Hela det där satans analyskapitlet

Dagarna går så infernaliskt fort när man inte gör någonting. Det där är nåt jag har tänkt mycket på. Det där med att "tiden går fort när man gör något", så kan det ju i vissa fall vara, men tiden går nog enligt mig ännu fortare när man bara är upptagen med att kolla in vädret och vad det är för datum idag. Alltid då jag har många programpunkter på en dag (som att gå till posten, eller som att gå och köpa en paprika från torget eller vad det nu kan vara) så slår det mig hur mycket man hinner med på en dag. När jag ritar serier, förvånar jag mig över hur snabbt det går. Det är själva våndan innan man tar itu med något som tar mycket mer tid.
Jaha, igår var jag slö i huvudet och skrev ner en mening: "Dom lovar sol till onsdan. Så lever man en dag till". Enligt mitt utomordentliga kvällshuvud hade det där blivit en fenomenal serieruta. Idag förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Skulle nog villa ha fler såna där poänglösa dada-serier, men att komma på det där så det låter lätt utan att det är krystat och effektsökande, sablar det är svårt. Nåja. Inte välta ut mina våndor här kanske, eller varför inte.
Har under den senaste veckan haft en sån där underlig rannsakande och självcentrerad känsla av att väga allt jag säger på nån slags guldvåg. Så fort jag skriver något, får jag lust att radera det igen, är jag så irriterad på vad jag skrivit att jag inte kan läsa det en gång till utan att fnysa irriterat åt mig själv. Jag antar att det här är vardag för vem som helst som skriver, men skulle nu bara påpeka att den här veckan har det varit särdeles mycket sånt där pendlande mellan att tänka att "det där är aaawesoome" och att direkt efter avfärda det som "värdelöst skit". Jag har liksom lite tappat uppfattningen om vad jag verkligen tycker att är roligt, eller bra, eller vad det nu kan vara. I nåt skede tänkte jag att man bara ska välta ut sitt hjärta utan att tveka, för då blir det ärligast och bäst - men sen om man är superlångrandig, humorlös och tråkig då? Då är det ju inget bra att välta ut en massa av sig själv.
Ibland då jag ligger vaken om natten upprepar jag olika löften för mig själv i huvudet, som att "i morgon kväll kommer jag att gå i säng kl 23" och sen tror infantila jag på att jag faktiskt har en sån självdisciplin att jag kommer att hålla det där jag lovar, för "inte ligger jag nu och upprepar löften för mig själv i onödan heller". Men varje dag kommer med nån slags ny besvikelse för en, på nåt plan. Något löfte man inte hållit. Undrar om jag borde ge snällare löften åt mig, sånt där som är lättare att hålla, typ "imoron ska jag ÖPPNA gradu-dokumentet" istället för "imoron ska jag SATAN FAN skriva hela satans analyskapitlet, för bövelen".
Nå väl, nu ska jag skriva hela det där satans analyskapitlet.