Stress?

Alltså det här börjar nästan (NÄSTAN) bli lite humor, det här med att man inte ska få sova en lugn natt längre! Förra natten blev det nu tredje natten utan sömn. Jag gick i säng tidigt, trött för att jag var trött, för att jag inte hade sovit. Där ligger man sen och väntar, försöker mota undan alla haranger till tankemonster på än det ena, än det andra. Så börjar hunden vandra, gå omkring i hallen som ett osynligt, svart spöke i natten, gny sådär stillsamt, lite bedjande men ändå artigt. Anade förstås vad som var på gång, anade att det där med att låta hunden tugga i sig ett halft oxknä kanske inte var en helt klok idé trots allt, speciellt inte sådär till natten. Väntade i princip bara på att jag skulle somna och vakna till en skitstank, vilket jag gjorde, så att, det blev en kakkanatt. Kakka på tamburmattan klockan 4. Att stå i pyjamasbyxorna ute på gården klockan 6 på morgonen, mera kakka. Ett nytt kakkavarv klockan åtta, fullmånen som glor mot en ovanför tågrälsen, man får en aha-upplevelse: AHA. Fullmåne. Sömnlöshet.

Nu blir det här ett enda uppräknande, men alltså: jag har nog aldrig upplevt såhär konstiga dagar förut. Att man inte kan sova om natten fast man är trött. Att man sen sover stundvis på dagen men vaknar ännu mera borttappad och med sjukt huvud. Ute konstant detta svarta gap. Man tappar hela sin tidsuppfattning, tappar hela sig själv (haha, en sån klyscha!). Sov igen nån timme mellan 18 och 19, vaknade och konstaterade att nu blir det nog snart anstalten för mig, nu orkar jag inte nåt mer, nu brakar allt samman. Hamnade googla hjärnskakning, det är det nog inte ändå. Googlade tecken på dehydration, det kan det nog bra vara. Dricker ju hemskt lite, gillar inte att dricka. Konstigt.
Så att, idag har jag heller inte gjort nånting annat än gått omkring och tyckt synd om mig själv och mitt onda huvud, köpt choklad, sett på matprogram, igen fått mat levererad direkt i famnen på mig (lyx). Kände mig rätt okej först när klockan var 23, diskade ett berg, nu känns allt nästan helt okej men klockan är ju igen hundratjugofem. Tänker att är det såhär stress gör med mig? Man ska göra något litet bara och alltihopa rasar samman?