Att ta av sig den mörka kåpan av tigande

Nu är det så att jag har tänkt ta upp bloggskrivandet igen. Jag vet inte om det ens är någon som läser här längre, men det kvittar ju egentligen. Huvudsaken är väl att den här sidan faktiskt fortfarande existerar, och att ekot av alla de år jag gått här och plitat ner mina funderingar, fortfarande ringer här i faggorna, ehheh.
Jag har tagit avstånd till sociala medier. Efter jul avinstallerade jag insta och FB på telefonen, sen lade jag dem tillbaka då vi åkte till Lievestuore och spelade in ett album med Svarta havet, det fanns liksom tavara att lägga upp då. Och nu försöker jag bara att inte ramla ner i det där enfaldiga scrollan-modet, då all tid bara slukas upp av att man sitter och lealöst betar sig igenom flödet, som om där verkligen fanns något värdefullt. Jag vet inte, jag har bara totalt tappat lusten att följa med folks liv och funderingar. Jag finner det mesta så hopplöst oöverraskande, att jag mestadels bara blir trött och uppgiven av att se folks förutsägbara meininki. Jag vet ju att de flesta ser på sociala medier på samma sätt, alla tycker att allt bara harvar på i samma spår, men än så länge har det inte kommit nåt nytt som skulle ersätta det där enformiga instagrammandet, till exempel. Känns verkligen som att ett alternativ kunde vara på sin plats snart, kanske då typ att störta regeringar och det globala ekonomiska systemet, typ? Haha.

Jag gjorde något jag sällan brukar göra igår, tog fram min gamla dagbok från 2008 när jag träffade J, och läste igenom en stor del. Det är skitjobbigt med gamla dagböcker, för där finns ju sida efter sida med nedskrivna traumor och problem som inte längre existerar, så att återvända till dem, ger på ett plan problemen nytt liv igen. Men överlag slogs jag av hur jag alltid tycks ha haft perioder med extrem nedstämdhet. Det är så till den grad uppenbart, att jag lite undrar varför jag inte har sökt hjälp för det ens? Inte är det väl meningen att man ska leva och samtidigt vara totalt nedslagen av livet självt, eller? På nåt sätt har jag sett det som det naturliga för mig, och inte riktigt velat ha hjälp med det. Däremellan har jag ju haft dagar då jag varit extremt lycklig och totalt upprymd av nånting, och det verkar nu vara de här två lägen som jag pendlar emellan.

Hur som helst, så var det en väldigt ansvarsfull och självmedveten 28-åring jag mötte i min dagbok, på många sätt en mer vuxen mänska än vad jag är nu. Jag uttryckte mig om min brist på samhörighet med mänskor, jag frågade mig att ska det vara såhär när jag halvåtta på morgonen satte mig på spårvagnen i Helsingfors för att sen komma hem sent och vara alldeles infernaliskt trött. Jag ifrågasatte arbetslöshet bland folk som inte ens ville ha ett arbete, jag ifrågasatte marijuana, jag tedde mig överlag som en människa som fortfarande hade nåt slags vädrande spröt i luften, som var frustrerad men som ändå hade nån form av självrespekt och en uppfattning om hurdan värld jag ville leva i.

Jag insåg att jag har slutat ställa de där frågorna, vilket gjorde mig aningen rädd. Jag tycker att vuxenhet så mycket handlar om att NÖJA SIG och jag blir rabiat av att det är så mycket av just det. Man kan knappt tala med folk om sina problem längre, för nu ska man inte ha några problem mer, man är vuxen och man ska bara vara positiv och älska sig själv och sin situation, hur attans knasig den än är. Är man lat är man bara emot prestationssamhället, är man i ett dåligt förhållande, ska man inte snacka om det för det är barnsligt. Man ska bara nöja sig och tiga och tiga tills det blir skilsmässa, för man gör inte ens slut längre, nej man skiljer sig för man är ju vuxen och har slutat tala om allt utom inredning, har slutat lyssna på musik för att ens huvud är igenmossat, har slutat träffa nya mänskor för man vet inte längre hur man är och hur man skulle presentera sig, så man håller sig till de gamla vännerna som man egentligen är infernaliskt trött på, men har man några val kanske? Nej. Och främst av allt, och det som jag finner mest upprörande: Många har lagt den ungdomliga rebelliska attityden bakom sig och exempelvis börjat äta kött igen. Vad betyder detta? Jo, att ungdomens ideal bara var en påklistrad schablon som passade för att framhäva den egna identiteten, bakom fanns inget egentligt intresse för eller insatthet i varför det exempelvis är viktigt att vara vegetarian. Det är viktigare än någonsin! Men nej, mitt under världens undergång, när de mänskliga konstruktionerna väger mer än jordens biomassa, när den vilda djurpopulationen har sjunkit ner till, var det 5%, och djurindustrin världen över är den mest oetiska, oproduktiva, förödande och livsfarliga business som finns, så väljer man att börja stöda den igen.
Alltså, hur kan man leva med sig själv efter ett sånt val? Jag undrar bara. Ter jag mig fördömande, så ÄR jag det, jag har uppriktigt svårt att hantera folk som 2021 inte fattar att främst vara vegetarian/vegan och det ska då vara sagt. (Alltså, ett visst gottande i köttimojs och ostfondue om helgerna kan jag väl relatera till, vid festligheter är man oetisk ibland, och det är förlåtet, man är ju trots allt bara en människa som vill unna sig saker ibland. Det är det slentrianmässiga köttätandet jag snackar om.)
Ja, vuxenhet som innebär slentrianmässighet och obryddhet är verkligen en trigger för mig och jag uttryckligen avskyr när det visar sig att folks ideal och tankar om att förbättra världen, bara visade sig vara nåt slags ungdomlig hickup, som sen hamnar i bakgrunden för denna enorma BEKVÄMLIGHET som sprider ut sig när man blir vuxen och får börja göra egna val.

Så, jag tänkte börja skriva blogg igen för att komma ur denna mörka kåpa av tigande, som jag upplever att har hängt över mig i ett par år nu. Jag måste vakna, måste formulera mig igen för att kunna hitta nya infallsvinklar. Dagboken lärde mig att jag är en evig prokrastrinerare med hur många idéer som helst, men väldigt lite förmåga att verkligen göra nånting av något alls. Så att, det har jag mer eller mindre blivit vän med. Skit samma fast jag inte producerar nån stor roman, det kvittar ifall min konstutställning bara blir nåt tillfälligt blaj som inte leder till nåt mer, couldn't care less ifall Svarta havets skiva inte får nåt som helst genomslagskraft, vem bryr sig ifall min förmåga att skriva fyrstämmiga körarrangemang aldrig kommer till praktik? FUCK IT. Det här är mitt liv och jag gör vad jag kan och orkar. Huvudsaken är att jag inte tiger samt att jag är snäll och ärlig med mig själv och andra. Det enda jag vill, är att vara behövd och älskad, att omge mig med mänskor jag gillar, samt att själv vara kapabel att älska, dvs att sträva efter att bli en lite bättre version än den jag råkar vara nu. Resten kan se sig.