Idiotfinnen i det lovade landet - the whole story

Jaa, ju längre jag väntar med att skriva det här inlägget, desto mer risk finns det för att jag överhuvudtaget inte skriver det.
Så att. Var ska jag börja? Har alltså typ återämtat mig från ett omtumlande veckoslut med mina bandkamrater i Stockholm. Var ju redan innan resan ganska himla nervös och totalt oförstådd för den sakens skull, och inte kan jag nu påstå att saken blev så mycket bättre i Sverige.
Det som jag angstade mest inför var allt det där med att sova i en husbil, åtta personer. Visst var det just det som fick mig att bryta ihop till sist och bara paina iväg 12 timmar tidigare än jag egentligen skulle ha behövt åka, men alltså låt oss nu spola tillbaka aningen.

Vi anlände till Stockholm sådär sjukt tidigt som man anländer med Viking. Jag var mäkta förvånad över hur pigg och i skick jag var, men hade också druckit ytterst sparsamt på båten. Såhär i efterhand kan jag ju säga att det var den där alldeles kravlösa och vänliga kvällen på båten som var den bästa, då vi satt på hyttsängarna och godmodigt pimplade några små-öl medan Grace bow camera-kanalen från TV:n lyste upp hytten som nån version av Blair witch project.

Nå väl. Lördagen var bara lång. Och ja. Svår att hantera. Så många som liksom inte kan vara utan att dricka öl. Jag som blir trött på att ständigt se dessa burkar, på att de alltid ska vara i centrum, att allt ska cirkla kring dom och att omständigheterna - ja, jag tänkte det flera gånger faktiskt - var riktigt jävla tråkiga, verkligen. Liksom diskussionerna, allting. Ord som int betyder nånting. Ingen som lyssnar, tanken på att man lika gärna kunde bytas ut mot ett traktordäck som står lutat mot väggen.

Jag som sitter uppe i kojen, tittar ner (visst ser man skräcken i ögonen?)

Morgonkaffe efter att vi anlänt

Klockan 16 var det soundcheck och det slog mig direkt, vid första bemötandet på den där krogen på Söder. Att okej, det här är ett frekking proffs-ställe. Alla var proffs, utrustningen var proffs, den australiensiska mixaren så OÄNDLIGT trevlig, saklig och tillmötesgående. Jag bad om ursäkt för att jag kom med en jävla leksakssynth och nämnde att jag tidigare har fått höra om det. Han ba "those guys are suckers."
NÅHH, men för att alla var så jäkla trevliga och vi blev bemötta som musicerande kungar, så smög ju nervositeten och ångesten på en allt mer också, då det ju redan från början stod klart för mig att vi inte kan vår skit, inte på något som helst plan. Nu ska ni inte tro att det bara är jag som har höga förväntningar på mig själv och andra eller liknande - det har jag iofs OCKSÅ - men det här är helt annat. Vi kan fan knappt spela en låt från början till slut utan att bryta ihop i någo skede, och jag måste säga att jag i mitt liv alltid har haft nån sån där känsla kring det här med att spela i Stockholm - haft det som en sån där grej som är en milstolpe och som man MÅSTE kunna stå för. Nå hrrm, kan väl bara konstatera att allt inte blir som man planerar, vilket kanske är helt bra.

Soundcheck. Panik när man inser proffsnivån här.

Och så ja, själva spelningen. Det var så CRINGE. Det var jag som stod och SMAJLADE som en jävla idiot från början till slut, samtidigt som jag tänkte detärsistagångendetärsistagången. Före och efter oss, såna där socialt duktiga, publikfirande vänliga svenska tillrättalagda band som bara röjde och kunde. Totalt ointressanta band, men duktiga. Och sen, efter keikkan, de där evinnerliga harangerna, det där självpsykandet bland de andra bandmedlemmarna, att vi e bra, vi e bra. Vi växer som band, folk gillar oss, bla bla, vi har så kiva attityd. Hade bara lust att ställa mig bredbent och ropa att på vilken fucking planet befinner ni er egentligen? What we just did was a fucking disaster, men ja. Onödigt att hålla på och trycka ner andra när man helt klart är i minoritet.
Vi är ett rätt så lustigt band på nåt plan också, för att vi spelar musik som låter som en karusell som när som helst håller på att gå ur gängorna, ungefär. Måste erkänna att det vore ganska jävla lustigt att se oss nån gång. Men alltså, den där klyftan mellan svenskar och finnar - går den egentligen överhuvudtaget att sudda ut? I lördags var den fan nästan handgriplig. Jag kände mig som när vi hälsade på vår vänklass i Tyresö när jag gick på nian och var femton år gammal och stod och nervösflinade mot min übercoola brevvän som såg på mig som om jag var nån form av misslyckad teletubbie. Jag kände mig som en jävla idiot-finne. Ett satans pucko bland ett gäng som har anpassat sig till världen och dess omständigheter så sjukligt mycket bättre än jag har.

Post-keikka-sekoilu. Jag syns i bakgrunden,
försöker nå ett sånt där "nu är jag i mitt ässe"-tillstånd

Min plan efter keikkan var att dricka mig full, men inte ens det lyckades. Jag vet inte, kalja är så jävla ointressant och ännu mindre har man lust med det när man befinner sig med folk som just dyrkar denna attans spriten, beter sig skit i tunnelbanan, skriker o rojvar och rultar omkring som om det fortfarande vore det coolaste som finns att vara så i fyllan att man just och just kan gå.
Och ja, sen kom den där natten, och allting sket sig. Vi kom hem sent, några ville hålla på o dricka sådär på urakka, att man bara sitter där med hängande ögonlock och dricker för drickandets skull, andra slocknade i prydliga små högar mot väggarna. Och nu talar jag om ett kanske 6 kvadratmeters utrymme i en husbil, just saying. Jag bestämde mig för att lägga mig, och rullade ihop mig i nåt slags fosterställning på en bänk, med trummisen i motsatt riktning, våra ben sådär awkwardly intvinnade om och kring varann.
Och sen, mot morgonnatten, när jag redan flera gånger har satt mig upp klarvaken, sett ut genom de tunna gardinerna, konstaterat att det på programmet ännu finns en fylledag i det här sällskapet, många jädrans timmar innan den där attans kvällsbåten går - så stiger basisten upp ur sin fylledvala, dvs ur en fucking våt fläck (som senare visade sig vara öl men som jag misstog mig för piss) - går till köksområdet, pissar någonstans på nåt obestämt ställe, pissar långt och länge medan han underligt långsamt och rytmiskt GUNGAR fram och tillbaka, som en vålnad står han där i mörkret. Sen stänger han av värmefläkten och går tillbaka och lägger sig PÅ en annan människa (för han har ju så klart glömt var han kom ifrån), trycker fötterna i ansiktet på en tredje som grymtar till. Allt medan jag sitter skräckslagen i min sovsäck och iakttar hela scenariot från husbilens hörn. Och sen hamnar jag hjälpa den där stackars människan som basisten lade sig på, han står hjälplös med sovsäcken i det trånga utrymmet mitt i bilen, säger "kaikki on läpimärkää" och ser ut som en femåring, och det är då jag misstänker att basisten har pissat ner sig. Säger åt killen att lägga sig uppe i kojen, "gå dit bara", säger jag och undrar i mitt stilla sinne varför det är jag som är där vaken och rumsterar och fixar, den där underliga känslan av att man både är på rätt ställe och på fel, för att dessa mänskor nog skulle klara sig utan mig också, att jag i stunden är ganska värdefull men att ingen liksom kommer att minnas det.
Och sen, inte mången minut senare, så vaknar vår solist uppe i kojen, säger att vittu tääl on kylmää och ropar på basisten, flera gånger ropar hon, "HÄN NUKKUU" säger jag, allt mer sur o allt mer sådär att jag är på bristningsgränsen till att tåla minsta lilla pip nåt mer. Men för att jag är snäll så stiger jag upp och försöker hjälpa till med den där satans värmeblåsaren. Får den inte i gång och efter några försök så tappar jag konceptet, ser utvägen torna upp sig framför mig som en självklar öppning och den enda väg som är vettig att gå. "Nyt riittää", säger jag och är sådär både häpen över vad som sker och samtidigt bestämd som man blir ibland när nåt slags autopilot tar över och bara fixar saker åt en. "Tääl on pissaa kaikkialla" rojvar jag och är sådär uppstudsig och fåordig men satans bestämd och samlar ihop mina grejer och det-måste-gå-snabbt och klockan är halvsex och folk skruvar på sig, solisten vågar inte säga nåt, tar på mig skorna, piper ännu nånting om att det inte är nåns fel detta, att "en kestä nyt enää ihmisiä" och sen går jag och jag märker när jag har stängt dörren bakom mig hur häftigt jag andas och hur uppjagad jag är, sådär "light headed" som man blir när man reagerar helt efter känslor och inte alls efter planen.

SEN GÅR JAG SEN GÅR JAG och jag går ett varv via wc:n och trycker linserna i ögonen och solen har redan gått upp och sen. Sen när jag är där ensam ute på asfaltsvägen som går upp mot tunnelbanan, sen känner jag bara hur ett stort, brett och genuint leende sprider sig i hela mitt ansikte. Och det är en sån där stund då hela mitt liv blir till en liten koncentrerad punkt som är just där, med mig i mina hjärtslag där jag går just då och allt jag är och allt jag gjort i mitt liv är med mig i mina steg och jag vet att jag har gjort rätt beslut och att jag är en människa som får göra vafan jag vill. Och jag går mot tunnelbanan och blundar emellanåt för jag är bara så GLAD, allt är så vackert, kvarteren är fina och lagom sjabbiga omkring mig, allt är fint och det är så SKÖNT när man bara gör saker som är rätt för en.

Den söndagen var sen bara helt perfekt. Jag har sällan känt mig så i unison klang med mig själv som när jag gick till terminalen och köpte morgonbåtbiljett hem, drog till med egen hytt till och med och sen lattjade i hytten hela attans dan, såg på fåniga teveprogram, var uppe och köpte nötter, duschade, sov ett par timmar och till och med gled in i ett konferenssällskap och drack gratis kaffe och stal några frukter. Då kände jag mig äntligen som mig själv igen, den där osynliga jag som inte är nånting, vare sig punk eller artsy fartsy hipster, eller hippie eller nånting alls, den där som bara är JAG och som egentligen allt som oftast går obemärkt genom alla folksamlingar (därför hör det också till mina specialiteter att slinka in på bjudningar och bara ta för mig).

LYCKAN över egen hytt, tystnad och
INGA FEKKING MÄNSKOR. Det var BÄST!

Ja för satan. Jag var så nöjd här.