på foto, så den enda bilden som lyckades ens lite var den här då han använder alla armkrafter till att vrida hundens huvud mot kameran samtidigt som han försöker le avslappnat. (Den här hunden är nämligen särdeles vettig på många olika och märkvärdiga sätt, t.ex. ser den alltid artigt bort vid konstiga och onaturliga situationer.)


För övrigt har det varit bara snöfall och rusk men idag skiner solen så helilettans hjärtans varmt och nära så man känner vårdepressionen ta ett riktigt stryptag om nacken. Om halsen menar jag. Man stryper med hals.

Would you please stop filling my Facebook homepage with BABIES?! Thank you, so long.

En gammal klasskamrat från fotoskolan har köpt fotoutrustning, flashiga paraplyer och sånt. Och vad fotar han? Jo, sitt barn. Krypande baby på skinande vita lakan. Baby härifrån, baby därifrån. Perfekt baby i perfekt skuret foto. Baby med förvånade ögon. Oskuldsfull baby som inte vet om vilka omständigheter den satts in i. Ovetande baby, så äkta, så allt annat än oss besudlade vuxna psykiska vrak. Fundersam baby. Kontemplerande baby. Sittande baby, liggande baby. Baby som suger på hand. Klättrande baby. Gråtande baby, skrattande baby.
Och så en ny baby. Peter Jonathan Hans-Flås Borgström, 3 månader. Nils Gustav Emil-Petrus-Herreman-Jonasson-Axel-Skurburk-Fergusson, 6 månader. Brianna Emilia Mopp-Ängel Regnbågsrabatt Plastkass-schwung Fjåsk, 2 månader, Tomat Filipp-hans Semmelfot Jörgensson, femton månader.

Wow, ni kan knulla. Ni har upptäckt förmågan att föröka er, grattis. Det är ju inte bara den mest grundläggande förmågan en mänska har. Folk med en halv hjärna kan knulla, men inte använda preventivmedel. Jamen grattis till ert bidrag till överbefolkningen. Grattis till ett nytt liv i vilket ni slipper se på varandra och upptäcka fel och ojämnheter, istället kan ni sätta all energi på att bråka om hurdan färgs mössa ungarna ska ha.
Ok nu blir jag elak. Men jag förstår alltså inte vad det är som är så fantastiskt med folks babysar och varför en bild på en nyfödd baby ska få 68 likes på FB men en länk till en ny lag som främjar mänskliga rättigheter får typ fem.

Dessutom ser alla babyfoton exakt likadana ut. De enda som får något ut av babyfoton är a) föräldrarna b) mor- och farföräldrarna och c) själva babyn, tie år senare.
Det är sen annat med barn som vuxit till sig, bär kläder och som fått (lov att få) någon slags personlighet. Såna foton kan jag förstå och till och med relatera till. De handlar om små mänskor, även om jag också tycker att man kan bespara de små mänskornas påhittigheter tills de själva kan skriva om dom på Facebook.
...om inte jorden har rämnat innan dess och vi och alla små babysar har brakat ner i ett gigantiskt svart hål.
Förlåt.

Monstermarianne-katastrofen

Nu är det bara tre dagar kvar för mig att trolla fram en Rembrandt-version av Monstermarianne. Hittills har hon haft cirka 4 olika ögon, 5 olika munnar och kanske 10 olika versioner av rynkor på olika ställen, för att inte tala om alla olika färgversioner av Monstermarianne som har kommit och gått.

Monstermarianne kan stå orörd och bortglömd i en vecka men sen på 15 minuter händer det grejer. Här får Monstermarianne ny foundation och ny mun.

Det närmar sig med Monstermarianne men ännu ser hon ut som om hon hade blivit körd ett varv i torktumlaren.

Island är ett konstigt land

En sån här kväll funderar jag på varma källor och hur det kommer sig att Island t.ex. inte är ett varmt land, eftersom det nu har så tunn jordskorpa (tydligen) med alla vulkaner och alla varma källor man kan simma i. Man tycker att eftersom det pyser upp värme ur jordens inre så skulle det i sin tur påverka klimatet som skulle bli närapå tropiskt. Men nej, så är där inte ens träd.

Pärlor åt grisen

Åh suck. Om det finns nån som har känt sig lite smått ineffektiv sådär på sista tiden haft lite prestationsangst eller sånt onödigt, så kan man ta det lugnt nu, för jag är värre. Jag vet inte vad det är med mig, eller vad man ska göra åt det, men det finns inte nån chans till förkovring här just nu. Jag kommer inte upp ur soffan. Jag SKITER i kandin, skiter i mors porträtt, lagar makaroner med burk vita bönor direkthälld dit i, går omkring i kalsånger med alldeles för lös resår, har köpt kex och mörk choko och glass och så är det bara att trycka i sig medan man ser på American Idol. Jag vet inte ens vart hela den här veckan har farit, eller vad jag har gjort med den. Jag vet bara att jag inte har några som helst problem med att få tiden att gå. Jag har varit ute kanske tre gånger, som längst tog jag ett varv ut till Halis, helt enkelt för att se om benen ännu höll. Dom höll nog, me sen blev man ju styv. När jag sätter mig ner i soffan kommer ett moln av gråhet över mig och tanken på vad allt man skulle kunna göra får mig att villa göra absolut ingenting. Kan nån analysera det här? Hahaha. Jag valde bara en kurs till den här perioden för att jag skulle vara aktiv på andra håll ju, inte för att jag skulle försoffa mig totalt. Men ge en hög pärlor åt en gris bara, såhär går det sen.

New age-tanter

Oj nej, nu är det fullmåne igen och new age-tanterna kryper ut ur sina hålor. Nu ska det trummas och hojlas och yogas och bes till högre krafter, sen ska ryggar smörjas in med eteriska oljor och kristallerna ska fram och sen ska det dansas i samklang med naturen.
Ni vet, newagearna; dom är naturligtvis vegetarianer OCH ayur veda-dietister OCH feminister OCH hbt-förespråkare OCH shamantrummare OCH trolltroende OCH horoskopläsande OCH buddhister OCH drömtydare och allt det här ska ut på FB sedan de fann den här kanalen för spridning av sin dynga, ALLT. Att idag är den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning och omskärelse. Så vaginan, muttan, fittan är inget fult ord. Underförstått: JAG HADE BARA EN GRYM LUST ATT SKRIVA FITTA, FITTA FITTA, VAGINA, VAGINA, KUK, SLYNA FÖR JAG HAR UNDERTRYCKT SEXUELL FRUSTRATION SÅDÄR NU KÄNNS DET BÄTTRE. Eller idag är det samernas nationaldag! JA INTE FÖR ATT JAG HAR NÅGOT GEMENSAMT MED SAMERNA MEN.. DÄRIFRÅN KOMMER JU MIN TRUMMA, MIN SHAMANTRUMMA OCH DIT HAR JAG VARIT PÅ UTVECKLANDE KURS I MEDIAL UTVECKLING FÖRRA ÅRET OCH JORDEN OCH HIMLEN BLEV ALLDELES HEL OCH JAG FÖRÅT MIG NÄSTAN PÅ EKO-SPELTBULLALÄNGD.
För mig får man gärna tro på vad man vill och knasa till det all hjärtans gärna, men lite självkritik hade väl inte skadat? Och lite mindre av det här narcissistiska utsvävandet på Facebook - ALLA SKA VETA ATT JAG GÅR OCH BLIR ETT MED NATUREN MED MIN SHAMANTRUMMA NU! SEN NÄR JAG KOMMER IN TILLBAKA SKA JAG SVAMLA OM HUR FANTASTISK KONTAKT JAG FICK MED ALLTET, OCH SEN SKA JAG LÄNKA TILL ETT INLÄGG SOM HANDLAR OM ATT LÅNGT HÅR ÄR LIKA MED ANTENNER SOM I FORNA TIDER FUNGERADE SOM MOTTAGARE TILL INFORMATION OCH TYDDE PÅ STOR INTELLIGENS. SÅ ATT POJKAR SOM HAR LÅNGT HÅR ÄR SMARTARE ÄN POJKAR MED KORT. DET ÄR HELT SANT, DÄRFÖR SKRIVER JAG MED CAPS LOCK.

Åka tåg

Jag ska till Helsingfors idag, på valvaka hos kamrat Pia och det ska bli så sjuukt spännande. Jag ska åka tåg och allt världens. Gå via en Siwa och köpa nåt slags bakverk. Så gör man när man ska på visit, nämligen, man tar med sig något.
Sen har man väska med sig med pyjamas och tandborste och lektyr till tågfärden, såklart. Även om man kommer att sitta och dumglo på landskapet utanför samtidigt som man lyssnar på och processar varje ord som sägs i vagnen, så det är ju fullkomligt omöjligt att läsa ändå. Men man har i alla fall bok med. OM man skulle bli ensam i en vagn och fönstren skulle vara igentätade.
Nej nu är jag så nervös att jag måste gå, vilket jag måste i varje fall om jag ska hinna med treans tåg.

Basses serieblogg

Nej, nu måste jag tipsa om ännu en bra sida, Basses bästa. Speciellt med den här Basse är att han är finlandssvensk och rolig. (Ja exakt, den kombon!) Han tar upp finlandssvenska personligheter och sånt i sina serier utan att det blir krystat, och så är han vass som en synål, skarp som ett egg och träffsäker som en pilbåge. Han ritar dessutom en serie per dag och gör han det inte dyker det sen upp en serie som förklarar varför han uteblev med en serie den där ena dagen. Tala om pliktkänsla.

Mognadsprovet

Ja, emedans jag här lär mig studera, så har det kommit upp ett ord som roar mig: mognadsprov. I något skede ska man alltså avlägga ett mognadsprov som ska avgöra om man är tillräckligt mogen då, eller något. Jag har inte tagit reda på vad exakt det är som ska definiera ens mognad, men man kan ju föreställa sig hur ett mognadsprov skulle kunna se ut.

Dagens fråga blir alltså: Vilka frågor tycker du att man borde ställa i mognadsprovet?
Ett par spontana förslag:

Kan du hantera kritik?
Klarar du av att diskutera med fler än tre människor utan att få tunghäfta och inte veta vems parti du ska ta?
Klarar du av att ringa och byta elbolag?
Klarar du av ett kassabesök?
Vad anser du om fri marknadsekonomi?
Hur många dagar klarar sig människan utan vatten?
Beskriv den perfekta smörgåsen. Motivera.

Flickvänner som tråkiga byråkrater (del 2)

Jag skrev nån gång tidigare om könsroller i förhållanden och hur flickvänner ibland förvandlas till de som tar hand om allt medan pojkvännerna förväntas vara barnsligare och busigare. Nu hittade jag ett blogginlägg som beskriver exakt samma sak så jädrans bra! Och dessutom definierar hon 30- och 40-årskrisen ur intressanta synvinklar, tycker jag.
Här skriver Isobel om en annons som prickade in tre av hennes hatuppfattningar om världen: Att män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.

Rumpbortdomning och Monstermarianne

Igår försatt jag mig så till den grad att en del av min rumpa domnade. Idag är det lördag och uppsatser och sånt får hållas i sina högar, word-dokument får stillsamt sova i sina mappar. Jag ska resa mig ur min urgröpning och fortsätta med Monstermarianne - alltså porträttet av min mor som ska vara färdigt till den femtonde februari.

Monstermarianne är för bred, och utan högeröga. Nu ska vi beskåda en förvandling; Monstermarianne ska bli Marianne och vara snygg, personlig och realistisk.












Monstermariann en halv timme senare... satan.

Kandidangst

Jag vet inte varför jag försätts i ett zen-tillstånd så fort det är meningen att jag ska koncentrera mig på min kandidatuppsats. Tanken på att analysera ordval, formulera mig på riktig svenska och peka på riktigheter och oriktigheter får mig att slappna av, riktigt ordentligt, sjunka djupare och djupare in i björnpälsen.
Det här är annat än när jag skrev uppsats på samma nivå i Nykarleby för sju år sedan. Då svamlade jag om konst, öknen och tillfälligheter och hur det kom sig att jag drog med mig en grön hatt genom Västafrika. Inte hade jag varken analysdel eller hänvisningar, men vänliga dunkar i ryggen fick man ju.
Nu är det universitetsnivå och till och med pärmen ska se ut på ett visst sätt. Samtidigt som jag tycker att kandidatuppsatsen ter sig som en ganska lätt uppgift i jämförelse med annat, känner jag en stor press på mig att prestera bra; jag är ju över tretti, för bövelen, jag borde ju egentligen hålla på med tie gånger mer avancerade saker, bidra till samhället och dra in pensionspengar.
Min gamla mor oroar sig ibland för min framtid och frågar vad jag ska göra om jag inte har nån pension att lyfta när jag är över sexti. Då brukar jag svara att i såfall tänker jag svälta ihjäl. Där slutar den diskussionen.

"Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"

Jag tröttnar aldrig på att bläddra igenom främmande människors fotoalbum på nätet. Det ska inte va några pretentiösa artsyfartsy album med bilder som är skurna och har baktankar och emotionella anspelningar, det ska va VANLIGA JUNTTIBILDER, PRRKELE. Sen jag gjorde en profil åt Fjutte på FB har jag ju fått en hel del myskoga papegojvänner from all over the world och dom har sen i sin tur en hel del fotoalbum med de festligaste bilderna man kan tänka sig. Som den här. Tanten (hehe, tanten) har just fått barn och då ska kamerorna så klart fram. Bilden är så beskrivande av vår tid, tycker jag, av vårt dokumenterande samhälle. Så fort det händer saker, eller man ser nån fin blomma, eller man ser en cykel som är opphängd i en telefonstolpe, så ska kameran vara där så att man sen ska kunna titta på hur det var. Jag har själv nån gång kommit på mig med att gräva efter kameran just när det händer nåt häftigt, och så har jag missat hela företeelsen. Sådana händelser gör mig misstänksam.

Till en annan bild ur samma album:

Här gifter dom sig utstyrda i karatemundering. Alla har måstat klä sig i karatekläder, bara prästen slapp. Alltså USA... "Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"

Varför papegojor inte hör hemma inomhus, orsak 274

Försöker koncentrera mig på kandidatavhandling medan två skrikiga racerhelikoptrar till papegojor drar loopar kring taklampan och sätter sig på fafas väggbonad från 70-talets Haiti så jag får skrika och vifta åt dom så att dom ska gå och sätta sig nån annanstans.

Att försöka skriva och hålla tankar i huvudet tillsammans med papegojor i rummet blir ungefär såhär:

"Strang undviker att //SKRIIIK// definiera vad ett ”band av rang” är. En stor del av spaltutrymmet går också åt till att //SKRIIIK// utförligt beskriva vad musikerna gjorde eller //TYST, FÖR FAAAAAN!!// såg ut (glada, stundvis rörda). Östman drar sig heller inte ifrån att //SKRIIIIIK, SKRIIK SKRIIIIK - KLAPP-KLAPP-KLAPP// tillskriva Salo förlöjligande //HÅÅLL KÄÄÄFT!!!// attribut som tydligt ska framhäva honom //FLÄPÄ-FLÄPÄ-FLÄP-FLÄPÄ-FLÄPÄ// som en icke-maskulin och alltså harmlös och ofarlig artist."

När jag tröttnar och låser in dom i buren, så kör dom med "the crazy cage-bird trick" och börjar springa sidlänges av och an på pinnarna så de ser ut som viltfångade brasilianska grönpapegojor som varit inlåsta sen sextitalet, och jag kan inte annat än släppa ut dom igen.

frågor om värde och för lite sömn-nätutvältning

Jag skriver alldeles för mycket här nuförtiden. Att man börjar välta ut allt som man har på hjärnan här på nätet brukar ofta vara ett tecken på att man håller på att spåra ut lite grann, att man söker bekräftelse, att man har tappat omdömet och plötsligt tycker att allt man vill säga har nåt slags värde. Allt emellanåt ställer jag mig frågan om vad jag vill med det här stycket nätutrymme som är bara mitt? Tanken är alltid svindlande, att man har rum här att säga precis vad dom helst, att jag har makten att göra det här till vad som helst för en blogg ju. Det är antagligen därför som det här är och förblir en blogg utan ett tema, för jag är en mänska utan ett tema.
Det här med makt och vad man får göra har tydligen alltid varit ett stort ämne för mig, för det har tagit typ hela mitt liv hittills att förstå att man faktiskt får göra precis vad man vill. Det är klart att jag alltid har vetat att det är man själv som ansvarar för hur allt blir i ens liv osv, men det är alltid lättare att sätta andras krav framför sina egna, till exempel att måla bilder åt andra för att dom ber en om det, innan man börjar måla bilder som man verkligen själv tycker om och som inte är åt någon alls. Det här har jag blivit kritiserad för av såna som verkligen bryr sig om mig, att jag fantamej aldrig bryr mig om mina närmaste men nog håller alla deadlines och ser till att göra allt det som utomstående ber mig om att göra. Det här sånhäna beteenden man måste bryta. Och jo, det finns alltid en ursäkt att slippa göra det man egentligen vill, och däri ligger kanske en slags rädsla för att det man sen gör som är "helt ens eget" ska visa sig vara bara värdelöst skit. Sen kan man ju då fråga sig vad som är värdelöst skit och vem som just definierar vad som är något av värde, och är det först sen när någon annan visar sitt intresse eller sin uppskattning som något visar sig vara värdefullt? Och ja, om man inte vågar, då är man ju en feg vekling som bara förtjänar att jobba för andra i hela sitt liv. Ja, det här har jag varit inne på tidigare, och inte är det nån klarhet i det här, inte. Jag längtar fortfarande till skogen och självhushållet, av givna grunder. Kaffe eller tupplur, det är frågan.

Nymfkakadoja

Papegojornas och mitt förhållande går ungefär ut på att dom skitar ner och jag städar opp. Jag kan inte påstå att jag har nån direkt glädje av dom som man har av en hund till exempel, annat än den glädjen över att jag håller dom vid liv. Jag kunde lika gärna lämna ett berg av fågelmat mitt på golvet och sticka iväg till Sydamerika för ett år, och papegojorna hade knappast saknat något, tvärtom hade de med nöje ombonat lägenheten till sin, kackat överallt, häckat i vedlådan och hackat sönder lister, rivit ner tapeter och vänt upp och ner på blommyllan.
Ibland när jag går omkring och städar kring deras bur, blöter upp trasor och torkar upp fågelskit, gnuggar bort fågelskit från lister och golv, så känner jag mig som en vårdare på ett ålderdomshem. Papegojorna är som dom ilskna och dementa patienterna som fräser åt mig om jag dammsugar lite för nära deras bur. De vaknar upp till varje ny dag som om de aldrig hade upplevt den förr, sträcker på vingarna och plockar i sig samma mat som alltid utan att varken klaga eller vara entusiastiska. De blir alltid lika förvånade över en telefonsignal "vafan va det där?!" eller vad som helst för ljud som skär igenom vardagsljuden, tigger mat men slänger omkring sig den när man väl bjuder. De låtsas att de inte är intresserade av nya grönsaker eller leksaker man hänger upp, men drar ivrigt i sakerna när man inte ser. De sitter fisförnämt på soffkarmen och putsar sig igenom hela fjäderskruden, och när man ska hjälpa till och peta lite i nacken på dom så som man fick förut, skriker de förskräckt till som om de sa att "vafan gör du?! mänskojävel". De gnabbas, näbbas och slåss om vem som ska få sitta var, men ibland sitter de tysta med halvöppna ögon och spänner ut fjädrarna så de ser ut som två kottar.
Det var det om papegojorna.

It can happen

Något konstigt har hänt. Det har varit presidentval i Finland och jag är inte missnöjd och uppgiven. Jag är inte cynisk och full av missanpassat gapskratt; jag är lugn, tyst och hoppfull. Haavisto gick överraskande till andra omgången och det är karnevalstämning på FB (så mycket karnevalstämning som det nu kan vara på internet, men i alla fall).
Nu röstade jag ju inte på Haavisto, men man kan vara nöjd ändå för han är ju inte ett fullständigt rövhål, vilket man brukar ha känslan av att dom här toppen-eftersträvande gubbarna alltid är. Han var mitt andra alternativ och han skulle nog mycket väl kunna representera ett sånt här land som Finland. Jag skulle faktiskt vara jävligt stolt över att komma från ett av de länder som först fick kvinnlig rösträtt i världen OCH, i fall Haavisto nu lyckas: första landet i världen med gay-president! Eller? Dom säger ju i och för sig att James Buchanan "certainly was gay" men det är ändå ingenting officiellt, väl? Nog måste väl Haavisto vara den första som offentligt går ut som gay. Tänk vad det kunde innebära för eventella besök i Västafrika och sånt. Vilken potentiell rollmodell för världen det finns i den här karln. Och lyssna nu, kapitalister: om Haavisto blir president så kan Finland potentiellt bli ett land som gay peeps from all over the world vallfärdar till, which means MONEY. You heard me bastards, money flooding in from everywhere. Så till och med ni borde vara nöjda.
Huvudsaken skulle nu vara att inte låta den där fåntratten Niinistö lura sig till presidentposten, för han är bara en karl, en karl bland karlar som uttrycker sig vagt och aldrig svarar på frågor och som ser konstig ut när han ler, en typ av typer som inte skulle komma med något som helst nytt till historien.

Varför jag ska köpa radio:

Shit! Nu händer det grejer alltså. Nu kokar det i dom stora grytorna. Nu är Megavideo nere. Piratebay tidigare i veckan, och så nu; Megavideo. 20 nya tweetar i minuten, folk som inser: "I DIDN'T REALISE MEGAVIDEO HAD BEEN SHUT DOWN TOO, OMG NOOOOOOOOOO."
Jag kommer att tänka på ett scenario: Man skulle sätta på datorn, ansluta nätet, öppna Chrome, men nä, att no connection. Förtvivlat skulle man dra in och ut mokkulahelvetet, svära och försöka ändra på inställningarna, vånda sig över macen, prova PC:n, stänga av, prova igen - förgäves. Man skulle prova hos nån annan och upptäcka - inte fungerar det här heller. Man skulle gå ut, till skolan kanske. Till datasalen kanske, eller ASA-huset. Nån skulle ha hört att internet är nere. Vadå att internet är nere? Ja, att internet är nere, att nån har släppt en brakskit över dom stora servrarna, ingenting funkar. Det finns ingen Facebook att kolla, ingen nät-HBL, ingen Iltalehti, inget väder att *egla, ingen blogg att skriva. Man skulle få sätta på radion och gå till nån som har teve och lyssna där vad dom har att säga, läsa morgondagens tidningar. Det skulle vara lite som bombhot eller strömavbrott. Folk skulle måsta samarbeta. Man minns ju inte alls hur man gjorde innan ens!?
Tanken är naturligtvis skrämmande men också jävligt spännande. Det skulle spritta i benen på en, rycka i muskler som inte har använts sedan 1994. Nånstans i en skulle nån liten jävel ropa att är jag fri nu? På riktigt?


Såhär står det i rutan när man försöker gå til megavideo dot com.

Det fånigaste tycker jag att är de där amerikanska örnarna som spänner ut vingarna för att visa hur superscaryga dom är. Kommer ju direkt att tänka på mina kakaduor som kör med exakt samma trick:
Oja oja, jag är en skitfarlig stor fågel, se sån wingspan jag har, helt crazy



*Att egla, dvs att googla vädret. Verb efter Egil Green, väderentusiast och min far.

Dorks of the day: white people in the jungle

Hör ni folk, nu ska ni rösta!

Det blir fåniga meningsbyten och omväxlande tongångar här på bloggsatan nu, men jag insåg att gårdagens blaj just är sånt som man INTE ska tänka på i valtider. Det finns folk som jobbar som attan, som ger av sin egen tid för att sprida information, prata på radion, dela ut flygblad och gå på stan och prata med folk, allt för att föra fram något de tror på. Jag är själv en lat jävel som inte alltför mycket orkar stå och visa mitt stöd eller min åsikt om nån sak på stan, men det minsta jag kan göra är ju att ge en röst på nån som kämpar för det jag står för. Det sista man ska göra är att börja låta moloken för att man "inte är i majoritet". Jag kan inte fatta hur jag kunde skriva nåt så uppgivet igår, men sån där är människan: ombytlig. Inte attan har det nån betydelse om man vinner eller är i majoritet eller inte, huvudsaken är att man visar vad man står för.
Ut och rösta med er.

Hur ska man kunna ha något hopp om man aldrig får det som man vill?

Har tänkt på mycket nu i och med presidentvalet, inget som i och för sig har inneburit nån aha-upplevelse, men ändå alltså; tänkt och kommit fram till att det är jävligt tråkigt när man aldrig får det som man vill ha det. När jag röstar på något, så är det alltid högst sju procent av Finlands befolkning som röstar på samma sak som jag. Jag vet inte om meningen med livet är att alltid vara i majoritet, knappast, men nog är det tröttsamt att alltid vara i minoritet. Inte underligt om det sen föds en cynisk underklass. Så fort någon med kostym yttrar något, så börjar man ju mer eller mindre leta efter motargument för att man tänker att den där typen ju bara måste ha fel.
Jag undrar hur det är att vara en som röstar på Niinistö eller såna partier som alltid är i majoritet? Man måste ju vara på gott humör varje endaste ett jävla val. Sådär att nu vann vi IGEN. Det måste ju vara ständig fest där över på den sidan. Ändå har jag en känsla av att det inte helt är det. Inte ser Niinistö och gänget så värst lyckliga ut, för det har kanske inte alls med den saken att göra, lycka och sånt där vänstertjafs.

Fulheten dot com

Måste bara sätta in lite bilder som är från en sällsynt bra hemsida, Fulheten.com.

In Finland we have this thing called food, pt 2

I'm almost freaking out, have had so much fun looking for more awesome pictures of Finnish food from Kotikokki.net. This time some of them are on the verge of being some kind of abstract art really.
I also absolutely adore the Finnish way of "telling it like it is" also when it comes to food: "PIZZA SAUCE, HOT AND GOOD", and a picture of the sauce in a plastic bowl with stains on the sides. Or then, "Pizza sauce, ordinary" accompanied by a hilariously plain and unretouched photo.



Creamy champignon mushroom sauce


An inspiring plate of mashed potatoes, the obligatory fridge-cold and dry/watery, tasteless slices of cucumber and a brown unidentified food item


EASILY one of my favorite pics of the day. Did we land on the moon? WHAT IS IT?
It is a "sweet omelette". Who would have known?


This one, a "sausage omelette" also deserves a place in the art department.
Or then, we could just sing: "We are sausages and we're ok."


Once upon a time there was a meatball sauce, I'd call it "Dreamy meatball sauce" or "Can you imagine there's meatballs in your sauce"-sauce


A "tell it like it is" curry sauce. You could also easily just have taken a picture of a yellow wall and called it a curry sauce. No-one would have noticed any difference.
A curry sauce is a curry sauce is a curry sauce.
Say it.



Pyttipannu, a hodge-podge of potato & Finnish sausage. No alarms and no surprises.


In Finland we also have this geometrically square formed fish called pollock.


Another "tell it like it is"-sauce, this time a pizza sauce, "hot and good".


This one, on the other hand, is an "ordinary" pizza sauce.

Glasögon

Bland brödsmulorna upptäcker jag plötsligt att alla mina glasögon finns där, på en gång. Dom gamla och svaga, dom genomskinliga och muka-snygga men som mest får mig att känna mig som om jag ständigt var i färd med att svetsa nånting, och så gratisglasögonen som får mig att se ut så som allas pappor såg ut på 70-talet.
Jag tror jag aldrig har sett alla mina glasögon på en gång förut, men ibland händer det bara, att det ur kaoset uppstår ett plötsligt och oförutsett mönster.

Valdebatt

Jag undrar om Lipponen någonsin har känt sig riktigt, riktigt glad.

Skruva upp, skruva ner

Hahahha, jag läser gårdagens inlägg och inser att jag börjar bli en trött och bitter gammal gumma. Ja, men alltså - ungdomen, ungdomen - dom vill bara väl, dom försöker allt, men dom vet inte ens själva längre när dom börjar handla och erbjuda saker i stil med en riktig råkapitalist. Det här sättet att vara, en ständig jävla tävling, har liksom genomsyrat mångas sätt att tänka och resonera, men vad jag blir så upprörd över, är när tävlingstänkandet börjar infiltrera sådana som jag verkligen bryr mig om och som är mitt sista hopp, dvs författarna och alla dom som jag nämnde igår.
Jag blir alldeles darrig av tanken på en författare som bugar sig inför en Krösus och säger "vad vill herrn att jag ska skriva om?"
Nå, punkt med den saken.

Idag har jag köpt en stor tom måladruk som ska fyllas med porträtt av min mamma som fyller sextio. Pappa skickade tre foton av en tvångssmilande mor, och Inkeri menar att man kan "bearbeta leendet" så att det ser mer naturligt ut när man målar, så det tänker jag göra.
Idag hittade jag också ett ägg i papegojornas bur. Jag satte ägget i en kruka, för där såg det bra ut. Så har man påskkort.


Nu längtar jag fan efter våren, hörni. Jag börjar få klagomål på att jag har det för kallt hemma och så skruvas batterierna upp, men sen går jag dit i smyg och skruvar ner dom igen. Jag trivs här men inte tanken på elektricitetsmätaren som stilla snurrar ute i farstun. Det är kallt i köket, kallt i farstun och kallt på vessan, och så får det helt enkelt vara nu. Jag HATAR vintern, usch och elände, och det är lite som med konsten (inte för att jag tycker så egentligen, men dom säger så) som med vintern - att då ska man satan lida! Frys, små jävlar, frys.

När vi arbetar och de rika betalar, är ni nöjda då, kultureliten?

"Publicerad författare önskar köpa bostad i centrala Hfors. Ge mig ett bra pris så skriver jag en roman åt dig."
Varför blir jag så upprörd över det här? Kanske är annonsen helt harmlös. Man kan naturligtvis se det så som Korkea-Aho själv uttrycker det: han kan skriva, kanske någon har en överlopps lägenhet, ska vi byta?
Men ändå. Tänk nu här på vad Korkea-Aho ger grönt ljus åt i och med en sån här annons: nån som har redigt överlopps med pengar, dvs som har råd att sälja sin (överlopps) lägenhet till ett billigare pris, har möjligheten att få en roman skriven åt sig. Den med kapital får en roman, författaren får lägenhet, och alla är nöjda.

Nä, jag är inte nöjd. Jag tycker inte att det ska gå till på det här viset - jag tycker att alla, hur jävligt det än må vara, ska ha samma förutsättningar. Varför? Jo för att en sån här annons stödjer en tankegång som säger att det är helt okej att de arbetande, dvs konstnärerna och författarna, arbetar för rikare mänskor som har råd att bli av med ett stycke lägenhet i utbyte mot att själv få en roman publicerad. Det här går ju emot allt som jag tycker att konst och litteratur ska vara - de ska inte vara några förhandlingsvaror. Konst, musik eller litteratur ska nu, excuse me, vara nånting man skriver eller gör av egen vilja, och sen (om man har tur) köper folk, om dom vill.
(Och sen kan man ju också fråga sig vem som ens skulle vara intresserad av att höra en historia som är berättad av (igen) en rikemansfinlandssvensk?)

Det är här jag tycker att författare, konstnärer, musiker och alla som håller på med nånting skapande överlag måste vara överens om en simpel sak: pengar ska inte behöva innebära en förkörsrätt till NÅGONTING. Det är ju VI som kan nånting, inte dom som betalar. Det är vi som har redskapen att göra saker och säga hur saker är, påverka och kritisera om det behövs. Sälj inte ut skiten!

Choose life

Idag är det en strålande vinterdag, men fyfan, jag hatar snö. Kanske är det associationerna till lågstadiet som lever kvar; minnen av töntar som blev i extas så fort det snöade, fåntrattar som vältrade sig omkring i snödrivor, som kastade snöbollar omkring sig så man fick se till att man huttrande av kyla och ilska höll sig osynlig i ett hörn av skolgården om rasterna. Minnena av snöbollar som träffade och sved i kinderna på en, minnena av klasskamrater som jagade varandra och satt snö i mössorna på varandra, av flickor som skrek och protesterade på skämt allt för att få lov att bli pesade av den största douchen i klassen. Minnena av iskallt vatten som rinner ner längs med ryggen på en. Minnena av pulkbackar och skränande pojkar på rattkälke, körande som dårar ner för stupande backar så att alla andra fick se sig för. Minnena av snö innanför jackan. Minnena av snöklumpar på vantarna. Minnena av vintersportdagar, av illasittande klumpiga, styva kläder, huvudvärk och flataskidning och en ful trästuga i mitten av ingenstans, hur man där i lukten av våta kläder och fotsvett fick en hård Tupla och en Trip och sen måste man skida hela vägen hem igen. Minnena av stelfrusna tår och skrinning. Minnena av hur man huttrande skulle stå och se på när den duktigaste skönskrinnaren gjorde piruetter.
När man var liten var snö ett enda elände, när man är stor ska man skotta snö och skrapa bilar, värma upp bilar innan man sätter sig i dom och kör dom så att dom inte ska sluka hela bensintanken på en gång när man startar dom.
Och så kan folk komma och påstå att det är "trevligt med vinter". Nej fyfan.
När man förklarar sin avsky för snö för folk, brukar dom ofta kontra med att snö ju är "vackert". Jag tycker fantamej att en växande tomatplanta är ack så mycket vackrare. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är vackert med något som i princip tar bort alla möjligheter för allt liv att växa, som bromsar naturen i flera månader, som begraver och täcker över och som när man rör det är alldeles iskallt, bara för att sen bli till slask, is och elände så att folk måste spänna på sig piggar på fötterna för att kunna gå ordentligt. Jag tycker fan att vilket jävla ogräs som helst är vackrare än ett snölandskap.

SCRABBLE FIGHT!!!!

Som ytterligare ett tecken på att jag borde sluta spela Scrabble hamnade jag i en liten "Scrabble-fight" idag på nätet och fick höra att "fuck off". Det finns en chat på sidan av spelet och så var där nån engelsman som trodde att jag var sarkastisk när jag var Fjutte och ja, det är ju skitfånigt. Tror folk att jag är ute för att mucka gräl, bara för att jag har en papegoja på min profil? Att jag sen beter mig som en papegoja, det hör nu bara till Fjuttes karaktär. Blabla. Förstår ingen schizofreni nuförtiden?

In Finland we have this thing called food

If you ask me, Finland has one of the worst cuisines of the world. It's not that we don't have the ingredients, but we just don't know what to make out of them and usually they just end up in some kind of slimy stew. Also, people tend to use a lot of frozen ingredients instead of fresh ones, which of course has its natural reasons: the earth of Finland is basically frozen during 7 months of the year.
I've picked some of the most lovely Finnish home cooking pictures. Source: http://www.kotikokki.net/



Sausage sauce


Another adorable sausage sauce


Karelian stew (Karjalanpaisti) and this is also so typically Finnish: you just put some slices of tomatoes there, you don't prepare them in any way! Like "here's some vegetables", why make them taste of anything else than themselves?


Chicken something


Minced meat soup


Macaroni casserole (makaronilaatikko)


Bolognese sauce (jauhelihakastike)


Another lovely bolognese sauce with untreated vegetables and some lingonberry jam


Cheesy bolognese sauce


Ham "temptation"

Om att bli äldre (igen)

Kom att tänka på det här också: om att bli äldre. Förut var det bara charmigt att sitta med ölburkar i parken, dricka och ha det skönt. (Ja, eller var det det egentligen? Var det kanske bara i mitt otroligt naiva hippiehuvud?) Nu är det på gränsen till att vara lite alarmerande och sådär "hon har problem"-varning om man sitter med ölburkar i parken. Det är naturligtvis den allt mer falnande ungdomen som ställt till det med den saken. Ju äldre man blir desto mer riskerar man att bli associerad med en alkoholist eller allmänt bara nån som har nån form av problem. Ungdomen gav grönt ljus till nästan vad som helst, för allt som inte var helt ok kunde gå under rubriken "experimenterande".
Nuförtiden vägs allting i sina noga utmätta vågskålar. Är man för smal har man problem med sig själv, ålderskris och kanske drogproblem. Är man för tjock har man "låtit det gå för långt", kanske också är deprimerad och har slutat bry sig om sig själv. Jobbar man för mycket rymmer man från det egentliga livet, jobbar man för litet har man tappat kontakten med verkligheten - ja, man har ju hört den där visan förr.
Men fantamej, jag tycker ändå om att bli äldre. Det gäller bara att hålla sig ajour med sin tid. Man ska inte ha för mycket eller för lite makeup, inte dricka för mycket kalja, inte vara för smal, inte vara för fet, inte jobba för mycket och inte jobba för litet.

Åsnor och ansvar

Vaknar med vinäger i huvudet, en allt mer ofta förekommande känsla. Sen slås jag av det här: jag kan inte hantera mitt eget liv. För mycket fritid och jag blir ett scrabble-monster som sitter vaken till tre. För lite fritid och jag blir djupt olycklig, får munsår och utvecklar orolig mage.
Jag undrar om det här med att bo på landet egentligen inte är en alldeles utmärkt idé? Samt det här med ansvar. Jag börjar tro att det att ha ansvar över saker får en att må bra. Om åsnorna ska ha mat klockan halvsju, så ska åsnorna ha mat klockan halvsju. Man borde kanske bygga upp livet kring olika djur som har olika behov och mattider och sen se till att fixa den maten där emellan.

Det andra inlägget för år 2012

Här tar jag raskt initiativ till ytterligare ett inlägg för år 2012. Jag kunde inte somna igår. Det skulle kanske ha gått, om jag bara hade bemästrat förmågan att kunna varva ner. Efter att i omgångar ha snarkat i soffan hela dan, kändes det helt omöjligt att sen somna i sängen och jag steg upp och satt uppe ända till kl 4 och spelade alla mina addiktiva favoritspel. Så att idag när det då är måndag, och det är meningen att man ska ha sovit av sig nyårsruset, tvättat bort lukten och vara klar för årets nya utmaningar, är jag om möjligt i ännu sämre skick än igår. Jag sov till halvtvå och jag hade kunnat bli där om inte papegojorna hade sprungit av och an på pinnarna inne i buren - ett tecken på att nu attan ska dom ut därifrån. När jag steg upp var min kropp 80 år, synen var luddig och kisiblåsan sprängfylld. Oftast ska man inte låtsas vara något annat än det man är.

Det första inlägget för år 2012

Jag skulle villa skriva några fåniga inledningsord för det här nya året, 2012. Visst låter det märkvärdigt bara att säga det, tvåtusentolv? Så mycket man har hört kring detta årtal, så många konspirationer, så mycket blaj.
Det finns alltid möjligheter att uppleva nya saker. Även om det är bara några få timmar kvar av ett år, kan man få uppleva saker man aldrig har upplevt förut. Någon timme innan klockan rang in det nya året igår brakade jag ihop med en stol som gick i bitar. På en halv sekund gick jag från konverserande mänska till ihopvikt sak nere på golvet. Det var en upplevelse.

Nu håller papegojorna bokstavligen på att överta hela köket så det är bäst att jag som överlägsen art går dit och sätter stopp för det hela.

Gott Nytt År

Årets sista inlägg: År 2011 skrev jag 146 inlägg, vilket slår nytt rekord för inlägg per år på den här bloggen. Hurra!
Om man skulle summera det här året? Det har varit ett av de mest lärorika åren på länge. Jag har satt oändligt många timmar på diverse fånigheter som dataspel och Scrabble, men däremellan har jag effektivt fått studier och måsten skyfflade ur världen.
Jag har blivit vän med tanken på att man inte behöver åstadkomma så mycket, faktiskt otroligt lite för att ändå vara nöjd. Jag har lärt mig att det viktigaste jag har är min fritid, och sen är det inte så noga vad jag gör av den. Jag tror att man först måste bli just vän med den tanken, och därefter kanske man kan bli produktiv på något plan igen. Huvudsaken är att man inte känner sig pressad.
Jag har känt mig mindre oroad, och faktiskt aktivt arbetat för att oroa mig mindre överlag. Jag har umgåtts mer med mina studiekamrater (ja, typ två gånger!) och jag gillar dom som fan, ju.
Jag har haft glädjen att träffa en hel del nya mänskor som jag också tycker mycket om: Be, Nora och Nilla bland andra.
Jag har ätit otroligt dåligt det här året, det har jag faktiskt. Inte satsat det minsta på mat, men så har hemoglobinvärdena ändå varit hur bra som helst, och jag är friskare än nånsin så det är inga problem med den saken. Men jag har känt mig styvare än vanligt (intresseklubben antecknar, alltså). Jag har funderat på att man borde börja tänja och sånt där tråkigt, eftersom man blir äldre och (tydligen) otroligt mycket mindre flexibel i kroppen.
Jag har känt mig positiv! Jag har börjat avsky ironi och sån där klumpig, barnslig negativitet som var det jag körde med så länge. Istället gillar jag glädje, genuinitet, schlagerdängor och vänskap. Gott Nytt År!

Stormskärsblaja

Julen har avrundats i och med ett Borgåbesök, vilket innebar det vanliga:

Långa promenader med hunden: Entusiastisk hund som skuttar och sprattlar omkring. Våt hund. Hund som springer iväg och hälsar på annan hund med sur gubb-ägare som säger: "ota koirasi kiinni" och jag som kör med "nå, här har jag alltid haft hunden lös"-stilen. Jag som känner mig världsvan och uppblåst i mammas avlagda stopparock.












Biobesök med föräldrarna: Mamma som är imponerad av specialeffekter: "det går både snabbt och långsamt på en gång". Pappa som konstaterar: "Inte skulle man ju ha överlevt ett sånt där fall på riktigt.

Lopptorgsbesök: tre par byxor och en pyjamas åt pappa. En tant som frågar om jag har två euro överlopps. Jag tycker att det är fånigt att tigga på lopptorg, hon får ingen två euro.

En runda ner till Vessö. Mor kör, jag pratar. Vi kör genom en sjö och bilen låter konstigt efter det, men slutar så småningom. Det stormar och bryggan är under vatten. Det ser främmande ut där nere när ingenting ser ut som det borde. Trollskogen är översvämmad. Vid stranden far delar av andras bryggor omkring och stockar och skit far runt i hela viken. Jag hittar en liten fisk begravd i ett berg av tång. Den stora fågelburen står fortfarande, men ack vad den lutar. Basunblomman blommar med två gigantiska gula klockor. Persiljan växer. Trattkantarellerna står fortfarande i backen. Det är en konstig december, det här. Fan vad jag gillar årstidsavvikelser.
Och precis nu börjar det regna. Härligt.

Annan julkalender, lucka 24

24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.
1. Viirus har varit på besök, skrämt papegojorna och sovit i soffan
2. Jag har ätit rotsaker i ugn
3. Jag har smakat på hemlagad malaxlimpa
4. Jag har fått vara ute i Vasas nattliv - det är precis så fucked up som det ska vara
5. Jag har målat nån enstaka tavla och fått höra att min nya elektroniska musik låter som den ska, dvs att den skulle passa utmärkt i ett dataspel

twenty-four