Influerad dag 5

Fatta att jag inte har blivit frisk ännu! Nu har jag varit ordentligt förkyld i 5 dagar, vet inte när senast jag skulle ha haft nån så seg bobba. Nätterna har varit värst, har känt mig febrig, hostat utan ett slut och fått såna där snuvattacker då man bara måste snyta sig direkt eller så rinner en pöl med snor rätt ner i dynan. En natt drömde jag om att jag snöt bärkräm ur mig, det rann ner mot avloppet längs med lavoarkanten och i sömnyrseln spottade jag i misstag i mina egna lakan då jag trodde att jag drömde. Usch.
Först var det lite skönt och spännande att bara ligga och lorva sig mellan lakanen för jag trodde ju att jag med min utmärkta återhämtningsförmåga skulle sova av mig sjukdomen på en natt eller två. Men nu nalkas det ju plötsligt nyår, och jag är bjuden på fest till huvudstan - fest med guldklänningar och grejer! Jag älskar ju attan fester och nu kan jag knappast gå. Hahahha, ja tänk så synd det är om mej. Om jag inte har blivit frisk tills i morgon så hamnar jag åka ner med föräldrar och hundar till sommarstugan - oj nej vilket fruktansvärt alternativ liksom (inte alls). Kunde nog få mycket ut av det också. Sitta och glo ut i mörkret, lyssna på skogens ljud, se avlägsna fyrverkerier skjutas upp över Emsalö eller vem vet - se raketer ända från Hesa, rita båtar och gubbar på gammalt rutigt papper och vandra korta små promenader bland brutna kvistar och mossa. Låter helt enkelt lekamen avgöra hur det blir med mitt nyår.

Varför heter det förresten influensa? För att man är influerad av bakterier, virus och elände?

Gamla psyko-dagböcker

Har börjat syssla med sånt där som man gör när man är stuck in the föräldrahus, t.ex. läst gamla dagböcker från 90-talet och blivit övertygad om att jag högst antagligen behöver  t e r a p i.
När jag var 12 år hade jag fem alter egon som turades om att skriva:

1. en som riktade sig till min dåvarande älskade musiklärare och som ofta var bedjande, förtvivlad, uppriven och ledsen (med tillhörande självmordsillustrationer)
2. en som var uppmuntrande och positiv och som fungerade som en motvikt till den förtvivlade
3. en som skrev svar till den som var uppmuntrande och positiv, i stil med: "Ditt råd var super! Tack! Jag måste verkligen tänka på det sättet, skriv gärna råd åt mig igen för jag behöver dig verkligen!"
4. en som skrev böner till Gud
och slutligen
5. en som skrev till självaste dagboken och gång på gång tackade dagboken för att den fanns där och var till så mycket hjälp och stöd.

Alla dessa kunde vara i ständig dialog med varandra, den ena mitt i allt få för sig att svara åt den andra, till och med olika skrivstilar hade dom. Den förtvivlade skrev stort och spretigt, ibland bara några få ord på en sida, medan den uppmuntrande och positiva skrev fint och prydligt, men ibland blev det tvärtom.

Vid ett annat tillfälle hade jag efter ett besök på en hundutställning blivit fullständigt besatt av en reklam för hundmat, alltså helt bortkollrad var jag av den, det var något med den där uppsluppna och äventyrliga stämningen på hundutställningen som jag sedan hade befäst i den där reklamen som med jämna mellanrum hade spelats uppe i tv-skärmarna i mässhallen, jag minns det bra ännu idag. Skrev sen om hur jag måste sitta hemma och vakta teven för att eventuellt få se den där reklamen igen eller få den inspelad på VHS-kassett, förklarade hur jag med jämna mellanrum sprang till vessan och grät för att jag ju anade att jag aldrig skulle få se den där reklamen igen och hur sen Gud nån natt ändå hade visat mig ett rött ljus just innan jag skulle somna, vilket fick mig övertygad om att jag nog skulle få se den där reklamen ännu en gång, OM jag bara vaktade teven.
Alltså excuse me, kan nån psykoterapeut förklara ddet här beteendet?

Sen var jag sjukt kompetitiv, ritade misstävlingar i dagboken, skrev noggrant ner mina resultat från sporttävlingar och uppmanade till och med mig själv som äldre att jämföra resultaten med mina eventuella egna barn! Sjukt!

En dikt från 1993. Värst vad jag var snäll med brorsan.

Första gången jag blev kallad "fat ugly bitch"

Med risk för att bli betraktad som en som verkligen inte har något liv alls, så måste jag ändå skriva om dagens helt unika spelhändelse. I Bingo Blitz är grejen att avancera genom att få olika kollektioner ihopsamlade. Man samlar helt enkelt på olika meningslösa virtuella prylar ända tills man har en kollektion full, varpå man får mer credits att spela bingo för och så börjar man "binga" på nästa rum. Folk blir helt nippriga av det här, vissa prylar är "HTG":s (hard-to-get) och om man i spelet har råkat få dubletter av dessa så gäller det att byta till sig prylar med andra och på det sättet köpslår man sedan med folk så att man kan...
...ok det här låter nu alldeles för vansinnigt för att jag ska sätta mer textrader på det.

HUR SOM HELST så dök det igår upp en Johnathan som jag skulle byta till mig en pryl med, dealen var att jag ger honom en och får en annan i utbyte. Det här brukar funka smidigt och snabbt och det har aldrig skett att nån jäkel inte skulle ha skickat sin pryl när man väl har skickat sin egen. Nåh, den här jäveln (första KARLN som jag för övrigt har varit engagerad i när det gäller spel - brukar annars instinktivt ty mig till andra kvinnor, dels för att kvinnor spelar såna här idiotiska spel mer och dels för att man har en känsla av att man kan lita på kvinnor - i SYNNERHET efter dagens händelse).
Nå väl, jag skickade min grej och så påstod han att han inte hade fått den. Det händer ibland att spelet laggar och att grejer inte kommer fram, så jag tänkte att det tar väl en stund. Ändå verkade den här typen lite mysko, hade profilbild av ful blå "high times"-symbol. Jag bråkade lite och frågade med jämna mellanrum att "nå, fått den redan" och "nå, ska du inte skicka snart" men han verkade bara undvikande och besvärad. Så småningom såg jag att han redan hade sin jävla kollektion färdig, blev sur och skrev nåt ironiskt i stil med att "i see you already have your collection and didn't send anything to me, well that's fine, good luck" eller nåt sånt.

Varpå han skrev:

f u b

Jag visste instinktivt att det här var något fult, men fick ändå googla uttrycket eftersom jag inte direkt visste vad det betydde. Uttrycket betydde "fat ugly bitch" eller "fuck you bitch". Jag blev så illa berörd att all kraft rann ur mig. F U B. Insåg plötsligt att ingen nånsin - varken virtuellt eller i riktiga livet - har sagt något så fult åt mig. Jag vet inte om detta beror på att jag levt ett oerhört beskyddat och riskfritt liv eller om jag bara haft tur som undvikit idioter i hela mitt liv, men jag reagerade oväntat. Kände mig påhoppad, förolämpad, orättvist behandlad, bespottad, ja det kändes fan som att jag bar alla kvinnors lott i min kropp plötsligt, som att jag måste försvara världen mot sån här imbecill ondska - att man som helt oskyldig mänska bara kan vara med om att av en annan okänd mänska, som dessutom har LURAT en, bli kallad något så vansinnigt fult som inte ens STÄMMER, nää-ä, det fanns inte i min värld. Fick ta tag i sängkarmen för att riktigt sansa mig och inte börja med att systematiskt skälla ut karln och varna för honom i alla Bingo Blitz-, internet- och spelforum som finns, rabbla ner hans Facebook-sida med orden FUCK YOU YOU FUCKING RETARD CHAUVINIST PIG - tills jag insåg att det handlade om ett VIRTUELLT SPEL...
Slutsatsen blev att jag skrev "I wish you a fucking great life" med darrande händer och hjärtat dunkande i halsgropen. Sen blockade jag honom fort och sen gick jag omkring som ett spöke i flera timmar.

Att hitta likasinnade och sånt

Drabbades av en igen ihärdig flunssa i Vasa den 25:e, men det blev en legendariskt rolig kväll ändå. Och nu sitter jag i Borgå och väntar på nyåret. Sjuk, vitlöksosande och fördjupad i Patti Smiths fängslande bok. Inte finns det så mycket mer att konstatera. Den där boken får mig att villa vakna, göra något av min situation, på riktigt. Patti beskriver hur dom under gråa, dimmiga dagar satt i flera timmar och ritade med färgpennor i djup koncentration. Jag saknar det där, att vara totalt uppslukad av nånting. Nuförtiden finns det alltid något som distraherar en, något man tror sig villa kolla på nätet, oftast på nätet. Som om det skulle ha hänt nåt jävla skit på Facebook, till exempel. Jag tror fan Facebook kan vara vår tids största kreativitetsdödare. Pattis beskrivningar av hur hon åkte med metron från ändstation till ändstation under en period då hon var hemlös, får mig att fundera på hur jag åkte av och an i Münchens metro i exakt samma ålder som hon, fast min situation ju var helt annorlunda; jag var absolut inte hemlös, jag bara ljög att jag gick på kurs fast jag egentligen bara åkte, vandrade omkring i stan. Men jag minns den där känslan av tidlöshet, av att man hela tiden var på fel plats men ändå kunde vara i nuet, av att man hela tiden kunde hitta spännande saker, om inte annat så med hjälp av kameran. Minns hur jag förde mina rullar till de billiga småbutikerna att framkallas, några få D-mark kostade det per rulle, ut kom små fantastiska bilder. Nu kommer det här att låta så fånigt nostalgiskt, men jag var så jävla påhittig då, så förbannat uppslukad av världen med dess små lustigheter och detaljer. En ensam station med ett lustigt namn, en byggnad med konstig design, en ostsmörgås och en apfelschorle räckte för att jag kunde roa mig länge. Jag kunde få fyra timmar på en bänk att gå utan problem. Jag brukade köpa en kaffe på Burger King och sen vända det där pappret man fick på brickan åt andra hållet och sen bara skriva för allt vad pennan höll, om mänskor jag såg, om allting jag upplevde, allt som föll en in. Och jag var aldrig nånsin uttråkad, eller suktade efter erkännelse, eller nånting som helst. Facebook fanns inte, bara jag och nuet. Jag längtade så klart efter likasinnade och trodde på den tiden att dom fanns, det var ju egentligen om nån sån där ömsesidig kärlek jag svamlade, men inte hittade jag samhörighet nånstans. Brukade ibland gå dit under broarna där punkarna hängde, men kände mig aldrig hemma där och gick fort bort. Gick också till Isar-stränderna där hippiena hängde men inte heller där hittade jag nån att hänga med. Inte heller i Englischer Garten bland turisterna, inte i Kunstpark Ost, inte nånstans. Så jag satt oftast för mig själv vid flodstranden eller i nån park eller på nån bänk och väntade på att nån skulle hitta mig. Ibland hände det faktiskt.

Den kanske mest lärorika insikten jag fick långt senare var att man just inte nånsin HITTAR likasinnade på det där sättet som jag trodde mig att man kunde hitta dom (vad nu sen "likasinnade" är - har förresten en känsla av att jag har skrivit om exakt det här förut). När jag var i 20-årsåldern trodde jag att jag hörde till nån slags klan av mänskor som alla tänkte lika och att min uppgift helt enkelt var att hitta dessa mänskor. Jag trodde så klart att de här mänskorna hörde till hippiena, eller då möjligtvis punkarna eller nån annan alternativ folkgrupp, eftersom jag inte för mitt liv kunde tro att jag hörde till de "vanliga" mänskorna. Nu har jag insett att 1) de mest dåraktiga, intressanta och obskyra mänskoexemplaren finns bland de till synes vanliga mänskorna, och att 2) man själv måste skapa det umgänge man vill ha, det är med andra ord inte upp till andra att så att säga tillfredsställa ens egna behov. Och om man inte visar vad man vill ha, vad man behöver och hur man vill leva, hur ska nån annan då kunna möta en i det man vill ha?

Sen roar det mig också nuförtiden att tänka på att jag spenderade en stor del av min uppvaknande ungdom i kanske den mest konservativa omgivningen i Europa, fucking München! Tänk om jag hade varit i typ San Francisco eller Toronto istället? Kanske saker skulle ha blivit helt annorlunda om jag inte skulle ha spenderat mina ensamma metrofärder tillsammans med luggslitna Lederhose-gubbar som muttrade och hötte med nävarna.

Kanhända säger jag det med jämna mellanrum, men man måste ju herrigud rycka upp sig nåt tag för att nånting ska bli till någo. Det är så längesen jag har varit uppslukad av nånting sådär att tid och rum har glömts bort. Jag skyller på internet, att det är det som distraherar en. Frågar mig, att hade Patti varit en nätaddikt som jag om internet hade funnits år 1968? Det känns som att nuförtiden har man inte gjort någonting, förrän man har vält ut det på Facebook och fiskat minst 10 likes. Kreativiteten är borta, men viljan att göra nånting otvunget finns. Mitt nyårslöfte blir att rycka mig ut ur den här spelkoman och traggandet och nostalgiserandet.

My fix

Alexander Bard sa att internetspel och sånt är bara tidsslöseri och nutidens idioti, men vet du Alexander, ibland vill jag inte lyssna, inte ens på dig. Gotta have my fix.

6 etiska gåvoidéer

Pga en allmän känsla av livsbejakande och en "we will survive"-anda ska jag idag skriva om något annat än mig själv. Ute i tid som jag alltid är, så ska jag rekommendera några alldeles fenomenala julgåvor, eller annars bara gåvor, som man kan ge/köpa åt sig själv eller åt nån annan om man så vill.

1. Det här låter nästan för bra för att vara sant. Adoptera en HJÄLTERÅTTA för 60 euro/år! Apopo tränar råttor till minröjare. När man adopterar en sån här råtta får man följa med hela dess träning fram till fullfjädrad minröjningsråtta. (Adopterade en råtta till min bror i hans namn. Tänkte att om han med jämna mellanrum får höra om M-råttan som jobbar hårt, så kanske det smittar av sig...?)

2. En annorlunda gåva är Kyrkans Utlandshjälps program. Man kan bland annat bidra till att hjälpa kvinnor i u-länder att utbilda sig och få ett yrke, man kan köpa en get, eller bara skicka ett enkelt kram-kort till en vän för femton euro.

3. Solidaarisuus.fi har många donationsmöjligheter för den som kanske inte vill hjälpa till i kyrkans namn (vem vet). För 15 euro kan man t.ex. ge sju kilo sesamfrön till Somalia.

4. Donera 50 euro till Ett Rent Östersjön och få ditt (eller nån annans) namn ingraverat i en metallplatta på Busholmen i Helsingfors. Bli ihågkommen som en do-gooder, forever (or as long as the earth lasts).

5. Ge en gåva till naturen via WWF. Bidra med valfri summa till arbetet att skydda den utrotningshotade snöleoparden eller saimenvikaren genom att skicka ett kort till en vän.

6. Skriv julbrev till politiska fångar. Ok, det blir väl nyårsbrev i det här laget. Nyårsbrev är väl nästan ännu roligare att få?

Stress?

Alltså det här börjar nästan (NÄSTAN) bli lite humor, det här med att man inte ska få sova en lugn natt längre! Förra natten blev det nu tredje natten utan sömn. Jag gick i säng tidigt, trött för att jag var trött, för att jag inte hade sovit. Där ligger man sen och väntar, försöker mota undan alla haranger till tankemonster på än det ena, än det andra. Så börjar hunden vandra, gå omkring i hallen som ett osynligt, svart spöke i natten, gny sådär stillsamt, lite bedjande men ändå artigt. Anade förstås vad som var på gång, anade att det där med att låta hunden tugga i sig ett halft oxknä kanske inte var en helt klok idé trots allt, speciellt inte sådär till natten. Väntade i princip bara på att jag skulle somna och vakna till en skitstank, vilket jag gjorde, så att, det blev en kakkanatt. Kakka på tamburmattan klockan 4. Att stå i pyjamasbyxorna ute på gården klockan 6 på morgonen, mera kakka. Ett nytt kakkavarv klockan åtta, fullmånen som glor mot en ovanför tågrälsen, man får en aha-upplevelse: AHA. Fullmåne. Sömnlöshet.

Nu blir det här ett enda uppräknande, men alltså: jag har nog aldrig upplevt såhär konstiga dagar förut. Att man inte kan sova om natten fast man är trött. Att man sen sover stundvis på dagen men vaknar ännu mera borttappad och med sjukt huvud. Ute konstant detta svarta gap. Man tappar hela sin tidsuppfattning, tappar hela sig själv (haha, en sån klyscha!). Sov igen nån timme mellan 18 och 19, vaknade och konstaterade att nu blir det nog snart anstalten för mig, nu orkar jag inte nåt mer, nu brakar allt samman. Hamnade googla hjärnskakning, det är det nog inte ändå. Googlade tecken på dehydration, det kan det nog bra vara. Dricker ju hemskt lite, gillar inte att dricka. Konstigt.
Så att, idag har jag heller inte gjort nånting annat än gått omkring och tyckt synd om mig själv och mitt onda huvud, köpt choklad, sett på matprogram, igen fått mat levererad direkt i famnen på mig (lyx). Kände mig rätt okej först när klockan var 23, diskade ett berg, nu känns allt nästan helt okej men klockan är ju igen hundratjugofem. Tänker att är det såhär stress gör med mig? Man ska göra något litet bara och alltihopa rasar samman?

"Tokyo, välkommen välkommen välkommen välkommen!"

Dagen idag har varit en om möjligt ännu mer diffus och närapå katastrofalt lullig dag än igår. Kunde inte sova gott alls IGEN, vilket ledde till att jag röt åt sängkamratsproletären som ska upp kl 6 om morgonen (inte snällt) eftersom jag tyckte att hen hela tiden låg där jag ville ligga, eller låg med utandningsluften där som jag hade tänkt andas in, eller allt sånt där, man förstår. När jag nån gång väl somnade närmare femtiden, drömde jag IGEN märkvärdiga drömmar, den här gången om underliga låtarrangemang och live-shower, jag hade två repliker på japanska - skulle ropa "Tokyo, välkommen välkommen välkommen välkommen!" samtidigt som nån spelade hårt på elgitarr och sen "Tampere, välkommen välkommen välkommen välkommen!" Sen var det nån japansk artists namn också som man skulle ropa, men det var så diffust att jag inte kommer ihåg det. Undrade vad det var för mening med det hela när ändå gitarren överröstade hela spektaklet. Samtidigt var jag stressad för att komma ihåg rätt saker.
Man förstår ju att jag var slut när jag vaknade, inkapslad, öm i nacken och lam inunder varma täcket, allt kändes sådär att nä nu VÄGRAR jag tamejtusan stiga upp här. Fastän man vet att det tjänar ingenting till. Och sen var den dagen naturligtvis förstörd. Hade jobbtur, gick dit och stod där som ett spöke, läste en text jag ska opponera, blev aldrig piggare, kaffefiltren var slit. Gick hem och for ut och sprang ett varv, det var ett helvete men jag hade inte tid att gå. Duschade, gick och sova. Sen hade J lagat en hel höna mittiallt: ris, sås och hela faderullan. Det var fantastiskt. Sen jobbtur igen. Gubbar med blåsinstrument, glögg och kladd, julmusik som lät infernaliskt lustig, som om hornen var fulla med glögg. Spelglada gubbar. Jag drack en glögg och kände mig sjuk. Sen glömde min jobbkumpan och jag nyckeln så vi hamnade ringa efter Securitas och allt blev onödigt omständigt, men jag kom hem och nu borde jag skriva.

Den här bloggen börjar mer och mer te sig som nån slags vimmelkantig dagbok.

Nu

...har jag cirka 39 sidor något så när klar (men totalt ostrukturerad) gradu skriven. Till och med lite referenser och sånt är inkluderade. Voiton puolella ollaan. Det var bara hälften till då. Lätt som en plommonkomplott.

Igår natt var en orolig natt, av många olika orsaker. Jag var vaken nästan hela tiden, gick igenom hela min livshistoria (bland annat vad vi sysslande med tillsammans med mormor och morfar före skolåldern, sånt ska man passa på att tänka på när man inte kan sova, jag rekommenderar INT!). Och sen när jag somnade så drömde jag, oroligt och detaljerat om att jag letade efter en lägenhet i Kokkola. Har varit i Kokkola kanske 1-3 gånger förut och staden har inte lämnat något som helst intryck hos mig. Därför är det konstigt att jag drömde om Kokkola (men det KAN ha nånting att göra med att jag träffade en viss Kokkolabo i förra veckan).

Hur som helst så var Kokkola uppdelat i två delar som skildes åt av en sjö eller nån slags flod, eventuellt en översvämning. Jag hade en vag adress till någon lägenhet som befann sig på andra sidan floden, och försökte med cykel navigera så att jag skulle närma mig det där stället. Kokkola var fullt med butiker som hade handarbetsteman av olika slag, vissa skyltfönster så stämningsfulla och vackert akvariumslika att jag övervägde att stanna och fota dom.
Jag hittade aldrig fram till lägenheten, men ringde i paniken ett samtal som sådär typiskt var till jättemycket hjälp (sådär som samtal ofta är, när man väl vågar ringa dom). Fick en sån där typisk äsch, varför ringde jag inte bara direkt-känsla. Om nån undrar, så nä, jag tycker inte om att tala i telefon. Det är som att ropa i ett rör och man får försöka förmedla alla sina ansiktsuttryck genom ständiga fniss och utrop. Resultatet: en enda röra.
Det var det om Kokkola. Hoppas jag kommer att sova bättre inatt.

Obotlig tävlingsmänniska

Efter att helgen bokstavligen bara rann ner i en spyränna, och efter att jag föll och slog huvudet (eller hur det nu gick till) och slog andra saker också, blåmärken här och där - så har jag nu, hör och häpna, återhämtat mig och fått en hel del gradu skriven igen. Alltså jag förvånar mig alltid över hur en "sak" kan ha så många olika sidor och egenskaper: hur graduskrivande kan vara så ångestframkallande och så uppriktigt skoj samtidigt, beror bara på ens egen attityd, ungefär. Idag kom jag på det ultimata: jag leker att det här är en tävling! Spurt med gradun, mållinje på fredag! Idag har jag skrivit kanske än 4-5 sidor. Har allt som allt 16 sidor analys skriven, med enkelt radavstånd (alltså ca 23 i själva verket), bara LITE scary om man tänker att det är meningen att ETT kapitel ska innehålla ungefär 20 sidor. Vi får alltså se (det blir spännande!) vad jag kommer att fylla de återstående 40 sidorna med. Jag har LITE idéer, men är rädd att det blir en hel del upprepning.. nåja. Det här är säkert superintressant läsning. Alla antecknar.
Men det här är ju faktiskt lite nervkittlande. På fredag kommer J:s syster och så ska vi leka dragspel, spela ukulele och vara allmänt töntiga bara. Så jag har liksom tre återstående dagar på mig att få den här gradun ur världen (för jag måste ju hålla löftet att skriva den klar innan jul, annars kan jag ju lika bra ge mig själv en massa andra löften som jag aldrig håller). Tävlingar motiverar mig – jag har alltid (på gott och på ont) varit en tävlingsmänska. När det nu inte existerar nån riktig tävling i mitt liv just nu, så måste jag uppfinna en.

Ja och sen ÄLSKAR jag kontraster, dvs att riktigt dra lököbyxorna över huvudet och ligga och vånda sig över att ingenting blir gjort i fem dagar, för att sedan likt en speednarkoman plötsligt bara stiga upp, inte säga ett ord, koka kaffe, breda smörgås, hälla i termos och sen SPRINGA till skolan där man likt i ett darrande rus är så exalterad över att DET ÄNTLIGEN NU SKA BLI GJORT och så skriver man och det rinner ur en som rännskiten ur en barnrumpa, allt går som smort och så är det gjort på några timmar.

Alexander Bard: coolast i världen?

Nej vet ni, nu blir det igen en sån här rekommendation: ALEXANDER BARD. Vilken typ alltså! Kunde ju inte gå och sova efter att jag hade satt på Värvets podcast med honom (och dessutom återupptagit min stickningsförmåga, så det var ju kört). LYSSNA på honom! Redan hur han beskriver sig själv som barn är intressant, men håren reser sig när han kommer i farten och ger sin syn på Sveriges knarkhysteri, om religion (speciellt detta är helt nervkittlande spännande), sitt förhållningssätt till pengar, om psykisk hälsa, allting. Helt priceless så klarsynt han är! Och dessutom är han aktuell med nån bok som verkar rätt så revolutionerande och har redan gett ut flera tillsammans med nån som heter Jan Söderqvist, bl.a. en bok om det elektroniska klassamhället, Nätokraterna (hur intressant låter inte det?).
Jag tänker hädanefter suga i mig all information jag får om Alexander Bard. Jag visste ju att han var en cool typ, liksom, men SÅ cool? Herrigud.

Sol och död

Såhär såg det ut när solen kom på kort besök idag vid halvtretiden.
Man undrade ju vafan som stod på. Eld eller nåt?!

Senare var det säsongsavslutningsdags på The Walking Dead.
Jäkligt skön avslutning må man säga,
dvs trevligt att se herrn här ovan dö.

Sol-UFO

Nu har jag skrivit tre bloggkommentarer som alla har låtit antingen "det roliga är", "det underliga är" eller "det märkvärdiga är". Lite jag har ordvalen i skick idag!
Idag har annars varit en märklig och annorlunda dag (=har inte stressat!!). Sov otroligt länge, säkert närmare 12 timmar och bestämde mig sen för att inte ha bråttom utan att åka till Mälikkälä och gå med hundin i skogen. Det var ett bra beslut. När jag kom hem bröt solen fram som ett jäkla UFO genom molnen, det såg helt bisarrt ut när den för ett ögonblick lyste upp Lonttis takbjälkar för att sen dyka ner dit den kom ifrån igen.

Sen åt jag två gigantiska stömmingsflundror i Arken och nu sitter jag då här igen, idag i en ganska lugn och skön datasal. Kollar in tokiga spel på Facebook (obs, KOLLAR IN, spelar inte) som t.ex. Marketland: grunda ditt eget supermarket på nätet. Liksom WHY?!
Ja och så skriver jag lite också, mellan varven.

Totalflopp till dag

Skulle inte orka låta så negativ men ATTAN, vilken trög jäkel till dag! Vaknade av telefon, J som kom från jobbet och ville att jag skulle komma emot med plånboken. När man vaknar av telefon..

nä jag orkar inte ens skriva det, det kan vara skit det samma. Man vaknar av telefon: alla förstår att då ville man inte vakna.

Var trött fast vaknade, fick passligt ett ryggskott så fort jag steg upp också, hela axelpartiet låste sig, trevligt trevligt att ta itu med en dag på det sättet. Var trött medan jag var ute med hunden, var trött när jag åt obligatoriskt, oentusiastiskt morgonmål, gick tillbaka i säng. Sov en halv timme och sen: 

Gradumöte om min gradu. Professorn och en flitig studerande på plats. Helt hemskt. Mosig i huvudet, klädd i skitig ylletröja, lysrörsbelysning, professorn som suckar så djupt att man kan föreställa sig volymen på hans bröstkorg, dessa eviga frågor om rock, pop, autenticitet och genus; ingen som förstår hur jag ska koppla ihop alla de där, jag som säger "vänta bara, it will all make sense in the end", professorn som säger att jag borde läsa mer litteratur innan jag gör nånting annat. Ingen reda med mina kapitel. Vad ska man säga? Totalflopp? Det enda goda jag fick höra är att jag skriver helt bra (men bara skit?).

Sen brevpostande på stan, YRSEL i stan (kan alla inte bara gå hem?) paketpost till Spanien, köande på Posten, glömde posta ett stort kuvert så hamnade gå hem via R-kiosken. Traskande genom stan, oändligt lång väg, sen hund som igen ska ut så fort man kommit in genom dörren. Och sen har hela Halis-promenadvägen frusit till is, en våt isbana. Inget skoj i hundparken, två lurviga större hundar som bara står och glor. Mili som avskyr att bli våt om tassarna. Snopet hem genom mörkret. Kackades det? Jag såg inte. Via Studentbyns butik och sen hem, sen passionerat matlagande faktiskt, det mest passionerade jag har åstadkommit idag. Rödbeta och kokosmjölk är en utmärkt kombination.

Men hur kan man vara så trött alltså? Hur länge kan det hålla på såhär? Och hur misslyckad kan en vecka bli? Totalflopp till vecka.

Nu ska jag sitta här och glo.

Borstsjt. Borjscht? Borscht? Borjst?

Nää-ä. Jag lyckas inte skriva idag. Det går inte. Skrivblock. Forskningsblock. Dumhetsframfall. Brist på riktiga måsten (konkreta deadlines). För god soppkastrull som man emellanåt bara måst gå och tulla lite från i köket. Lagade en sån förbannat god soppa idag, helt i misstag. Kallar den tomatborstchtsoppa. Hur skriver man borjst? Borjscht? Borscht? Borjst? Rev några rödbetor, några potatisar, två morötter, lite ingefära, några vitlöksklyftor, två små lökar och skivade ganska många hela tomater i en kastrull där jag sen fräste dom i olivolja och korianderpulver, paprikapulver, mejram, dragon och (i misstag) kardemumma (det for i av bara farten, trodde att jag hade fatt i dragonpåsen). Spädde på med lite vinäger och salt och JÄDRANS, smakexplosion alltså. Speciellt nu när det har fått stå. I morgon ska jag purea och äta med eventuellt getost. NAMNAMNAM.

Vad mer ska jag skriva för fånigt för att ta mig i från det faktum att jag igen sitter uppe och icke-arbetar?

Fake Coelho och dagens straff

Har hittat något ganska skoj, Fake Coelho - nån som hittar på Coelho-aktiga citat. Coelho är ju liksom flosklernas mästare. Han säger sånt där självklart som låter smart och högtravande. Eller vad sägs om "Ingenting är fullständigt fel. Till och med en trasig klocka går rätt två gånger i dagen".

...ja, eller så hade nazisterna eventuellt lite fel. Eller homofoberna, eller slavhandlarna. EVENTUELLT.

Fake Coelho var så jäkla festlig, att vi själva också ville "coelhera" lite, dvs komma upp med lite självklarheter som Coelho kanske hade kunnat orda om i sin litteratur, eller också säger man bara nåt helt fånigt, t.ex:

"Livet är som att cykla - man måste bara fortsätta för att inte tappa balansen.
Ja, eller så hoppar man av cykeln och ställer den nånstans."

"Curtains are like eye-lids for windows"

"If you don't know which road you are walking, perhaps you have to look for some signs or something."

"Livet är som en hög med färgpennor. Man behöver bara välja en färgpenna och sen rita en bild åt sig, eller vad man nu annars kan tänka sig göra med färgpennor."

"Akta dig för att simma i mörka vatten! Mörkt vatten är typ farligt och man vet inte vad som finns på bottnen, eventuellt cykelskrot eller gamla bilar."

"Livet är som en gåva fast utan omslagspapper, alltså ingen gåva alls."

"Vissa människor är som tulpaner - vackra men giftiga. Liksom vissa ormar eller grodor i granna färger. Men rosorna är btw alla ätbara."

------FIN-----

Dagens (nattens) "straff" för denna extremt ofokuserade studerande som bara har lallat runt på såna här Fake Coelho-sidor och liknande idag, är att sitta uppe och skriva tills ögonlocken faller ner (som gardiner för fönstren). Som Lindman säger: nattskiftet, mao tse.

Problem och lösningar

Hej sophögsbloggen. Alltså jag blir så fruktansvärt IRRITERAD. Jag får inte gjort nånting på gradun. Finns det nåt mer irriterande än när man har nånting att göra - man vet vad man borde göra, men man får ingenting gjort för att:

a) det är ett sånt jävla liv i datasalen - ingen ro för lättstörda jag
b) jag har inte sovit ordentligt (igen) så jag är bara trött och ofokuserad och så fort jag får fatt i en mening jag borde skriva ner så är det nåt pucko som babblar till här i äckel-datasalen och min välformluerade mening exploderar som ett pappersark som förvandlats till små bitar som dalar ner över mig bara
c) jag har inget uppdaterat word-program på min egen dator, så det finns ingen chans att dra nånstans där man hade fått lugn och ro med egen dator.

OK, så lösningar:

a) ladda ner ett fucking fungerande Word-program på din egen dator
b) bli INT arg på dig själv och kom hem som ett åskmoln. Ta det här en annan dag, det är ännu (erhmm) långt till jul.
c) skriv ännu nåt bullshit här

BULLSHIT, BULLSHIT BULLSHIT.
Jag hatar alla. ALLA har piss i huvudet. USCH usch usch,
kommatecken,

Det där hur man ser ut

Det värsta med att vara nånstans där man borde se åtminstone "någorlunda representabel ut" är att jag inte längre ÖVERHUVUDTAGET har en aning om hur pass sliten jag ser ut. När jag ser mig i spegeln, ser jag påsar under ögonen som dessutom ter sig mindre och mer insjunkna än vanligt, jag ser förstorade porer och slitna kläder med trådar som står ut här och var - men sen tänker jag att tänker inte alla så, att dom alltid ser lite slitna ut? Alltså att det där eventuellt bara kan vara jag som överdriver? Hur ska man veta om man är klarsynt eller löjligt självkritisk?
Brukar ha för vana att innan jag går hemifrån, fråga att "kan jag gå såhär" bara för att få en utomstående kommentar om hur jag ser ut. Svaret brukar vara ett självklart "ja" men sen om jag ställer följdfrågan att "ser jag ut som att jag har dokat i fem dar och inte sovit alls?" så blir svaret också "ja". Så att, vad ska man liksom tycka och tro? Hur ser jag ut? Förut kunde jag lita på ungdomens skönhet och att man alltid kunde gå ut hur som helst och ändå bara te sig lik en frisk sommarvind. Nuförtiden borde man välan sätta lite tid ner på att dölja tidens små skavanker, foundation och grejer (det räcker med att vaka två timmar extra - sen ser man ut som att man suttit vid sidan av sitt döda husdjur och sörjt i en vecka). Jag brukar köra med att flina riktigt brett åt alla jag pratar med, chefer och liknande, när jag är osäker på hur sliten jag ser ut - inbillar mig att rynkor, ögonpåsar och elände syns mindre om man ler.
Ett av mina mardrömsscenarion är att chefen kallar mig lite åt sidan och frågar typ "hur står det till egentligen" eller "det här är lite jobbigt, men du kan inte se ut såhär när du är på jobb". I och för sig hade det varit ganska befriande, för då hade jag kunnat skratta ett trött, arrogant skratt, himla med ögonen i ett underförstått "mitt liv är så  mycket bättre än ditt"-samförstånd och sen gå hem för att aldrig mer komma tillbaka.

Luft som gorillor rapat

Idag är det Herr Sibelius Födelsedag (kunde jag låta lite mindre sarkastisk? Nä). Idag skulle Sibelius ha fyllt 148 år, tror jag (han var född 1865).
Ibland när jag sitter och nattsuddar så slår mig såna där banala saker som att man ska "våga visa sig vara sårbar" som de mest vettiga tankarna ever. Häromnatten satt jag och lyssnade igenom en podcast som jag fann ganska givande faktiskt, samtidigt som ju nog förnuftets röst (läs: den jag bor med) sa att detta var så ursinnigt slitna och fåniga saker sagda som om de vore nya, grejer som Maria Bamford brukar göra standup på: "Men need to LISTEN to women more - just listen and not try to find solutions, not try to control the situation"- blah blah.

Alltså jag ser det ibland som en djungel detta alltihopa - med experter som säger sitt och man själv som blint försöker avgöra om det som sägs är mumbojumbo eller helt vettiga saker. Jag skulle nu våga påstå, att när nånting låter vettigt, så är det antagligen ofta det också. Dvs, om nån påstår att "du ska våga misslyckas, det är int farligt" och jag tycker att det låter helt vettigt, så MÅSTE jag få tycka att det är helt vettigt utan att direkt få talat om för mig att sånt där tjafs är just bara tjafs (även om det finns en stor sannolikhet för att det är bara tjafs). I så fall att jag behöver höra något, så behöver jag faktiskt höra något. Herrgud vad konstiga saker jag skriver idag.

Dagens små meningar

Hej! Här sitter jag och dreglar i soffhörnet. Har just smällt i mig kanske en sjundedel av ett kålhuvud. Jag tycker om siffran sju. Jag var och såg på Yleislakko i TVO. Det bästa var när dom höll upp ett plakat av Katainen och alla sjöng "vedä käteen". Sen såg jag en punkare som stod och stampade i otakt, vilket jag fnyste åt i smyg varefter jag direkt avfärdade honom som ett dumhuvud. Är det något jag kan, så är det att fort fördöma folk som inte har tonöra eller taktsinne. Dumma i huvet, säger jag! Fåntrattar!

Note to self:

Du jobbar SÅ JÄKLA MYCKET BÄTTRE OM NATTEN än om förmiddagen när du försöker konstruera "vettiga" jobbtider åt dig själv och går till datasalen och surfar på Facebook i 4 timmar. Det här ska jag minnas for ever and ever: efter midnatt börjar text och reson hänga samman. Natt-tid känns som hemlig tilläggstid – och det är bara så jag det där att lägga på en kaffekanna och jobba när de flesta andra sover.
Nu har jag närmare 30 sidor gradu skriven. Analysen är inte ens klar. Det finns mao tse tung eventuellt en chans att jag till och med har helt tillräckligt med material!


[plats för applåd]

"Högkänslig personlighet"-dravlet

Om det är något jag är ganska rejält trött på, så är det det här tramset om "högkänslig personlighet" som det skrivs om i den här kvasivetenskapliga mumbojumbo-artikeln.
Det är möjligt att det existerar personer som är lite känsligare för yttre intryck än andra, men när man skriver om dem på det här viset, kan man vara 100% säker på att ALLA som känner sig lite sökande och lite osäker på tillvaron sådär, uppfattar sig som "en av de 20% av befolkningen som har ett känsligare nervsystem".
Jag upprör mig speciellt på formuleringar som denna:

"Vi högkänsliga tar in så mycket intryck att vi kan koppla ihop till synes olika saker, vilket gör oss kreativa och fulla av idéer. "

Jag menar kom igen; hur många kan inte koppla ihop olika saker, vara kreativa och fulla av idéer? ALLA som lite lossar arslet från soffhörnan kan ju ha en kreativ dag och inte behöver man vara nåt "orkidébarn som måste få rätt näring och ljus" för den sakens skull.
Samma gäller sådana här påståenden:

"Vi har ett stort behov av att dra oss undan – att vila från allt, smälta intrycken och hinna tänka efter. Vi är alltså sällan rappa i käften, men får vi tänka en stund har vi ofta bra saker att säga. Vi har svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal, vilka vi snabbt kan gå in i om vi hittar rätt person."

Har man inte hört den visan förut; om folk som anser sig vara speciella för att de vill tänka efter lite och inte uppfattar sig själva som "rappa i käften"? Och vad är "bra saker att säga"? Jag visste inte att det var viktigt att säga bra saker, men tydligen är det viktigt för dessa högkänsliga spröt-varelser att göra en hierarkisk uppdelning av bra och mindre bra saker att säga (vikten av att vara cool, ni vet).
Och så det här med att de har "svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal". Jag menar SUCK. Det här tyder ju också på att de här ytterst högkänsliga (aaah!) personerna också uppfattar sig vara litet mer utöver vi andra dravlare, som bara pratar YTLIGHETER (fy fan!) hela dagarna.

"Eftersom högkänsliga känner av och registrerar detaljer i så hög utsträckning, har vi god intuition och kan ofta förutse vad som ska hända; till exempel när ett bråk är på gång."

Ja, men OJ så unikt.

"En knuff eller ett hårt ord kan påverka oss starkt, för vi tar åt oss mycket av sådant som andra tycker är bagateller, vi har svårt att släppa saker och kan grubbla länge."

Det kan jag förstå, så självcentrerade som ni är.

Läs såna här artiklar med en rejäl drös salt. Sluta psykologisera, jag blir så trött.

Hela det där satans analyskapitlet

Dagarna går så infernaliskt fort när man inte gör någonting. Det där är nåt jag har tänkt mycket på. Det där med att "tiden går fort när man gör något", så kan det ju i vissa fall vara, men tiden går nog enligt mig ännu fortare när man bara är upptagen med att kolla in vädret och vad det är för datum idag. Alltid då jag har många programpunkter på en dag (som att gå till posten, eller som att gå och köpa en paprika från torget eller vad det nu kan vara) så slår det mig hur mycket man hinner med på en dag. När jag ritar serier, förvånar jag mig över hur snabbt det går. Det är själva våndan innan man tar itu med något som tar mycket mer tid.
Jaha, igår var jag slö i huvudet och skrev ner en mening: "Dom lovar sol till onsdan. Så lever man en dag till". Enligt mitt utomordentliga kvällshuvud hade det där blivit en fenomenal serieruta. Idag förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Skulle nog villa ha fler såna där poänglösa dada-serier, men att komma på det där så det låter lätt utan att det är krystat och effektsökande, sablar det är svårt. Nåja. Inte välta ut mina våndor här kanske, eller varför inte.
Har under den senaste veckan haft en sån där underlig rannsakande och självcentrerad känsla av att väga allt jag säger på nån slags guldvåg. Så fort jag skriver något, får jag lust att radera det igen, är jag så irriterad på vad jag skrivit att jag inte kan läsa det en gång till utan att fnysa irriterat åt mig själv. Jag antar att det här är vardag för vem som helst som skriver, men skulle nu bara påpeka att den här veckan har det varit särdeles mycket sånt där pendlande mellan att tänka att "det där är aaawesoome" och att direkt efter avfärda det som "värdelöst skit". Jag har liksom lite tappat uppfattningen om vad jag verkligen tycker att är roligt, eller bra, eller vad det nu kan vara. I nåt skede tänkte jag att man bara ska välta ut sitt hjärta utan att tveka, för då blir det ärligast och bäst - men sen om man är superlångrandig, humorlös och tråkig då? Då är det ju inget bra att välta ut en massa av sig själv.
Ibland då jag ligger vaken om natten upprepar jag olika löften för mig själv i huvudet, som att "i morgon kväll kommer jag att gå i säng kl 23" och sen tror infantila jag på att jag faktiskt har en sån självdisciplin att jag kommer att hålla det där jag lovar, för "inte ligger jag nu och upprepar löften för mig själv i onödan heller". Men varje dag kommer med nån slags ny besvikelse för en, på nåt plan. Något löfte man inte hållit. Undrar om jag borde ge snällare löften åt mig, sånt där som är lättare att hålla, typ "imoron ska jag ÖPPNA gradu-dokumentet" istället för "imoron ska jag SATAN FAN skriva hela satans analyskapitlet, för bövelen".
Nå väl, nu ska jag skriva hela det där satans analyskapitlet.

Och annars då?

Mitt i allt blev det första december. Det innebär inte allt för många stora förändringar för min del, borde så klart lägga på ett, två tre, säkert sjutton kol på olika områden men HÖR NI VI SIIR. Nog är det bara så att det är så infernaliskt tråkigt under den här tiden på året. Det är det här mörkret, dessa julfester man hör om men sällan går på. Nästa torsdag ska vi spela på städfirman SOL:s julfest, det får bli den julfesten för mig, tror jag.
Och annars då?
Har jag ätit en perfekt pannkaka.
Har jag skickat iväg en stipendieansökning.
Har jag frusit om fötterna.
Har jag burit in en hylla.
Har jag burit in en läderstol men burit ut den strax igen – den var enorm, ful och hade ingen plats.
Har jag ritat en serie som int blev någo bra, förresten många.
Har jag översatt en gammal pianolåt till dragspel.
Har jag samlat rekordmånga pantburkar, och Mili har lärt sig kommandot "hämta burken". Dens bravur var när den hämtade en pantburk från ån, omöjlig för mig att nå. Då pöste jag av stolthet. Mili hämtar även posten med nöje. Det här slutar med att vi ligger som valrossar i soffan medan Mili hämtar öl.
Har jag gått i samma kalsonger hela veckan – så gott som alla har tagit dom för leggings.
Har jag pratat med en gammal vän.
Har jag spelat Bingo Blitz (och stört mig på det).
Har jag spelat Bejeweled Blitz (och stört mig på det).
Har jag tänkt på VAD SOM MÅST GÖRAS. Sånt kan man ganska ofta tänka på.

USCH VAD JAG ÄR STÖRANDE.

 Ojojojojoj. Helt sjukt. USCH, vad jag är full av mig själv. Det är äckligt. Har en känsla av att jag blajar på som attan men att jag blivit en sån där störande trumpet med mycket ljud och inget innehåll.

Nattens lista

Jag vet inte, jag gillar de här listorna. Man kan antingen slött bara fylla i dom, eller så modifierar man dom. Jag har alltid gillat att fylla i frågeformulär och sånt där. När jag var liten fyllde jag i allt jag fick, utan att ens förstå vad det frågades efter. Fick alltid frågeformulär av mamma som jag sen kråkföttrade ner totalt.

Den här listan är stuli (om än lite modifierad) från Lotta:

nattens låt: en päivääkään vaihtaisi pois

nattens frisyr: den vanliga knuten

nattens smink: glamouröst

nattens klädsel: nån gamal skjorta

nattens roliga händelse: att man sen äntligen sen somnar. jee.

nattens planer: att sova

nattens saknad: mat

nattens tråkigaste: att det tar så länge innan man somnar

nattens mat: saknad

nattens mående: bra

nattens tanke: somna nu din fan

nattens längtan: mossa

nattens önskan: att vakna utvilad och glad. Det vore väl något?

Serieblogg

Idag är är det fanfarer och öppning för min serieblogg som nu äntligen har kakkats ut på rent fat. Helt otroligt att det fenomenala bloggnamnet RITSTIFT ännu var ledigt. Så knappra hitåt: RITSTIFT.BLOGSPOT.COM. Där kommer att vara action i alla fall i 20 dagar framåt från och med idag.

Det som är lite skrämmande med det här är att bloggen ligger på samma domän (eller vad det nu heter) som den här, vilket betyder att alla FB-vänner och släktingar i princip har möjlighet att gå in hit och läsa lusen av mig på den här bloggen också. Vilket jag eventuellt inte vill. Men får väl ta det som en vuxen (heh). Jag menar; det är ju ändå mogna grejer jag skriver här. Ingenting att skämmas för, väl? Hoho.

Vad man ska bli

Diibadaaba. Min pöjk o jag går i konstiga tankar. Det är det här livet; hur verkar det liksom vara så självklart för alla andra vad dom gör och vad dom håller på med? Eller så är det bara en illusion, att det är självklart alltså. För oss innebär vartannat år oftast nån slags ny grej, nåt nytt man håller på med, nåt annat man provar på. Under fem år har jag varit skolgångsbiträde, fotograf, lärare, illustratör, studerande, musiker, lägerledare, guide, museibiträde, skribent och säkert mycket jag har glömt. Min sambo har varit arbetslös, sjuk, städare, vårdare, musiker, skribent, föreläsare, bokcirkel-dragare och vem vet vad annat. Det kan ju låta som ett omväxlande och spännande liv. Men det är ju samtidigt så jäkla besvärligt, när det mesta man gör faktiskt inte hämtar pengar överhuvudtaget. Musiken gör det i varje fall inte. Man måste hitta nåt av levebröd att göra vid sidan om. Ingen av oss vet riktigt vad. Jag spekulerade över att jag nog skulle kunna tänka mig nån form av heltidsjobb om jag bara har råd med att skicka hunden till dagis (hahaha). Problemet är att jag ju har så grymt svårt att föreställa mig trivas på nån sån där arbetsplats.

Inte några större underverk

Det är bra att allt emellanåt minnas varför man nån gång började med nånting, som till exempel den här gradun om genus i musikrecensioner. Allt som oftast känns det här oändliga recensionsläsandet som om man vandrade i en djungel utan slut, som om man letade efter en bit tofu i en spann med köttslimsor (?), slut på metaforerna. Det jag ville säga var: IBLAND hittar man sånt som bara rätt opponer berättar för en varför man håller på med det här överhuvudtaget. Till exempel recensionen från 8.3.2012 av Elaine Elias Trio bestående av Elaine Elias, piano, Marc Johnson, bas och Rafael Barata, trummor.
Jan-Erik Holmberg recenserar och skriver såhär:

Elaine Elias utförde inte några större underverk vid pianot, men allt hon gjorde, gjorde hon med ett övertygande och elegant grepp. Hennes spelande handlar snarare om att skapa en kollektiv groove än att briljera tekniskt.

Ok, det var det om pianisten Elaine Elias. Lägg nu märke till hur han fortsätter att presentera resten av bandmedlemmarna:

Marc Johnson är ett av de stora kontrabasnamnen. (Ahaa! Ett av de STORA.) Han spelade i Bill Evans sista trio i slutet av 70-talet och därefter med bland andra Stan Getz. Det var stora toner, men med lätt grepp - och ypperliga solon med och utan stråke. I annexet till Light My Fire, Catching Fire slog han publiken, inklusive basister, med häpnad då han spelade ett ostinato bestående av snabba 32-delstoner.

Är ni kräkfärdiga redan? Vänta, det fortsätter.

Rafael Barata är ett namn att lägga på minnet. Både komp och soloinslag var av toppklass. Han varierade pulsen på hi-haten och drev ytterligare framåt med snabba cymbalkomp. Här var det inte fråga om den tassande nattklubbs- eller den klickande läroboksvarianten man oftare hör spelas av nordamerikanska eller europeiska musiker. (Anar jag även en liten rasklyscha här till och med?)

Jag menar JUST SÅNT HÄR! Elaine Elias UTFÖRDE INGA STÖRRE UNDERVERK, men det hon gjorde var ÖVERTYGANDE (??) och ELEGANT. Excuse me mr Holmberg? Vem är det hon övertygar om vad? Varför var varken Marc Johnson eller Rafael Barata "övertygande"? För att dom inte behövde övertyga dig eventuellt - du var redan helt införstådd med att de här två representerar det som du uppfattar som musikalisk briljans?
Och detta uppräknande av kända namn som karlar har spelat med för att höja karlns prestige. Lägg väl märke till att Holmberg inte säger ett ord om att också Elaine Elias till exempel har spelat tillsammans med Herbie Hancock. Det är tydligen inte så viktigt. Och sen det här med att Elaines spelande handlar om att skapa en "kollektiv groove" snarare än att briljera tekniskt. Skriver han så för att liksom ursäkta det faktum att hon inte spelade ostinaton bestående av 32-delstoner, eller wtf?
Jag menar USCH.
USCH.
Usch.
I slutet av recensionen beskriver Holmberg sen ännu hur en av höjdpunkterna var när Elaine steg upp från pianot och sjöng dansande, ledsagad av bara bas och trummor. Jag orkar inte ens citera det. Då var Holmberg nöjd, när pianisten slutar spela och övergår till att dansa och sjunga istället. Kvinnans plats liksom.

Livet upphör aldrig att förse en med ny information

Idag, den 25.11.2013 fick jag lära mig att man inom den katolska kyrkan på 1800-talet började engagera sig i det som kom att kallas diakoni, praktisk hjälpverksamhet för de nödlidande. År 2000 var jag med och delade ut mat åt hemlösa i München, ett evenemang som varje år ordnas i Hofbräuhaus av Katholische Männerfürsorgeverein (och som jag skrev om i ett annat inlägg förlängesen). Vad visste jag då om diakoni och katolicism? Ingenting. Idag vet jag lite mer. Det är alltid konstigt att i efterhand få nåt slags sammanhang, att inse att aha, jaså på det viset ligger det till. Bara 13 år senare skulle jag lära mig något om såna där evenemangs historia. Får mig att tänka på vilka andra stora, intressanta sammanhang jag har gått miste om. Har nån gång stått vid "The Gate of no return", slavmonumentet på beachen i Ouidah i Benin, stått och begripit ingenting, stått som en fånturist med skitiga kläder och pengar insydda i byxbenet. Har besökt ett helt fantastiskt voodoo-tempel inte alls långt därifrån, ett av de mest otroliga och magiska ställen jag nånsin har varit på - men jag var så blockerad i sinnet där nere, allt var för annorlunda, jag var för disconnected, jag kunde inte ta nånting in. Texterna som jag läste ur min klibbiga Lonely Planet, kändes inte som menade åt mig, ja jag hade ju hela tiden den där fruktansvärda, gnagande känslan av white guilt som man inte kan tvätta av sig någonsin, tror jag, och som smög på mig som en sjukdom där nere i Afrika.
Tänker att så småningom kanske jag är redo att ta reda på var det egentligen är jag har varit, hur historien ser ut, vad böckerna kan berätta åt mig, såhär på långt, tryggt avstånd.

Söndag i arbetsbunkern

Sätter mig upp som en påle i sängen när larmet går, redan många gånger säker på att telefonen har bankats sönder, slagits i spillror, dött av dåligt batteri, gömt sig själv under en hög med lumpor eller nåt annat osannolikt som kan hända telefoner om natten. Tar en vimmelkantig promenad, undviker lerpölar, konstaterar att det frusit på i diket, skrämmer i misstag iväg en fasanhona, tränar agility vid avloppsrören, äter en tafatt frukost, tar mig friheten att öppna en tölk. Klär mig i helyllepansar, är tacksam över att jag har ben att gå med, ögon att se med och så vidare. Det är otroligt att kroppen fungerar. I den stilen. Ändå fumlar jag med nycklar och tappar vantarna tre gånger innan jag lyckas sätta mig på cykeln och i en fånbåge rullar iväg över asfaltsplanen. Bär in dagskassan, fördelar upp femti euro i allt mindre och mindre valörer. Rullar in en bekvämare stol. Tidningarna är nattkalla. Det kommer aldrig några besökare. Konstaterar att Husis har nitar. Li Andersson är i Husis. Jag har en banan. Dom bästa bananerna går alltid för 30% rabatt. I övervakningskamerorna inte en människa. Ibland är det så tyst och stilla här så jag glömmer tid och rum. Jag växer ihop med arbetsstolen och datorn tills vi är en klönt bara, den kollar in vädret eller om det finns några trevliga djur på Tori.fi. Det enda jag har att ta ställning till är om jag ska äta min smörgås nu eller klockan ett. Får ta och försöka hålla mig till klockan ett.

Att samarbeta med Pythagoras

Idag sprang jag nog rekordsnabbt hela vägen runt Halis. Jag sprang så snabbt så jag fick dra hunden emellanåt, tyckte lite synd om den, men i bland har man lite bråttom. Till exempel när det plötsligt går upp för en vilken ackordföljd En päivääkään vaihtaisi pois har, och att man har sagt FEL ackord precis innan man gick utanför dörrn.
Jag har nog heller inte varit så effektiv efter en springrunda förut. Fick inte ens av mig kläderna innan jag satt med dragspelet framför Youtube och skrev ner alla ackord med deras vändningar. Jag älskar att ta ut ackord. Det känns som att samarbeta med Pythagoras; som att hela universum ljuder i en välklingande harmoni som just i den stunden får en del av sina koder nedhafsade på ett papper, via mig. Tänk om man vore lika duktig på matematikuppgifter som att ta ut ackord. Jag är hopplös på huvudräkning, ser ingen logik i sifferföljder. Kanske om siffrorna hade ljud, att man hade fått en aha-upplevelse.

Ibland när jag har tråkigt går jag in hit och sätter mina musikaliska kunskaper på spel. Det finns fyra olika tester, alla olidligt spännande!

"Om man rör på armarna så känner man inte av att det är kallt"

En till grej som jag tänkte på idag när jag sådär passligt var ute och gå med halft nedfrusen kropp. Ja, då tänkte jag på såna där mänskor som typ har frusit högst tre gånger i sitt liv och som minns dessa gånger med fasa. Träffade en sån tjej där i Rumänien. Hon var ursprungligen från Peru, hade rötter från Afrika, men bodde i södra Italien. Hon hade en hud som såg ut som len, brun sjuttiotalssammet. Minns att hon en dag bara vägrade gå ut, för att det var för kallt. Då var det kanske noll grader. Har inte kunnat sluta tänka på det där. Den där bruna huden, de där lätt trötta, apatiska ögonen, tjejen i dörren som säger "it is too cold for me" som om det vore den mest naturliga sak i världen, att man stannar inne om det är för kallt. Efter det har jag börjat titta på mina egna, vita, lätt rynkiga händer. Funderat vad allt dom har varit med om, just tänkt på det där tillståndet som jag ofta är i om morgnarna när jag går ut med hunden; att jag är lätt nedfrusen men ändå inte har kallt! Det är ju jäkligt intressant det där. Hur skulle man kunna förklara det där för nån som kanske har känt någon form av kyla ett par gånger i sitt liv bara och som direkt har ryggat tillbaka inför det. Att här går man och händerna är stela som pinnar, armarna är kalla men "om man rör på dom så känner man inte av att det är kallt". Det är ju rent jäkla bisarrt egentligen, men sån där är mänskan: jäkligt anpassbar.

Plupp i örat

Regnigt och trögt både inom- och utomhus. Hade glömt att sätta på väckarklockan så idag blev det sovmorgon, helt skönt. Drömde underliga drömmar om att människan var född med en plupp i örat, liknande sån där "navelknapp" som vissa har i naveln och att den här pluppen sedan ställde till med problem för vissa, bland annat mig. Och så på ett dansgolv (av alla ställen) så fick jag för mig att vrida runt min öronplupp eftersom jag hade hört att man kunde göra så, så jag vred och vred ända tills den brast med ett klick, och ut ur örat föll ett litet ben i en pöl av blod och hud. Folk tittade lite förskräckt och jag försökte samla upp skräpet. Tänkte samtidigt att ojoj, tänk vad mycket man kan göra själv, behöver inte alltid gå till läkarn inte.

Var med hunden via ASA-bibban och lånade lite Yvonne Hirdman och Hillevi Ganetz, tänkte att jag sen skulle städa upp skrivbordet som har stått och samlat skräp ända sen vi flyttade in här, lägga min gradulitteratur i en prydlig hög och eventuellt hitta mina viktiga jobbpapper också.
Senare idag: jobb. Pianokväll. Trevligt. Får tvätta håret tills dess.
Inte mycket mer idag inte.

Gradun är det tråkigaste sen maten jag åt igår

Ville idag skriva nåt sånt där inlägg om hur det känns att varje dag rulla till Arken, sätta sig i datasalen och ta itu med pappersarbete och tankearbete och sånt där som det är meningen att jag ska göra, men sen kom jag på hur fullständigt ointressant, oglamouröst och tråkigt det är. Det enda som rör sig i mitt huvud nu:
1. Har jag tillräckligt material?
2. Håller min teori?
3. Fixar jag det här?
Det givna svaret på alla de här frågorna är "jag vet inte".
Och så fortsätter vi.

Men veeet ni vaaad. Dom har frågat oss som lämppäre åt Tapani Kansa i sommar! Hahahahahaa. Hohoohooh. Får man säga det här redan? I alla fall sa jag det nyss. Tapani Kansa! Det är fantastiskt. Kan det inte bli sommar snart?

Två saker idag:

1. igen den här grymma maktlöshetskänslan i kontrasten mellan "namninsamlingar på internet" och "den riktiga världen". En val som död har spolats upp på nån strand i Spanien, med magen full av plast.

2. helt, totalt, fullkomligt utslagen efter helgen som for. En totalt misslyckad keikka i tomt ungdomshus. Det är så illa med såna där keikkor dit ingen kommer. Själv gör man sitt bästa för att ge intrycket av att man nog bryr sig om de få som faktiskt är där och det samma gör de sju som sitter och tappert ser på, eftersom de tycker synd om en för att ingen kom. Så där står man sen; ett band som anstränger sig, en pyttepublik som också anstränger sig. Och alla går hem, utmattade och illa berörda. Hellre skulle man inte alls spela. Men det kändes nog ändå positivt. Inte undra på att vi blev i fyllan sen. Discodans och karaoke i Pieksämäki. Livliga diskussioner in till sex på morgonen och sen lullig sömn hela vägen på tåget tillbaka ner till Åbo igår.

En störande medelklassbruttas bekännelse

På något märkvärdigt sätt går dom här dagarna. Alldeles för snabbt nog, tycker jag oftast. Eller veckan går liksom allt för snabbt, men det är väl för att man inte gör någonting. Eller inte mycket i vart fall. Jag har funderat på en sak; nämligen att många av de som i min barndom bodde i höghus och hade EN hårt arbetande mamma, de har sen själva arbetat ännu hårdare och har nu familj och karriär. De har på något sätt liksom strävat efter att få det bättre än de hade det då de var små. Sen alla de här störande medelklassbarnen, till vilka jag hör, de som bodde i hel familj och egnahemshus: för dom har det inte gått så jäkla bra. Ok, en grov generalisering, men ändå. Det är som att många stampar på stället bara, antingen vill dom inte ha samma saker som föräldrarna hade, eller så är dom deprimerade eller trodde att allt bara skulle ordna sig och jobb skulle komma automatiskt utan att man behövde göra så mycket. Till dessa hör just jag. Jag är nog en jäkla dåraktig typ, säkert 10 år har det tagit för mig att komma fram till att pengarna inte kommer flygande som papperssedlar rätt in på skrivbordet åt en. För att man ska få nånting gjort, måste man göra saker också. Det är ju helt självklart när man tänker på det.

Men ändå, jag har likt en arrogant överklassfåntratt trott att eftersom allting alltid har varit lätt och ordnat sig för mig, så kommer allting liksom alltid att fortsätta vara lätt för mig; min enorma talang eller charm kommer alltid att föra mig nånstans. En bra livskamrat kommer att segla i land med båt, viftandes med vimpel, nej förresten FLERA kommer att stå på rad. Alla vill gifta sig med mig. Folk kommer att tala om mig för att jag är så duktig och dom som vill erbjuda mig jobb kommer inte att komma fram på telefonlinjen, den är så överbelastad.

Och – nu blir det riktigt intressant, läs noga nu folkvetare: eftersom jag vet (ok, TROR) att jag har kapacitet att få vissa jobb jag vill ha och också vet att jag nog fixar grejer om jag bara skulle ORKA göra dom, så är det liksom inte så jävla bråttom, tänker jag. Så har jag tänkt i över 10 år, samtidigt som jag inser att det där är den mest fatala, barnsliga, orealistiska, idiotiska, bortskämda och arroganta tanke ever.
Exempel: Jag fick i början av 2000-talet reda på att en tidning eventuellt ville ha mig som serietecknare, skulle bara ringa chefredaktören och snacka lite, men istället för att ringa dit så var jag så jäkla nöjd över att nån överhuvudtaget hade velat ha mig nånstans, så jag gladde mig åt den saken och förträngde sen fort alltihop. Jag har flera sådana här exempel; stora, fina chanser jag har fått, men som jag har viftat bort av nån slags underlig lättnad över att jag inte behöver (undrar hur jag tänkte här?!) prestera nånting just där, just då.
En annan gång var det en lite större tidning vars reklamkampanj jag faktiskt fotade (hu, att tänka på det idag. Bara tanken på ett sånt jobb ger mig stressutslag) men satte jag typ själ och hjärta i arbetet? Nå nä. Jag plåtade nu lite halvhjärtat på stan. Lat, snabb, effektiv men inte så jäkla duktig. Kampanjen blev snopet medioker, jag förträngde den fort för att orka stå ut med mig själv. Nu senare kan jag ju vara lättad över att jag inte hamnade in på den vägen ung och ovetande som jag var, kanske det var mitt undermedvetna som agerade där och viskade: don't sell yourself to the devil, don't you ever work in marketing! Vem vet.

Nu börjar det så småningom bli lite akut här rent finansiellt, och vet ni jag tror det gör mig gott.

Nina Björk intervjuas. Priceless!

Vill ni höra på en inspirerande människa, lyssna (eller se) på Nina Björk. Speciellt när hon börjar tala om samhället och kapitalismens problem. Helt priceless. Hon borde få en halv timme i radion, varje dag. Synd bara att intervjuaren är en sån totalidiot men det får man leva med.

"Det är ju rätt så barnsliga naiva, enkla frågor som vi har att göras med. Om dom i sig är provocerande, så måste det ju vara ett system som är konstigt när dom frågorna inte bara kan lugnt besvaras på ett vettigt sätt, utan ba "Ååååh, kommer du och petar i vårt bygge, liksom." Då är inte bygget så jättebra.

Rovdjuren i våra hem

Idag är jag ARG. Morgonen var alldeles för lång, jag har skrivit diskurskapitel, men det gör mig bara OSALIG. Jag vill skriva en parodi på en gradu istället för att skriva en sån där gradu på allvar. Jag vill analysera meningar och deras inneboende meningar efter dialogisk eller kritisk analysmodell BECAUSE IT IS SILLY, inte för att det hämtar nån påstådd ny info eller mening. Idag tycker jag att allt är fånigt. Vi skulle gå och äta pho, det blev ingen pho eftersom klockan blev för mycket och hunden fortfarande är orastad. Samma jävla promenadvägar. Samma hundar som man möter, vissa arga, vissa snälla. Hundens sinne som består till 90 procent av instinkt och till 10 procent leverlåda. Hämta bollen = leverlåda. Rädd, arg, springa, leka = instinkt. J höll på att få ett skratt/slaganfall/ en psykos idag morse när det plötsligt slog honom att mänskan frivilligt umgås med håriga retards (hundar och katter) som inte hämtar något annat än eventuellt hårstrån och nåt vi kallar tillit och ömhet. Ju mer jag tänker på det, desto mer bisarrt tycker jag också att det är. Hundar, att man har hundar och katter. Dessa missanpassade rovdjur i våra egna hem, okej de har anpassat sig fint, men de har anpassat sig efter oss. De gillar lätt ruttet kött, vi gillar färskt. Nå väl, men eftersom de finns ska ju nån ta hand om dom - då kan det lika gärna vara jag, resonerade jag här nån gång tidigare också. Inget nytt med det.
Inget nytt med NÅGOT idag.

Jag har lagat stora rubriker hit

för att det är kiva. Och för att jag typ hellre skriker än skriver något eftertänkt just nu.
Vi var ute i helgen. Det var skoj. Jag såg en vacker kvinna i såna där Oscar Wilde- eller Edgar Allan Poe-glasögon, inte för att jag vet om nån av dom hade glasögon, men om dom hade så kan man ju föreställa sig vilken typ glasögon de skulle ha. Blev ju nästan lite bestört av sådan stil och smak på en människa och sa åt henne att hon är det vackraste jag hade sett. Hon verkade inte imponerad. Och det var nog bara fylleslaget. Med ens kände jag mig som den där ena gången i Hesa då jag skulle stöta på en töntig teaterstuderande och gjorde en sån fåntratt av mig själv så det är rätt pinsamt att tänka på det idag ännu.
Vi smakade på Weissbier och hade whiskysmakning innan på lördag och jag hade inte gissat en enda whisky rätt med ögonen fast. Men Weissbieren var god. Nu får det vara nog med Weissbier ett tag.
Nu håller jag på med diskurskapitlet. Det är för jävligt, vad mer kan man säga. Skrev åt professorn att han gärna får kritisera min text nästa vecka. Han svarade att "ska jag kritisera? Jag hade nog tänkt mig att handleda." Jag svarade att det nog blir bättre om han kritiserar.
Det är en pina för mänskligheten att humanister som jag ska leka analytiker. En nyhetstext är ingen sensationell nyupptäckt vätska, ändå ska jag laborera med den som om orden i sig kunde visa på något helt nytt som gått alla förbi. Strunt.

Layoutmiss

Nåmen perkele. Såhär ser det ut nu. Helt åt reven.

Jag skulle göra om layouten, inte någon bra idé. Inte nu.

Nu får det vara. Det här är en bild från Cluj Napoca.

Hästlista

En hästlista, lånad härifrån.

Beskriv din häst i tre ord. Finborstad-egensinnig.

Vad är det bästa/sämsta med hästen? Det bästa är att den är min, det sämsta är att allt är imagination.

Hur hästmyser du? I sadeln

Dina 3 bästa hästtips? 1. Ta hästen ut 2. Håll hästen inne 3. Prova hästyoga

Hur ser din hästoutfit ut? Ponnysvans, väst och hästskor

Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter? Gör man inte så mycket, så blir det väldigt litet gjort.

Vad har du på TO-DO listan just nu? 1.TO-DYE 2.NOT-TO-DIE

Några tips på hur man botar hästdeppigheten? Man slutar tänka på den.

Bästa musiken för regniga dagar? Nån kanal från Accuradio.

Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film? My Little Pony

Vilka bloggar frossar du i för tillfället? Den här

Vad är den hästigaste maträtten? Lidl-lasagne. (Nämen uuusch så lågt).

Var hänger du helst under helgen? I en bygel i sängkammaren

Har du någon inplanterad resa för den närmaste framtiden? Ja, jag har en som jag sådde i gårdskrukan här nere

Hur förbereder du dig för vintern? Jag surar

P.S Om ni inte har tryckt på CORNIFY-knappen där till höger i marginalen ännu så GÖR DET! NU! Jag lovar att det blir en upplevelse!!!!

Svensk och finsk feminism

Hej! Ett inlägg jag gått och funderat på i några dagar nu, ända sen jag såg och samtidigt slutade se på Sveriges Idol. Nämligen en tanke om feminism i Sverige och Finland och hur på sätt den är olika.

I Sveriges Idol har nu två duktiga tjejer röstats ut på rad, allt medan brölande, maskulina karlar på en imaginär pedestal uppför sina "tolkningar" av musik och blir överösta med beröm och superlativ, även om uppträdandena enligt mig är som fylle-karaoke, bredbent töntiga och ibland rent dåliga. I Sveriges Idol-jury tycks det bara vara Alexander Bard som ser något annat än ett dyrkande, uppmuntrande och upphöjande av heteronormativa ideal som ett alternativ. Detta får mig att reflektera tillbaka på min tid i Sverige. Jag bodde några år i Malmö, sällskapade med en svensk karl där och fick på så sätt en kort inblick i hur det var att vara tjej i Sverige. Och milde tid, det fanns skillnader. I Sverige upplevde jag på ett mycket konkret sätt att det fanns könsroller, på ett lite sånt där "Åland-sätt"; att tjejer uppmuntrades till att göra tjejiga saker medan karlarna var de som var humoristiska, kluriga, smarta och belevade byggare eller intellektuella tänkare. Det fanns så klart också undantag, jag säger inte att det var helt svartvitt, och det här är min personliga upplevelse, så den ska heller inte ses som nån allmängiltig sanning. Ändå blev det så tydligt för mig det där, även om jag inte direkt såg det då (jag funderade bara på varför jag inte funkade i Sverige, haha).

Jag kom från ett annat land, från en ungdom i vilken begrepp som feminism inte existerade. I gymnasiet, under studietiden i Finland fanns det bland mig och mina kompisar både pojkar och flickor och det var faktiskt aldrig någon skillnad på vem som gjorde vad eller sade vad, hade makt, hade nåt övertag eller något liknande. Det fanns aldrig nån tanke om att någon var man eller någon var kvinna, förutom lite förälskelser och sånt där då, men det är nu väl en annan sak. När jag tänker på det, ser jag det här som något typiskt finskt. Nu är det här igen helt mina personliga upplevelser, och jag säger inte att det överhuvudtaget inte fanns skillnader mellan könen under min ungdom; det är KLART att det fanns en massa exempel på det också, till exempel när vi började musicera, då blev det väldigt tydligt - och det här är intressant av en annan anledning, för i musicerandet tar man ju också stor inspiration just från Sverige och USA.

Jag skulle villa påstå att könsroller i Finland och i Sverige är totalt olika och att man därför inte riktigt kan föra samma feministiska kamp i Finland som i Sverige. Skulle jag bo i Sverige skulle jag vara en fullkomligt rabiat feminist, jag hade fan slitit håret av mig i frustration över att måsta bo och leva där, på samma sätt som jag sliter håret av mig när jag ser på svenska Idol. Jag säger inte att man därför inte skulle behöva föra en feministisk kamp i Finland, naturligtvis ska man det, och det är nu det blir känsligt.
Jag tror att de finska männen, lite på samma sätt som de ryska männen, ser sig själva som nån slags kämpar, som stridsmän i motvind, de har makten i samhället, det är inte det; men innerst inne vet de liksom att de inte är nånting alls. Det här låter ju nästan poetiskt och är förklarat på mer eller mindre emotionella grunder, men jag ser den finske mannen som mycket mer förlåtande och ödmjuk än den svenske dito. Jag tror att finska män ofta ser kvinnor som, om inte starkade än de själva, så åtminstone på samma plan som de själva och det här förklarar också varför det blir såna rabalder när feminister hörs och syns i politiken och i debatter i Finland idag. Det är finska män som aldrig har uppfattat någon skillnad mellan könen, som alltid har sett sig själva som ställda jämsides med kvinnor och som rentav ofta säkert till och med känner sig underlägsna sina egna fruar, som reagerar. Och det är inte så konstigt, när man ser det på det viset.
Som sagt betyder ju detta ingalunda att det inte bör föras nån feministisk kamp i Finland, men man måste kanske bara vara medveten om denna sårbarhet hos "den finske mannen" (det är nu också ett väldigt vagt begrepp, som är i gungning) när man för fram kvinnosaker och feministiska argument, att finska män trots deras finansiella och generella överlägsenhet ser sig själva som lägst i rang. Fråga mig inte på vilka grunder jag säger såhär, men jag har en sån känsla bara.

Det här har säkert många olika kulturella grunder; bland annat har det med Finlands agrara historia att göra, att kvinnor vad jag vet har arbetat jämsides med män i jordbruk och på gårdar i långa tider. Jag vet inte varför det har varit annorlunda i Sverige, men så tycks det ju vara. Tänk fan på folkhemmet, det svenska folkhemmet! Och könsrollerna där. Tycker på nåt sätt att det inte verkar vara lika könskorrupt i Finland. Här är det liksom inga märkvärdigheter om mamma går och hugger ved.
Sen hade vi ju kriget också, de finska Lottorna var hjältar och finska kvinnor höll landet i gång, gjorde männens uppgifter medan männen var i krig.

Ja, jag vill påstå att feminister har det värre i Sverige, värre och värre, det kan man ju debattera, men utgående från populärkulturen och vad man kan läsa av den, så ser det nog rent för jävligt ut för tjejer och kvinnor i Sverige. Fy fan.

Klädspaning

Idag är jag så trött så att jag bara ramlar omkring, ögonlocken faller, viskandet i datasalen låter som sövande skogsmummel, stolen bakom min rygg och min rumpa känns inte. Det funkar inte för mig att gå och sova i tid, har aldrig funkat. Natten är min och sånt blaj. Går ju inte så bra ihop med att jag nuförtiden har hund som är oförskämt morgonpigg och ska ut och lufta på sig alltid nietiden. Idag när jag hade hällt i mig min kaffebalja, ringde dessutom J och skulle ha mig på klädspaning till Frälsningsarméns lopptorg. Klädspaning på Frälsningsarméns lopptorg går ungefär ut på att jag står och surar i ett hörn och kommer med bryska kommentarer, medan J dukar fram plagg som på olika sätt skulle kläda min person eller personlighet, men som framför kunde allt ge illusionen av att jag har bra smak. Sen står jag en stund i provkoppin och drar av och drar på, divlar och svär, J kommenterar och hurrar när jag får på mig något som har kvalitet och ser ut som kvalitet. Trots att jag oftast är ofantligt sur när vi är på Frälsningsarméns lopptorg - det har ju oftast att göra med att det är på morgonen och att jag typ aldrig har sovit ordentligt om morgonen - så är där en jävel som skrattar inombords åt det faktum att könsroller är ett jäkla bullshit-påhitt; jag avskyr kläduppköp och klädprovning, ser shopping som ett nödvändigt ont, går med på att cykla till lopptorget för att jag ju i längden vet att det är bra investeringar som görs där, allt medan J likt den inombords tant han är, springer omkring och testar och klämmer, drar och jämför, hittar olika saker som han vill att jag ska prova, pekar uppskattande på märket; "Det är kvalitet det där. Int någo HM-skräp". Vår lilla klädprovningsritual är som ett tyst fuck you till fördomen att det är heterokvinnorna som är shoppingtokiga och intresserade av kläder och mode, allt medan karlarna surar och motvilligt låter sig lockas med på uppköp.
Nu är jag så trött så jag inte kan avsluta det här på ett vettigt sätt.
SLUT.

Spel och välmående

Kvällen innan slocknade jag, kvällen igår spelade jag Lotro. Det var rätt så fantastiskt. Träffade nån typ som hette Schl-nånting och vi questade tillsammans i någon timme. Hon frågade grejer på tyska, bland annat nåt om FTP-servrar och live-chat, jag förstod att man tydligen kan koppla upp sig så att man kan sitta med nåt headsätt och snarvla medan man spelar; det där är gränsen till när det går överiks för mig. Det är redan helt tillräckligt mycket action och hänsynstagande när man questar tillsammans med någon annan. Emellanåt måste man artigt meddela att "nu far jag hitåt", eller "jag behöver ännu en yxa därifrån" för att inte allting ska bli ett enda planlöst kringspringande. Spel är en involverande, totalt onödig, banal, liten sysselsättningslåda. Lika mycket nöje och konstgjord meningsfullhet som spelandet ger mig, önskar jag att jag hade satt mig ner och gjort något vettigare istället. Samtidigt accepterar jag nog att det är sådan här jag är nuförtiden. Huvudsaken nuförtiden är liksom att göra så lite skada som möjligt. Köpa så lite som möjligt, göra så lite som möjligt, typ. Och samtidigt tänka på sitt eget välmående. Att spela är väl en form av upprätthållande av sitt välmående (i längden vet jag inte, men för stunden; aye). Också i spelet värnar jag om vad jag tycker att är roligt, dvs rida lite på sidan om ibland, ta tid på sig, odla jordgubbar, smida järn, samla skinn, för sig själv. Spela är inte för mig att samla ihop ett stort gäng och sen springa omkring med klubbor och idka massutrotning av olika fiendesällskap. Att questa tillsammans med nån okänd mänska en stund är okej, men i längden tröttsamt. Men det känns ju bra när man kan hjälpa nån med sina fantastiska healing powers.
Okej nu ska jag sluta, jag har ju en gradu här, hehe.